CITAT om recensioner

Risken för dåliga recensioner är – tyvärr, eller vad jag ska säga – ett av villkoren för att ge ut en bok. /.../ Alla litteraturkritiker vet,  och alla som inte är litteraturkritiker kan föreställa sig, att man skriver en negativ recension med blandade känslor. Det är å ena sidan stimulerande, till och med roligt, att få underbygga och vässa sina argument. Antipatin man kan känna mot en dålig bok ger energi och formuleringsglädje. Å andra sidan tänker man förstås på författaren, det är omöjligt att inte göra det om man har minsta uns av empati: vad ledsen hon kommer att bli. I efterhand kanske man tänker: Var boken verkligen så dålig? Tänk om det var jag som hade en dålig dag?

-Det pågår en ganska inflammerad debatt om böcker, recensenter och recensioner för närvarande. Hur elaka får omdömena vara? Hur är de underbyggda? Har recensenten ens säkert läst det hen bedömer? (Långt ifrån alltid, skriver Daniel Sjölin, själv drabbad av en rejäl sågning). Kan och får en sågad författare försvara sig? Det här är ett inlägg av Greta Schuldt i Dagens Nyheter. 

Vill du läsa min bok? Premiärpris!

Det är ingen tegelsten. Det är förstås inte heller den sortens litteratur som kommer att få massor med priser. Men det är en liten bok skriven med hjärta (och en del smärta, förvisso). Den har gått att läsa, gratis, på nätet, i olika format. Nu finns den äntligen, lätt bearbetad, tryckt på papper! Upplagan är liten men om du är intresserad kan du köpa ditt exemplar av "I ljust minne bevarad", vars författare jag är.

Här får du historien om två härliga, starka, svenska kvinnor som inte tilläts bli gamla. 

Ulla-Carin Lindquist, känt tv-ansikte, sökte närhet, sällskap – och skrev om sitt liv med sjukdomen ALS (amyotrofisk lateral skleros), för andra att läsa. Hon dog omgiven av sina närmaste. 

Lena Sjöström, ingen kändis alls, orkade egentligen bara med sin dotter när cancern spred sig. Och när den sista stunden var inne passade hon på att sluta andas när hon var helt ensam. 

De valde helt olika vägar mot döden. 

Här möter du de två och deras gripande öden sedda genom en väninnas ögon. 

Du får också följa tillkomsten av boken ”Ro utan åror”, enhälligt hyllad av recensenter och läsare. Den översattes till många språk och blev en internationell bästsäljare, skriven under unika omständigheter. 

Men det här är framför allt en berättelse om vänskap. Tjugo år har gått sedan de båda dog. De förblir i ljust minne bevarade.

Nu har jag alltså låtit trycka boken "på egen hand", så att säga, i starkt begränsad upplaga. Om du vill köpa och läsa betalar du på Swish (0708847929). Glöm inte skriva din adress! Om du beställer den senast den 8 februari gäller ett premiärpris inklusive porto: 115 kronor. Beställer du senare blir priset högre (porto hutlösa 44 spänn). Signerat ex om så önskas/anges.

Boken kommer inte att finnas vare sig i bokhandeln eller på bibliotek.

Copyright Klimakteriehäxan

CITAT om träning

Tre bra tips om du ska träna hemma:
Plocka chips
Sträck dig efter fjärrkontrollen
Hämta chokladen

-Någon har gett mig en variant på bordsalmanacka i present. För varje dag på året finns budskap, av varierande art. Kalendern heter "Svenska uttryck" och har satts ihop av en ung Solletunabo, Sorosh Padjand. Här citerar jag det som gäller för i dag den 30 januari. Jag är dock inte övertygad om att jag ska genomföra just det här programmet.

CITAT om barn som växelbor

Forskning visar att separationer i olikkönade relationer kan leda till ökad jämställdhet. /.../ De senaste decenniernas närmast explosionsartade ökning av växelvis boende kan beskrivas som en ”tyst revolution”.

-Saxat ur en nyhetsartikel i Svenska Dagbladet i dag i vilken Helen Eriksson, forskare i demografi vid Stockholms universitet, intervjuas. Jag känner mig faktiskt lite stolt över att skrivit en bok om fenomenet, "Dela lika", tänkt för bokslukaråldern. Sagt i recensioner: "En fin historia som förtjänar många läsare." "Behandlar ett ämne som verkligen är angeläget för många barn." "Helt underbar!" "Fem stjärnor av fem möjliga" skrev en annan. När boken kom ut (för tio år sedan) tror jag den var den första om veckopendlande barn. Antagligen finns fler liknande berättelser nu. Lite glad och nöjd är jag ändå ... 

Hur fångas bokläsare in?

Veckans kulturfråga kommer som vanligt från Enligt O. Den här gången funderar hon över hur böcker marknadsförs, och vad det är som lockar till läsning: Vilka bokbeskrivningar lockar och avskräcker dig?

En åsikt delar vi definitivt: när historien drar åt det övernaturliga hållet, då ruttnar jag. Men om det står att berättelsen "bygger på verkliga händelser" blir jag ofta  intresserad, förstås beroende på vilken sorts "händelse" som åsyftas.

