tisdag, januari 30, 2007

Om man ändå varit en hjälmfoting...

Det handlar mycket om snö nu.
Vasaloppsarrangörerna spanar efter nederbördstyngda moln och håller tummarna för minusgrader.
Skidbackarna i mellersta Sverige har till sist kunnat öppna, om än för en rekordkort säsong.
Entusiasterna räknar timmarna tills alpina världsmästerskapen i Åre drar igång. "Alla" ska dit. Hela kommunen har storsatsat, nu ska den svenska fjällvärldens huvudort visa framfötterna. De där fötterna som har pjäxor på sig men som ibland byter om till något lite mjukare, för after ski i baren.

Vi som inte tillhör utförsåkarnas skara, vi kan hänga med i skidcirkusen ändå. Särskilt nu, när ett nytt affischnamn poppat upp: ännu en Tärnaby-son, Jens Byggmark. Till utseendet liknar han faktiskt Anja Pärson, vad vinnarskallen beträffar verkar han vara nära släkt med Ingemar Stenmark, och farbror Stig Strand har han väl också umgåtts med på hemmaplan.

Efter 19-årige Jens´ sensationella dubbelseger i helgen (ja, Svenska Dagbladets bragdguld är väl redan postat till honom?) fick vi se brottstycken ur hans karriär i tv. Och visst, precis som Stenmark på sin tid sa den här grabben redan innan han var meterhög att han tänkte bli bäst. Han älskade skidbacken.

Jag har aldrig älskat skidbackarna. I själva verket har jag nog mest varit rädd för dem.
Men jag har alltid blivit grymt imponerad av de där småttingarna av Bygg- och Stenmark-typ som kommer farande utför stupen, med full balans, blixtrande fart och glitter i ögonen.

Ni vet väl vad folk som jobbar i branschen kallar de där minsta, de som har skidor så korta att mamma i princip kan ha dem i handväskan? De är klädda i bullig overall, de har inga stavar, bara tumvantar, och på huvudet den obligatoriska skyddsutrustningen, störst av allt, hjälmen.
Och de går under den smått geniala beteckningen ”hjälmfotingar”.
En hjälmfoting ramlar nästan aldrig, eftersom tyngdpunkten är så låg. Och skulle den lilla varelsen tippa över ändå kommer han eller hon mirakulöst nog snabbt upp på skidstumparna igen.
Jag vet, jag är mamma till två f d hjälmfotingar.

När jag har åkt skidor själv har det framför allt handlat om att inte ramla. För när jag har gått omkull har jag inte tagit mig upp utan assistans, vilket är både krångligt och, det måste medges, genant.
Men aldrig är rumpan så stor och tung som när den kraschlandat i snö, aldrig är skidorna så hala, aldrig strömmar svetten så vilt längs ryggraden som när man sitter där i hålan man själv åstadkommit med baken.
Runt omkring svänger folk i eleganta turer på sina timglas-, carving- och telemarksvidunder.
Brädåkarna hoppar lite coolt över en, någon dam i designer-dress vinkar vänligt när hon passerar i anständig takt – tror väl att jag sitter där och väntar på solsken eller kaffe eller så.

Det är naturligtvis som hjälmfoting man ska inleda sin alpina karriär. Jag hade ett hopplöst handikapp, var över 25 innan jag hamnade i mina första alpina pjäxor. Sedan tog jag tappert en och annan lektion, men mina framsteg var måttliga.
Ungarna åkte ifrån mig tidigt.

När de berättade om sportlovet för mormor förhörde hon sig om hur skidåkningen gått. Jo då, båda försäkrade att det gått jättebra.
Jaha, och hur klarar sig mamma då? undrade min kära mor, väl medveten om att hon inte fostrat en vinteratlet.
-Mamma??? Jo hon åker ju men… sa barnen, himlade med ögonen och ryckte på axlarna och suckade, möjligen med ett minimalt uns av medkänsla.
Så småningom gjorde jag det enda rätta: gick i fjällstrejk. Drog söderöver med bikini eller storstadsutrustning när familjen packade skidkläderna.

Det är alltså ingen risk att jag ska fara till Åre och trängas. Utsätter mig inte heller för fjällvindar, iskyla eller snöblandat duggregn. Klarar mig bra utan after ski.
Kanske hade det sett annorlunda ut om jag haft min egen hjälmfoting-period.
Men nu deltar jag ändå, på bättre sätt, i tv-soffan.
Den tar jag mig fortfarande upp ur för egen maskin.

Copyright Klimakteriehäxan

7 kommentarer:

  1. Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.

    SvaraRadera
  2. Vi gör som björnarna och går i ide *ler*

    SvaraRadera
  3. Anonym9:19 fm

    Min "skidkarriär" började och slutade i Söll 1970. Då körde jag på skidläraren så han bröt benet, och insåg att jag nog måste räknas som farlig för säkerheten i backarna;-)

    SvaraRadera
  4. Anonym9:56 fm

    Härmed anmäler jag mig som kandidat till posten "Vice Klimakterihäxa", förvisso är jag för tillfället borttappad, fast kanske bara lite grann.. misstänker att det är för alla andras trevnad....Är det ingen som bryr sig om min??

    =)

    SvaraRadera
  5. Aha - du är som min man, han gillar också sport - med soffhörnskomfort...

    Hjälmfoting, det var kul. Har inte hört, men kommer att sprida det vidare.

    SvaraRadera
  6. Osalig & borttappad hälsas välkommen - hoppas att du trivs! Än så länge behöver jag ingen vikarie, men man kan ju aldrig veta...
    Ja, Bloggblad, visst är det ett perfekt ord för företeelsen? Önskar att jag hade kommit på det själv.
    Och så är det ett nytt spam som hamnat i soptunnan, ifall någon undrar.

    SvaraRadera
  7. Till Misan, förresten: du och jag är nog ungefär lika farliga i backen... det kan bli trångt i idet, Strumpstickan!

    SvaraRadera