Bättre än väntat

Jag tillhör inte Alex Schulmans fan club. Tycker faktiskt att mycket av det han gör är outhärdligt. Så stod jag där framför ett reaställ med cd-böcker och en av dem, superbillig, var hans "Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött".

Vackert omslag som föll mig i smaken. Bra titel, trots längden, tyckte jag, som också mindes att jag läst om att den handlar om hur han träffade sin nuvarande/senaste fru.

Gjorde slag i saken (det handlade ju om en struntsumma) och klämde in skivorna, en efter en, i bilens cd-spelare. Och blev faktiskt positivt överraskad, även om det inte är en bok jag anser att alla måste läsa. Det är det inte.

Men eftersom denna veckas bokbloggsjerka består av följande frågor så passar den ändå in:
Har du halvt om halvt längtat ihjäl dig efter en bok som till syvende och sist inte alls höll måttet? Vilken i så fall? Eller omvänt, finns det en bok som du var tveksam till men som senare skulle visa sig överträffa alla dina förväntningar?

Den överträffade definitivt mina förväntningar, men de var förstås väldigt låga. Sedan visade det sig ju att den vackra titelfrasen är ett lån från Tomas Tranströmer ... (vilket Schulman redovisar, det ska i rättvisans namn sägas).

Fast böcker jag längtat efter? Nej, den listan är obefintlig. Det finns ju redan så många som jag aldrig kommer att hinna läsa ...

Copyright Klimakteriehäxan

Badbart

Man måste inte vara en tämligen nykläckt gräsand för att njuta av en simtur i Årstavikens vatten. Mer badbart än så här finns inte! Se hur härligt solen strör glitter i ytan när man plaskar lite! Faktum är att när man väl klivit i vill man inte gå upp igen. Gäller både änder och människor.

Copyright Klimakteriehäxan

En hundraåring som håller

Han är en favorit, det har framgått förr bland annat här på bloggen.
Alltså var det självklart för mig att bege mig till Gustavsberg och kliva in på porslinsmuseet, som i sommar har en separat utställning med delar av Stig Lindbergs produktion. Anledningen är att det gått hundra år sedan han föddes, i augusti. Han är en hundraåring som håller!

Än en gång kan man konstatera att få formgivare har visat upp så mycket fantasi och skaparglädje som denne kedjerökande arbetsnarkoman, som jobbade i alla möjliga olika material: keramik, plåt, textil, färg och papper. Han lär inte ha varit så kul att arbeta tillsammans med, men det är en annan sida av saken som inte påverkar åtminstone min förtjusning över det han åstadkom.

För dig som har långt till Gustavsberg bjuder jag nu på ett museibesök alldeles gratis (kan vara på sin plats att notera att om man har ett MedMera-kort går två personer in på en biljett). Nej, allt får du inte se. Men en hel del ändå! Hoppas att du liksom jag njuter av formglädjen och färgspråket!

Ett ljuvligt blomsterklot är det första man ser!

De klassiska kvadratiska askfaten i centrum bland annan keramik.

Så här kan också porträtt se ut!

Teckning.

Typiska fat.

Den hästen känner vi också igen, inte sant?

Fler individer ur Lindbergs stall.

Allt är inte guld som glimmar, men lyser upp gör denna relief ändå.

En modern Eva.

Stor emalj.

Copyright Klimakteriehäxan

Gatukonst som mjukvara

Det har kallats för gerillakonst. Ibland också garn-bombning. Konstformen har uppmärksammats med egna utställningar, workshops, böcker och djupintervjuer med tjejer – ja det är huvudsakligen tjejer som ägnar sig åt textil graffiti. De förser sig med garn, stickor, virkkrokar, nål och tråd och snart finns spåren efter dem där till allmän beskådan. Ofta heter det att ambitionen är att göra samhället lite mjukare.

Textil graffiti har den odiskutabla fördelen framför annan graffiti att den inte förstör det underlag den appliceras på. Den här sortens gatukonst bleknar med tiden, slits av regn och blåst och sol. Men så länge den sitter där den sitter framkallar den ofta leenden. Det är så Karin Boye på Götaplatsen i Göteborg brukar förses med halsduk när vintern blir kall. Det är så kungastatyer får stickade luvor. Det är så handtag och belysningsstolpar får färggranna omslag i rätstickning, fasta maskor och stolpar.

