Avundsjuk.
Grinigt, ogeneröst, snorkigt, pestartat avundsjuk.
Det är vad jag är.
En väninna är just återkommen från Thailand, klädsamt beige i ansiktet och, förmodar jag, också på resten av kroppen.
Två kompisar landar när som helst i Västindien för tio dagars semester. Låter fantastiskt.
En annan befinner sig på safari i Kenya, lyxigt så det förslår.
Grannfamiljen packar som bäst för en vecka på Kanarieöarna.
Och här går jag och klafsar i ett par centimeters grå snömodd, med regnblandat hagel i håret.
Hela min kropp har antagit den ursvenska vinterfärgen, blekt grågrönblå. Inuti är jag ärggrönt rostgnissligt klockrent avundsjuk.
Längtar efter sol.
Efter värme.
Efter trevliga vågor, en pool, en solstol.
-Ja men visst känns det bra att vi går mot ljusare tider?! säger folk hurtigt.
Jo då, för all del.
Men det är så gruvligt långt dit.
Och här går jag och är avundsjuk.
Copyright Klimakteriehäxan
onsdag, januari 11, 2006
tisdag, januari 10, 2006
Vad är det för fel på Gustafsson?
Husmusen påminner mig om en alldeles sann historia som utspelade sig i min närhet för något år sedan.
Hon har nämligen hittat och blivit förtjust i ett frysfack för isbitar som ser ut som bokstaven G – G som i Gucci.
Min historia har sin upprinnelse i en tax free-butik på en flygplats, minns inte vilken. Men som extra lockande attribut erbjöd Gordons Gin just ett sådant isfack där isen bildade ett typiskt G – G som i Gordons, då.
Historiens huvudpersoner tycker om gin och bestämde sig för att slå till på en flaska – det var ju i alla fall tullfritt och därmed betydligt billigare än på Systemet.
Väl hemma igen skulle det bli gin och tonic. Med is. Men det nya isfacket hade inte kommit till användning. Hustrun står och håller det i handen, vrider och vänder på plastbiten. Man ser på långt håll att hon grubblar på något. Till slut säger hon till maken:
-Hörru du, den här borde man väl ge bort. Känner vi nån som heter nåt på G?
Maken stirrar, lätt förvånad, på sin lagvigda hustru.
-Är det nåt fel på Gustafsson? undrar han försynt.
De heter nämligen det i den där familjen.
Hustrun skämdes klädsamt och funderade en stund på att droppa sitt gamla flicknamn, som hon förvisso behållit in i den äktenskapliga hamnen.
Tro´t eller ej, men detta är faktiskt sant – om man påminner om incidenten rodnar damen än i denna dag…
Men Gustafsson kallar hon sig fortfarande bara i undantagsfall.
Copyright Klimakteriehäxan
Hon har nämligen hittat och blivit förtjust i ett frysfack för isbitar som ser ut som bokstaven G – G som i Gucci.
Min historia har sin upprinnelse i en tax free-butik på en flygplats, minns inte vilken. Men som extra lockande attribut erbjöd Gordons Gin just ett sådant isfack där isen bildade ett typiskt G – G som i Gordons, då.
Historiens huvudpersoner tycker om gin och bestämde sig för att slå till på en flaska – det var ju i alla fall tullfritt och därmed betydligt billigare än på Systemet.
Väl hemma igen skulle det bli gin och tonic. Med is. Men det nya isfacket hade inte kommit till användning. Hustrun står och håller det i handen, vrider och vänder på plastbiten. Man ser på långt håll att hon grubblar på något. Till slut säger hon till maken:
-Hörru du, den här borde man väl ge bort. Känner vi nån som heter nåt på G?
Maken stirrar, lätt förvånad, på sin lagvigda hustru.
-Är det nåt fel på Gustafsson? undrar han försynt.
De heter nämligen det i den där familjen.
Hustrun skämdes klädsamt och funderade en stund på att droppa sitt gamla flicknamn, som hon förvisso behållit in i den äktenskapliga hamnen.
Tro´t eller ej, men detta är faktiskt sant – om man påminner om incidenten rodnar damen än i denna dag…
Men Gustafsson kallar hon sig fortfarande bara i undantagsfall.
Copyright Klimakteriehäxan
måndag, januari 09, 2006
Nyfiken på Slottet
Tittade på kvällens avsnitt av ”Stjärnorna på Slottet”, med Börje Ahlstedt som huvudperson. Snabba tillbakablickar påminner om hans långa karriär.
Som började på allvar med en roll hos Vilgot Sjöman 1967.
Tänk att Lena Nyman för evigt förknippas med ”Jag är nyfiken – gul” medan Ahlstedt inte alls fick samma stigma efter det äventyret.
Och nu påminns man plötsligt om något som varit uppenbart i över 20 år, men som aldrig sjunkit in.
De unga nakna älskande som orsakade sexskandal för snart 40 år sedan var många år senare (1984) faktiskt samma par vars familjelycka blev komplett när Ronja Rövardotter föddes…
Då hette regissören Tage Danielsson.
Och såväl Lena Nyman som Börje Ahlstedt hade kläder filmen igenom.
Samt var lysande.
Copyright Klimakteriehäxan
Som började på allvar med en roll hos Vilgot Sjöman 1967.
Tänk att Lena Nyman för evigt förknippas med ”Jag är nyfiken – gul” medan Ahlstedt inte alls fick samma stigma efter det äventyret.
Och nu påminns man plötsligt om något som varit uppenbart i över 20 år, men som aldrig sjunkit in.
De unga nakna älskande som orsakade sexskandal för snart 40 år sedan var många år senare (1984) faktiskt samma par vars familjelycka blev komplett när Ronja Rövardotter föddes…
Då hette regissören Tage Danielsson.
Och såväl Lena Nyman som Börje Ahlstedt hade kläder filmen igenom.
Samt var lysande.
Copyright Klimakteriehäxan
Gott nytt hundår!
Snart är det hundens år.
Enligt den kinesiska tideräkningen, alltså.
Deras nyår infaller snart (den 22 januari, för att vara exakt).
Men är det inte alltid hundens år?
Jag menar, ingen kan väl stå emot en hundvalp. Stora, mörka ögon, alldeles för stora tassar i proportion till resten av kroppen, en glad svans som viftar åt allt och alla, en våt nos som gjord för pussar.
Själv har jag alltid velat ha hund, men aldrig haft någon.
Som liten drömde jag om en Westie, en West Highland White Terrier, därför att i en hundbok jag hade stod det att den rasen blev så oerhört tillgiven. Söt var den också på klisterbilden som följde med.
Sedan, förmodligen inspirerad av Båtsman i Saltkråkan, önskade jag mig hett en Sankt Bernhard. Den skulle heta Leopold King Size men i dagligt tal kallas för Loppan, och när jag ropade på min loppa och den jättestora hunden lydigt kom skuttande skulle omvärlden häpna, tänkte jag.
Så småningom blev jag temporär hundvakt till Sara, strävhårig tax som var helt underbar. Hon var en jättefeg liten varelse som blev hemskt rädd om vi mötte någon storväxt släkting, så aldrig behövde jag befara att hon rymde. Sara var ett suveränt sällskap.
Många år senare blev jag superbästis med Koira, vars husse var min pojkvän. Koira var ett i mitt tycke osedvanligt fyndigt namn på en jycke, för koira är det finska ordet för hund, och hon var en ljuvlig pointertik, en stor personlighet och jag älskade henne. Precis som jag tyckte hon om solen, och hon lade gärna nosen i solstrimman på mitt pyttelilla bord på min minimala balkong. Då blundade hon och njöt, kunde stå där riktigt länge.
