måndag, januari 15, 2007

Över 18 – och på väg mot pension

Jag ser det runt omkring mig, hela tiden: alla blir äldre.
Åttaåringen fyller nio, tjugoettåringen tar sin första fylla, trettiotvååringen blir mamma, fyrtioåringen blir tunnhårig, folk håller både femtio- och sextioårskalas. Ingen kommer undan.
Vilket måste betyda att det där åldrandet gäller mig också.

Även om det känns ofattbart, så är man alltså med stormsteg på väg mot ålderdomen.
Hur ska man annars tolka de där kuverten som kommer neddimpande rätt som det är – orangeröda kuvert med mycket siffror och tabeller i.
Pensionsbeskedet. Det ständigt återkommande.

I det längsta öppnade jag över huvud taget inte de där breven. De hamnade i en dammsamlande hög i en hylla och blev med tiden lite blekare gula av solen. Till sist blev de för många, jag sprättade, skulle läsa. Men motståndet var för stort och resultatet blev bara en ny hög, utan färgglada kuvert, men lika dammsamlande och precis lika orörd.

Visst, jag förstår att jag borde intressera mig för innehållet i de där kuverten. Jag vet till och med att folk som är mycket yngre än jag fingranskar siffrorna och planerar, antar jag, sin ekonomi på ålderns höst.
Jag vill inte.
Det är något i kroppen som säger stopp. Vilket jag förmodligen kan komma att få sota för vad det lider, när jag upptäcker något som borde ha upptäckts för mycket länge sedan. Men det kan inte hjälpas.

Varje människa med ekonomisk självbevarelsedrift har självfallet också satt sig in i hur de där pensionsfonderna ska se ut, var pengarna ska placeras i väntan på att det blir dags.
Inte jag.
Nu har jag fått höra att det tydligen fungerat skapligt utan några egna initiativ, men för min del har det aldrig varit tal om något aktivt beslut. Bara icke-beslut.
Bör jag skämmas? Kanske. Men det har jag inte förstånd till.

Just i dagarna har jag fått ännu ett brev i pensionsbranschen.
Alla vi som med raska kliv är på väg mot pensionen – här definierat med att man är över 18 år – erbjuds att teckna ännu en försäkring som ska komplettera den där bassumman som man får enligt tabell i det orangeröda kuvertet.

Tack, men nej tack.
De där 18-åringarna som planerar sina liv kan ägna sig åt sådant.
Jag fixerar skygglapparna och låtsas som om tiden står stilla.
Tids nog hinner jag väl bli pensionär.
Även om jag inte får någon pension.
Eller vad det nu står i de där breven.

Copyright Klimakteriehäxan

4 kommentarer:

  1. Anonym9:30 em

    Kära häxa!
    Igen säger du precis vad jag tänker! Just så där känns det när man har passerat 50 och inser att pensionen verkligen finns inom en inte så avlägsen framtid. Mina skygglappar sitter lika stadigt. Pensionssparandet borde man ju ha påbörjat vid 30+, men då var ju allt sånt så avlägset. Nu är det väl för sent istället. Får väl leva på vatten och bröd... och kärlek förhoppningsvis.

    SvaraRadera
  2. Jag skyggar också. När inte ens experterna kan enas om vad som är bäst att satsa på, hur ska då jag kunna veta vilka fonder som går bra? Jag låter den sjunde få välja åt mig, det är väl där de stannar om man inte gör ngt medvetet val. Fast jag brukar säga att jag medvetet låtit pensionen stå kvar där, för de som har hand om den fonden borde väl kunna mer än jag!
    Annars kommer jag bara satsa fel så jag har noll i pension sen, nu får jag väl nåt tror jag. Men bara tror. Vad vet man egentligen?

    SvaraRadera
  3. Anonym11:16 em

    Jag har en mapp med alla pensionspapper från olika bolag..Ska boka tidh os banken och det har jag skjutit på i två år.. Dags att se över fonderna.. *suckar*

    SvaraRadera
  4. Anonym5:48 em

    Jag hörde mig för om fondplaceringar o planerade o placerade.... det har slutat med 40% back. Hade varit mycket bättre att inte göra något alls.
    Så ha hopp, Häxan
    Overboard

    SvaraRadera