Pretty Woman – när feelgood är som bäst

Om succéfilmen "Pretty Woman" med Julia Roberts och Richard Gere finns det olika åsikter. Somliga tycker att den glorifierar prostitution och är helt förkastlig, borde snarast förbjudas från alla (streaming)kanaler.

Och så finns det andra som ser den där rullen om och om igen, med ett leende på läpparna och Roxettes "It must have been love" ringande i öronen. Jag är en av dem! Råkar veta att Pernilla Wiberg ingår i "min" grupp, alltså de som älskar den här filmen och har sett den ett antal gånger, oklart hur många. Åtskilliga replikskiften kan jag utantill, favoritscener har jag och visst är det skönt med lyckliga slut! (Kalla inte det en spoiler, filmen är över trettio år gammal och sedan länge sedd av miljoner!)

Nu visar det sig att "Pretty Woman" har en historia alldeles själv. För vägen till internationell storsuccé var inte spikrak! Det började med att Richard Gere upprepade gånger tackade nej till rollen som Edward Lewis. Han sa inte ja förrän Julia Roberts personligen övertalade honom. Men hon var inte heller regissörens första val för huvudrollen: bl a Meg Ryan och Daryl Hannah avböjde. 

Filmens titel ändrades, från "3000" som (ganska kryptiskt) skulle syfta på summan Vivian tog för en veckas "arbete". "Pretty Woman" blev det efter att Roy Orbisons storhit plockades in. Musik blev viktig för hela filmen, inte minst scenen när Edward spelar för Vivian på flygeln i hotellets övergivna matsal. Stycket han framför ska Gere faktiskt själv ha komponerat, och spela piano kan han! Dessutom kom ju Roxette-låten in, fantastisk den också.

Klänning designad av Marilyn Vance.

När Edward tar Vivien med på hennes livs första operaföreställning har hon en otrolig röd klänning. Den var egentligen beställd i svart, men kostymören bytte färg i sista minuten och fick till en ikonisk modebild, i kärlekens röda färg, som gått till filmhistorien.

Roberts och Gere trivdes tillsammans och det märktes under inspelningen. Flera gånger improviserade de scener, och de gjorde det så bra att regissören Gerry Marshall struntade i manus och behöll det skådespelarna hittat på, ofta med alldeles äkta leenden och skratt.

Till mina älsklingsscener hör Vivians revanschbesök i tjusiga boutiqen som inte lät henne handla eftersom de inte tyckte att hon hörde till deras kundkrets. När den strikte Edward plötsligt prövar att gå barfota på gräset är också det ett gyllene ögonblick. Första (förbjudna) kyssen, förstås. Skumbadet. Älskar också den asiatiske turisten som ser Vivian pussa portieren bekom disken i hotellreceptionen: han tvekar, men hoppar upp och gör likadant. Romantiken går nästan att ta på när Edward sätter en sko på Vivians fot ... Vivians väninna Kit funderar över eventuella likheter med sagans Askungen som får heta Cinder-fucking-rella. Den diskrete och förstående hisspojken vill jag också krama!

Summan av kardemumman är att "Pretty Woman" blev Julia Roberts definitiva genombrott. Richard Gere fick ett nytt kvitto på att han var en av Hollywoods allra hetaste karlar. Och filmen drog in enorma summor världen över: över 460 miljoner dollar! Pengarna fortsätter rimligen att trilla in eftersom filmen ideligen dyker upp på olika tv-kanaler. Den kan också streamas på Netflix, HBO/Max och Disney+ om jag förstått rätt. 

Det har gått 34 år sedan premiären, Roberts och Gere har gjort hur många filmer som helst sedan dess, någon också tillsammans. Ingen av dem kommer att överträffa "Pretty Woman" i popularitet, det är jag säker på. De som vill dödskallemärka den kommer inte att segra! Vi andra ler, kanske lite fånigt, men när feelgood är som bäst ser den ut så här. Vilket väl också är anledningen till att jag gång på gång bloggat om den. Och säkert kommer att se den igen!

Copyright Klimakteriehäxan  

Favorit i repris

Det där med att åren går och dessutom går relativt fort, det påminns man om. Ideligen. Nu har jag till exempel just insett, att en av de långfilmer jag sett absolut flest gånger, ”Pretty Woman” med Julia Roberts och Richard Gere, faktiskt passerat sin 20-årsdag.

”Pretty Woman” är den där filmen som får en att sitta och småle lite fånigt, lyckligt, och fullständigt politiskt inkorrekt.
Men jösses människa, hon är ju prostituerad!? Han är ju torsk, totalt hopplös och förkastlig, det ser du väl?!
Den kvinnosynen är verkligen inget att skratta åt!
Och kläderna sen, supervulgo, riktiga horstövlar rent av!

Jo då, jag kan alla kommentarerna. Håller med. Och sätter mig glatt över dem, gång efter gång. Det finns ett ”go” i Vivian som påminner om ”Jösses, flickor” – kan vi, vill vi, törs vi? är frågan. Och svaret naturligtvis ett rungande ja. Sedan är hon ju på väg mot ett nytt och sedesammare liv när lyckan, d v s Edward, tvärvänder och kommer och hämtar henne. Men annars vore det inte en amerikansk succéfilm, det får man också inse.

Pernilla Wiberg har i intervjuer sagt, att hon nog sett ”Pretty Woman” uppåt femtio gånger. Dit har jag en bra bit kvar, men ideligen ploppar den upp på teveskärmen när man zappar lite planlöst. Och då händer alltid samma sak: jag fastnar. Sitter och längtar efter hisspojkens menande blickar, njuter av Barneys diskreta stöttande av Vivian, känner ända in i märgen hur välförtjänt den där smockan är, den som Edward ger Philip när han tafsat på Vivian. Jublar när den korkade expediten får ångra sitt snorkiga uppträdande i boutiquen när hon inte tror att (felklädda) Vivian är en kund som kan betala. Och så vidare, och så vidare.

Ikväll har vi chansen igen, Pernilla, jag och alla andra. Reprisdags! Den här gången går vår favoritfilm i Kanal 5. Fast då tar det över två och en halv timme till det lyckliga slutet. Det är lite jobbigt det där med reklamen. Å andra sidan är det egentligen inget problem.
Jag har ju ”Pretty Woman” på köp-dvd också. Med bonusmaterial …

Copyright Klimakteriehäxan

Å vilken klädhängare!

Han är Stjärna. Han är Idol. Han är Snygg. Han är inte helt ung längre. Han använder glasögon nu för tiden.
Men vi som sett ”Pretty Woman” upprepade gånger – jag och Pernilla Wiberg till exempel – vi gillar honom precis som han är, även om det snart gått 20 år sedan han och Julia Roberts blev ett par det slog gnistor om.

