Valuta för (teater)pengarna

I går kväll sågs vi igen, Kristina från Duvemåla och jag. Det var faktiskt vårt fjärde möte IRL, femte och mer än det om man räknar med henne i Vilhelm Mobergs bok-version. Lägg därtill Liv Ullmans tolkning på film!

Vad är det med den där historien som griper sånt tag i en? Allt! Jag var inte gammal när jag läste Utvandrarna första gången. Slukade den. Led när Karl Oskar var tvungen att slakta hästen för att kroppen skulle värma barnen. Grät när Anna åt ihjäl sig på gröten. Skakade av ilska när Robert fick sitt hårda slag. Tyckte så synd om Arvid. Och när Roberts "skatt" visade sig vara värdelösa Wild Cat Money var hela kudden blöt.
Så fortsatte det, lika engagerande, ända tills Kristina bet i astrakanäpplet, det sista hon gjorde i livet.

Robert Noack är en bättre Karl Oskar
 än Dan Ekborg i mitt tycke.

Att Björn Ulveaus har förvaltat det Mobergska arvet väl, det vet vi ända sedan urpremiären i Malmö 1995. Att Benny Anderssons musikaliska geni gett historien melodier som går rakt in i hjärtat, det har stått lika klart lika länge.

Två gånger såg jag den då, på det sena 90-talet. Första gången gick hela familjen. Jag köpte cd-boxen. Skulle lyssna en dag men hittade inte skivorna. Tills det visade sig att de fanns på Dotterns rum. Hon kunde alla låtarna! Och på min fråga om vilken som var bäst svarade den då 10-åriga unga damen utan minsta tvekan: "Du måste finnas!"
Så både historien och föreställningen fungerar för alla åldrar (det finns jätteduktiga barn på scenen också!)

Jag såg om den en gång till, upptäckte nya saker, njöt lika mycket – och grät en skvätt här och där.
För ett par år sedan gjorde vi en utflykt till Finland, bodde en natt på hotell och såg den version som sattes upp där, med nya sångare.

Nu är föreställningen tillbaka på Cirkus i Stockholm. En stor del av ensemblen har följt med från tiden på Svenska teatern i Helsingfors, efter ett gästspel på Göteborgsoperan.
Det visar sig att jag glömt en del sedan sist. Vilket inte gör saken sämre. "Kristina från Duvemåla" har kallats den största svenska musikalsuccén någonsin och det måste vara sant. Lättslagen blir den inte.

När Robert (Oskar Nilsson) sjunger "Guldet blir till sand" ryser jag och glömmer bort Peter Jöback. Likadant reagerar min kropp när Maria Ylipää tar sig an Kristinas paradnummer "Du måste finnas". Saknar inte Helen Sjöholm. Rader av pärlor finns där, ligger kvar i minnet.

Ofta när man talar om teater påpekas det hur dyrt det är. Biljettpriserna har skenat i höjden. För parkettplatsen betalade jag 695 kronor. Vill man hänga av sitt ytterplagg kostar den 30 kronor till, vill man ha program blir man av med ytterligare en hacka. Transport fram och tillbaka tillkommer. Så klart det blir en dyr kväll!

Men när jag reser mig upp i sista applådåskan tänker jag efter.
Hur dyrt är detta egentligen?
På scenen har över trettio personer arbetat. Orkesterdiket är fullt av alldeles äkta, levande musiker. Scenografierna (geniala) växlar. Dräkterna likaså. Och föreställningen pågår i mer än tre och en halv timme!

Kan inte låta bli att jämföra med mitt senaste teaterbesök. Vi gick till Rival och såg "En man som heter Ove", en hyllad enmansshow med Johan Rheborg.
Rheborg står på scenen i bortemot nittio minuter. Han är verkligen den ende medverkande. Scenografin är så gott som obefintlig och den förändras aldrig under föreställningens gång. Den som tagit med sig en tusenlapp till Dressman hade kunnat köpa Oves scenkläder och ändå fått pengar över.

Jo då, jag gillade absolut Ove. Fast värd sitt pris, 525 kronor? Tja, det kan diskuteras. Tänker en sån som Rheborg själv någonsin i de banorna? Det finns naturligtvis inget per-minuten-pris-per-medverkande-och-reella-kostnader-per-föreställning som är rättvist. Men ändå, som tankeexperiment bara?!