Förlagens marknadsförare verkar tyvärr gå i flock när det gäller såväl omslag som reklamformuleringar. Sedan en lång tid tillbaka ser man på långt håll om en bok ska framstå som feelgood-roman. Det avslöjar valet av både bild, färger och typsnitt, och finns sedan ord som "träffar rakt i hjärtat" eller "oemotståndlig" i reklamtexten blir jag mycket misstänksam. Tror faktiskt att det trycks för många feelgood-böcker, de verkar skrivas enligt nån sorts mall!

Däremot fångar vissa författarnamn mitt intresse, tack vare att jag redan läst andra saker de skrivit. Då behöver man inte anstränga sig för att få mig att vilja läsa! Men det kan ju fungera tvärtom också: direkt avskräckande. Är jag missnöjd med en bok är det föga troligt att jag ger författaren en ny chans, det finns för många böcker för det. Och fantasy blir aldrig min grej, förresten. 

Copyright Klimakteriehäxan

Räknat i kronor, rupier och dollar

Att pengar betyder mycket, det är vi väl rörande eniga om allihop? "Money makes the world go round" sjöng Liza Minnelli och Abba-hiten "Money money money" kan vi också sjunga med i. För att inte tala om min barndoms "Om pappa ville ge jag en femöring vet mamma, då skulle jag bli så glad ...", ett verk av Felix Körling, med något lägre kändisfaktor än Minnelli och Abba men ändå ...

Se där fick jag ihop en musikalisk tisdagstrio på temat pengar utan ansträngning alls! Men Skriv-Robert menar förstås att trion ska bestå av böcker. Så jag börjar väl om, helt enkelt!

"Florence Stephens förlorade värld" är en på verkligheten baserad roman av Lena Ebervall och Per E Samuelsson. Damen kallades "fröken på Huseby" och var på allas läppar på 1950-talet. I grund och botten en gruvligt sorglig historia om en variant av sol-och-vår. Den godtrogna tanten blir avlurad alla sina ägodelar – som från början var ansenliga. (Rätts)skandal är bara förnamnet, med trådar till samhällets högsta toppar inklusive kungahuset. 

"Vem vill bli miljardär?" (Slumdog Millionaire)  av Vikas Swarup är en charmig bladvändare om den indiske pojken från slummen som är obegripligt allmänbildad och får chansen att visa det i ett stort frågesportprogram i tv. Och vinner! Han anklagas förstås för att fuska men han är ingen bedragare! Känns också lite som ett besök i Bombay, vill jag inbilla mig i alla fall ... jag har förstås aldrig varit i närheten.

"Million Dollar Baby" är en film som vid det här laget har tjugo år på nacken. Såg den när den var hyggligt ny och tyckte att den var riktigt bra! Clint Eastwood regisserade, producerade och skådespelade och Hilary Swank hade huvudrollen som tjejen som var beredd att satsa allt för att undslippa fattigdomen genom att lyckas som boxare och därmed bli rik. Storyn föddes förstås mellan bokpärmar. Den bygger på en novell av F. X. Toole, "Cutman" som ingår i samlingen "Million Dollar Baby – berättelser från ringhörnan". Något annat verk av denne författare har jag dock aldrig stött på.

Copyright Klimakteriehäxan

 

CITAT om familjer

De är två män som tillsammans har 17 barn med 6 olika kvinnor. De talar varmt, ja predikar rent av, för traditionellt familjeliv. Kan ni tänka er vad reaktionen skulle bli om detta gällde kvinnor?

-Sagt om Donald Trump (fem barn) och Elon Musk (tolv barn), USA:s nya radarpar, ursprungligen (tror jag) på en brittisk Facebook-sajt, i min fria översättning. Duon är verkligen ett märkligt och skrämmande inslag i nutidshistorien.

Skyltat på sätt och vis

Det finns en sorts "skylt" (jo jag är ute och slirar på skylt-begreppet nu igen) som jag ofta studerar, tämligen ingående rent av. Vad är det då som fångar mitt intresse, oftast vid frukostbordet med kaffet bredvid? Jo det är alla tidningens bioannonser. Vilket verkar otroligt märkligt, med tanke på hur sällan jag verkligen kommer iväg på bio. 

Just nu pågår Göteborgs filmfestival. Har aldrig varit på plats men nog skulle jag kunna roa mig där ett par dagar! I ärlighetens namn brukar jag inte lösa kort till Stockholms Filmfestival heller. Men annonserna, de kollar jag noga ... Mina grannar ingår i alla fall i publiken i Göteborgs salonger och bjöd mig på en bild, med skyltar, stämning och allt!

                                                                Foto Magnus Tengvar

Nu får ni hänga med till Sveriges närmaste stad: Enköping. Där har jag plåtat nedanstående skapelse, av allt att döma utförd i plåt. Är detta nu ett ädelt konstverk eller "bara" en skylt? Med tanke på att skiftnyckelns och rörtångens uppfinnare hade sina rötter här skulle detta kunna vara ett minnesmärke över tillverkning av diverse verktyg  – fabriken hette Bahco och deras produkter finns fortfarande, men i Enköping är det som återstår av verksamheten ett museum om jag förstått saken rätt. Och då bestämmer jag mig för att detta är en skylt, helt enkelt ... (den finns inte upptagen på kommunens lista över offentlig konst så vitt jag kan se).

I Barndomslandet (som vi just lämnat) ligger snön kvar så då "skyltar" jag ännu
 en gång med ett "vykort" från vår veranda.