Nu blir han klädhängare.
Det är Kapp-Ahl som skaffat en efterträdare till Dustin Hoffman.
Han heter Richard Gere, har nyss fyllt 58, har gjort ett 40-tal filmer. Ofta är det romantiskt så att det ångar kring hans rollfigurer. Vi minns till exempel ”American Gigolo” och ännu hellre ”En officer och gentleman”, mot Debra Winger – nästan lika bra som ”Pretty Woman”!

Till råga på allt kan han spela piano som ett proffs – man glömmer inte scenen vid flygeln i den tomma hotellmatsalen i ”Pretty Woman” – och han har också skrivit musik.
Lite kan man väl undra varför han nu accepterar ett anbud som fotomodell. Det kan knappast bero på att han har svårt att få ihop till sin frukostyoghurt. Men pengarna han får för uppdraget ska han skänka till välgörande ändamål, bland annat till hälsoprojekt i utvecklingsländer.

Och från företagets sida har man förstås tänkt sig att den kvinnliga delen av kundkretsen ska komma rusande och handla Geres slipsar, kavajer och tröjor till Fars Dag eller så. I förbifarten kanske en eller annan kjol eller kofta följer med till kassan också.
Bara för Richards skull.

Copyright Klimakteriehäxan

Mer om detta i SvD och i DN.

Romantik inpå småtimmarna – ren MAGI

Trettondagsafton. En kväll för fest, gärna med romantisk anstrykning. Åtminstone för lite yngre årgångar. Begreppet "trettondagsbal" besatt en viss magi, om än i nedbantad form – någon riktig bal var det ju aldrig fråga om, i alla fall inte i mitt liv. Men sent brukade det nog bli, och stort behov av några extra sömntimmar när den riktiga Trettondagen grydde.

Sent kan det nog bli fortfarande, med behov av sovmorgon dagen därpå. Som till exempel ikväll, när risken är uppenbar att jag fastnar framför teven. Klockan 21.00 börjar filmen "Notting Hill" med Julia Roberts och Hugh Grant sändas i TV5. Men nio, säger du kanske, det är väl inte så sent? Tja, det beror ju på. Men med reklamavbrotten i en kommersiell kanal håller ju en normal långfilm på i en extra timme.

Om jag inte redan sett den? Jo men självklart! Vet inte hur många gånger, men jag kan den scen för scen, stundtals uttalar jag replikerna innan de lämnat skådespelarnas munnar. Oopsidaisy!
"Notting Hill" är en av de där romantiska komedierna som jag och, det vet jag, många med mig inte förmår att lämna om man väl råkat zappa in på den kanal som för ögonblicket sänder.

"Pretty Woman" som blev Julia Roberts stora genombrott är en annan. Jag ser den med ideliga leenden, älskar när Richard Gere prövar att gå barfota i gräset, bara för att ta en enda liten detalj, shoppingscenerna inte att förglömma! (You work on commission, right? – Yes. – Big mistake. Big. Huge!)

Det går att rada upp de där folkkära historierna i en lång lista. "Love Actually" sänds varje jul och tokhyllas lika ofta, fast den i mitt tycke inte är riktigt lika bra som de jag just nämnt. "Min bäste väns bröllop" får mig också att sitta kvar i soffhörnet tills det står "The End" i teverutan. Julia Roberts igen. Jag kan nog se allt hon är med i, gång på gång, utan att tröttna. Det leendet!

Hur det går till när sådan magi uppstår kan man verkligen undra. Det handlar definitivt inte bara om utseende, för även en klassisk skönhet kan sakna det där speciella. Men leendet spelar stor roll och så är det det där med den odefinierbara utstrålningen, den som "Miss Vivian" i "Pretty Woman" trollbinder inte bara den störtrike direktören utan även hotellportieren, hisspojken och chauffören med.

Sedan får vi som erkänner att vi gillar de där filmerna stå ut med lite pikar från de fina cineasterna som letar andra kvaliteter och som aldrig skulle erkänna att det är skönt med lyckliga slut.
Men risken att det blir en sen kväll även denna Trettondagsafton är uppenbar.
Och ja, vad är väl en bal på slottet? När man har tv-soffa, där romantiken kan få blomma långt in på småtimmarna!

Copyright Klimakteriehäxan

De här helgdagarna har gjort mig helt dagvill och alltså missade jag lördagstemat den gångna helgen. Men jag ser att andra också varit sent ute, så eftersom lördagstemat var MAGI tar vi det trots att det är tisdag ... och då får väl helt enkelt tisdagstemat vänta på sin tur ... Temat i januari bestäms av Helena.
Bloggare som brukar uppmärksamma lördagstemat är  Karin Englund, Olgakatt, Karin på Aland, Gnuttan, Livsrummet, Musikanta, Pysseliten, Tove, Ingrid, Anki,  Ulla Laiho och Pensionären på ön. Om du deltar men inte finns med på listan – hojta till i en kommentar så lägger jag självklart in dig!

En film man inte tröttnar på

Pernilla Wiberg och jag har en gemensam nämnare. Nej, det är inte likheterna i skidbacken som är slående.
Men vi har samma favoritfilm.
I en tidningsintervju för några år sedan bekände Pilla att hon hade sett ”Pretty Woman” med Julia Roberts och Richard Gere ungefär trettio gånger. Har hon hållit den takten bör hon vara uppe i närmare hundra vid det här laget.

Visst ligger jag i lä, men jag är löjligt förtjust i den där filmen. Med jämna och ojämna mellanrum går den i en eller annan tevekanal, senast i går kväll. Jag hade tänkt odla min samhällsmedvetna sida och titta på duellen mellan Persson och Reinfeldt, men hur det nu gick till flipprade jag lite med kanalväljaren – och se! där var hon! Med den blonda peruken på plats och horstövlarna på. Så klart att jag fastnade, den svenska inrikespolitiken förvisades raskt till reklampauserna.

Vad är det med den där filmen som gör mig så oreserverat förtjust? När den var ny fördömdes den av renläriga feminister, men det bet inte på den breda publiken och det bet inte på mig. Och för varje gång jag ser historien om den justa tjejen som blir fnask för att hon inte hittar ett annat sätt att försörja sig på sitter jag där och njuter. Pygmalion-tema, visst, men förflyttat till miljöerna kring stjärnornas Beverly Hills, med verklighetsförankringen rätt nära nollpunkten.