Jag känner i alla fall att den som vill ha mest och bäst valuta för pengarna som teaterbiljetten kostar, den bör verkligen gå och se Kristina.
Och kanske också, i dessa tider av flyktingströmmar och elände, läsa om Utvandrar-serien ... här finns paralleller till nutiden.

Copyright Klimakteriehäxan

Tisdagstema FESTLIGT

Det är nu den drar igång, festsäsongen framför alla andra. Den tid när levande ljus och fådda blommor ska skingra mörkret, i väntan på en ljusare framtid.
Så när tisdagstemat är FESTLIGT tar jag ett grepp över alltihop ...

Vi börjar med ett litet glöggkalas! Då får den av min mamma handbroderade julduken komma fram. Årets glögg lär smaka Earl Grey-te och citron, för övrigt.

Sedan drar det ihop sig till Nobelfest, något som inte alls verkar vara förbehållet den utvalda skara som får komma till Blå Hallen i Stockholms stadshus. Många lär ha eget Nobel-kalas hemma, möjligen med färre servitörer men säkert med lika god mat och stämning ... Fast det är klart: chansen att, när taffeln är bruten, gå fram och titta där kungligheterna satt (har någon spillt?) den får man bara på finkalaset.

 Lucia kommer tätt därpå. Visst, det var skojigare förr, när vi hade våra egna privata lussetåg med världens finaste ljusdrottningar, tomtar och stjärngossar. Men dagen bjuder ändå på de klassiska sångerna, de man gärna hör så här års.

Jul "på riktigt" blir det sedan så snabbt att man inte riktigt fattar hur det gick till. In med granen, fram med glittret, häng upp kulorna! Och paket under grenarna. Förstås.

 Och så final, nyårsafton. Hummern tronar mitt på bordet. Dags för summering, dags för planer och förhoppningar. Festligt, alltihop!

 Copyright Klimakteriehäxan

Den lilla svarta

Jo, det har blivit några genom åren. I modets värld är den lilla svarta evigt grön, om ni förstår vad jag menar. Och de funkar, de där plaggen som vi inbillar oss att vi ser lite mindre ut i, men mer intressanta och dramatiska, förstås.

Men min första viktiga och riktiga lilla svarta låg på Lilla Essingen. Ungefär 45 kvadratmeter stor, en pytteliten balkong med ännu mindre utsikt mot Riddarfjärden (ingen när träden var fulla av löv). Det var där jag till sist fick någonstans att bo, som nyanländ i huvudstaden från vischan.

Fast jag började förstås i andra hand, i en etta på källarplanet i en kåk på Gärdeshöjden. Gasspis, slitet, lösa hundar slank in genom dörren som ledde ut på en gräsplätt, på vintern hände det att jag såg spår i snön, spår av stora skor som gått fram till mitt fönster och trampat runt, men som turligt nog inte gjort något mer.
Uthyrningen ledde till att både jag och kontraktsinnehavaren åkte ut, för värden hade inte gett sitt tillstånd.

Min nästa hållplats på vägen mot eget boende låg några våningar upp, men saknade något så väsentligt som ett kylskåp. Jag hängde mjölken och osten i en plastkasse utanför fönstret. Där nere bullrade trafiken. Trivdes inte. Men hade inget annat val.

Läget var inte hållbart. Bostadskön lång. Tak över huvudet vill människan ha. Så även jag. Som fick kontakt med den tidens mesta lägenhetsförmedlare, utanför de "riktiga" vägarna. Han är visserligen död sedan länge och brotten preskriberade, men det blir inget namn. Vi kan kalla honom Q.

Tillsammans med Q for jag runt och tittade på lyor. Det fanns alternativ. Vad som krävdes var ett "skenbyte". Q såg till att mitt namn hamnade på ett kontrakt för en bostad som sedan byttes mot den jag skulle flytta in i. På papperet bodde jag alltså på Järnvägsgatan i Sundbyberg, en adress där jag aldrig satt min fot.

Men jag fick mitt kontrakt på Lilla Essingen och var själaglad. Pengarna transaktionen kostade och som Q skulle ha fick jag förstås låna, största delen av pappa.
Jag packade mina väskor och kassar i mitt kylskåpsfria andrahandskrypin och gick hem till mig själv för första gången.