OJ, jag glömde ju!  Ni vet att det är BP som håller i trådarna. Inte så många skyltsöndagar kvar nu ... fyra noga räknat. Flitiga skyltbloggare är Angelgirl, Anki, Byblixtra, Carita , Christian, KajsaLisa,  LillaSyster, Paula, Pettas, Susjos, Stefan, Tony och Åke

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans mening – om att veta

Dags igen att presentera Veckans mening som Skriv-Robert brukar efterlys, en efterlysning som flera bloggare hörsammar. Meningen ska vara av det slaget att man hejdar sig en aldrig så kort stund i läsningen av vilket skäl det vara må: den är klok, rolig, korkad eller alldeles ovanligt tänkvärd över huvud taget. Min är denna gång hämtad ur "Bara betyelsefulla dör", en deckare av Varg Gyllander:

Vetskap är skonsammare än okunskap.

Copyright Klimakteriehäxan

I snåltider

Januari är av hävd den av årets månader när vi försöker snåla och spara så mycket som möjligt, i spåren av en jul som kanske blev av överdådigt slag. Det kan förstås få vem som helst att räkna kronor och ören. Antar att det är i de banorna Elisa Matilda tänkte när hon formulerade denna veckas fredagsfrågor:

1. Vad sparar du till? Ingenting för egen del. Lite till barnbarnen.
2. Vad har du sparat hemma du lika gärna kan göra dig av med? Böcker.
3. Vad slösar du på? Blommor.
4. Vilket var ditt senaste impulsköp? En jättesnygg blomkruka.
5. Budgeterar du? Det sker liksom automatiskt ..

Nu verkar det som om vi sparar på snö också ...

Copyright Klimakteriehäxan

Återfall med snöfall

Klätterhortensians blomklasar från i somras ser ut som kvarglömda julgranskulor ...

Man ska inte ta ut lyckan i förskott, även om det värsta som det för med sig bara är att man varit glad en stund i onödan ... men inte ens jag trodde väl att vintern skulle vara över. Återfallet är ett faktum, snöfallet ihärdigt. Känner mig ganska insnöad i huset i Barndomslandet. Marken är vit, snön är tung och det är jättetrist att skotta ens ett litet spår att gå i. Må detta väder inte bli långvarigt!

Snön bara vräker ner, tung och våt är den också. 

Egentligen skulle de torra blomställningarna från i fjol ha tagits bort, men nu har jag ju
uppenbarligen slarvat med det. Fast jag tycker de gör sig rätt bra på bild!
(Klicka gärna på bilderna så ser du dem i större format!)

Copyright Klimakteriehäxan

Jo jag tänkte på en sak ...

 ... att eftersom det enligt enig expertis är så förkastligt att peta sig i öronen med något som är vassare än en armbåge – varför ska det då vara så himla skönt att krafsa lite där inne? Är det bara ytterligare ett exempel på tesen att allt tråkigt är nyttigt och allt härligt är dåligt?

Glatt överraskad!

Ibland blir man  besviken på något. Det är väl ofrånkomligt. Men ibland blir man  glatt överraskad, och det är desto trevligare! Enligt O vill lyfta fram de senare tillfällena, medelst veckans kulturfråga: Vilka kulturupplevelser har överraskat dig positivt?

Tänker direkt på den allmänt hyllade "Den sista resan", långfilmen av Filip (Hammar) & Fredrik (Wikingsson). Mina förväntningar var, lindrigt sagt, låga, men jag visste att jag ville se den för att kunna ha en egen åsikt. Vilket ledde till att jag föll in i jubelkören! För värmen, för humorn, för hur det ofrånkomliga åldrandet hanterades.

Kommer på ännu en film som jag hamnade på lite av en slump: "Perfect Days". Berättelsen om en man som städar offentliga toaletter i Tokyos centrum. Väldigt lågmäld, fint foto, en historia om en familj som splittrats. Och så dessa otroliga toaletter! Gick ut från bion med en härlig känsla i kroppen. Bloggade om den för ett år sedan dessutom.

Allt åldras inte i skönhet som bekant, men jag tycker att det finns en brittisk dam från förr som har gjort det. För äntligen blev det av: under fjolåret lyssnade vi på "Lady Chatterley´s älskare" inläst av Sven Wollter, och det är ju en fenomenal roman! DH Lawrence gav ut den 1928, då en sorts sexskandal. En för tiden märkvärdigt feministisk bok om makt, pengar, kärlek och komplicerade relationer. Upprepar vad jag tidigare påpekat här på bloggen: det är obegripligt att ingen skrivit en fortsättning på storyn, slutet är som gjort för det! Kanske hade Lawrence tänkt sig att skriva del 2 alldeles själv? Det gjorde han i alla fall aldrig. Synd.

"Lady Chatterley´s älskare" har förstås filmats. Bilden ur en version från 2015. Netflix.

Copyright Klimakteriehäxan 

Snöigt – i bokform

I Barndomslandet, där jag just nu befinner mig, var det så gott som snöfritt i går. Gråbruna fläckar bredde ut sig där det ganska nyligen låg ett rejält snötäcke. Hemma i stan ser man inte heller nån snö när man kikar ut genom fönstren. Och låt mig erkänna: jag saknar inte snön. Visst, det blir vackert när det blir vitt, men det går ju över i grått, brunt och skitsvart så fort! Men, hoppsan!, i dag snöar det igen! Blir det ett täcke eller bara något som smält bort på några timmar?