Ändå finns det saker att känna igen. Snorkiga expediter i lyxboutiquen som med en rask och ovänlig blick avgör att ingenting av det de säljer passar den udda kunden som vågat sig in. Förvirringen inför skogen av bestick på fina krogen. Löftet om att absolut inte bli kär i ”fel” karl, ett löfte som kommer på skam.
Nog går det att hitta beröringspunkter!

Att sedan de två huvudrollsinnehavarna i mina ögon är en ren fröjd att skåda, både var för sig och ihop, gör inte saken sämre. Vem, jag säger bara vem, skulle inte falla pladask för en Julia R i det där nattlinnet som är som en dröm bara det? Vem, jag säger bara vem, skulle inte fastna när Richard G kommer på en nästipps avstånd?

Och så har vi alla de härliga birollerna. Barney, som från att vara noggrann hotellchef blir etikett-lärare och länk till en ”personal shopper” – och till sist den som ser till att alltihop får ett lyckligt slut. Hisskillen, vars minspel alltid får mig att fnissa lika glatt. Kit, som är det erfarna fnasket och ställer till en liten men skojig miniskandal i fina hotellets lobby. Det går att räkna upp flera, för varje gång man ser filmen dyker en eller annan liten detalj upp som på något vis ändå undsluppit in de tidigare åtta gångerna… Man tröttnar helt enkelt inte.

Men det märkligaste av alltihop, det är att jag alltså ser filmen på teve med de begränsningar det innebär med sändningstider och reklamavbrott.
För eftersom jag är så förtjust i ”Pretty Woman” har jag den på köpvideo också, ”directors cut”.
Fast videon tittar jag aldrig på.
Det gör nog Pernilla – om hon inte slitit ut bandet, förstås.
Jag kan ha min kvar, som en försäkring, till ålderns höst. Om video finns kvar då, förstås.

Copyright Klimakteriehäxan

Tio filmer man måste se

Sissela Kyle inledde Guldbaggegalan med konstaterandet att teve-serien "Ordförande Persson" tydligen blivit långfilm, med titeln ”Underbar och älskad av alla” och fick kvällens första skratt.
Medan branschen firar sina guldbaggar och smuttar champagne på sin firmafest sitter jag och tänker på hur många fantastiska filmer som faktiskt gjorts. Filmer som aldrig borde få bli bortglömda, oavsett baggar, trender, -ismer och dogmer.

Jag har ju redan förklarat att jag har noll koll på senare års biounderhållning. Men det finns filmer som jag tycker alla borde se, ”måsten” även för den som inte vill kvalificera sig för cineast-etiketten (ordet ”cineast” är ett gifte mellan ”cinema” och ”entusiast” som någon åstadkom i Frankrike på 60-talet, förresten).
Här är mina tio måste-rullar, alla filmer från förr:

”Casablanca” med Humphrey Bogart och Ingrid Bergman. Går att se hur många gånger som helst. Det här är Kärleksfilmen med stort K.

”Fanny och Alexander” av Ingmar Bergman, med varenda svensk skådespelare värd namnet i rollistan. Julstämning, hopp i halmen, nubbar och fjärtar samt en vedervärdig biskop, för att peka på några beståndsdelar.

”Gökboet” – Milos Formans tolkning av romanen med samma namn. Jack Nicholson i särklass, med massor av andra lysande skådespelarinsatser, på psyket.

”Vägvisaren” av Akira Kurosawa. I stället för hans svartvita ”De sju samurajerna”, en klassiker som är så gott som sönderälskad och
-analyserad vid det här laget.

”Hemligheter och lögner”. Suverän brittisk vardag med många undertoner och otroligt skådespeleri.

”Annie Hall” – ja, något av Woody Allen måste finnas med, men det är svårt att välja. Här spelar han själv som så ofta, mot Diane Keaton.

”Bonnie & Clyde” – trots att den blir blodigare varje gång man ser den. Faye Dunaway och Warren Beatty i titelrollerna.

”Oh vilket party” med Peter Sellers – för skrattens skull. I hård konkurrens, det måste erkännas, med ”Det våras för sheriffen” och ”Woman in Red”, båda av Mel Brooks.

”Pretty Woman” för hisspojkens skull, för chefen i receptionen, för den snorkiga expediten, för Richard Gere och för Julia Roberts skull. Men framför allt för feel-good-faktorns skull!

”Allt om min mamma” av Pedro Almodovar. Spanskt drama som spänner över vida fält. Hamnar på min lista bland annat för tårarnas skull, de är nämligen omöjliga att komma undan.

Och så när min lista just är klar poppar rader av andra filmer, andra idoler upp. Den ryska "Brända av solen" från tidigt 90-tal. Råkade hamna i starten av den i någon teve-kanal, det gick absolut inte att stänga av! Här saknas ju också Marcello Mastroianni! Borde inte Gudfadern stå med? Danska ”Festen” var ju fenomenal! Walther Matthau och Jack Lemmon har duellerat på vita duken i olika sammanhang, nog borde de finnas med? Chaplin?! Och ”The Full Monty” som var både rolig och sorglig och fyndig! ”Att angöra en brygga”, liksom "Sunes sommar" – svenska höjdare! Och…
Nej, nu fick de faktiskt inte plats den här gången.

Men kanske hör de hemma på din lista? Skriv en kommentar och tipsa om du lägger ut en egen tio-filmer-man-måste-se på din blogg!

Copyright Klimakteriehäxan

Olika sorters njutning

Hej igen, fredag, du kommer så ofta nu för tiden tycker jag! Robinson Cruse hade ju bara en att ägna sig åt ... 

Och knappt har jag hunnit svälja frukosten – i dag bestående bl a av ett utmärkt valnötsbröd och kalkon – innan jag kastar mig över laptoppen för att ta reda på vad Elisa Matilda ställer för fredagsfrågor. Idag har hon satt rubriken "Guilty pleasures" – ja varför inte, olika sorters njutning har vi väl alla?

1.  Vad är det mest lättsamma eller fåniga du kan fastna med i timmar? Gulliga djurvideos, mest med hundar, på Facebook.
2. Har du en tv-serie, film eller bok du ofta återkommer till? Jag har en märklig faiblesse för Julia Roberts. Alltså har jag sett "Notting Hill" och "Pretty Woman" ett oräkneligt antal gånger, råkar jag hamna i ännu en repris är sannolikheten att jag fastnar igen stor.
3. Vad är den enklaste lilla lyxen du kan ge dig själv en vanlig tisdag? En god matbit i gott sällskap.
4. Finns det något barnsligt du fortfarande älskar att göra? Mosa potatis i god sås.
5. Vilket litet nöje i vardagen gör dig orimligt glad? Orimligt glad??? Det är väl att ta i ändå? Men till mina bästa vardagsnöjen hör definitivt att ge mig själv en fin blomma, i bukett eller kruka!