Bara några veckor efter inflyttningsfesten, som var ljudlig, rolig och rökig, ringde det på dörren. En dittills osedd granne. Han undrade, i all enkelhet, hur jag burit mig åt för att få bo i huset. Eftersom han hade någon kompis som ... eller hur det nu var, jag hade redan slutat lyssna, kände en iskall hand krama mitt hjärta.

Jag hade gjort något olagligt, inget tvivel om den saken, även om "alla" gjorde så. Jag skulle bli utan bostad, förlora de där pengarna affären kostat dessutom. Och ytterligare straff?
Ringde Q, desperat. Han lugnade mig: det är vattentätt, jag lovar, ingen kan göra något! Det går inte att bevisa att det var ett fejkat byte!

Q hade nog rätt. Inget hände, jag bodde kvar (och stortrivdes) i många år. Men i ännu fler år har jag lidit med dem som, liksom jag, varit tvungna att punga ut med svarta pengar, ibland stora summor, för att få komma in i den priviligierade kretsen, den som har någonstans att bo, som får en nyckel att låsa upp den egna dörren med.

Kanske är det färre som investerar i "den lilla svarta" på marknaden i dag, när antalet bostadsrätter ökat – men därmed också summorna som måste satsas. "Nu krävs allt rikare föräldrar för att ungdomar ska få bostad" påpekade någon nyligen.
Ja, eller så blir de där barnen nya "biffgapare" ... en grupp "vuxna nyckelbarn" som kan komma att växa dramatiskt. Bättre än den lilla svarta? Ja, eftersom det inte är olagligt på minsta vis. Nej, eftersom det inte leder framåt.

Copyright Klimakteriehäxan

Grattis på Fars Dag!

Första söndagen i november, en dag med "äkta novemberväder": grått, lite blåsigt, inbjuder inte till promenader. Men kanske till tårtkalas eller nåt? Med anledning av att det är alla pappors dag bjuder jag på en repris från 2010. Och klickar du på etiketten "farsdag" här nedan kan du läsa mer, om min egen pappa och annat på temat!

Det är Fars Dag.

Grattis alla pappor! Ni är verkligen värda alla gratulationer som går att uppbringa. Men med det menar jag inte presenter.

De finaste presenter som går att få, de har ni nämligen redan tagit emot. Jag tänker förstås på barnen som vi, deras mödrar, bar i nio långa månader, för att till sist leverera som skrynkliga, blöta och blodiga små knyten – en garanterat oslagbar gåva, om än inslagen i bomull och blöjor i stället för glansigt papper och krullade snören.
Och det var ju just då som Fars Dag inträffade, på riktigt.

Därmed har jag presenterat ett suveränt skäl att inte ösa paket över Far denna novembersöndag.
Återstår att se om någon kan replikera med ett lika vattentätt alibi för att strunta i Mors Dag? Ni har ett halvår på er att fundera, den inträffar sista söndagen i maj …

Copyright Klimakteriehäxan

CITAT om nyttan av listor

"Det händer till och med att jag lägger till saker i efterhand, sådant som redan har fixats. Allt för att få njuta av strecket som bekräftar att uppgiften är slutförd. Själva strykandet är som manna för min nördiga listsjäl."

-Lotta Ringdahl skriver krönika i SvD-bilagan Magasinet och gör en träda-fram-are som heter duga under rubriken "Att stryka saker står högst på min lista". Jag gör likadant, men har verkligen inte velat berätta det för någon ... för visst är det lite skämmigt? Men om man funkar bättre med hjälp av listor, så gör man. Lotta och jag tillhör det gänget, uppenbarligen.

Jag blir aldrig en Bond-brud ...

Den fick högsta betyg i båda morgontidningarna i huvudstaden. "En fullträff!" citeras i annonsen. "Djävulskt bra" skriver Aftonbladet. "Smart och sexig" heter det i en annan reklamtext.
OK. Jag beslutar att ge James Bond en chans, så här en vecka efter premiären.

Filmen är den 24:e om Ian Flemings brittiske mästerspion. Några av dem har jag sett, men tröttnade rätt fort ändå. Fast jag har ju inte kunnat undgå intresset i min omgivning, i ärlighetens namn mest bland herrar 50+. Att publiken finns, det är tydligt. Nästan 190 000 svenskar köpte biljett och såg "Spectre" under premiärhelgen.