Hon gillade värme över huvud taget. Allra bäst tyckte hon det var de gånger jag föll till föga och lät henne ligga i min säng. Då ålade hon sig ner till mina fötter och låg blickstilla. När hon kände sig säker på att inte bli utsparkad hörde man en lång njutningsfull suck, och sedan sov vi vidare bägge två, tills det blev olidligt varmt under täcket, åtminstone för mig.
Men Koira råkade ut för en olyckshändelse och fanns en dag inte mer. Jag saknar henne fortfarande, fast många år har gått.
Och sedan dess har jag faktiskt inte drömt om en egen hund.
Delvis tror jag det beror på (det fullständigt korrekta) påbudet att plocka upp hundbajs i plastpåse. Det förtar en stor del av charmen med promenaderna, även om jag är helt införstådd med att det är fullständigt ocharmigt att kliva i kvarlämnade bajskorvar.
Som Viktväktare fick jag också förslaget att skaffa ”viktväktarhund”. Ett alldeles lysande förslag, som innebär att man måste gå ut på rejäl promenad, gärna både morgon och kväll. Att ha ”viktväktarhund” kräver inte ett djur av kött och blod, befriat från hundskatt och bajspåsar är det också. Men det stannade nog på idéplanet, tyvärr.
Fast hundar tycker jag fortfarande mycket om.
Det är väl snarare hundägare jag får allt svårare för.
De där samvetslösa människorna som låter stora hundar springa fritt, trots att världen är full av människor som är genuint hundrädda.
Folk som låter sin älskling bada där småbarn plaskar i strandkanten, utan hänsyn till eventuella allergiker eller att barn kanske inte uppför sig så som hundar gillar – otäcka hundbett är tyvärr inte sällsynta.
”Respektsökande” ynglingar som håller kamphund, men som inte har en aning om hur en sådan ska skötas.
Och vad ska man ta sig till med den idiotiske hundägare som glatt ropar ”han är jättesnäll!” när en livrädd flanör ber att husse ska koppla sin kelgris?
Gott nytt hundår önskas härmed alla vovvar, stora som små.
Må deras ägare inse sitt ansvar: plocka upp bajset, ha kopplet på och använda vanligt folkvett när hunden vistas bland andra människor.
Då blir det ett bra Hundens år, oavsett om man befinner sig i Kina eller här.
Copyright Klimakteriehäxan
Enligt den kinesiska tideräkningen, alltså.
Deras nyår infaller snart (den 22 januari, för att vara exakt).
Men är det inte alltid hundens år?
Jag menar, ingen kan väl stå emot en hundvalp. Stora, mörka ögon, alldeles för stora tassar i proportion till resten av kroppen, en glad svans som viftar åt allt och alla, en våt nos som gjord för pussar.
Själv har jag alltid velat ha hund, men aldrig haft någon.
Som liten drömde jag om en Westie, en West Highland White Terrier, därför att i en hundbok jag hade stod det att den rasen blev så oerhört tillgiven. Söt var den också på klisterbilden som följde med.
Sedan, förmodligen inspirerad av Båtsman i Saltkråkan, önskade jag mig hett en Sankt Bernhard. Den skulle heta Leopold King Size men i dagligt tal kallas för Loppan, och när jag ropade på min loppa och den jättestora hunden lydigt kom skuttande skulle omvärlden häpna, tänkte jag.
Så småningom blev jag temporär hundvakt till Sara, strävhårig tax som var helt underbar. Hon var en jättefeg liten varelse som blev hemskt rädd om vi mötte någon storväxt släkting, så aldrig behövde jag befara att hon rymde. Sara var ett suveränt sällskap.
Många år senare blev jag superbästis med Koira, vars husse var min pojkvän. Koira var ett i mitt tycke osedvanligt fyndigt namn på en jycke, för koira är det finska ordet för hund, och hon var en ljuvlig pointertik, en stor personlighet och jag älskade henne. Precis som jag tyckte hon om solen, och hon lade gärna nosen i solstrimman på mitt pyttelilla bord på min minimala balkong. Då blundade hon och njöt, kunde stå där riktigt länge.
Hon gillade värme över huvud taget. Allra bäst tyckte hon det var de gånger jag föll till föga och lät henne ligga i min säng. Då ålade hon sig ner till mina fötter och låg blickstilla. När hon kände sig säker på att inte bli utsparkad hörde man en lång njutningsfull suck, och sedan sov vi vidare bägge två, tills det blev olidligt varmt under täcket, åtminstone för mig.
Men Koira råkade ut för en olyckshändelse och fanns en dag inte mer. Jag saknar henne fortfarande, fast många år har gått.
Och sedan dess har jag faktiskt inte drömt om en egen hund.
Delvis tror jag det beror på (det fullständigt korrekta) påbudet att plocka upp hundbajs i plastpåse. Det förtar en stor del av charmen med promenaderna, även om jag är helt införstådd med att det är fullständigt ocharmigt att kliva i kvarlämnade bajskorvar.
Som Viktväktare fick jag också förslaget att skaffa ”viktväktarhund”. Ett alldeles lysande förslag, som innebär att man måste gå ut på rejäl promenad, gärna både morgon och kväll. Att ha ”viktväktarhund” kräver inte ett djur av kött och blod, befriat från hundskatt och bajspåsar är det också. Men det stannade nog på idéplanet, tyvärr.
Fast hundar tycker jag fortfarande mycket om.
Det är väl snarare hundägare jag får allt svårare för.
De där samvetslösa människorna som låter stora hundar springa fritt, trots att världen är full av människor som är genuint hundrädda.
Folk som låter sin älskling bada där småbarn plaskar i strandkanten, utan hänsyn till eventuella allergiker eller att barn kanske inte uppför sig så som hundar gillar – otäcka hundbett är tyvärr inte sällsynta.
”Respektsökande” ynglingar som håller kamphund, men som inte har en aning om hur en sådan ska skötas.
Och vad ska man ta sig till med den idiotiske hundägare som glatt ropar ”han är jättesnäll!” när en livrädd flanör ber att husse ska koppla sin kelgris?
Gott nytt hundår önskas härmed alla vovvar, stora som små.
Må deras ägare inse sitt ansvar: plocka upp bajset, ha kopplet på och använda vanligt folkvett när hunden vistas bland andra människor.
Då blir det ett bra Hundens år, oavsett om man befinner sig i Kina eller här.
Copyright Klimakteriehäxan
söndag, januari 08, 2006
Framtidsvision
När jag blir pensionär.
Ska jag.
Vara glad.
Mata fåglar.
Inte duvor men änder.
Har just gett ett gäng vinterbadande änder en rejäl bit överblivet julbröd, och det var strykande åtgång på smulor, bitar och skalkar.
Om fåglar kan se glada ut så gjorde de här änderna det, alla utan undantag.
Känns som om man gjort en god gärning.
Men tänk om fåglarna missar något och råttorna kommer i stället?
Då blir det genast rena rama miljöproblemet.
Och en glad pensionär borde skämmas.
Vilken tur att det faktiskt är en hel bunt med år tills jag är där.
I pensionärsframtiden.
I duvornas och ändernas sällskap.
Copyright Klimakteriehäxan
Ska jag.
Vara glad.
Mata fåglar.
Inte duvor men änder.
Har just gett ett gäng vinterbadande änder en rejäl bit överblivet julbröd, och det var strykande åtgång på smulor, bitar och skalkar.