Nu är det alltså snö som ska vara den gemensamma nämnaren för tre böcker i tisdagstrion, så har Skriv-Robert bestämt. Misstänker att många titlar dyker upp hos flera ... som exempelvis "Snö faller på cederträden" (Snow Falling on Cedars) av David Guterson. Som jag minns det en lågmäld historia om ett misstänkt mord med rötterna i andra världskriget. En japansk fiskare anklagas för att ha bragt en man om livet. Här finns också en kärlekshistoria. 

"Fröken Smillas känsla för snö" (Frøken Smillas fornemmelse for sne) blev en stor framgång för danske Peter Høeg. Ett barn dör och Smilla ramlar in i en kriminalhistoria som översatts till ett 20-tal språk och dessutom blivit långfilm, något som storyn passade väldigt bra för. Jo visst, den var på sätt och vis en bladvändare, men jag blev inte helt förtjust. Tycker fortfarande att det bästa Høeg skrivit är "Kvinnan och apan" men jag har inte läst alla hans böcker.

Del 1 av 7 i Hagfors-serien.

"Flickan med snö i håret" är en svensk deckare skriven av Ninni Schulman, och storyn utspelar sig i norra Värmland. Även här är det ett barn som dör och omständigheterna är komplicerade ... Det här var Schulmans debut och dessutom inledningen på en serie med journalisten Magdalena Hansson i en central roll, tillsammans med poliserna Christer och Petra. Sju delar blev det, jag har läst och gillat flera.

Det blev en mordisk tisdagstrio denna gång! Två "snöböcker" har jag dessutom tänkt läsa vilket år som helst: Agneta Pleijels "Sniglar och snö" och Tina Harnesks "Folk som sår i snö". Men vilket år? Det törs jag inte utlova. 
Och nu har det förresten slutat snöa.

Copyright Klimakteriehäxan

Dagens ord 157

TL;DR

-Det är förstås inte ett riktigt "ord" men ändå ... Se där, med fem knapptryckningar kan man förklara ett fenomen som blivit allt vanligare i mitt liv: jag ger upp när det jag läser inte fångar mig. Det krävs en del för att jag ska suga i mig berättelsen till sista sidan, speciellt om sidorna är många. Den här lilla bokstavsanhopningen är av engelskt ursprung och uttolkas "Too Long; Didn´t Read". Ses ibland utan sitt semikolon: TLDR. Hur som helst ett omdöme som ingen skribent vill få om sin text ... även om det, ur andras ögon, kan vara helt välförtjänt och dessutom självförvållat. Men faktum kvarstår nog orubbligt: det är ofta bättre att stryka ner och korta av än att lägga till ytterligare några meningar ... det borde många författare inse.

FL;SL

-Kom att tänka på att den här bokstavskombinationen låter sig ju lätt översättas! Vad tycks om FL;SL, uttolkat För Lång; Slutade Läsa?!

Skyltsöndag så klart!

Hade tänkt ha en röd tråd för denna Skyltsöndag: Vinter. Men hann bara ta en enda bild innan tövädret rullade in över oss. Så resterande skyltar är snöfria! 

Jo då, jag förstår att jag inte ska peta på något. Däremot undrar jag lite vad det
är jag inte får röra? Märkligt placerad skylt på Thielska galleriet. Sitter i en
fönstersmyg omgiven av vita gardiner och vita väggar. Men ok, jag löd och
petade inte! Inte på något!

Hoppsan, här (på Hötorget) blev visst en del av julskyltningen kvar! Men vilken
trevlig idé att göra om fula betongklossar till klappar! I alla fall för den som gillar
hårda paket! 

Undrar så om teckningen sattes dit av någon skämtare - eller om järnvägs-
vännerna själva upptäckte felstavningen och bjöd på den? 

Den grillkiosken kan jag absolut tänka mig att pröva.Trots skylten. För hur tänkte
man när man valde bild? Det är faktiskt en VARNING för älg som den sprider!

Därmed högtidlighåller jag ännu en skyltsöndag. Ni vet att det är BP som håller i trådarna. Flitiga skyltbloggare är Angelgirl, Anki, Byblixtra, Carita , Christian, KajsaLisa,  LillaSyster, Paula, Pettas, Susjos, Stefan, Tony och Åke. Bara att klicka runt och se hur skyltandet ser ut!

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans mening – om kroppen

Då var det dags att plocka fram Veckans mening igen, den där meningen som av en eller annan anledning fått mig att reagera lite extra under läsningen. Det är det Skriv-Roberts lördagsutmaning går ut på. Håller på med "Tigerns år" av Fredrik Lundberg och han får mig att le lite (igenkännande, månne?) när han skriver om en man som inte längre älskar det han ser i spegeln:

Jag tänker att under det första året när jag gick från spinkig till plufsig borde det varit några dagar då jag var precis lagom byggd i kroppen.

Copyright Klimakteriehäxan

Frågor och svar

 Fem frågor trillar in från Elisa Matilda på fredagar. Och nu svarar jag!

1. Stort eller smått, vad längtar du till just nu? Ett besök hos frisören. Välbehövligt.
2. Vilka hälsomål vill du sätta upp för det kommande året? "Vill tant vara snäll och hålla sig på benen!?"
3. Hur vill du att året inte ska vara? Enformigt.
4. Vad ska du göra mer av i år som du inte gjorde förra året? Gå på bio och teater. (Men byt "ska" mot "vill" för säkerhets skull).
5. Vilken utmaning ger du dig själv i år? Skippa inte träningen!