Nu var det alltså min tur. Men hade jag vetat hur lång rulle det handlar om (2,5 timme) hade jag kanske inte satt mig i biofåtöljen i går kväll ... det gjorde jag hur som helst. Och blir inledningsvis lite charmad: hamnar mitt i Mexico City, på El Zocalo, där firandet av Dia de los Muertos (De dödas dag) pågår för fullt, med fantasifulla dräkter och masker.

Jaha och sen då? Jo tack, man åker helikopter hur länge som helst, i eviga kringelikrokar över det böljande folkhavet, men utan att störta. Förstås. Stora massiva hus sprängs i småbitar, det känns som att 9/11 går i repris. James Bond räddar sig hängande i fingertopparna, hoppar mellan hustak, springer hur fort och hur långt som helst, skjuter lite prick. En hacker-stjärna står för uppbackning. Det är ju en stor internationell sammansvärjning som ska hejdas!

Naturligtvis blir det biljakt också. Och mer helikopterflygning, ofta upp och ner. Tortyrscener, av ett slag som får mig att blunda. Blodet flyter, saker exploderar, det brinner. Mitt i alltihop hinner Daniel Craig – ja han som spelar Bond alltså – kyssa en kvinna lite lagom eldigt (det var absolut eldigare på Sean Connerys tid). Men sexigt, som reklamen utlovade? Ett antytt samlag, är det alltså vad som krävs för den etiketten? Nä, inte ens där ger filmen vad man lovat. Efter två timmar har jag svårt att sitta stilla, måste gäspa – samtidigt som "dramatiken" på vita duken är på topp ...

Jag kan bara konstatera, att jag aldrig blir någon Bond-brud. Ja, inte ens som en i publiken alltså. De andra svenska Bond-brudarna (framför allt Britt Ekland, Maud Adams, Izabella Scorupco) kan jag möjligen avundas en smula, men då med tanke på inkomsterna. Och så var de ju otroligt snygga också!

Kostnaden för biobiljetten sätter jag upp på kontot för allmänbildning. För nu har jag i alla fall sett den, filmen "som alla talar om", som "måste ses" och förvisso ligger etta på biotoppen.

Copyright Klimakteriehäxan

Lördagstema: I min omgivning

Jag behöver inte gå långt förrän det där konstverket fyller mitt synfält. Det ser inte lika ut varje gång, det blir variationer beroende på dagsljuset, årstiden, vädret. Men det är en bild jag gillar skarpt: skuggan av ett träd som pryder fasaden på Eriksdalsbadet på Södermalm i Stockholm.
Faktum är att i vart och ett av de små fönstren som ser ut som hål i en stor ost ser man mer av träd, om man tittar lite noga.

Strax bredvid ligger ett av huvudstadens utegym, populära nytillskott i parker och grönområden som kan bjuda på underhållning även för den som bara råkar passera. Ni vet hur det är på gym. Några vill briljera och verkligen visa upp sina färdigheter, andra försöker men har måttlig framgång ... Beundransvärda är de förstås, allihop, medan man passerar på väg mot Väggen Med Trädet.

Att ta en promenad i omgivningarna är något jag försöker göra hyggligt ofta. Och ni vet hur det är: mycket missar man, hemmablindheten gör även stora förändringar osynliga.
Men trädskuggan på den där väggen, den ser jag varje gång!

Copyright Klimakteriehäxan

Andra bloggare som kan tänkas leverera sin egen tolkning av denna veckas lördagstema "I min omgivning", påbjudet av Musikanta:  Anki, Anna, Birgitta, Gnuttan, Helena, Livsrummet, Olgakatt , Pettas , Pysseliten, Tove, Ulla, Karin i Stholm.

CITAT om pressfrihet och plikt

"Det räcker inte att ha en fri press. Det räcker inte att man får skriva vad man vill. Journalister måste också ha en pliktkänsla. Att hjälpa människor att förstå sådant som de behöver läsa om, och inte bara ge dem vad de vill läsa om."

-Edward Snowden, nutidens mest berömde "visselblåsare", i exklusiv intervju för Dagens Nyheters lördagsbilaga. Han berättar om sitt liv i exil i Ryssland, och naturligtvis hur och varför han hamnade där. Det är en av nutidens bättre historier, berättad i många medier och versioner (tv-dokumentärerna har varit kanonbra!) och den här läser man också med behållning, även om den inte direkt ger några nyheter.