Nu har det dykt upp en dörr där aldrig funnits någon förr. Ginge den att öppna skulle den leda rakt ut på en platt yta som mest används som basketplan. Men dörren (i full storlek) är virkad i ullgarn och bara symbolisk. Ett stort VÄLKOMMEN, också virkat, sitter bredvid, liksom ett allmänt hållet och kort formulerat kärleksbudskap. En rejäl regnbåge, i dubbelstolpar, är pricken över i. Och Södermalm har fått ännu ett konstverk till allmänt beskådande, så länge det nu står emot naturkrafterna.

Visst, det är olagligt. Men vad påföljden skulle kunna bli för den handarbetsglada förbrytare som blir påkommen med att sätta sitt verk på plats är oklart. Mig veterligen har, tack och lov, ännu ingen gripits och lagförts för att ha satt upp gatukonst som till sin natur är mjukvara.

Copyright Klimakteriehäxan

CITAT om en ständig sommarplåga

"Det är helt sant att vissa är mer uppvaktade av myggen än andra. För att undvika att bli biten av mygg brukar experter rekommendera kläder, myggnät och myggmedel. En ytterligare rekommendation skulle vara att ständigt umgås med storväxta, gravida och alkoholdrickande motionärer. Då kommer myggen förmodligen att vara helt ointresserade av dig."

-Emma Frans, forskare i psykiatri och epidemiologi, gästspelar som vetenskaplig expert i Svenska Dagbladets spalter. I dag ägnar hon sig åt den ständigt återkommande myggplågan. Men plågas alla lika? Nej, menar hon, och pekar på faktorer som gör människor extra lockande, ja nästan oemotståndliga, för myggorna. Stämmer det? Vet inte. Mig har mygg alltid gillat, oavsett vad jag vägt, oavsett graviditet. Och jag har aldrig druckit alkohol i samband med motionspass. Tänker heller inte försöka, så ivrig att ta reda på den absoluta sanningen om mygg och mänsklig attraktion är jag inte!
Tyvärr är inte artikeln fri på nätet. Men andra kloka, roliga, intressanta citat ingår förstås i lördagstemat som du har vägen till här!

Dagens läsning – och morgondagens

Bokbloggsjerkan tar minsann inte sommarledigt, även om så många andra gör det! Men veckans fråga är anpassad till semesterfirare, med gott om tid för böcker.
Vad läser du just nu och vilken bok har du tänkt ta till när den är utläst? undrar Annika, värd för jerkan.

Katarina Wennstams "Skuggorna" är jag mer än halvvägs i. Riktigt ruggig läsning stundtals, med feministiska förtecken och möjligheter att fundera över våld i relationer av olika slag. Varför? Hur? Och vad göra? Går det att "rättvist" hämnas på förövaren?

Därefter tänkte jag faktiskt döva ett dåligt samvete. "Den tjugonionde bokstaven" fick jag i present av författaren själv, Bo Strömstedt, för många år sedan. Kom på nu, när han är död, att jag aldrig läst den. Nu ska jag göra det. Vi har en del gemensamma nämnare: kärleken till Fröding, till exempel. Och Bosse, som jag känt i 49 år, har varit min kollega, chef, vän och granne. Önskar honom fridfull vila nu, i poeternas himmel, där han hör hemma.

Jerkan innehåller också en bonusfråga. Annika vill ha tips på saker att lyssna på i sin nya (?) mp3-spelare men inte ljudböcker. Radioteater då? Företeelsen låter kanske gammaldags, men det kan vara riktigt bra.

Copyright Klimakteriehäxan

Klimakteriehäxan gratulerar Häx-pristagare!

Annie Ernaux, fransk författare som jag uppskattar väldigt mycket, har i dagarna fått det fina italienska litteraturpriset Strega.

Och Strega betyder minsann Häxa på italienska! Att häxan finns med beror på att tillverkaren av den berömda likören var med och instiftade priset.
Mest känd är Ernaux för "Kvinnan" som gjorts som monolog på teater i flera länder, i Sverige med Meg Westergren.

Jag "lärde känna" henne genom den lilla romanen "Passionens tid" som jag köpte på rea, framför allt tack vare omslaget tror jag. Det svenska, alltså, i Frankrike ser böcker oftast ut som Ernaux´ senaste bok "Mémoires de fille" som ni ser här till höger ("Dotterns minnen" kanske det blir när/om den kommer på svenska?).  Premio Strega får hon för just den.

