Folk som flyger och far borde veta bättre

Det finns ett fenomen som aldrig upphör att fascinera mig.
Tänk er situationen:
Du har just landat på en flygplats och du har checkat in bagage.
Om det är en stor flygplats tar du reda på var väskorna kan väntas dyka upp, är du på en liten ser man direkt var de väntas.
Alla andra gör förstås likadant.

Alla andra gör dessutom något annat, och det är det som fascinerar mig.
Alla andra ställer sig tätt tätt tätt så nära intill (det stillastående) bandet som det går.
Handbagaget tar de med sig ända fram, har de barn med på resan ska de också med och trängas, eftersom det är så spännande med löpande band, även när de står stilla.

Plötsligt börjar bandet rulla.
I bästa fall hinner man få bort alla ungar innan någon blivit av med en hand eller ett litet finger. I sämsta fall händer en sådan olycka, eller åker kanske barnet med en liten bit – jättekul, eller hur?

Så dyker den upp, den allra första väskan.
Leden kring bandet, som redan var så täta, blir fullkomligt ogenomträngliga. Tänk om trunken är min! Tänk om den inte tycker om att åka runt! Jag måste ta den NU, GENAST, det är BRÅTTOM.
Alla drar sig ständigt närmare den plats där resväskorna kommer farande och först blir synliga.

Resväskor är till förblandning lika nu för tiden, fabrikanterna lånar modeller av varandra, de som sticker ut rejält är få.
Resväskor är dessutom ofta ganska tunga.
I det ögonblick som man tror sig ha identifierat sitt eget bagage gör man alltså en sista tjurrusning, hugger tag i handtaget och rycker till med alla krafter.

Tjugo kilo i hård förpackning gör en kort och okontrollerad flygtur för att landa bland medpassagerarnas fötter. På väg dit löper deras knäskålar (i höjd med barnens näsor) stor risk att krossas.
Råkade det bli fel väska ska den tillbaka upp igen, det blir en ny rallarsving kring knäskålarna. En eller annan tå blir förstås trampad på i trängseln, hälsenorna löper ständig risk att bli avklippta, om inte av en väska så av en bagagevagn, som förstås också står så nära bandet det fysiskt går att köra den.

I den allmänna villervallan som uppstår blir alltid någon tvärförbannad, endera på en medpassagerare eller på sitt eget resesällskap, som kanske inte hjälpt till att trängas eller som råkat låta ett bagage åka en halvmeter för långt.

Till sist glesnar leden kring bandet och vi som hållit distansen och följt skådespelet som häpna och ibland skräckslagna åskådare kan i lugn och ro gå fram och lyfta av våra väskor. De har då visserligen knirkat sig fram en bit i ankomsthallen, men resväskor är ju trots allt gjorda för att resa.

Alla de där andra resenärerna träffar du oftast snart igen. Då står de ett litet snäpp före dig i en kö, igenom tullen, till taxi - eller så sitter de i samma buss som du.
Större försprång fick de inte som belöning för sin heroiska insats vid bagagebandet, dessa knäskålshotande människor som kommer att göra om samma tjurrusning så snart de klivit av nästa flygplan.

Folk som flyger och far borde fatta att om alla tog två steg bakåt skulle allt bli så mycket enklare, alla skulle se sina väskor och dessutom lyckas få tag i dem utan att riskera att skada någon annan. Folk som flyger och far borde veta bättre. Men icke.

Ja just det, jag är hemma igen.
Landade vid lunchtid.
Och hade parkettplats i ankomsthallen.

Copyright Klimakteriehäxan