Vad kostar ditt rena samvete?

Allt kan inte köpas för pengar, brukar det heta. Medan den som hyser en annan åsikt hävdar att allt har sitt pris, det gäller bara att förhandla sig fram till det.

I dag försöker vi köpa rent samvete. Priset varierar. Och köpställena är många. Ger vi pengar i den utsträckta pappmuggen utanför mataffären? Är vi världsföräldrar? Månadsgivare till Läkare utan gränser? Medlemmar i Röda Korset? Volontärarbetande på ett äldreboende? Skjutsar vi flyktingar? Köper Situation Stockholm? Eller ser vi på i tysthet, lyckas vi döva samvetet ändå?

Denna höst har som aldrig förr både behoven av hjälp och möjligheterna att hjälpa travat upp sig.
Läs hela texten på News55 - här!

Copyright Klimakteriehäxan

Ishockey var roligare förr ...

Elitserien i hockey, den som numera heter SHL (Svenska HockeyLigan), är i full sving.

Jasså, låter det som en nyhet i dina öron?

Det tror jag inte är ett skvatt ovanligt.

Annat var det förr i världen. Vi kunde namnen och kände igen alla i Tre Kronor, inklusive gänget på ledar- och avbytarbänken. Vi sa ”hoooonom” och alla visste att vi menade Rolle Stoltz. Vi hyllade Golonka och hans tjeckoslovakiska lagkamrater inte bara för skicklighet med pucken, utan för att de slog invasionsmakten/ärkefienden Sovjetunionen i "hockeykriget på Hovet" 1969.

Men de stora ryssarna kunde vi också, och USA:s bästa kedjor var värda all beundran.

På hemmaplan stod vi och frös halvt ihjäl vid rinkar utan tak. Alla matcher som sändes i tv såg vi, kommenterade i soffan, ifrågasatte domslut, skrek ”slashing!” långt innan det var avblåst.

Hockey var stort, hockey var roligt, hockey var rent av lite viktigt. Det var oftast trångt på läktarna, allsvenskan (som det hette fram till 1976) följdes noggrant i alla medier, fansen jublade och grät, lika högljutt, beroende på hur matcherna slutade. Ishockey var något av en nationalsport, som engagerade massorna.

Idag är det annorlunda. Visst, det finns fortfarande en publik, fanklubbar, medietäckning. Men folkets kärlek är uttunnad. Varför blev det så?

Förklaringarna är naturligtvis flera, en att Tre Kronor, finaste gänget, inte längre tog de där guldmedaljerna vi ville ha. 2013 var undantaget, och då firades VM-guldet ordentligt. För att snabbt falla i glömska. Fast jag tror att det finns en annan sak som gör att entusiasternas skara krympt, också att fler kvinnor numera vänder ryggen till isen när det drar ihop sig till nedsläpp.

Det handlar om våldet. Tacklat har hockeyspelare alltid gjort, handgemäng har vi sett genom åren. Men det har bara blivit grövre och grövre, det där hockeyvåldet, lett till allvarliga personskador och i något fall till döden (dock inte i Sverige, tack och lov).

Nu trycker spelarna upp varandra mot sargen så det dånar, man tror att de ska fortsätta upp på läktaren av bara farten. Huvudtacklingarna är stenhårda, skoningslösa, sett från åskådarplats påminner det om mordförsök i en dålig tv-deckare. Hjärnskakningarna har blivit många fler. Och då vet vi ändå att här handlar det om killar som är inkapslade i olika skydd. Medan publiken helt oskyddad tvingas se på brutaliteten.

Minns en match, det kan ha varit 1966, i Arvika. I det ena laget spelade Lars-Åke, vi hoppar över efternamnet. Han var känd för sitt heta humör rent generellt. Men nu gjorde han något vi aldrig tidigare sett: förlorar en tekning och blir så förbannad att han åker ikapp sin mer framgångsrike motståndare, lyckas slita av honom hjälmen, klipper till honom i skallen med klubban, trycker ner hjälmen på hans huvud igen och åker därifrån. Vi som såg på trodde inte våra ögon. Så rått! Rena överfallet!

