Succé - utan mig (trots att det är gratis)

För ett år sedan blev det gratis att gå på museum.
Ja, inte på alla museer, förstås, men ändå rätt många.
Och det blev succé: mängder med nya besökare har strömmat till. I en del fall har publiken blivit tre gånger större än under tidigare år.
En riktig kulturhit, med andra ord. Intellektuell hunger har mättats, andlig törst har släckts. Alldeles kostnadsfritt.

Men jag har inte gjort ett smack för att försköna statistiken.
Har helt enkelt inte varit på ett enda museibesök i Stockholm på hela året, absolut inte ett enda, hur jag än rannsakar mitt minne.
Säkert hade jag i dag varit en bättre och framför allt mer allmänbildad människa om jag raskat igenom salarna på Nationalmusuem, tittat in på Etnografiska eller varför inte putsat på mina insikter i Livrustkammaren eller på Historiska.

Allt detta hade varit gratis. En hel del hade förmodligen dessutom varit både intressant och underhållande. Och jag är inte alls allergisk mot damm, i den mån moderna muséer är dammiga, så det kan jag inte heller skylla på.
Av ren och skär snålhet borde jag väl ändå ha gått?
Ack nej, inte ens det ekonomiska argumentet bet. Jag kom helt enkelt aldrig iväg.

För egentligen bär jag inte på särskilt mycket fördomar om muséer heller. På besök i andra länder slinker jag gärna in och tittar på olika sorters samlingar, både konst och historiskt. Ett bra museum får bara inte vara för stort – usch, när jag kom till Louvren i Paris och det aldrig tog slut. Lagom är bäst!

Fast nog borde man kunna skärpa sig. Ägna några timmar det kommande året till lite museibesök.
Kanske ska man våga sig på ett litet nyårslöfte, trots allt?
Det är ju ändå gratis.

Copyright Klimakteriehäxan