Copyright Klimakteriehäxan

Förnyelse med F: Fransar och Fuskpäls

Vaser. Den sortens prylar som man lätt får för många av – bara för att upptäcka att man absolut inte har någon som passar den blomma eller bukett som man just fått eller köpt ... Sedan kan man ju tröttna också, på vaser precis som på allt annat.

Nu har jag varit på Sven-Harrys konstmuseum här i Stockholm och sett nya möjligheter öppna sig när det kommer till design av blomvaser. Kolla bilderna! Tips för den händiga!

Kanske har du en gammal fuskpäls som inte används längre, men som du ändå inte nänts slänga? Ja men klä på en vas vetja! Eller ta fram lite gamla restgarner och fixa till några långa fransar som kan arrangeras på bordsytan kring en annan blomvas! Håll med om att det blir en klar förändring, definitivt en förnyelse!

OK, jag inser att detta inte är design som får varenda människa att plocka fram sax, nål och tråd. Men håll med om att det är kul! Kvinnan bakom verken heter Fanny Ollas, en 40 år ung stockholmstjej,  och om man klickar in sig på hennes hemsida får man se fler originella och roliga verk!

Copyright Klimakteriehäxan

Att möta Mona-Lisa

Ibland blir man glatt överraskad när man seglar ut på konstens, designens och litteraturens hav. Men ibland, det är ofrånkomligt, blir man besviken. I Veckans kulturfråga undrar Enligt O Vilka kulturella besvikelser har du drabbats av? 

Det finns en som står ut i mitt liv som kulturtant. Och det var många år innan jag kvalade in för den där tant-etiketten, jag var bara runt tjugo. Men jag hade gett mig ut på ett äventyr, ensam med bussbiljett till Paris, skolfranska i munnen och en bra kartbok i väskan.

Har man hamnat i Frankrikes huvudstad som tillfällig besökare för första gången går man (det gjorde man i alla fall på den tiden) till Louvren, det världsberömda jättemuseet med enorma konstskatter. Det är bara det att de är alldeles för många, de där dyrgriparna, salarna för stora, gångarna för långa. Omöjligt för en ung turist att ta in.

Där fanns alltså redan en besvikelse. Men den riktiga, stora smällen kom när jag hade letat mig fram till Mona-Lisa, Leonardo da Vincis Gioconda, som satt i ett skåp bakom tjockt pansarglas. Man fick stå i kö för att möta henne! Så liten hon var! Jag hade ju trott att jag skulle få uppleva något helt annat, något stort och pampigt – men nej. Den var ju väldigt omärkvärdig, i mina unga ögon!

Sedan dess har jag umgåtts med Mona-Lisa på slipsar, på chokladaskar, på t-tröjor, på kassar. Allra mest älskade jag henne när man i Kina hade förvandlat henne till draperi av bambupärlor som jag köpte. Obegripligt snyggt, fyllde en hel dörröppning, det rasslade när man passerade henne (alla ungar älskade det!) och bilden var ändå intakt i varje ögonblick. 

Har varit i Paris flera gånger senare i livet men aldrig brytt mig om att gå tillbaka till Louvren. Min egen Mona-Lisa är djupt saknad i draperiversionen, som till slut jag blev tvungen att slänga eftersom den blev trasig. Men henne kan man ju nöja sig med att se på vykort eller på någon annan souvenir.

Copyright Klimakteriehäxan

I vårens färg: gult

Gult omslag ska det vara på böckerna som klämmer sig in i veckans tisdagstrio, så har Skriv-Robert bestämt. Inte så enkelt faktiskt. Ett skäl till att min egen första bok, "Klimakteriehäxan", är gul (du ser den i vänsterspalten här, måste kanske scrolla?) var faktiskt att vi tyckte att få böcker fanns i den färgen, så då var tanken att min skulle synas lite bättre. Resultatet? Vet inte. 

Lite smutsgult är omslaget till "Den gula tapeten" (The Yellow Wallpaper), en kortroman av Charlotte Perkins Gilman. Det är en sorts psykologisk thriller om en nybliven mor som stängs in på en vind och vad är det egentligen som finns bakom tapeterna? En amerikansk klassiker från sent 1800-tal. Jag tyckte den var rätt obehaglig och tänker inte läsa den igen.

"En halv gul sol" (Half of a Yellow Sun) är en tidig roman av Nigerias Chimamanda Ngozi Adichie och den berättar om det blodiga och grymma kriget när provinsen Biafra ville bryta sig ut och bli en självständig nation. Deras flagga pryddes av en halv gul sol, därav titeln. En synnerligen läsvärd bok, ja nästan ett måste, rent av!

"Livet är kort, Rytkönen lång" (Elämä lyhyt Rytkönen pitkä) är en av Arto Paasilinnas skrönor som kan roa för stunden. Det blir en hejdlös taxiresa runt om i Finland. Här finns inget "budskap" man behöver gå och grunna på i efterhand (åtminstone har jag inte upptäckt något). Fina franska tidningen Le Monde har kallat Paasilinna för "Finlands Woody Allen" fast det tycker jag kanske är att ta i ... det citeras i alla fall på bokens baksida!