Jämför med det som utspelar sig i dag och incidenten från 60-talet framstår ungefär lika allvarlig som ett dagisbus (ok, nu tog jag i …).

Blev Lars-Åke utvisad? Självklart. Slutade han snart med hockey? Självklart. Sportsmanship hör hemma även i de lägsta divisionerna.

Men i SHL verkar det vara bortglömt. Och jag tror att det är en stor anledning till att vi som förr älskade hockey numera tittar på helt andra idrotter.

Det finns en disciplinnämnd som ska värna om ishockeyns kärna, den sportsliga. Nämnden delar ut bestraffningar: avstängningar, böter. Säsongens värsting (hittills) får kliva av isen i tio matcher, även om tre omvandlats till böter. Disciplinnämnden har mycket att jobba med, innan de återkommande hjärnskadorna blir lika typiska i rinken som i MMS-ringen.

Vi har mer än nog av ”riktigt” våld omkring oss, utan hockey. Folk slåss, har ihjäl varandra, krigar rent av, och då inte om en fjuttig puck.

Vilket inte hindrar att jag hoppas att Färjestad, utan allvarliga skador, vinner toppserien … Fast ishockey var definitivt roligare förr.

Copyright Klimakteriehäxan
Illustrationerna är fotograferade sidor från svt.se/sport.

#NoHateSe

I november månad brukade alltid Vänliga Veckan infalla. Nu har den flyttat till februari, som naturligtvis också är en tid på året där all slags vänlighet passar bra.

Men vi har i stället fått No Hate-dagen, som infaller i dag den 4 november. Det är Statens medieråd som, för andra året i rad, uppmanar till "kärleksbombning" av allt och alla på sociala medier.
Framför allt hoppas man väcka intresse hos barn och unga, som ofta drabbas av mobbning på nätet, påhopp, okvädingsord. Oerhört svårt att försvara sig mot. Effekterna kan bli traumatiska, rent av ödesdigra.

Fyra grundregler finns för att vår samvaro på nätet ska bli bättre, och de gäller alla:
1. VAR KRITISK. Fundera på vad du läser, ser och hör på nätet.
2. LJUG INTE. Använd ditt riktiga namn när du postar eller kommenterar.
3. SÅRA INGEN. Tänk efter innan du skriver eller delar innehåll.
4. SÄG TILL. Anmäl det som inte känns okej till hemsidan du ser det på, oavsett vem det handlar om.

Kampanjen ska bidra till "ökad kunskap om främlingsfientlighet, sexism och liknande former av intolerans, större förmåga att utnyttja mänskliga rättigheter, högre demokratisk delaktighet, en källkritisk hållning och stärkt eget kritiskt tänkande i relation till medier" står det i statuterna som kommer från regeringen. Lovvärt, alltihop.

Så det är bara att sätta igång. Kanske deltar du därmed i din första "digitala manifestation" någonsin? "Kärleksbomba" kan vi alla, bloggare, twittrare, Facebook-användare, Instagrammare, oavsett ålder! Använd #NoHateSe som hashtag!

Copyright Klimakteriehäxan

Hur mobilberoende är du?

Det finns en spirande folkrörelse som behöver vår hjälp. Den jobbar i stark motvind, men den har ett ädelt syfte. Målet som man strävar mot kan formuleras kort och koncist: Släpp mobilen! 

Vi vet hur det ser ut. På bussen stirrar alla ner i sin lilla maskin, bortglömt är småpratet, pappersboken och korsordet som löses med penna. Vid middagen sitter en av gästerna, inbiten fotbollsfantast, och smyger med sin Iphone under bordet för att kolla om någon gör mål.

Barnvagnsrullande föräldrar tappar ögonkontakten med sina telningar, som antagligen tror att mamma har en mörk rektangel där i forna tider och på andra mödrar fanns en näsa. På krogen ligger androiden inom räckhåll på bordet, blommorna och saltet får maka på sig.  Ja till och med bilförare och cyklister ....

Läs hela texten på News55, nyhetssajten för dig som vill hänga med men slippa tramset!

Copyright Klimakteriehäxan

Tisdagstema REFLEKTION eller REFLEXION

Detta är inget skryt: jag kan stava. Är faktiskt svårslagen på det. Men det finns ändå stötestenar på min väg. Idag står jag framför en av dem: heter det reflexion eller reflektion? Och är det beteckning på samma sak – eller på olika? Jag tvekar varje gång.