Klimakteriehäxan gratulerar härmed en annan (mycket finare) Häxa! Vill gärna läsa henne igen.

Copyright Klimakteriehäxan

Hur het är den egentligen?

Det här är en bok som jag tänkt läsa. Länge. Väldigt länge.
Betvivlar starkt att det någonsin ska bli av. Känner mig inte så sugen, helt enkelt. Men detta är mitt bidrag till Monikas Hett i hyllan där man bekänner sina hyllvärmare. 

Fast hur het är den egentligen, den där norska barndomen som (jag har ju läst OM boken) ju inrymde en hel del elände?

Copyright Klimakteriehäxan

Konst att se ner på

Ofta påpekas det att vi tittar ner i marken för mycket. Vi håller ögonen på trottaren eller vägen för att inte kliva snett eller trampa på något olämpligt. Därmed, säger förståsigpåaren, missar vi garanterat intressanta saker att titta på i ögonhöjd eller ända upp i himlen.

Men ibland kan det löna sig att stirra på den där markplätten där fötterna ska sättas ner. För den som har blicken fäst i trädkronor och på taknockar ser absolut inte de små konstverken på stenfoten längs kajen på Reimersholme. Och det är ju synd!

De är helt anonyma, de där bilderna. Någon har i alla fall tagit sig dit, medfört färg och pensel, troligen också färdiga schabloner som man bara fyller i. Det ger oss fotvandrare en atletisk cyklist att titta på. Jag hittar också en kaktus i kruka och något som leder tankarna till bibelns tre vise män: en kamelkaravan i månsken på det som måste vara sanddyner.

Kanske är det graffiti, men en lågmäld form av det i så fall. Total avsaknad av "taggar", inget kludd utan tvärtom ett väldigt kontrollerat hanterande av färg. Fler bilder än de jag upptäckt finns förmodligen.

Det skulle vara kul att veta mer. Vem som ligger bakom, hur vederbörande tänker, vad avsikten är. Om meningen bara är att roa mig på min promenad har experimentet hur som helst lyckats!
Det här är alltså konst vi med gott samvete kan se ner på ...

Copyright Klimakteriehäxan

Med doft och smak av sommar – tisdagstema UTE

Fläderbuskarna där ute har snart blommat klart för i år. Jag ser dem från våra fönster, vita skira blomklasar mot allt det gröna. Borde jag göra slag i saken, plocka och göra flädersaft? Det är ju jättegott, både av egen kraft och som drinkblandning.

Men nej, jag har nog gjort flädersaft för sista gången. Då kom jag hem med en kasse full av väldoft. Tyvärr också med ett stort gäng små svarta skalbaggar. Fick alltså skölja skörden och med sköljvattnet försvann en del av doften och därmed också rimligen smaken.

Sedan fick man ju köpa ett rejält gäng citroner, för flädersaft blir inte bra utan tillskottet av citrus (det går nog helt enkelt inte att göra utan). Och så socker, förstås, rätt mycket. Resultatet blev ändå gott men för mycket. Det finns ju gränser för hur många glas saft man kan dricka, för att inte tala om hur ofta man kan servera gindrinkar.

Alltså la jag min saft i frysen. Utan att, slarvigt nog, lämna utrymme i förpackningarna för den utvidgning som kommer med temperaturskillnaden. Det läckte. Hela min frys blev sötkladdig och det var inte något större nöje att befria den från flädersörjan.

Faktum kvarstår: flädersaft är gott och väldigt uppfriskande om sommaren är varm. Nu är jag räddad. Ekologisk flädersaft fanns på Lidl, en halv liter för tjugo kronor. Det blir två och en halv liter drickfärdig saft, och därmed tror jag årets behov är fyllt. Jag får mitt behov av doften och smaken tillfredsställt. Utan skalbaggar, utan jobb.
Blommorna hinner jag förhoppningsvis beundra ytterligare några dagar.

Veckans tisdagstema är UTE och ut fick jag förvisso ta mig för att föreviga några av årets sista fläderblomklasar. Mer UTE-saker kan du se och läsa om om du tar den här vägen!

 Copyright Klimakteriehäxan

Tröst för Islands fans

Det blev inget nytt isländskt fotbollsunder. Inte ens en halvlek levde hoppet i matchen mot Frankrike. "Vulkanen" tystnade. Men visst var det roligt så länge det varade!