Ja, gulare än så här får jag inte till det. Gult har aldrig varit en av mina favoritfärger, om man inte tänker på skönheter som tussilago, vårlök, vintergäck och maskrosor. Ja ni fattar: jag har börjat längta efter våren nu när julen är slut! Gult är vårens färg!

Copyright Klimakteriehäxan

Så fick Ronja och Birk sina namn!

Tittar för närvarande på den nya versionen av Ronja Rövardotter, den som gjordes av Viaplay men som sedan hamnat på SVT via en avstickare till Netflix. Bara historien om hur produktionen råkade i knipa är värd ett kapitel i sig ... men nu är det inte det som fångat min uppmärksamhet! 

Idag är Ronja och Birk accepterade som förnamn. I Sverige finns 7753 flickor som fått heta som Astrid Lindgrens rövardotter. 820 grabbar har döpts till Birk (uppgifterna hämtade från Skatteverket). Visst har det väl hänt att vi undrat hur de där namnen kom till? Nu har jag svaret, direkt från författarinnan själv!

I mitten av 1980-talet fick nämligen en kvinna i Värmland ett barnbarn, en pojke. Han skulle heta Birk. Kvinnan skrev ett brev till Astrid Lindgren och frågade om namnets historia. Naturligtvis fick hon svar, nedknattrat på maskin i lägenheten på Dalagatan och signerad med välkänd handstil.

Här är brevet, skrivet 14 februari 1987. 

Astrid skrev och berättade: "När jag skulle döpa rövarna och Ronja slog jag upp en kartatlas över Lappland. Där kunde jag hitta alla rövarnamnen, Pelje och Fjosok osv, och även Ronja, gömd i namnet på en lappkåta som hette Anronjaurekåtan. Beträffande Birk har jag inte någon sådan förklaring. Jag döpte först hans far till Borka, för jag tyckte det lät lite rövaraktigt, och så kallade jag sonen till att börja med Bork, men jag begrep snart att det skulle bli en väldig sammanblandning mellan far och son, så jag döpte om den lille gossen till Birk, och jag tycker att det är ett ganska bra pojknamn."

Trots att hon alltså är nöjd med sitt val av namn lägger hon in en reservation: "Jag skulle önska att ditt barnbarn finge ett namn till, av mera konventionellt slag, så att han vid vuxen ålder har något att ta till." Hon avslöjar också att hon med kraft avrått ett tyskt föräldrapar från att kalla en son Tjorven ... 

Nu kan ni med rätta undra hur i fridens namn jag vet allt detta. Jo, det vet jag tack vare att jag på Facebook hittade ett inlägg från en Julia Danielsson – som jag inte alls känner. Men hon visar sig vara sambo med just den här numera 38-årige grabben och har hittat brevet när hon rensat papper! Och uppenbarligen har denne Birk aldrig känt att han ville heta något annat.

Därmed anser jag att hon ramlat över ett stycke svensk kulturhistoria. Så den berättelsen kan man ha i bakhuvudet när man ser den nya Ronja. Första säsongen, sex avsnitt, finns på SVT Play. Andra omgången kan än så länge ses på Netflix men lär dyka upp hos SVT så småningom även den. 

Copyright Klimakteriehäxan

Det är Knut ...

 ... och då ska granen ut. 

För tredje året i rad har jag köpt gran av en och samme försäljare som radat upp sina "varor" på en bit mark inte långt från oss. Och för tredje gången är jag jättenöjd! Superfina granar alla tre. Årets dricker vatten varenda dag, började inte barra förrän nyårshelgen var passerad. Och när jag inser att grannen betalat 200 kronor mer för sin gran – inte lika fin som min – blir jag ännu mer belåten.

Men vi måste ju ändå skiljas, min gran och jag, om än motvilligt. I dag är dagen för uppbrottet. En sak är helt klar: det är roligare att klä på den än att klä av den, tvärtemot hur det väl brukar vara i andra kärleksaffärer. 

Att bli utslängd, det är hur som helst granens lott, ordagrant. En gång small det förskräckligt när den tog i marken, uthivad av mig från vår balkong. Sonen stod vakt där nere så att ingen skulle få granen i huvudet. Smällen överraskade både mig och honom. 

På asfalten spreds ett otal plastbitar som i en explosion. Sonen tittade lite undrande, riktade sedan blicken upp mot mig som stod kvar på balkongen och sa:
-Mamma, är det inte meningen att man ska ta av foten först?
Jo, det är förstås tanken. 
Vi fick skaffa ny julgransfot till nästa jul.

Kolla in kulan till höger: detta är en selfie! Jag sitter där i min röda läsfåtölj!
Det gyllene hjärthänget är en Unicef-pryl från förr. Har ett helt gäng.

Detta kan vara en av mina favoritkulor. Kommer garanterat fram nästa jul!

Copyright Klimakteriehäxan

Det blev ingen semla!

Nej, det blev ingen semla i dag. Hade nog tänkt köpa årets första ... har ju ändå hållit igen ett tag, avstått trots frestelsen! Har riktiga semmelälskare i bekantskapskretsen som lyckades hitta detta bakverk redan i början av december och ätit många sen dess, men det tycker jag är alldeles för tidigt.

