torsdag, februari 14, 2008

Ett hjärta rött - och gott

Ett rött hjärta väntade vid min plats när jag kom till frukostbordet i morse. Det var oväntat, vi har inte precis införlivat Alla Hjärtans Dag med de obligatoriska högtidsdagarna i familjen, även om vi – mest jag om sanningen ska fram – ibland kommit med någon liten överraskningspresent, mer för att jag tycker om att köpa saker folk ska bli glada över att få än för att någon specifikt väntat sig något.

Men se, den här gången var det min tur att bli glatt överraskad. Choklad är som bekant aldrig fel, ännu mindre om den ligger förpackad i en så vacker burk. För jag råkar ju vara en burkmänniska, en sådan som har svårt att motstå snart sagt vilken vara som helst bara den råkar vara förpackad i en burk som är tilltalande för ögat. Burkslav, helt enkelt.

Om man öppnar just den här fina burken möts man av ett gäng fyllda chokladkulor, var och en inslagen i guldigt papper. Ja, jag har kikat. Väldigt frestande. Jag vet att de är jättegoda.
Det är exempel på sådan choklad man ska ta en av som avrundning på en måltid, det där lilla söta som sätter utropstecknet efter maten.

Fast det där är en konst jag inte behärskar. Hur gör ni, ni som kan ta bara EN – och sedan vara nöjda, glömma bort alltihop? Jag begriper det inte.
Jag kan ha en chokladkaka i skåpet ganska länge utan att röra den, trots att jag köpt den själv och alltså är väl medveten om att den finns.
Men i samma ögonblick som någon (förmodligen jag) petat upp papperet och smackat i mig första rutan är det som förgjort.

Jag kan flänga runt med dammsugaren i hörnet så långt bort från köksskåpet som det går att komma, men ropen överröstar den högljudda maskinen utan problem.
-Här är jag, skriker det ur skåpet.
-Kom och ta mig, kom och ta mig! En liten bit till kan du ta!
Och jag lyder de där lockropen. Kan inte stå emot. Strax är chokladen slut. Jag skäms, men vad hjälper det när man besitter en usel karaktär, en som visar sig från sin allra sämsta sida just i matsammanhang.

Nu tänkte jag att jag ska öppna den där burken och bjuda familjen på en kula efter middagen. Ja, EN kula per person alltså. Som i finare sammanhang.
Men resten då, undrar ni kanske?
Hm. Det var ju ändå en present till mig. Jag kan nog tänka mig att offra mig, om de där ropen börjar skalla igen. För inte håller väl godiset tyst bara för att det förpackats i plåtburk?

Plötsligt, jag vet inte riktigt hur det går till, har jag gläntat på det där fina locket med glitter och allt. Och så skedde det oundvikliga: papperet liksom flög av en sådan där kula och den hamnade i min mun. Mmmmm.
Men än så länge har jag tagit bara en. Fast det är minst ett par timmar kvar till middagsdags. Hur ska det gå?

Det är just nu ett himla oväsen i köket.
-Kom och ta oss, ropar det.
-Här är vi! Bara att hämta! En till kan du ta!
Vad man verkligen skulle behöva ge mig, det är Karaktär. Gärna i en snygg burk, förstås.

Copyright Klimakteriehäxan

9 kommentarer:

  1. Hihi, aldrig fel men lita praliner :)
    Ha en mysig fortsättning på Valentindagen!

    SvaraRadera
  2. Anonym8:46 em

    Visst är väl choklad lika god före som efter middagen och varför skola människan försaka. Nej, frossa och njut på Valentindagen!

    SvaraRadera
  3. *gapskrattar igenkännande*
    Det är därför jag aldrig köper hem nåt som kan vara bra att ha och bjuda på... det skriiiiker ju i skåpet. Och hur dåligt minne jag än har i övrigt ibland, så inte tusan glömmer jag choklad!!! Never.

    SvaraRadera
  4. Kan meddela det trista att jag - trots att jag avstått från onödigt i 4 veckor nu, jo, jag äter mat, späker mig inte, men frossar inte och motionerar som vanligt. Har gått ner 4 kil... äsch. Not. Ena dagen har jag gått ner 3 hekto. Nästa dag väger jag samma... FYRA VECKOR!!!! I teve går de ner ett kilo i veckan.
    Är det fel på nya fina vågen????

    SvaraRadera
  5. Sån fin ask, jag kunde bara inte låta bli att komma hit med lite geléhallon :)

    SvaraRadera
  6. Anonym2:14 em

    Karaktär behövs nog inte för Häxan.
    Hon verkar ha tillräckligt förutom när det gäller att frossa i choklad och efterrätter:) Men med Hallux och asken inom räckhåll får hon dispens, tycker jag!

    Själv hör jag till gruppen som utan problem klarar av att bara ta ´en enda´ ur chokladasken. Men vi ska inte skryta - sätt ett fat ostron framför mig och jag får skämmas när jag skoffar i mig rubbet. Ostron och hummer är mer högljudda för mig.

    Jättekul blogg!

    Kulsprutan

    SvaraRadera
  7. Får tacka för tillropen - Hannele, virtuella gelehallon blir man ju inte ens fet av! Och Bloggblad, ack som jag känner igen detta fenomen! Tyvärr tror jag man inte heller kan skylle på vågskrället. Till Kulsprutan kan jag bara säga att jag är minst lika svår på ostron och hummer som på choklad. Minst. Lika. Svår. Suck.

    SvaraRadera
  8. Mmmmm... Lindors röda. Det var kärlek vid första tuggan när jag stötte ihop med Lindor i Schweiz 1984. Gissa om jag blev glad när de dök upp Sverige för några år sedan!

    SvaraRadera
  9. Visst är det gott. Och tro det eller ej men det finns ändå ett par kvar fast det blivit lördag!

    SvaraRadera