En sorts njutning, men verkligen inget jag skäms för!

Copyright Klimakteriehäxan

Gång på gång

Att det är fredag betyder att helgen står för dörren och att Elisa Matilda levererat fem fredagsfrågor. Denna gång på temat repetition.

1. Vad är något du upprepar varje dag? Ser Rapport 19.30. Yrkesskada.
2. Vilken bok, film eller serie har du tittat på eller läst flera gånger? Måste vara "Pretty Woman"! Eller "Notting Hill"?
3. Vad lär du dig aldrig? Namnet på .... åååå ... Renstiernas gata heter den ju!
4. När lärde du dig senast något utantill? Minns inte men det var nog länge sedan. Man behöver inte minnas längre, bara ta upp mobilen och googla ... Fast lite portkoder och sådant blir man ju tvungen att pränta in.
5. Vilket var det vanligaste samtalsämnet under den här veckan? Ryssland, ur olika aspekter. I konkurrens med friidrotts-VM.

Copyright Klimakteriehäxan

Nu är det dags: Ge mig en tulpan!

Inget folk är mer tulpanberoende än svenskarna. Varje år vid den här tiden kan vi knappt lämna en livsmedelsbutik eller bensinmack utan den obligatoriska blombunten, ett tio-pack i plast, som ska stå kvar i sin förpackning minst en timme efter hemkomsten – men som ska skäras av och sättas i kallt vatten så snart vi stängt ytterdörren. Då håller buketten i en vecka. Knappt hinner de utblommade hamna i sopnedkastet förrän nästa tio-pack (ja ibland kan det rentav bli två) är på väg hem. Det blir sammanlagt 130 miljoner tulpaner på en säsong, mellan januari och maj – bara här i landet, alltså.

Det finns sex tusen sorters tulpaner, de äldsta kända ända sedan 1500-talet. Då var visserligen blommorna mindre, men lökarna desto värdefullare. Idag importerar vi våra lökar framför allt från tulpanlandet över alla andra, Holland, vi har dem i trädgården och i krukor. Men helst av allt har vi dem i vas inomhus.

Ungefär fyra hundra sorter odlas kommersiellt i Sverige. Och det pågår ständigt experiment och forskning för att få fram nya sorter, större blommor, andra färger, större tålighet. Tjugo år kan det ta att plocka fram en ny sort.
Men när man väl lyckats med det får man också äran och glädjen att bestämma vad den nya tulpanen ska heta. Och känt folk får ofta låna ut sina namn.

Alltså har Abba fått sin egen, en röd fyllig sak med dubbla kronblad. Carola är intensivt cerise, Prinsessan Madeleine romantiskt laxrosa. Prinsessan Victoria är röd-vit. Diana Ross återfinns i lyxklassen, bland papegojtulpanerna.

Fast tro nu inte att bara vackra flickor får ge namn åt blommorna. På listan över tulpannamn finns också Dow Jones, lite överraskande kanske, och Professor Röntgen. Den som gillar lite häftiga rytmer kan ta några Nashville eller en knippa Tennessee, filmvänner satsar kanske på Pretty Woman. Folk med högre kulturella ambitioner väljer den fransiga Fine Art, nygifta har Honeymoon att glädjas åt, kraftkarlar kan tänkas uppskatta Kung Fu.

Nu tycker jag det vore på tiden att en tulpan faktiskt finge heta Klimakteriehäxan.
Min tulpan ska ha en mörk, varm, röd färg, med lite strimmor av vitt. Kronbladen kan vara lite slitet fransiga i ytterkanten, som har en anings inslag av ungdomligt grönt. Blomman ska vara stor och fyllig och alltid slå ut, stor och oemotståndlig. Klimakteriehäxans blomstertid är rekordlång, men den kommer igång först mot slutet av säsongen, då den slår alla med häpnad genom sin prakt, tålighet och enorma hållbarhet. Ska dessutom säljas till ständigt extrapris, eftersom den rekordsnabbt kommer att bli väldigt populär, slå den hittills ledande gula Monte Carlo rent av.

I väntan på att tulpanutvecklarna kommer till samma insikt fortsätter jag bära hem mina vanliga buntar. För utan tulpaner går inte den här årstiden att överleva, utan tulpaner blir det ingen vår.
Törs knappt tänka på hur många av de där 130 miljonerna jag köper för egen del. Men det handlar ju om att vara snäll mot sig så länge man har sig!
Då är tulpaner ett bra hjälpmedel.

Copyright Klimakteriehäxan

Älskade repriser!

Hur många gånger kan man se om en film?
Nog har jag undrat.
Svaret har jag inte. Men jag vet att ikväll blir det en sån där älskad repris igen. Då sänder Sveriges Television "Allt eller inget" (The Full Monty), och jag ser den absolut, för vilken gång i ordningen vet jag inte.

Den där brittiska rullen har just fyllt tjugo år, men ni vet hur det är: allt åldras inte, hur märkligt det än kan låta. Så när kön på a-kassan börjar dansa ikväll uppfylls jag av samma oförstörbara glädje som tidigare. För att ta ett enda exempel på en scen som är omöjlig att glömma i berättelsen om hur man satsar på en manlig strippshow där de medverkande ska visa "allt". För en gångs skull en riktigt bra översättning till svenska av en engelsk filmtitel, förresten!

Historien om männen som bestämmer sig för att skaffa sig en inkomst trots att verket lagts ner är både rörande, rolig och (i korta sekvenser) sorglig. De är varken unga eller snygga och vet (från början) definitivt inte hur man dansar, men här finns värme och vänskap som går rakt in i mitt hjärta.

Alltså är tv-soffan bokad för kvällen, klockan 22:05 och SvT1.
Misstänker att jag kan se om den här filmen hur många gånger som helst. Ungefär som med några andra favoritrullar, inga som äkta cineaster skryter med på sina topplistor men ändå ... Vad sägs om "Pretty Woman" och "Notting Hill"? Älskade repriser!

Copyright Klimakteriehäxan

Handlar inte alla romaner om relationer?

Först blir jag lite häpen över den fråga vi som gillar Bokbloggsjerkan ska fundera över denna gång. Den lyder så här:
Har du råkat på någon relation i en bok (film eller tv-serie) som du fascineras/förundras lite extra över?  

Min första tanke är att i princip varenda bok jag läst handlar om relationer, på ett eller annat sätt. Från Astrid Lindgren och framåt. Och att det är anledningen till att man vill läsa. Fast det är klart att det är samexistenser med olika intensitet, olika sorters laddning. Men sedan dyker de förstås upp i minnet.

