Bot för nagelbitare

De existerade över huvud taget inte för ett antal år sedan, de där nagelbutikerna som nu växt upp som svampar ur fuktig höstjord. ”Nagelskulptör” var inte ett yrke, det var ett ord som inte uppfunnits. Men i dag kan vem som helst för några hundralappar och lite tid få välvårdade naglar i olika form och längd, med valfri färg och utsmyckning efter humör, till och med. Händer är viktiga vittnen om människans personlighet, bland det första man tittar på hos en ny bekant.
Nagelbitarnas tid borde vara förbi. Men det är den ändå inte.

När jag gick i skolan började jag bita på naglarna, vet inte hur eller varför, men jag gnagde för fullt. Resultatet var förstås förskräckligt: korta trinda barnfingrar som avslutades med en liten köttig klump, på vilken det satt ett fragment av en nagel.
Gnag, gnag.
Apoteket erbjöd någon illasmakande vätska att smeta på för att verka avskrämmande och, på lite sikt, avvänjande, men det fungerade inte.

Jag fick låna mammas blekrosa Cutex-lack. Inte hjälpte det (lite blänk och färg gjorde ju inte särskilt stor skillnad eftersom det knappt fanns någonting att måla på). Personer i min omgivning gjorde försiktiga påpekanden – inte smakade väl det där speciellt gott? Vore det inte bättre med ett äpple?
Inga goda råd, vare sig de var dyra, billiga eller alldeles gratis, hjälpte.
Jag bet och gnagde, ibland följde en skinnbit med och då gjorde det riktigt ont.

Tiden gick och kanske var jag nära att bli en permanent nagelbitare, en som aldrig kan sluta vad än omgivningen och situationen kräver – jag känner sådana personer, alldeles vuxna som under det formellast tänkbara sammanträde eller en trevlig middag sitter och gnager, antagligen helt omedvetet, men väldigt tydligt.

Men i mitt fall kom boten som en blixt från klar himmel.
Ett par klasser över mig i skolan gick en kille som var det snyggaste jag visste. Minnesbilden av honom har bevars bleknat, men han hade mörkt hår och mörka ögon och var helt enkelt rena drömmen.
Att han aldrig över huvud taget såg mig hör inte till historien.
Han hade sällskap med en tjej vid vars sida jag självklart var osynlig, en drömfigur hon också, hela skolans skönhetsdrottning.
Hon hade långt, böljande, vackert blont hår, smal midja, stora blåa ögon och ett smittsamt leende, allt på en gång.

Alldeles utanför vår skolport hade en cyniskt beräknande människa slagit upp en godiskiosk. En dag föll det sig inte bättre än att Hon och Han stod precis framför mig i kön. Köpte lite blandat i en påse. Hon betalade.
Det var då jag såg det.
Hennes fingrar såg ut som små korviga sniglar med röda köttiga nygnagda stumpar längst ut.
Det var vad jag såg. Resten försvann, liksom.

Tvärt slutade jag att bita på mina fingrar.
Och Hon tappade hela sin utstrålning. För sådana händer – nej, usch. Förstörde alltihop.
Han, däremot, behöll sin position som idol.
Fast såg mig, det gjorde han aldrig, inte ens när naglarna växt ut.

Copyright Klimakteriehäxan