Idag är just detta svårhanterliga ord tisdagstema. Jag konsulterar, äntligen, sakkunskapen och får besked: båda stavningarna är korrekta. Med samma, men flera, betydelser:

• Reflexion (filosofi), en filosofisk metod, eftertanke.
• Reflexion (fysik), fenomen inom fysik, återkastande av en våg.

Med våg måste väl avses såväl vatten som ljud och ljus, antar jag. Allt sådant som kommer i vågor.
Då så.
Solreflexer i Årstaviken en novemberdag måste ju passa, inte sant?
Som bonus en and som speglar sig, också i Mälarens vatten, men en somrigare dag.
För mer reflekterande, med eller utan x, klickar du på den här länken.

Copyright Klimakteriehäxan

Älgjakt pågår

Det är älgjaktstider.
Gubbarna (och visst, en och annan tjej också) går upp i gryningen och ger sig av för att stå på pass, med älgstudsaren redo och filé och färs i blick. De verkliga entusiasterna hoppas på stora och praktfulla horn dessutom, horn som ska hängas på en vägg och bevisa jägarens skicklighet. Många med mig har lite svårt för de där troféerna, men det är svårt att förklara för de mest hängivna ...

I Barndomslandet är årets jakt redan avslutad. Det anses att vargbeståndet har gjort älgflocken mindre, så man fick inte skjuta särskilt många djur. Många jägare stod och frös utan lön för mödan. Fast det är spännande ändå, försäkrar de när man frågar.

Stockholmarna har det bättre förspänt. De behöver inte ens gå ur bussen, bilen eller spårvagnen och stå och frysa, även om de tvingas vänta på storviltet ytterligare ett par veckor, eftersom flocken med konturer av energisnåla ledlampor tänds samtidigt som stadens övriga julbelysning.

I fjol lät Skogens Konung på Nybroplan sig "skjutas" ur alla vinklar av de jägare som bytt bössan mot kamera. Inte så svårt att träffa rätt heller, eftersom de inte rör sig. Dessutom kunde de både beskådas och avnjutas en bra bit in på det nya året.
Anslående är det med glittrande älgfamilj mitt i huvudstaden, och jag tror och hoppas att de kommer tillbaka i år!

Copyright Klimakteriehäxan

Alla själars dag

Skogskyrkogården i södra Stockholm är en skönhetsupplevelse och en av FN/Unesco utsedd del av världsarvet sedan 1994, därför att den "på ett unikt sätt vittnar om jordens och människans historia". Utan tvivel är det den svenska begravningsplats som flest arkitekturintresserade lagt märke till, tack vare det nytänkande paret Gunnar Asplund och Sigurd Lewerentz som skapat nästan alltihop på tidigt 1900-tal.

Begravningarna här, i de olika kapellen, är många. Besökare myllrar upp ur t-banan eller klättrar ut ur en buss för att "hälsa på" avlidna nära och kära. Här finns speciella områden för muslimer och judar, och många nutida begravningar hålls utan någon religiös eller kyrklig inramning. En sak har alla gemensamt: de uppskattar miljön här, skapad för ro och vila.

Just den här helgen är Skogskyrkogården invaderad av besökare. Själv hade jag bara varit där i dagsljus, och känt att det var "omöjligt att inte använda kameran", men i går bestämde jag att det var dags att uppleva årets sista oktoberdag och Allhelgonadagens ljusmängd med egna ögon.

Hur många tusen små levande lågor som finns att se vet jag inte, men de är otroligt många. Stämningen mellan träden tätnar medan mörkret faller. Och den som inte har en grav att gå till tar sitt ljus till minneslunden på Almhöjden. Det är kö uppför grässlänten, trångt i trappan!
Att traditionen med ljuständning är djupt rotad och kommer att överleva långt in i framtiden är jag övertygad om.

Folkvandringen till alla våra gravplatser pågår också i dag, som faktiskt kallas "Alla själars dag". Så den som inte hann tända ett ljus i går kan lika bra göra det i dag.
Att sända en tanke till dem vi saknar går förstås bra att göra precis när som helst ...

Copyright Klimakteriehäxan