Tänker på Gun-Britt Sundströms "Maken", epokgörande relationsdrama från tidigaste 70-talet. Romanen diskuterades alldeles nyss i ett radioprogram, i vilket ingen av deltagarna (trots lagom ålder) visade sig ha nån egen relation alls till sagda drama. Det var inte så lyckat! Själv överväver jag en omläsning. När den var ny tyckte jag den var helt fantastisk.

Tänker på "Ett sällsamt dubbelliv" av Lena Kåreland, med underrubriken "Gurli Linders memoarer". Gurli, som var Sveriges första barnboksrecensent, var gift och hade barn med en mycket äldre man men hade också en väldigt speciell relation till ballongfararen Andrée, vars minne hon högtidlighöll till sin egen död. Kåreland berättar historien med värme. 

Och så tänker jag på "Euphoria" av Lily King. Bygger på den historiska socialantropologen Margaret Meads liv och forskning längs Sepik-floden i Nya Guinea på 1930-talet. I den exotiska och ganska farliga miljön uppstod ett triangeldrama med Margaret (som i boken heter Nell), hennes man och en annan manlig kollega. Dessutom en del märkliga relationer av annat slag i de folkgrupper forskarna studerar, historier som ägnats många reseskildringar. Rättmätigt hyllad åtminstone i USA, där boken vunnit fina priser. Dock verkar den inte finnas översatt till svenska. Än, åtminstone.

Tittar jag ut över ett bredare medielandskap finns förstås också massor som fascinerar. Man kan ju exempelvis undra varför jag (och jag vet att jag inte är ensam) sett filmen "Pretty Woman" så många gånger att jag i princip kan den utantill ... 
Relationen mellan stenrik man och fattig gatflicka fungerar, i varenda repris! Precis som många andra modernare variationer av sagan om Askungen.

Copyright Klimakteriehäxan

PS Annikas kultur- och litteraturblogg, värd för Bokbloggsjerkan, tycks ha teknikproblem just nu så länken funkar inte. Hoppas den kommer till liv så småningom!

Den sextionde reprisen

Att gå på bio tillhör livets goda sidor. Film är faktiskt bäst just där, det är en reklamslogan jag ställer upp på. Men visst, det sänds film i teve oavbrutet och det har ju sina fördelar: redan betalt, kräver ingen förflyttning, billigare godis, förhoppningsvis ingen som med hög röst löpande kommenterar händelserna på duken, nära till sängen när creditlistan rullat ut.

Och vissa filmer betyder förvisso också att livet får en positiv liten knuff framåt. Feelgood, romcom, alla de där etiketterna som hjälper den som vill undgå för mycket ond bråd död eller för djupa känslosvackor, kan åtminstone i min värld inte bara ses utan rent av ses igen. "Sunes sommar" är ett lysande svenskt exempel som tål repris på repris, med humörhöjande effekt varje gång.

Förr i världen, när jag var en riktigt flitig biobesökare, hände det förvisso att jag såg om en och annan rulle. Den franska ”En man och en kvinna” kunde jag så småningom redogöra för i detalj, scen för scen. Medan barnen var små blev det repris på ”Djungelboken”, ”Svärdet i stenen” och ”Robin Hood”. Men på senare år är filmerna jag sett mer än en gång tämligen lätt räknade. Det blir ”Pretty Woman” som jag ofelbart fastnar i när den går på en eller annan teve-kanal. ”Notting Hill” händer samma sak med. ”Mamma Mia” såg jag också om, liksom den första filmen om Bridget Jones. Kul alltihop!

Ibland dyker gamla titlar upp i tv-tablån, filmer som jag sett och blivit väldigt förtjust i. Fast jag är försiktig här: ska den verkligen hålla, så långt efteråt? Jo, ”Te med Mussolini” gjorde exempelvis det, liksom ”En alldeles särskild dag” med Sophia Loren och Marcello Mastroianni. Och tyska ”De andras liv” lovar jag att se igen om jag bara upptäcker att den sänds. Den är fantastisk! Sedan finns det filmer som varit nästan olidligt bra men som jag ändå tvekar inför eftersom ödena som skildras gör direkt ont i hjärtat: ryska ”Brända av solen” är en sådan, ”Bonnie och Clyde” en annan.

Ingen film har jag nog sett mer än fem gånger, hur jag än rannsakar mitt minne. Men det visar sig, att så agerar inte nutidens cineaster. På Högskolan Dalarna har medieforskaren Tomas Axelson gjort en undersökning över hur folk ser på film  idag. Försöksgruppen omfattar visserligen bara yngre personer, mellan 20 och 35 år, så visst kan det vara en generationsgrej – men jag häpnar ändå över resultatet.

Axelson har kommit fram till att det har utvecklats ett helt nytt sätt att använda film. Många sätter helt enkelt på en dvd varje kväll, som ett sätt att gå ner i varv, få en godnattsaga för vuxna. Och det leder till att bland dem man intervjuat finns det folk som sett om en och samma rulle inte tio eller tjugo gånger – utan SEXTIO!

På listan över mest sedda titlar finns några som också jag är bekant med: ”Indiana Jones”, ”Fucking Åmål”, ”Amelie från Montmartre” och bland dem jag redan nämnt ”Notting Hill” och ”Mamma Mia”. Men andra har jag hört talas om utan att ha stiftat närmare bekantskap: ”Avatar”, ”Pulp Fiction” (den undvek jag mycket medvetet), ”Star Wars”, ”Gladiator” och ”Sagan om Ringen” (läste inte böckerna heller ...)

Och hur jag än grubblar kan jag omöjligt komma på en enda film som jag skulle kunna tåla den sextionde reprisen av. Faktiskt inte ens den tjugonde, tror jag.

Risken finns att detta bara är (ännu) ett ålderstecken.

Copyright Klimakteriehäxan

Tomas Axelson talade om sin undersökning när han medverkade i ett seminarium på Meg 2012, Mediadagarna i Göteborg. Hela seminariet som har rubriken "Det handlar om att beröra, inte störa" kan du se här. 45 minuter långt.

Dem glömmer jag inte

En kulturfråga finns som alltid att hitta hos Enligt O på onsdagar. Idag undrar hon Vilka karaktärer tycker du extra mycket om? Det kan vara karaktärer från böcker, filmer, tv-serier eller varför inte pjäser. 

Förlåt mig, jag vet att det är ungefär så långt från PK man kan komma, men ja, jag älskar Vivian Ward i filmen "Pretty Woman". Det är Julia Roberts som är den oförglömliga Vivian, och förlåt en gång till men jag är väldigt förtjust i Richard Geres Edward Lewis också. Han tar ju sitt förnuft tillfånga i filmens slut – varje gång jag ser den ...