Om fåglar kan se glada ut så gjorde de här änderna det, alla utan undantag.
Känns som om man gjort en god gärning.
Men tänk om fåglarna missar något och råttorna kommer i stället?
Då blir det genast rena rama miljöproblemet.
Och en glad pensionär borde skämmas.
Vilken tur att det faktiskt är en hel bunt med år tills jag är där.
I pensionärsframtiden.
I duvornas och ändernas sällskap.
Copyright Klimakteriehäxan
Barrtid
Julen är barnens tid, brukar det heta.
Detta är ingenting annat än en stor missuppfattning.
Möjligen, möjligen handlar det om ett korrekturfel. En felaktig bokstav.
Julen är nämligen barrens tid. Ingenting annat. Har man inte insett det för länge sedan blir det uppenbart när Knut kryper närmare.
Jag sticker mig på granbarr i sängen.
Har dem i håret.
Hittar dem i maten.
I handfatet på toan.
I pepparkaksburken.
I alla vrår och skrymslen.
Varenda matta är beströdd med granbarr, som framgångsrikt kämpar emot hårdaste tag med dammsugaren.
Ett granbarr ger minsann inte upp så lätt.
Faktum är att jag brukar hitta barr från julgranen långt in på sommaren, och sedan är det ju bara fråga om några futtiga månader innan nästa gran ska in igen.
Tro nu inte att jag inte gillar julgran. För det gör jag. Det är de nerramlade barren jag tycker så illa om.
Men plastgran har vi gett upp, det står en gammal och rätt så verklighetstrogen i källaren. Den borde gå i grovsoporna, för den kommer aldrig mer att bli använd. Förresten barrade den lite, den också, om än i begränsad omfattning.
Så påstås det att en dyr och pampig kungsgran inte ska barra.
Pyttsan. Den går vi inte på igen.
De barren var möjligen lite längre och hårdare, men de var absolut minst lika många som på en vanlig svensk bondgran.
Hur många barr har egentligen en medel-julgran i normal lägenhetsstorlek? Oräkneliga. Har sökt på nätet för att få svar, men misslyckats – dock har jag lärt mig att granen fäller sina barr vart tolfte år… ja, det gäller förstås bara om den får stå kvar på sin växtplats, julgransfot räknas inte.
Men om vi nu skulle hitta granen som inte barrar – vad blir då resultatet? Jo, att då vill man ju inte slänga ut den, trots att det är dags. Nya späda gröna skott skjuter ut, granstackarn ser förödande pigg och frisk ut. Fast julen är över. Och det där med att julen varar ända till påsk, det blir ändå för magstarkt. Aldrig blir man nöjd, det är helt klart.
Det påstås att man kan göra te på granbarr. Det borde väl gälla torra barr? Men en sådan tefantast är jag inte. Eventuella gröna skott kan man äta och få i sig c-vitaminer av – men då skrapar man först bort barren och äter bara den gröna späda kvisten.
Nej, någon riktigt praktisk användning av denna säsongsbundna avfallsprodukt kan jag inte hitta. Den som kunde uppfinna en effektiv barrsamlare skulle få min obegränsade beundran och aktning.
Tills vidare blir det fler fulla dammsugarpåsar.
Och barr, barr, bara barr ända till midsommar.
Julen är barrens tid.
Copyright Klimakteriehäxan
Detta är ingenting annat än en stor missuppfattning.
Möjligen, möjligen handlar det om ett korrekturfel. En felaktig bokstav.
Julen är nämligen barrens tid. Ingenting annat. Har man inte insett det för länge sedan blir det uppenbart när Knut kryper närmare.
Jag sticker mig på granbarr i sängen.
Har dem i håret.
Hittar dem i maten.
I handfatet på toan.
I pepparkaksburken.
I alla vrår och skrymslen.
Varenda matta är beströdd med granbarr, som framgångsrikt kämpar emot hårdaste tag med dammsugaren.
Ett granbarr ger minsann inte upp så lätt.
Faktum är att jag brukar hitta barr från julgranen långt in på sommaren, och sedan är det ju bara fråga om några futtiga månader innan nästa gran ska in igen.
Tro nu inte att jag inte gillar julgran. För det gör jag. Det är de nerramlade barren jag tycker så illa om.
Men plastgran har vi gett upp, det står en gammal och rätt så verklighetstrogen i källaren. Den borde gå i grovsoporna, för den kommer aldrig mer att bli använd. Förresten barrade den lite, den också, om än i begränsad omfattning.
Så påstås det att en dyr och pampig kungsgran inte ska barra.
Pyttsan. Den går vi inte på igen.
De barren var möjligen lite längre och hårdare, men de var absolut minst lika många som på en vanlig svensk bondgran.
Hur många barr har egentligen en medel-julgran i normal lägenhetsstorlek? Oräkneliga. Har sökt på nätet för att få svar, men misslyckats – dock har jag lärt mig att granen fäller sina barr vart tolfte år… ja, det gäller förstås bara om den får stå kvar på sin växtplats, julgransfot räknas inte.
Men om vi nu skulle hitta granen som inte barrar – vad blir då resultatet? Jo, att då vill man ju inte slänga ut den, trots att det är dags. Nya späda gröna skott skjuter ut, granstackarn ser förödande pigg och frisk ut. Fast julen är över. Och det där med att julen varar ända till påsk, det blir ändå för magstarkt. Aldrig blir man nöjd, det är helt klart.
Det påstås att man kan göra te på granbarr. Det borde väl gälla torra barr? Men en sådan tefantast är jag inte. Eventuella gröna skott kan man äta och få i sig c-vitaminer av – men då skrapar man först bort barren och äter bara den gröna späda kvisten.
Nej, någon riktigt praktisk användning av denna säsongsbundna avfallsprodukt kan jag inte hitta. Den som kunde uppfinna en effektiv barrsamlare skulle få min obegränsade beundran och aktning.
Tills vidare blir det fler fulla dammsugarpåsar.
Och barr, barr, bara barr ända till midsommar.
Julen är barrens tid.
Copyright Klimakteriehäxan
fredag, januari 06, 2006
Liten frys - mycket filé
Vad ska vi äta?
Den evigaste av alla eviga frågor dyker ofelbart upp framåt middagstid, om inte förr.
Högen med urrivna men osorterade och garanterat oprövade recept på nya s k spännande maträtter kan enstaka gånger inspirera, om man bara orkar bläddra lite.
Men alldeles för ofta kammar jag noll, både i minnet, i den vanligaste kokboken och i den där hopplösa kökkenmöddigen av dammiga tidningsklipp. (Ja ni vet ju redan att jag är receptoman. Dessutom en som då och då drabbas av kökströtthet.)
-Ta nåt ur frysen, säger folk ibland lite käckt när man bekänner sin idétorka.
Då menar de oftast något halvfabrikat eller rent av en alldeles färdig rätt för mikron eller ugnen.
Produkter som ligger i fåniga plastskålar med en stor pappkartong runt om.
Sådana finns inte i min frys. Får omöjligt plats, sedan hjälper det inte om paketet heter ”Feel good” eller ”Bli smal” eller möjligen ”Nyckeln till ett friskare liv”.
Jag har nämligen en alldeles osedvanligt liten frys, en som är proportionerad för ett ensamhushåll eller möjligen, möjligen ett liv i tvåsamhet utan matintresse.