Jag hade alltså två ärenden för dagens lilla söndagspromenad: hitta åtminstone EN skylt till bloggarnas skyltsöndag. Och så inhandla ett par semlor. Nu blev det på sätt och vis en dubbelträff: hittade semmelskyltar! Att det inte blev något köp är ändå lite snopet: hade tagit id-kort i stället för betalkort med mig ... får trösta mig med något annat som också är gott ... och som redan finns hemma ...

Pistagesemla? Va? Jag är inne på den traditionella modellen. Färsk, självklart.

Trogna skyltare brukar, i BP:s efterföljd, dessa bloggare vara: Angelgirl, Anki, Byblixtra, Carita , Christian, KajsaLisa,  LillaSyster, Paula, Pettas, Susjos, Stefan, Tony och Åke. Om ni satsat på semla hoppas jag att den var god! Och värd sitt pris!

Copyright Klimakteriehäxan

Dagens ord 156

PINGVINGÅNG

-Det är vad man ska tänka på när man går ut i rådande väglag, d v s i temperatur kring nollstrecket och med tunt islager på vägbanorna, kanske täckt av ett tunt snölager. En läkare, intervjuad i radio om köerna med brutna armar och ben på akuten, påpekar att förutom att ha broddar på fötterna ska man gå som en pingvin: med tårna vinklade utåt och lite svikt i knäna. Ska tänka på Pingu (en gammal favoritpippi) när jag går ut nästa gång! Han bryter naturligtvis aldrig några ben!

Veckans mening – om vänner

Visst finns det väl alltid, oavsett vad man väljer att läsa, meningar som står ut ur mängden av en eller annan anledning? De kan vara roliga, vackra, tokiga, osedvanligt välformulerade, men vad det nu än beror på har man hejdat sig om än aldrig så lite i läsningen. Det är Skriv-Robert som vill att vi delar med oss av de där meningarna, och det har blivit ett kärt besvär lördag efter lördag. Den här gången väljer jag ett kort citat ur
"Öppet hav" av islänningen Einar Kárason (som jag skrev mer om nyss, här). Han slår fast vad jag tror är en orubblig sanning:

Vänner, sällskap genom livet, kan vara det viktigaste av allt.

Jo då, JAG vet att det är januari. Men min novemberkaktus har inte koll. Den är ursäktad.
Vissa misstag är lättare att förlåta än andra. Det här är helt enkelt en riktig vän!

Copyright Klimakteriehäxan

CITAT om tegelstenar

Jag har en förmåga att inte läsa klart en bok. Det känns som att de är så jävla långa. Gör dem kortare! Hur svårt ska det vara?

-Jens Burman, längdskidåkare i elitklass, sätter fingret på många författares ömma punkt när han svarar på Dagens Nyheters fråga om svenska idrottsstjärnors läsvanor. Enkäten ger definitivt intryck av att de mest enträgna bokläsarna inte finns i sportens värld ... föga förvånande kanske ... men Burmans iakttagelse när det kommer till böckers omfång är lätt att ta till sig! 

Historiens senaste år

Vi har kommit en liten bit in i ett nytt år. 2024 har därmed hamnat som det nyaste tillskottet i historien. Elisa Matilda sätter i veckans fem fredagsfrågor ljuset på det som inom kort kan komma att kallas forntiden ...

1. Hur många böcker läste du under 2024? Ganska så exakt 42, skriver ju upp på en lista, tror ingen blivit bortglömd.
2. Vilken film eller serie ligger i topp för 2024? "Den sista resan" var/är en höjdare. Den kommer antagligen att plocka hem en hel skock Guldbaggar nu när det blir filmgala. På tv-sidan minns jag fina "So long, Marianne" (SVT Play), spännande "The Diplomat" (Netflix) och "Love and Death" (Max), den senare en sann historia från USA med otroligt mycket nerv. Lägger gärna till "Hacks" (Netflix), bra på flera sätt!
3. Hur många nya platser besökte du under 2024? Parga, på grekiska fastlandet. Inte så många fler vad jag kan minnas, förmodligen ingen ...
4. Hur många projekt har du avslutat under året? Åtminstone ett. Borde ha varit fler.
5. Vad är något du gjorde helt för din egen skull under året? Bloggandet sker för min egen skull. Liksom läsningen och enstaka kul inköp, ofta klädesplagg jag tycker är läckra. Men jag har minskat på shoppingen!

Copyright Klimakteriehäxan

Lyckligare med Lars Lerin

Idag vet väl varenda svensk vem Lars Lerin är. Och inte bara att han är en gudabenådad målare med egen konsthall, Sandgrund i Karlstad, utan dessutom en framgångsrik författare och tv-personlighet som synts i rader av program. 2020 var han t o m julvärd i Sveriges Television. 

Lägg till att han har ett fascinerande privatliv som han låter oss andra få ta del av, från himlastormande lycka till stunder i depression och ilskna ögonblick när han skickar in sin skilsmässoansökan – som han sedan snabbt drar tillbaka i ett mejl till tingsrätten. ”Hej bästa domstol, ursäkta – jag önskar återkalla ansökan om skilsmässa. Det var ett misstag ... ljus hälsning Lars Lerin” stod det kort och gott.

Nu har SVT gett honom en ny egen serie, "Lerin på äldreboendet". En uppföljare till tidigare sända "Lerins lärjungar" då han höll i kreativa träffar med en grupp funktionsnedsatta ungdomar. Den blev, som i princip allt Lerin gör, succé. Full av värme, medkänsla och glädje!