Vivians diametrala motsats glömmer jag heller aldrig: den av Lena Nyman spelade tjejen i "Om sju flickor" som jag såg på Dramatens lilla scen 1971. Lenas rollfigur hette Barbro, en trasig flicka som var knarkberoende och ruskade om oss i publiken ordentligt. Tror aldrig jag har blivit lika berörd på teater vare sig förr eller senare. Tordes inte se filmversionen som kom efter något år.

I böckernas värld gråter mitt hjärta för och med Kejsarn av Portugallien, huvudperson i Selma Lagerlöfs fantastiska roman som faktiskt bygger på en man som fanns "på riktigt" och som man på den tiden visste sörjde ihjäl sig efter sin dotter.

Gizem Erdogan som Pervin. Bild från SVT.

Pervin, spelad av Gizem Erdogan, i tv-serien "Kalifat" från 2020 kan väl ingen som följde hennes öde ha undgått att bli omskakad av. Lysande serie, möjligen lite för nära verkligheten för att man skulle kunna se den som ett kvällsnöje ... Hade man läst "Två systrar" av Åsne Seierstad innan så trängde sig de sanna förvecklingarna på.  Kristallen för bästa kvinnliga huvudroll blev Erdogans belöning, parallellt med tv-publikens kärlek.

Copyright Klimakteriehäxan

Bokbloggsjerka: Att välja vänner

Vänner är viktigt. Hur får man dem, hur behåller man dem, vad är det som får det att funka? Sådant får man fundera på för att svara på veckans Bokbloggsjerka. För ämnet Annika formulerat denna gång är detta:
Nämn topp fem fiktiva karaktärer som du önskar vore dina bästa vänner (böcker/film/tv)!

Mängder av "ansikten" passerar revy, även sådana som jag gjort för mig själv medan jag läst. Men nog hade Lord Greystoke, mera känd som Tarzan, varit en intressant bekantskap! I ursprungsversionen, av Edgar Rice Burroghs, tyckte jag väldigt mycket om honom. Bästa filmversionen jag sett är den från 1984 med Christopher Lambert (som dock aldrig kallas för Tarzan!).

Huvudpersonen i filmen "De andras liv" (Das Leben der Anderen), Stasi-spionen Gerd Wiesler, som visar upp ett fantastiskt mod efter mycken vånda skulle jag också vilja ha många och långa samtal med. Rena historielektionen.

Hjalmar Söderbergs Lydia i "Den allvarsamma leken" vore rätt sällskap för ett riktigt långt tjejsnack. Samma sak med Ifemelu, den nigerianska unga kvinnan i  "Americanah" av Chimamanda Ngozi Adichie. Det författarskapet har gett inblick i ett för mig annars okänt land där 170 miljoner människor bor. Spännande!

En har jag kvar, i ett enormt utbud. Ja men låt mig då bli bästis med Julia Roberts i Vivian Wards skepnad. Så får jag veta hur det går för henne när "Pretty Woman" är slut!
Bästa vänner? Tja, åtminstone spännande. Sedan kanske inte de jag valt skulle vara överdrivet intresserade av att göra min bekantskap, men det är ju en annan historia.

Nog finns det rader med andra fiktiva personer man gärna skulle träffa men ... Kolla andras vänval genom att klicka dig till Bokbloggsjerkan här!

Copyright Klimakteriehäxan

Varför? Därför! Nu om repriser

Vissa saker tycker man bättre om än andra. Det gäller oavsett ämnesområde eller prylsort, eller hur? Folk blir samlare, det har sina förklaringar. Folk blir vanemänniskor, ibland utan att de ens lägger märke till det. Folk förlitar sig helt enkelt på repriser av sådant man inte riskerar att bli besviken på. För trots att det finns massor med nyheter att upptäcka vet man ju aldrig hur det slår ... man vet vad man har men inte vad man får! I dag handlar Varför? Därför! om just det: repriser!

Varför väljer jag att läsa om en speciell bok flera gånger?

Därför att Selma Lagerlöfs "Kejsarn av Portugallien" är ett underverk till roman, i kort format. Om föräldraskap, om kärlek, om att vara människa ... Omistlig.

Varför tröttnar jag aldrig på att äta bananpannkaka till lunch?
Därför att rätten är lätt att laga, går snabbt, är jättegod och nyttig dessutom ...

Varför väljer jag att se om vissa filmer, inte bara en gång? 
Därför att de gör mig på bra humör. Exempel: "Notting Hill" och "Pretty Woman", båda med Julia Roberts, ingen av dem Politiskt Korrekt ... jag ser dem med ett leende på läpparna och jag kan åtskilliga replikskiften utantill, men det stör mig inte alls!

Varför skulle jag kunna ha Jan Johanssons "Jazz på svenska" på repeat i mina öron? 
Därför att hans pianospel förflyttar mig till en bättre värld. 

Varför bjuder jag ofta både mig själv och andra på lax? 
Därför att den fisken går att variera nästan i oändlighet! God kallrökt, varmrökt, inkokt, gravad, ugnsstekt, stekt i panna, i fiskgryta, soppa, eller i gratäng ... tar gärna emot fler förslag om det finns!

Ni kan ju vid det här laget redan reglerna, eller hur? Men för säkerhets skull: måndag är den dag då jag presenterar en ny selfie i Varför? Därför!-tappning. I fem frågor påstår jag något som kräver sin förklaring: Varför äter jag gröt varje frukost? Och jag svarar själv: Därför att min mamma sa att jag var tvungen. När du plockar upp min stafettpinne ändrar du "gröt till frukost" till "croissant som mellanmål" och svarar kanske "för att jag tröttnat på knäckebröd". Du håller dig till ämnet men gör fråga och svar till dina egna, och nån bild behövs inte – man kommer ju långt med ord! Du skriver så kortfattat eller mångordigt du har lust med. Viktigt att lägga in länk till ditt inlägg här i min kommentarsspalt. så att alla hittar och kan kolla ditt inlägg.

Selfie-gänget såg förra veckan ut så här:  Gerd, MrsCalloway, Hanna, Lillasyster, Hannele, Paula, Jenny, Margaretha, Ingrid, Nilla, Debutsky, Kraka,  Anki,  Smile, BP, Susjos – alla lät oss andra få en titt in i garderoben. Nytt ämne nästa måndag!