Vi har bott i den här lägenheten i snart tjugo år, och när vi flyttade in var köket nytt. Frysen var förstås lika liten då som nu, bara nyare. Och inte bygger man väl om ett helt kök som ändå är väldigt fräscht – bara för att frysen är i minsta laget?
Alltså har vi samma frys kvar.
Den är ständigt till brädden fylld med livets nödtorft. Det som ska rädda en ur den eviga ”vad-ska-vi-äta-knipan”.
Och har man liten frys stavas livets nödtorft så här:
F. I. L. É.
Fyra bokstäver som räddar en köksarbetare med idébrist.
Först och främst kycklingfilé. Hönsfarmarnas gåva till varje kock, amatör som proffs. Kan varieras i evighet, passar till allt: potatis, pasta, ris, i sallad, i paj. Ofta på extrapris – jag har för vana att köpa färsk och frysa in själv, inbillar mig att jag eventuellt betalar för mindre insprutat saltvatten då.
Sedan har vi den goda och pålitliga kamraten fläskfilé, oftast av danskt ursprung. Också en frekvent extraprisvara som låter sig frysas för att tas fram när behovet uppstår. Har starka likheter med kycklingvarianten, det vill säga mängder av variations- och kombinationsmöjligheter föreligger.
Till fest äter vi gärna oxfilé. Finns det sådan där det står ”ursprungsland Brasilien” i köttdisken slår jag till. Superbra, alltid. Och jättebilligt om man jämför med den svenska.
Lammfilé är också festmat.
Ett par gånger har jag testat strutsfilé, men lika lite som kalkonfilé var det värt de extra kronorna – strutsen smakar ungefär som oxe och kalkonen är till förväxling lik en vanlig kyckling.
Torskfilé, en gång fattigmansmat, nu med dragning åt lyxhållet, hör också hemma i min frys, liksom laxfilé, som dock får behålla skinnet tills det är dags för pannan.
Gemensamt för dessa proteinkällor är i alla fall att man använder rubb och stubb när maten väl ska tillredas. Alltså maximalt utnyttjande av utrymmet i den trånga frysen. Om man packar med eftertanke går det att klämma in en påse wokgrönsaker, skivad bacon, lite bröd och en nödbit falukorv dessutom – falukorv är ju också filé, på sitt sätt…
Så långt är allt gott och väl och det går att hålla svälten från dörren. Men det blir väldigt tråkigt den dagen frysen lägger av – och man inte märker det.
I vårt fall hände det när vi var bortresta på två veckors sommarsemester. En snäll granne plockade post och vattnade krukväxterna, men det gjorde hon förstås inte varje dag. Döm om hennes behärskade förtjusning när hon på värt köksgolv ser en brunaktig sörja breda ut sig framför frysen.
Hon fick slänga allt, som luktade apa och dessutom naturligtvis var uräckligt att hantera över huvud taget.
Och vad var det då hon fick slänga?
Jo filé. Ox-, kyckling-, fläsk-, ja till och med kalkonfilé hade jag den gången. Rätt mycket av varje sort, dessutom – det hade väl varit extraprisfest på Ica.
Visste ni att man på försäkringsbolagen talar om ”filémissbrukare”?
Det var en sådan de trodde att jag var när jag gjorde skadeanmälan och åberopade hemförsäkringen.
”Filémissbrukare” är sådana som till vardags har frysen full med billigt rostbröd, lite Hemglass och blåvita fiskpinnar. Men när något går sönder och allting blir förstört, då hävdar försäkringstagaren att det faktiskt bara fanns filé i frysen. Fin filé, av bästa sort.
I vår frys var det en lampa som gått sönder och orsakade förödelsen. Jo, vi fick pengar från försäkringsbolaget. De tyckte väl att mängderna ändå var små – vi har ju trots allt en av marknadens minsta frysar.
Och jag är alltså fortfarande filémissbrukare.
Om inte av födsel, så i alla fall av ohejdad vana.
Copyright Klimakteriehäxan
Den evigaste av alla eviga frågor dyker ofelbart upp framåt middagstid, om inte förr.
Högen med urrivna men osorterade och garanterat oprövade recept på nya s k spännande maträtter kan enstaka gånger inspirera, om man bara orkar bläddra lite.
Men alldeles för ofta kammar jag noll, både i minnet, i den vanligaste kokboken och i den där hopplösa kökkenmöddigen av dammiga tidningsklipp. (Ja ni vet ju redan att jag är receptoman. Dessutom en som då och då drabbas av kökströtthet.)
-Ta nåt ur frysen, säger folk ibland lite käckt när man bekänner sin idétorka.
Då menar de oftast något halvfabrikat eller rent av en alldeles färdig rätt för mikron eller ugnen.
Produkter som ligger i fåniga plastskålar med en stor pappkartong runt om.
Sådana finns inte i min frys. Får omöjligt plats, sedan hjälper det inte om paketet heter ”Feel good” eller ”Bli smal” eller möjligen ”Nyckeln till ett friskare liv”.
Jag har nämligen en alldeles osedvanligt liten frys, en som är proportionerad för ett ensamhushåll eller möjligen, möjligen ett liv i tvåsamhet utan matintresse.
Vi har bott i den här lägenheten i snart tjugo år, och när vi flyttade in var köket nytt. Frysen var förstås lika liten då som nu, bara nyare. Och inte bygger man väl om ett helt kök som ändå är väldigt fräscht – bara för att frysen är i minsta laget?
Alltså har vi samma frys kvar.
Den är ständigt till brädden fylld med livets nödtorft. Det som ska rädda en ur den eviga ”vad-ska-vi-äta-knipan”.
Och har man liten frys stavas livets nödtorft så här:
F. I. L. É.
Fyra bokstäver som räddar en köksarbetare med idébrist.
Först och främst kycklingfilé. Hönsfarmarnas gåva till varje kock, amatör som proffs. Kan varieras i evighet, passar till allt: potatis, pasta, ris, i sallad, i paj. Ofta på extrapris – jag har för vana att köpa färsk och frysa in själv, inbillar mig att jag eventuellt betalar för mindre insprutat saltvatten då.
Sedan har vi den goda och pålitliga kamraten fläskfilé, oftast av danskt ursprung. Också en frekvent extraprisvara som låter sig frysas för att tas fram när behovet uppstår. Har starka likheter med kycklingvarianten, det vill säga mängder av variations- och kombinationsmöjligheter föreligger.
Till fest äter vi gärna oxfilé. Finns det sådan där det står ”ursprungsland Brasilien” i köttdisken slår jag till. Superbra, alltid. Och jättebilligt om man jämför med den svenska.
Lammfilé är också festmat.
Ett par gånger har jag testat strutsfilé, men lika lite som kalkonfilé var det värt de extra kronorna – strutsen smakar ungefär som oxe och kalkonen är till förväxling lik en vanlig kyckling.
Torskfilé, en gång fattigmansmat, nu med dragning åt lyxhållet, hör också hemma i min frys, liksom laxfilé, som dock får behålla skinnet tills det är dags för pannan.
Gemensamt för dessa proteinkällor är i alla fall att man använder rubb och stubb när maten väl ska tillredas. Alltså maximalt utnyttjande av utrymmet i den trånga frysen. Om man packar med eftertanke går det att klämma in en påse wokgrönsaker, skivad bacon, lite bröd och en nödbit falukorv dessutom – falukorv är ju också filé, på sitt sätt…
Så långt är allt gott och väl och det går att hålla svälten från dörren. Men det blir väldigt tråkigt den dagen frysen lägger av – och man inte märker det.