I den nya programserien välkomnas han att samtala och måla med en grupp äldre, de flesta drabbade av någon sorts demenssjukdom. Det är så imponerande, Lerins sätt att prata med och inte minst lyssna på sina "elever" och deras anhöriga – demens drabbar ju inte bara en person, utan oftast en hel familj.

Hittills finns bara ett avsnitt att se på SVT Play, men jag är fast: ska absolut se fortsättningen. Här finns ännu en dimension av den private Lars: han har just fyllt 70 och reflekterar kring åldrandet, både sitt eget och rent generellt. Har han till exempel gjort rätt som valt att skaffa barn sent i livet? Jo, han litar på att den 23 år yngre maken kan ta hand om dem länge. 

Lite skrämmande kan vissa scener kanske kännas för den som själv är på väg mot riktigt hög ålder, men tänk om alla som hamnar på ett äldreboende finge träffa en Lars Lerin ... det skulle göra deras dagar ljusare och lyckligare! Lägg därtill att han lyckas få sina "elever" att måla, ibland riktigt häftiga bilder! I första programmet skildrar de barndomsminnen, i nästa ska det handla om ungdomsåren. Jag missar det inte.

Lerin på äldreboendet i Karlstad. Bild från SVT.

Copyright Klimakteriehäxan

Vad vill jag läsa?

Enligt O ställer veckans kulturfråga på onsdagar. I dag denna: Vilka läsplaner har du framöver?

Är ju ingen läsare som lägger upp planer eller skriver listor på titlar jag är sugen på. Låter ofta stundens infall bestämma vilken bok jag plockar åt mig från hyllan – jag har mängder av oläst att välja på.

Men nu har jag tagit emot ett erbjudande från BookBeat om två månaders läsning à 9:90 (20 timmar per månad). Tanken med det är att jag ska plocka upp något nyskrivet som ännu inte finns i pocket. Funderar på August-vinnaren, Tony Samuelssons "Kungen av Nostratien". 

Funderar också på något av Han Kang, fast jag är skeptisk ... trots Nobelpriset ... 
Men den jag verkligen väntar på, det är "Drömräkningen" (Dream Count). Chimamanda Ngozi Adichie har äntligen skrivit en ny roman. På svenska först i mars, kanske kommer jag åt den på engelska innan dess? Längtar!

Copyright Klimakteriehäxan

Dagens ord 155

 TRÖSTEMÖSS

-Sjuka barn är inte sällan ledsna barn, det vore väl konstigt annars ... Nu upptäcker jag en för mig helt ny företeelse i vård-Sverige: tröstemössen. Små virkade, stickade eller sydda figurer som tillverkats av snälla tanter (jo, mest kvinnor) runt om i landet och som sedan skickas till olika sjukhus där personalen kan dela ut dem till rädda barn som söker hjälp för någon åkomma. Idén föddes i Danmark och har sedan importerats till Sverige, och tusentals tröstemöss har skickats ut i landet. En tröstemus får inte vara för liten eller för stor, måste vara i 100 procent bomull och stoppningen måste vara ny, det är kraven för att vilken unge som helst kan få en. Vilken himla sympatisk "folkrörelse"!

Kunglig läsning

Tisdagstrion går in på ett nytt spelår med teman från Skriv-Robert. Först tar vi oss till slott och herresäten, ämnet är Kungar (Heliga Tre Konungars dag igår).

I "Livläkarens besök" av PO Enquist är det Danmarks kung Christian som är huvudpersonen. Han är "sinnessjuk" och livet är hårt också för hans unga drottning. Räddningen kommer med den tyske läkaren som tar hand om dem båda, om än på olika sätt ... Jag är inget äkta fan av Enquist, det här är nog den av hans många böcker jag tyckt vara bäst, tillsammans med "Legionärerna". 

Från Danmark tar vi oss över till Sverige. I Stockholms slott kan man låta sig guidas av Anna Laestadius Larsson i en trilogi: "Barnbruden", "Pottungen" och "Räfvhonan". Historien utspelar sig på 1700-talet och kungen är Karl XIII som gifter sig med den 15-åriga Hedvig Elisabeth Charlotta. Fokus i böckerna ligger på kvinnornas liv. Jag har dock ännu inte läst tredje och sista delen.

Min tredje triomedlem 
handlar inte om en kung, men väl om en drottning och jag tycker att det måste duga, i jämställdhetens namn (eller något ...) Jag tröttnar nämligen aldrig på att rekommendera "Drottningen vänder blad" (The Uncommon Reader) av Alan Bennett. Välskriven, ingen tegelsten, riktigt rolig! Dessutom har den svenska pocketupplagan ett i mitt tycke mycket fyndigt och snyggt omslag. Vore kul att veta om Elizabeth II någonsin läste den här romanen!

PS Det har nästan blivit onsdag när jag kommer på en bok jag verkligen borde ha haft med: "Ers Majestäts olycklige Kurt". Majestätet är Gustav V och Kurt hade efternamnet Haijby och det är radarparet Lena Ebervall och Per E Samuelsson som, efter ett imponerande researcharbete, gjort en roman av en mycket märklig historia som utspelade sig på 1930- och tidiga 40-talet. Rekommenderar den å det varmaste till den som inte läst! (Har också gjorts som tv-serie.)

Copyright Klimakteriehäxan