Copyright Klimakteriehäxan

SELFIE nummer 13 om repriser

Tretton lär ju vara ett olyckstal, men låt oss hoppas att det inte är det när det ska handla om våra SELFIEs. Denna gång blir det på ett litet tema, det ska nämligen handla om repriser! Alla kanske inte är medvetet valda, ibland hamnar man ju i gamla hjulspår utan att tänka sig för ... men jag kan stå för mina, faktiskt. Spännande att se vad du gör för "omtag"! 

Det är väl onödigt att upprepa men jag gör det ändå, vi är ju ändå inne på repriser: dina svar hänger ihop genom att svar två börjar med sista bokstaven i svar ett osv. Och så kommer du ihåg att lägga in en länk i kommentarerna här! Då kommer jag och säkert många fler på besök! 

1. Alltid till frukost: Kalkonpålägg

2. Omläst bok: ”Glöd” (bra roman av ungraren Sándor Márai – och apropå omlästa böcker så har jag läst Jerker Virdborgs "Svart krabba" först på papper, sedan som hörbok och nu har tv-versionen just haft premiär på Netflix, jag undrar verkligen om jag ska se den också ...? En spännande historia är det hur som helst.)

3. Flerårigt plagg: Dunjacka

4. TV-program: Aktuellt (och/eller Rapport, i princip dagligen)

5. Reser ofta med: Tunnelbana (gillar egentligen buss bättre men t-bana går mycket snabbare)

6. Barnslig favorit: Alfons Åberg (för och med både barn och barnbarn, igen och igen och igen!)

7. I filmens värld: Gere, Richard, och Roberts, Julia i ”Pretty Woman” (kan den så gott som utantill, den filmen råkar också vara Pernilla Wibergs favorit!)

8. Museum att återbesöka: Nationalmuseum (borde dit snart igen)

9. Kläder jag köpt två av: Masai-tunika (danskt märke, bra kvalitet, ofta fina tyger och ”snälla” modeller men nu har jag onödigt många)

10. Frukt jag aldrig får för mycket av: Ananas

11. Kollar på nätet: Selfie-resultaten

12. Ord jag längtar efter att höra igen: Njet, Nej, Nu får det vara nog! (Putin längtar efter något helt annat)

Förra veckan hittade jag SELFIEs hos följande bloggare:

Kicki, Monica, Mrs Calloway, Femfemman, Susjos, Anna i Portugal, Susie, Paula, BP, Ditte, Gerd, Primrose, Lillasyster, Anki, Gunnel, Kina, ViltogVakkert.

Bra jobbat! Och kom ihåg: det finns alltid en lösning. Som exempelvis när Paula sökte efter ett köksredskap på A och fann ... hihi ... en aggkokare med två prickar! Pluspoäng på den, eller hur?!

Copyright Klimakteriehäxan

Från min tv-soffa

Det kan knappast överraska någon, men nu finns statistiken som bevisar det: folk i Sverige har tittat jättemycket på tv coronaåret 2020. Vi har sett på tablå-tv, vi har streamat massor, både gratis och på betalkanaler.

Strömningstjänster som Viaplay, C-more och Netflix har fått många nya kunder, det visar siffror från MMS (Mediamätning i Skandinavien) och Disneys timme på julafton drog största publiken någonsin: 4,5 miljon!

Jag är en av alla dessa människor som tillbringat (onödigt) mycket tid framför en tv-skärm. I direktsändning blir det numera nästan bara nyheter och en del sport. Serier, filmer och dokumentärer kan hämtas när det passar, ibland flera avsnitt i taget.

Fast jag vet att många – kanske framför allt äldre – helst vill se tv-program när de "går på riktigt", alltså sänds efter en uppgjord tablå. "Man vill ha något att se fram emot" som en kvinna sa härom dagen när det blev tal om sista säsongen av tittarsuccén "Vår tid är nu" och som hon alltså inte kikade på så snart den blev tillgänglig.

Den serien, som finns på SVT Play, är en jag varmt rekommenderar, även om de flesta kanske redan har sett den. En annan svensk höjdare är "Kalifat", också SVT Play. Omistlig! Den nya långfilmen "Greta" som visas på de få biografer som är öppna kan ses gratis på samma kanal. Filmmakaren hade tur, han hade förstås inte en aning om hur stor storyn skulle komma att bli när han plockade fram kameran från början! Det är en dokumentär och inte någon kanonfilm, men den är sevärd.

"The Undoing" (HBO Nordic) med Hugh Grant ska ni se, trots den trista Nicole Kidman. Riktigt bra är det! För att inte tala om danska "Utredningen" (SVT Play) om mordet på Kim Wall. Märkvärdigt bra, helt oblodigt.

"Unorthodox" (Netflix) är superintressant om en ung kvinnas liv i och flykt från sin bokstavstrogna judiska familj i New York. Missa inte heller bakomfilmen, "The Making of Unorthodox", som också finns på Netflix.

Att påpeka att "The Crown" (Netflix) är ett måste är väl överflödigt? Men den ska ses från starten! Jag fyllde på med "The Story of Diana" (också Netflix) efteråt, dokumentärt. Man kan inte låta bli att undra hur hennes liv skulle ha blivit om hon inte dött i tunneln i Paris.

"I hetaste laget" (SVT Play), långfilmen från 1959 med Marilyn Monroe, Tony Curtis och Jack Lemmon var kul att återse. Jag kom nästan inte ihåg någonting, mer än när Jack Lemmon dansar tango med en ros  munnen ... "Öknens drottning" (SVT Play) tyckte jag dock var tråkig. Huvudpersonen Gertrude Bell blev det inget liv i på två timmar!

"The Queens gambit" (Netflix) var förvånansvärt spännande, men inte så mycket att jag letade fram vårt gamla schackbräde, vilket andra tittare lär ha gjort. Ovanlig miljö hur som helst, och det händer ganska sällan!

Kan också bekänna att jag avnjutit både "Notting Hill" och "Pretty Woman", för vilken gång i ordningen vet jag inte, men jag kan replikerna i märkvärdigt många scener ... Bland annat lättgods har jag sett första avsnittet av "Emily i Paris" (Netflix). Vet inte om jag ska sats på fler.

Det där är alltså saker jag sett, men jag har också fått tips om annat som jag inte hunnit med. "Bridgerton" (Netflix) lär påminna om "Downton Abbey", så det kanske är värt en koll. Dessutom har jag ju nästan åttio osedda avsnitt av "Orange is the new black" (Netflix). Och skulle jag få sug efter en klassiker finns Victor Sjöströms "Körkarlen", från 1921, på SVT Play! "I may destroy you" (HBO Nordic) rekommenderas av många. Dokumentären om Ulf Lundell (SVT Play) planerar jag också att titta på. Men det finns hur mycket som helst att botanisera bland.