I vårt fall hände det när vi var bortresta på två veckors sommarsemester. En snäll granne plockade post och vattnade krukväxterna, men det gjorde hon förstås inte varje dag. Döm om hennes behärskade förtjusning när hon på värt köksgolv ser en brunaktig sörja breda ut sig framför frysen.
Hon fick slänga allt, som luktade apa och dessutom naturligtvis var uräckligt att hantera över huvud taget.
Och vad var det då hon fick slänga?
Jo filé. Ox-, kyckling-, fläsk-, ja till och med kalkonfilé hade jag den gången. Rätt mycket av varje sort, dessutom – det hade väl varit extraprisfest på Ica.
Visste ni att man på försäkringsbolagen talar om ”filémissbrukare”?
Det var en sådan de trodde att jag var när jag gjorde skadeanmälan och åberopade hemförsäkringen.
”Filémissbrukare” är sådana som till vardags har frysen full med billigt rostbröd, lite Hemglass och blåvita fiskpinnar. Men när något går sönder och allting blir förstört, då hävdar försäkringstagaren att det faktiskt bara fanns filé i frysen. Fin filé, av bästa sort.
I vår frys var det en lampa som gått sönder och orsakade förödelsen. Jo, vi fick pengar från försäkringsbolaget. De tyckte väl att mängderna ändå var små – vi har ju trots allt en av marknadens minsta frysar.
Och jag är alltså fortfarande filémissbrukare.
Om inte av födsel, så i alla fall av ohejdad vana.
Copyright Klimakteriehäxan
torsdag, januari 05, 2006
Häxtugg - osannolikt gott
Trettondagsafton.
En kväll att ha gäster.
Jättetrevligt, bara man kommit på hur menyn ska se ut. Dit är det för min del fortfarande en bit – men tack och lov är det också några timmar kvar innan det blir middagsdags.
Lite beslutsångest har jag.
Men en sak vet jag att jag ska servera.
Världens mest osannolika drinktilltugg.
Håll i er – det låter helt galet, jag vet, men när den första förvåningen lagt sig länsas fatet blixtsnabbt!
HÄXTUGG
Du behöver:
baguette
mogen banan
Kalles (lätt)kaviar
Förbered:
Skiva baguetten i ungefär centimetertjocka skivor.
Bred ut kaviar på brödskivorna.
Skiva banan och lägg två-tre skivor på varje brödbit.
Lägg på plåt.
När gästerna kommit:
Baka i ugnen i ca 200 grader.
Klart när bananen ser smält ut och brödet är gyllene i kanterna (det går snabbt!)
Servera direkt.
Visst var det mums? Osannolikt, men gott!
Copyright Klimakteriehäxan
En kväll att ha gäster.
Jättetrevligt, bara man kommit på hur menyn ska se ut. Dit är det för min del fortfarande en bit – men tack och lov är det också några timmar kvar innan det blir middagsdags.
Lite beslutsångest har jag.
Men en sak vet jag att jag ska servera.
Världens mest osannolika drinktilltugg.
Håll i er – det låter helt galet, jag vet, men när den första förvåningen lagt sig länsas fatet blixtsnabbt!
HÄXTUGG
Du behöver:
baguette
mogen banan
Kalles (lätt)kaviar
Förbered:
Skiva baguetten i ungefär centimetertjocka skivor.
Bred ut kaviar på brödskivorna.
Skiva banan och lägg två-tre skivor på varje brödbit.
Lägg på plåt.
När gästerna kommit:
Baka i ugnen i ca 200 grader.
Klart när bananen ser smält ut och brödet är gyllene i kanterna (det går snabbt!)
Servera direkt.
Visst var det mums? Osannolikt, men gott!
Copyright Klimakteriehäxan
En riktig bad(d)are
Detta måste vara dagens roligaste tidningsartikel, alla kategorier. Och det hugger jag till med trots att jag långt ifrån hunnit igenom dagens färska trycksaker.
Min uppmärksamhet fångades av raden: ”Poliser får inte bada i uniform när de är lediga”.
Nähä.
Men i tjänsten kan de ta sig en klädsimstur, eller i alla fall ett avsvalkande snabbdopp. Som det i Åhus på nyårsdagen, till exempel.
Min uppmärksamhet fångades av raden: ”Poliser får inte bada i uniform när de är lediga”.
Nähä.
Men i tjänsten kan de ta sig en klädsimstur, eller i alla fall ett avsvalkande snabbdopp. Som det i Åhus på nyårsdagen, till exempel.
onsdag, januari 04, 2006
Bröllop - The American Way
Jag har aldrig varit på ett amerikanskt bröllop.
Men jag har ju sett hur det är på bio – ”Min bäste väns bröllop”, ”Runaway Bride” till exempel (ja, jag kan se vad som helst med Julia Roberts).
Då har jag också sett hur storslaget allt är, mängden gäster, graden av elegans, maten, bubblet, tärnorna etc.
Fast jag har ju trott att så där är det bara på film.
Nu börjar jag inse att så är det inte alls.
För nu har jag minsann fått en inbjudan och gjort lite enkel research.
En gång tidigare blev jag bjuden på bröllop The American Way. En av mina kompisar i USA skulle knyta Hymens band med en karl hon äntligen fått tag på – ja, hon hade faktiskt ansträngt sig ganska länge. Så när hon började yra om bjudningskort på cremefärgad kartong med guldtryck, tärnbuketter och bordsdekorationer tog jag det som ett utslag av hennes allmänna ”nu-ska-jag-äntligen-bli-gift”-fokusering.
Jag fick förhinder och kom inte med på evenemanget, men brudparet firades av några hundra gäster ändå, så min frånvaro märktes säkerligen inte särskilt mycket.
Nu, många år senare, inser jag att det var jag som ingenting begrep. Min kompis gjorde bara det som en blivande brud over there förväntas göra.
Bröllop av amerikansk modell är inga små äventyr. Det är tvärtom precis som på bio: hur många inbjudna som helst, hur dyra presenter som helst, klänningar för förmögenheter, flera kostsamma besök hos frissan innan det bestäms hur håret ska se ut och så vidare.
En bröllopsfest med färre än tre hundra gäster är tydligen inte att betrakta som en fest över huvud taget. Man bjuder folk brudparet inte känner, lägger ut önskelistor i de elegantaste affärerna och där bockar gästen alltså av det man tänker köpa. Prisnivån är ofta beräknad så att presentens kostnad motsvarar kalaset per person.
Skillnaden mot biovarianten är möjligen den att bröllop i verkliga livet ska betalas. Alltså står det brudens föräldrar dyrt att gifta bort sin dotter – förhoppningsvis har de inte flera…
Eller så blir det som det blev för min kompis: hon och maken stod själva för fiolerna, i brist på levande (och betalningsvilliga) föräldrar.
Mot den här bakgrunden framstår det som fullständigt ofattbart att folk i USA skiljer sig så ofta som de faktiskt gör. Och gifter om sig, med i princip samma bröllopssatsning.
Min kompis är dock fortfarande gift med samme man. Möjligen i brist på bättre.
Hon skulle i alla fall inte ha råd att göra om alltihop, hur gärna hon än ville.
Nu är frågan: har jag råd att ens vara gäst på ett bröllop på amerikanska?
Copyright Klimakteriehäxan
Men jag har ju sett hur det är på bio – ”Min bäste väns bröllop”, ”Runaway Bride” till exempel (ja, jag kan se vad som helst med Julia Roberts).
Då har jag också sett hur storslaget allt är, mängden gäster, graden av elegans, maten, bubblet, tärnorna etc.
Fast jag har ju trott att så där är det bara på film.
Nu börjar jag inse att så är det inte alls.
För nu har jag minsann fått en inbjudan och gjort lite enkel research.
En gång tidigare blev jag bjuden på bröllop The American Way. En av mina kompisar i USA skulle knyta Hymens band med en karl hon äntligen fått tag på – ja, hon hade faktiskt ansträngt sig ganska länge. Så när hon började yra om bjudningskort på cremefärgad kartong med guldtryck, tärnbuketter och bordsdekorationer tog jag det som ett utslag av hennes allmänna ”nu-ska-jag-äntligen-bli-gift”-fokusering.
Jag fick förhinder och kom inte med på evenemanget, men brudparet firades av några hundra gäster ändå, så min frånvaro märktes säkerligen inte särskilt mycket.
Nu, många år senare, inser jag att det var jag som ingenting begrep. Min kompis gjorde bara det som en blivande brud over there förväntas göra.
Bröllop av amerikansk modell är inga små äventyr. Det är tvärtom precis som på bio: hur många inbjudna som helst, hur dyra presenter som helst, klänningar för förmögenheter, flera kostsamma besök hos frissan innan det bestäms hur håret ska se ut och så vidare.
En bröllopsfest med färre än tre hundra gäster är tydligen inte att betrakta som en fest över huvud taget. Man bjuder folk brudparet inte känner, lägger ut önskelistor i de elegantaste affärerna och där bockar gästen alltså av det man tänker köpa. Prisnivån är ofta beräknad så att presentens kostnad motsvarar kalaset per person.
Skillnaden mot biovarianten är möjligen den att bröllop i verkliga livet ska betalas. Alltså står det brudens föräldrar dyrt att gifta bort sin dotter – förhoppningsvis har de inte flera…
Eller så blir det som det blev för min kompis: hon och maken stod själva för fiolerna, i brist på levande (och betalningsvilliga) föräldrar.
Mot den här bakgrunden framstår det som fullständigt ofattbart att folk i USA skiljer sig så ofta som de faktiskt gör. Och gifter om sig, med i princip samma bröllopssatsning.
Min kompis är dock fortfarande gift med samme man. Möjligen i brist på bättre.
Hon skulle i alla fall inte ha råd att göra om alltihop, hur gärna hon än ville.
Nu är frågan: har jag råd att ens vara gäst på ett bröllop på amerikanska?
Copyright Klimakteriehäxan
tisdag, januari 03, 2006
Grindslanten modell 2006
I dag har jag tjänat tjugo kronor. Minst.
Eftersom jag drog iväg till Ikea redan i går för att lämna tillbaka de där spontana överraskningsklapparna som ingen ville ha.
I går fanns inte trängselskatten.
I dag finns den.
Jag har monterat min transponder och är redo för denna moderna version av Grindslanten. Undrar vem det blir som gör en monumentalmålning av en av alla dessa betalstationer som vi nu byggt för väldigt många av våra skattekronor?
Kan det bli Karin Mamma Andersson, som är så het? Eller hennes man Jockum Nordström, i så fall kanske med en rejäl nypa humor? Måhända Cecilia Edefalk blir inspirerad, så bra betalt som hon numera får för sina oljor? Blir det en litografiserie av Peter Dahl?
Det var en professor August Malmström som målade Grindslanten, en av Sveriges mest spridda tavlor genom oändliga mängder reproduktioner på både tyg, papper, vykort och duk.
Om bilden står det så här i en artikel på Internet:
”De starka gossarnas kamp om den fattiga skärven blev en ikon för de värderingar som sammanfattades i begreppet folkhemmet.”
Men det var vid förra sekelskiftet.
Nu har hundra år gått.
Vilka värderingar är dagens trafikavgift en ikon för?
I allra bästa fall för bättre luft och mindre trängsel samt bättre kollektivtrafik.
I sämsta fall för diskriminering av många som faktiskt är beroende av sin bil – och alltså fortsätter att köra precis som förut.
Grindslanten till trots.
Copyright Klimakteriehäxan
Eftersom jag drog iväg till Ikea redan i går för att lämna tillbaka de där spontana överraskningsklapparna som ingen ville ha.
I går fanns inte trängselskatten.
I dag finns den.
Jag har monterat min transponder och är redo för denna moderna version av Grindslanten. Undrar vem det blir som gör en monumentalmålning av en av alla dessa betalstationer som vi nu byggt för väldigt många av våra skattekronor?
Kan det bli Karin Mamma Andersson, som är så het? Eller hennes man Jockum Nordström, i så fall kanske med en rejäl nypa humor? Måhända Cecilia Edefalk blir inspirerad, så bra betalt som hon numera får för sina oljor? Blir det en litografiserie av Peter Dahl?
Det var en professor August Malmström som målade Grindslanten, en av Sveriges mest spridda tavlor genom oändliga mängder reproduktioner på både tyg, papper, vykort och duk.
Om bilden står det så här i en artikel på Internet:
”De starka gossarnas kamp om den fattiga skärven blev en ikon för de värderingar som sammanfattades i begreppet folkhemmet.”
Men det var vid förra sekelskiftet.
Nu har hundra år gått.
Vilka värderingar är dagens trafikavgift en ikon för?
I allra bästa fall för bättre luft och mindre trängsel samt bättre kollektivtrafik.
I sämsta fall för diskriminering av många som faktiskt är beroende av sin bil – och alltså fortsätter att köra precis som förut.
Grindslanten till trots.
Copyright Klimakteriehäxan
Jag - en receptoman
Jag är receptoman.
Det är en allvarlig åkomma. Den fyller pärmar, hyllor och lådor. Den är uppenbart obotlig, vilket är illa – även om den knappast leder till döden, annat än möjligen genom kvävning.
Vad är det som får mig att maniskt klippa, riva ut, printa eller rent av skriva av för hand alla dessa snarlika förslag till övningar vid spisen?
Hur många recept på pastasås eller lättbakat matbröd kan en människa ha?
Så vitt jag förstår finns det inga gränser.
Ändå anser jag mig själv ha passerat den där gränsen för länge sedan, såväl vad beträffar antalet kokböcker som mängden lösa lappar med mattips på.
För om man ser efter lite mera noggrant så visar det sig snabbt, att variationerna på pastasås inte är så många. Mer eller mindre vitlök, kanske, mer eller mindre av något annat. Men någon revolution blir inte resultatet.
Och hur många sätt finns att göra en pajdeg? Med eller utan kesella. Mer eller mindre fett. Kanske med lite grahamsmjöl blandat med vetemjölet, ett litet försök att bli aningen nyttigare. Jag tillåter mig påstå att det finns max fem olika grundrecept till pajdeg – och då är de ändå väldigt lika.
Och så har vi trenderna som sveper in i matoset och blir nyskapande. Fondue var en sådan modevåg. Nu står fonduegrytorna dammiga längst in i köksskåpet.
Wok blev ett måste – men du milde, sådan plats den där wokpannan tar! Och allra helst skulle den användas på gasspis, vilket få har.
Lergrytan (kallades också Romargryta) var genial och min är fortfarande ganska flitigt i bruk, men trendig var den bara på 70-talet.
En period skulle varje middag avslutas med frukt som varit inne i ugnen en stund tillsammans med vit choklad. Vanlig fruktsallad var uråldrigt, även om det var både godare och nyttigare.
Plötsligt skulle alla rotsaker bakas i ugn. En gnutta chèvre-ost kunde tillsättas till allt (ja, den trenden lever fortfarande i mitt kök…) Så där fortsätter det, i all evighet.