Kanske får du en idé från min väl insuttna tv-soffa om något att titta på? För fortfarande är kvällarna mörka och långa och viruset livaktigt. Som gjort för hemmakvällar framför teven helt enkelt.

Copyright Klimakteriehäxan

Vem är jag lik?

Fredag. Midsommarafton. Bokbloggsjerka:
Vilken karaktär (bok/tv/film) identifierar du dig mest med (både positiva och negativa likheter/egenskaper är välkomna)?

Se det var en fråga det! Jättesvår! Med en inbyggd chans att avslöja den självbild man går och bär på, kanske en bild ingen annan någonsin varit nära att ens snudda när vi haft kontakt ... Bok- och filmtitlar snurrar i min skalle, hjältinnorna avlöser varandra.

Men hur jag än letar kommer jag bara på personer jag kan önska jag vore lik. Det är inte riktigt samma sak! Om jag ändå ska tvinga mig till ett svar? Då tror jag att jag hamnar bland gamla kollegor, som är huvudpersoner i sina egna alster: amerikanska Erma Bombeck och svenska Barbro Alving.

Låt mig bara konstatera att jag vet att jag har långt, väldigt långt, till deras formuleringsförmåga, humor och sätt att betrakta sin omvärld. Fast det kan ju inte vara fel att ha förebilder.
Och hade jag påstått att jag identifierar mig med allas vår hjältinna Pippi Långstrump eller Vivian Ward i "Pretty Woman" skulle ni ändå knappast ha trott mig!

Copyright Klimakteriehäxan

I biofåtöljen

En sak jag verkligen saknar under pågående pandemi är att få gå på bio. Vill sjunka ner i en bekväm fåtölj i salongens förlåtande mörker och glida in i en historia, i ny miljö, kanske i en annan tid, men med härliga bilder och en spännande dialog. 

Faktum är att jag inte har varit på bio sedan i mars, när jag flydde ett ösregn och såg den polska "Corpus Christi". Bra film, om än bitvis otäck. Fast jag höll mig torr. Och i salongen med åttio stolar var vi två (2) tanter ... för det här var när coronaviruset hade börjat sitt segertåg över världen.

Nu är det alltså "hemmabio", läs tv, som gäller. Vilken dag som helst ska jag se "Med livet framför sig" (The Life Ahead) som finns på Netflix. Det är Sophia Lorens återkomst efter ganska lång frånvaro. Hon har hunnit bli 86 men att döma av stillbilderna jag sett fortfarande en strålande skönhet. Och det är hennes son Eduardo Ponti som har regisserat!

Filmen bygger på boken "La vie devant soi" av Romain Gary, en bok som jag lustigt nog har oläst hemma i hyllan, på originalspråket franska! Inköpt i Paris, på rekommendation av en francofon kollega som påstod att mina språkkunskaper skulle räcka. Nu blir det nog filmen först i alla fall ...

Det är Elisa Matilda som satt mig på filmspåret, eftersom hennes fem fredagsfrågor handlar om upplevelser i den där biofåtöljen, vare sig den står hemma i vardagsrummet eller i en salong på stan.

1. Vilken film sätter du på för att bli glad? "Pretty Woman". Jo, jag vet, hon är prostituerad. Men ... Alternativet är "Notting Hill".  Älskar Julia Roberts.
2. Vilken film skulle du kunna tänka dig att leva i? "Stekta gröna tomater" (Fried Green Tomatoes) eller "9 till 5" kanske ... Två rullar med damer med klös!!! Men jag skulle inte vilja leva där för evigt, förstås.
3. Vilken film är minst som ditt liv? Sydkoreanska "Parasit" från 2019 har jag svårt att känna igen mig i, och tur är väl det. Väldigt bra film.
4. Vilken genre stänger du av på en gång? Tydlig science fiction och/eller värsta våldet/skräcken.
5. Vilken är en populär film du aldrig har sett? "Frost", som väl är Disneys senaste superhit. Alla barn har sett den, refererar till den, kan låtarna. Det kan deras mammor och pappor, far- och morföräldrar också. Men jag har noll koll!

Copyright Klimakteriehäxan

Romantisk biosommar kanske passar?

Det är Hannele som i sitt bokparadis nu sätter strålkastaren på de romantiska filmerna, de där som vi ser om och om igen utan att tröttna ... Skrev just i min kommentar på hennes blogg att jag konsekvent väljer bort de blodiga, grymma historierna om jag i förväg inser vad som väntar när filmen rullar igång. 

Att "Pretty Woman" är en favorit i den romantiska genren, det är vi många som är överens om. Minns att Pernilla Wiberg bekänt att hon sett den hur många gånger som helst, det har även jag. Kan replikerna, minns bildväxlingarna, skrattar i förväg åt saker som jag vet ska komma!

Julia Roberts kan jag se i snart sagt vad som helst, älskar hennes oklassiska skönhet, tycker alltid att hon är jättebra – är väl i grunden så förtjust i henne att jag är direkt okritisk ... "Min bäste väns bröllop" hör hemma i den mysiga romantikgenren, liksom "Notting Hill" som dessutom har helt fenomenala  birollsfigurer.

"When Harry met Sally" bjuder på oförglömliga scener och många skratt. Har gjort Katz´s delikatessfik på Manhattan till en turistattraktion! Repliken: "I´ll have what she´s having" sitter som en smäck, ni minns ju varför eller hur?

"Broarna i Madison County" av och med Clint Eastwood och Meryl Streep är romantik i medelåldern. Bygger på en bok av Robert James Waller som jag inte läst. Fantastisk åtminstone som film, borde kanske läsas?

"Midnight Cowboy" med Dustin Hoffman och Jon Voight är romantisk på ett helt annat vis, handlar om vänskap. Filmens musiktema är suveränt: "Everybody´s talking" (av och med svenskättade Harry Nilsson). 

Ang Lees "Brokeback Mountain" handlar om kärlek med förhinder: två män, en förbjuden relation och en förkrossad hustru. Så berörande! Vilket jag inte väntade mig när jag började titta. Mina fördomar kom på skam. 

"En officer och gentleman" med Richard Gere i huvudrollen har poppat upp igen, finns nu på SVT Play, sänds också i ettan i morgon kväll. Minns att jag såg den och njöt, fast det är förstås några år sedan – filmen kom 1982, så jag är osäker på om den håller. 

Så om nu augusti byter skepnad och blir en kylslagen och regnig historia finns mycket värme att hämta hem till tv-soffan. Man kan kanske rent av gå på bio? Julia Roberts finns i (minst) en ny film: "Ticket to Paradise" med George Clooney. Låter lovande.

Copyright Klimakteriehäxan