Vi är förvisso många som älskar recept, det är den svenska kokboksutgivningen ett tydligt bevis för. Vilken var den mest sålda faktaboken 2005? ”Sju sorters kakor”, självklart, vilken upplaga i ordningen den publikationen nu kan vara uppe i. Men kokböcker fungerar uppenbarligen också som ren underhållning, och ofta som ögonfröjd. För dagens matskribenter har förstått att liera sig med duktiga fotografer, som får den enklaste soppa att se delikat ut.
Men en kokbok kan vara hur bra och kul och inspirerande som helst – alla har de undantagslöst ett gemensamt fel: de överskattar sina användares flinkhet. Kolla på tidsåtgången, får ni se! ”Denna rätt tar tio minuter att laga”. Pyttsan. Naturligtvis tar det minst det dubbla, och blir hälften så vackert som på bilden – men kanske ändå ungefär lika gott som i originalversionen, smaken kan man som tur är inte jämföra.
Detta fenomen tror jag har en enda enkel förklaring: varken vi, amatörkockarna, eller de, matexperterna, skulle tåla sanningen.
Vi skulle inte ge oss på det krångliga och tidsödande.
De skulle inte få sälja sina kokböcker.
Och så har vi teve-kockarna. Nigella, Den nakne, Tina, Nils-Emil och vad de nu heter. Mängder av tittare följer minsta saltnypa, varje tag med pepparkvarnen. Sedan går man till respektive tv-kanals hemsida och plockar ut receptet, som prompt blir nästa bjudmiddag från första till sista råvarusmulan.
Själv har jag ett problem som en äkta receptoman inte borde ha. För vore jag en riktigt regeltrogen människa skulle jag ju läsa receptet på det jag tänker laga innan jag drar i gång i köket.
Det gör jag nästan aldrig.
Och om jag gör det visar det sig utan undantag att jag läst slarvigt.
Vilket betyder att jag alltid saknar minst en vital ingrediens i denna för mitt matbord nya kreation. Alltså blir det improvisation: man tager vad man haver, det sa ju redan alla kockars moder Cajsa Warg.
Men lär jag mig av mina misstag?
Ack nej.
Jag klipper ut nya recept och sätter i gång.
Och tar än en gång något som finns i stället för det som saknas.
Borde egentligen ge ut en egen receptsamling, när jag tänker på saken.
För, som sagt, det är väldigt lite som skiljer.
Bara receptomanin är evigt den samma.
Den går aldrig över.
Copyright Klimakteriehäxan
Det är en allvarlig åkomma. Den fyller pärmar, hyllor och lådor. Den är uppenbart obotlig, vilket är illa – även om den knappast leder till döden, annat än möjligen genom kvävning.
Vad är det som får mig att maniskt klippa, riva ut, printa eller rent av skriva av för hand alla dessa snarlika förslag till övningar vid spisen?
Hur många recept på pastasås eller lättbakat matbröd kan en människa ha?
Så vitt jag förstår finns det inga gränser.
Ändå anser jag mig själv ha passerat den där gränsen för länge sedan, såväl vad beträffar antalet kokböcker som mängden lösa lappar med mattips på.
För om man ser efter lite mera noggrant så visar det sig snabbt, att variationerna på pastasås inte är så många. Mer eller mindre vitlök, kanske, mer eller mindre av något annat. Men någon revolution blir inte resultatet.
Och hur många sätt finns att göra en pajdeg? Med eller utan kesella. Mer eller mindre fett. Kanske med lite grahamsmjöl blandat med vetemjölet, ett litet försök att bli aningen nyttigare. Jag tillåter mig påstå att det finns max fem olika grundrecept till pajdeg – och då är de ändå väldigt lika.
Och så har vi trenderna som sveper in i matoset och blir nyskapande. Fondue var en sådan modevåg. Nu står fonduegrytorna dammiga längst in i köksskåpet.
Wok blev ett måste – men du milde, sådan plats den där wokpannan tar! Och allra helst skulle den användas på gasspis, vilket få har.
Lergrytan (kallades också Romargryta) var genial och min är fortfarande ganska flitigt i bruk, men trendig var den bara på 70-talet.
En period skulle varje middag avslutas med frukt som varit inne i ugnen en stund tillsammans med vit choklad. Vanlig fruktsallad var uråldrigt, även om det var både godare och nyttigare.
Plötsligt skulle alla rotsaker bakas i ugn. En gnutta chèvre-ost kunde tillsättas till allt (ja, den trenden lever fortfarande i mitt kök…) Så där fortsätter det, i all evighet.
Vi är förvisso många som älskar recept, det är den svenska kokboksutgivningen ett tydligt bevis för. Vilken var den mest sålda faktaboken 2005? ”Sju sorters kakor”, självklart, vilken upplaga i ordningen den publikationen nu kan vara uppe i. Men kokböcker fungerar uppenbarligen också som ren underhållning, och ofta som ögonfröjd. För dagens matskribenter har förstått att liera sig med duktiga fotografer, som får den enklaste soppa att se delikat ut.
Men en kokbok kan vara hur bra och kul och inspirerande som helst – alla har de undantagslöst ett gemensamt fel: de överskattar sina användares flinkhet. Kolla på tidsåtgången, får ni se! ”Denna rätt tar tio minuter att laga”. Pyttsan. Naturligtvis tar det minst det dubbla, och blir hälften så vackert som på bilden – men kanske ändå ungefär lika gott som i originalversionen, smaken kan man som tur är inte jämföra.
Detta fenomen tror jag har en enda enkel förklaring: varken vi, amatörkockarna, eller de, matexperterna, skulle tåla sanningen.
Vi skulle inte ge oss på det krångliga och tidsödande.
De skulle inte få sälja sina kokböcker.
Och så har vi teve-kockarna. Nigella, Den nakne, Tina, Nils-Emil och vad de nu heter. Mängder av tittare följer minsta saltnypa, varje tag med pepparkvarnen. Sedan går man till respektive tv-kanals hemsida och plockar ut receptet, som prompt blir nästa bjudmiddag från första till sista råvarusmulan.
Själv har jag ett problem som en äkta receptoman inte borde ha. För vore jag en riktigt regeltrogen människa skulle jag ju läsa receptet på det jag tänker laga innan jag drar i gång i köket.
Det gör jag nästan aldrig.
Och om jag gör det visar det sig utan undantag att jag läst slarvigt.
Vilket betyder att jag alltid saknar minst en vital ingrediens i denna för mitt matbord nya kreation. Alltså blir det improvisation: man tager vad man haver, det sa ju redan alla kockars moder Cajsa Warg.
Men lär jag mig av mina misstag?
Ack nej.
Jag klipper ut nya recept och sätter i gång.
Och tar än en gång något som finns i stället för det som saknas.
Borde egentligen ge ut en egen receptsamling, när jag tänker på saken.
För, som sagt, det är väldigt lite som skiljer.
Bara receptomanin är evigt den samma.
Den går aldrig över.
Copyright Klimakteriehäxan
måndag, januari 02, 2006
Årets första semla
Semlorna är här.
Är det kul eller är det jättetråkigt?
För den som i likhet med mig inte precis avlagt något högtidligt löfte, men ändå funderat över att försöka hålla lite bättre koll på kaloriintaget framöver, är förekomsten av semlor ett hot. Hotbilden är glasklar: vetebulle, mandelmassa, vispgrädde, florsocker.
Jag såg årets första i dag i livsmedelsbutiken. Det fanns bara fyra kvar, så nog hade det varit efterfrågan på dem.
Fast jag avstod faktiskt.
Nog ska man väl kunna vänta åtminstone till efter trettondagen?
Eller så tar man hotbilden på största allvar och förklarar högsta beredskap och krig.
Krig mot semlorna.
Men det blir nog lite ensamt på barrikaden.
Kanske kan man trösta sig med lite mandelmassa?
Copyright Klimakteriehäxan
Är det kul eller är det jättetråkigt?
För den som i likhet med mig inte precis avlagt något högtidligt löfte, men ändå funderat över att försöka hålla lite bättre koll på kaloriintaget framöver, är förekomsten av semlor ett hot. Hotbilden är glasklar: vetebulle, mandelmassa, vispgrädde, florsocker.
Jag såg årets första i dag i livsmedelsbutiken. Det fanns bara fyra kvar, så nog hade det varit efterfrågan på dem.
Fast jag avstod faktiskt.
Nog ska man väl kunna vänta åtminstone till efter trettondagen?
Eller så tar man hotbilden på största allvar och förklarar högsta beredskap och krig.
Krig mot semlorna.
Men det blir nog lite ensamt på barrikaden.
Kanske kan man trösta sig med lite mandelmassa?
Copyright Klimakteriehäxan
En perfekt vinterdag - med levande ljus
Sex minusgrader.
Strålande sol.
Knarr under sulorna.
Ingen vind, men ändå lite bett i kinderna.
En liten Jenny Nyström-tomte skulle passa perfekt i bilden, men kanske känner de sig lite främmande för gatumiljön.
Det är i alla fall så här det ska vara.
En perfekt vinterdag.
Kanske den enda på hela säsongen.
Den får vi lägga på minnet: måndagen den 2 januari 2006.
Faktiskt en lysande start på det nya året.
Måste bara ta en tur till Ikea och lämna tillbaka lite oplanerade (läs oönskade) spontanköpta julklappar.
Dessutom behöver vi mera stearinljus. Ibland funderar jag över vårt odiskutabla behov av sådana.
Vad är egentligen hemligheten med levande ljus?
Varför är det självklart att brinnande stearinljus förhöjer stämningen, plussar på mysfaktorn?
De gör ju faktiskt det.
Så här i jul- och nyårstider går stearinljusförbrukningen upp dramatiskt i vartenda svenskt hem. Och rätta mig om jag har fel – men visst har väl du också alldeles för många ljusstakar hemma? Och visst händer det ändå att du köper en, eller några, till?
Samt en ekonomiförpackning värmeljus och en rejäl bunt med kronljus.
Att inte ha ljus på lager är som att inte ha tvättade trosor i byrålådan.
Det är klart att de gamla teorierna om behovet av ljus i mörka vintertider stämmer. Men det är ju väldigt tydligt att vi inte nöjer oss med vilket ljus som helst när vi ska utsättas för ljusterapi av den gamla sorten.
Levande ljus ska det vara.
Så att vi kan sitta där och må bra. Och tindra som levande ljus, vi också.
Copyright Klimakteriehäxan
Strålande sol.
Knarr under sulorna.
Ingen vind, men ändå lite bett i kinderna.
En liten Jenny Nyström-tomte skulle passa perfekt i bilden, men kanske känner de sig lite främmande för gatumiljön.
Det är i alla fall så här det ska vara.
En perfekt vinterdag.
Kanske den enda på hela säsongen.
Den får vi lägga på minnet: måndagen den 2 januari 2006.
Faktiskt en lysande start på det nya året.
Måste bara ta en tur till Ikea och lämna tillbaka lite oplanerade (läs oönskade) spontanköpta julklappar.
Dessutom behöver vi mera stearinljus. Ibland funderar jag över vårt odiskutabla behov av sådana.
Vad är egentligen hemligheten med levande ljus?
Varför är det självklart att brinnande stearinljus förhöjer stämningen, plussar på mysfaktorn?
De gör ju faktiskt det.
Så här i jul- och nyårstider går stearinljusförbrukningen upp dramatiskt i vartenda svenskt hem. Och rätta mig om jag har fel – men visst har väl du också alldeles för många ljusstakar hemma? Och visst händer det ändå att du köper en, eller några, till?
Samt en ekonomiförpackning värmeljus och en rejäl bunt med kronljus.
Att inte ha ljus på lager är som att inte ha tvättade trosor i byrålådan.
Det är klart att de gamla teorierna om behovet av ljus i mörka vintertider stämmer. Men det är ju väldigt tydligt att vi inte nöjer oss med vilket ljus som helst när vi ska utsättas för ljusterapi av den gamla sorten.
Levande ljus ska det vara.
Så att vi kan sitta där och må bra. Och tindra som levande ljus, vi också.
Copyright Klimakteriehäxan
söndag, januari 01, 2006
Röda trosor också till nyår!
Varje dag lär man sig något nytt.
I går, till exempel, på årets sista dag, fick jag lära mig att det på vissa ställen i världen är sed och tradition att ha röda trosor på nyårsafton.
För en tid sedan skrev jag om hur den röda underklädestrenden väller över oss i jultider, då det verkar som om varje ”riktig” kvinna ska ha rött under - Julen kräver röda trosor.
Nu visar det sig att i Spanien och Italien förväntas tjejer absolut ha röda trosor på Sylvester-festen.
Detta, fullständigt nytt för mig, inhämtade jag eftersom jag tillbringade en del av nyårsaftonen i sällskap med spanjorer och italienare.
En italiensk kille hävdade dessutom bestämt att även herrar bör ha rött under, fast han sa att han bröt mot den regeln det här året – han var ju ändå i Sverige…
De spanska tjejerna, däremot, visade glatt upp bevis för sin traditionstrogenhet och halade fram en röd troskant över byxlinningen med ett stort fniss.
Och anledningen till denna sed?
Mina sagesmän menade att det handlar om allmänt lyckobringande tecken. En röst ansåg att det huvudsakligen gällde att få ett lyckat sexliv under det kommande året.
Om resultatet vet jag absolut ingenting, och inte lär jag få veta det heller.
Jag hade ju svart under.
Visste inte bättre.
Copyright Klimakteriehäxan
I går, till exempel, på årets sista dag, fick jag lära mig att det på vissa ställen i världen är sed och tradition att ha röda trosor på nyårsafton.
För en tid sedan skrev jag om hur den röda underklädestrenden väller över oss i jultider, då det verkar som om varje ”riktig” kvinna ska ha rött under - Julen kräver röda trosor.
Nu visar det sig att i Spanien och Italien förväntas tjejer absolut ha röda trosor på Sylvester-festen.
Detta, fullständigt nytt för mig, inhämtade jag eftersom jag tillbringade en del av nyårsaftonen i sällskap med spanjorer och italienare.
En italiensk kille hävdade dessutom bestämt att även herrar bör ha rött under, fast han sa att han bröt mot den regeln det här året – han var ju ändå i Sverige…
De spanska tjejerna, däremot, visade glatt upp bevis för sin traditionstrogenhet och halade fram en röd troskant över byxlinningen med ett stort fniss.
Och anledningen till denna sed?
Mina sagesmän menade att det handlar om allmänt lyckobringande tecken. En röst ansåg att det huvudsakligen gällde att få ett lyckat sexliv under det kommande året.
Om resultatet vet jag absolut ingenting, och inte lär jag få veta det heller.
Jag hade ju svart under.
Visste inte bättre.
Copyright Klimakteriehäxan
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