Själv hade jag försatt mig i isländsk stämning redan på eftermiddagen. När vädret visade sig från sin opålitliga sida valde jag att gå på bio för att se "Bland män och får", lovprisad långfilm med idel infödda islänningar i rollerna och såvitt jag kunde se i hela produktionsapparaten också.

En väldigt ovanlig film, skulle det visa sig. Jag hade bara nånstans i bakhuvudet att någon sagt att den var sevärd. Nu kan jag konstatera att det stämmer. Långt från rom-com eller terror/kriminalrulle. Inget mord, noll sex. Inget publikdragande namn på rollistan (utom möjligen i Reykjavik?)

Det är en Hummelhonung-historia om ni minns Torgny Lindgrens bok om två tjuriga gubbar, bröder som inte talar med varandra trots att de bor nära. Allt de väntar på är döden.

Två äldre bröder är huvudpersoner också i den här filmen. De har inte haft kontakt på fyrtio år, trots att de kan titta på varandra över gärdesgården. En vallhund agerar brevbärare vid de tillfällen något bud behöver framföras.
Och så är det fåren. Praktfulla, hornprydda djur som livet faktiskt kretsar kring. När de blir sjuka rasar allt.

I många många år har jag drömt om att åka till Island men det ser inte ut att bli av. Får kanske nöja mig med det jag upplever via bioduken. Det karga landskapet är fascinerande, snön tung och vinden övermäktig. Klimat för fotboll? Ja, det kan ju verka så. Klimat för film definitivt.
Så ta chansen och gå på bio om du vill surfa en bit till på den isländska vågen! Kan funka som tröst för den som trodde att Island faktiskt skulle vinna fotbolls-EM.

För den som inte orkar ta sig iväg till en biograf finns annars en (förmodad) ljuspunkt i kvällens tablå-tv: andra säsongen av "Vår stora kärlek" börjar i ettan klockan 21. Om Celia och Alan som återförenats på ålderns höst och upptäckt att tonårskänslorna lever. Jag störtgillade första omgångens avsnitt!

Copyright Klimakteriehäxan

Aj! Har jag en glasbit i foten?

Liktorn.
Smaka på ordet!
Visst låter det illa, lite äckligt rent av? En död bit av kroppen.
Liktornar är uppenbarligen ett väldigt vanligt gissel. Som gör ont till råga på allt, riktigt ont ibland.

Jo då, jag ingår i de drabbades skara. För några år sedan kändes det väldigt konstigt när jag gick. Till slut bestämde jag att jag fått in något vasst i hälen, förmodligen en liten glasbit, eftersom ingenting syntes. Gick till husläkaren.

Det var en ung sommarvikarie och han blev glad, eftersom han – som han glatt upplyste mig om – verkligen gillade att använda kniven. Sagt och gjort, bedövning i foten (AJ!) och sedan började han karva. Men blev besviken. Hittade absolut ingenting.
Doktorn blev tvungen att ge upp. Fast kom ändå på gåtans lösning.
-Du har en liktorn, konstaterade han.

Blä! Håll med om att det låter lite som om man har fått en skamlig sjukdom! Vad är det? Varför får man det? Och viktigast av allt: hur blir man av med eländet? Svaret på den sista frågan heter liktornsplåster. Det funkade, fast jag minns inte hur lång tid det tog innan jag kunde gå utan att det stack till i den drabbade hälen.

Nu är jag där igen. Trodde först att det var en ny hallux valgus på gång. Men nej, smärtan satt ju under foten! Ställde diagnosen själv denna gång och plåster är inköpt och ditsatt. Nu väntar jag bara på att det ska gå över.

Googlade för att bli lite klokare. Jag får upp en informationsvideo med en expert som ord för ord säger samma sak som jag sa hos den där knivglada doktorn: man tror att man har fått en glasbit i foten. Fast det handlar om döda celler som klämts ihop av olika anledningar. De bildar en hård kon med spetsen inåt och där den där vassa spetsen träffar, där känns det. Och när jag får upp foton inser jag att jag hittills kommit väldigt lindrigt undan jämfört med andra olyckssystrar och -bröder, men ändå ...

Faktum är att jag hade föredragit den där glasbiten. Men nu har jag i alla fall gjort en träda-fram-are och gett liktornarna ett ansikte! Allt medan specialplåstret jobbar på att utplåna otrevligheten. Hoppas det går fort.

Copyright Klimakteriehäxan

Äntligen! En bra nyhet

Varje halvårsskifte kommer de över oss, de nya lagarna som klubbats i politiska instanser och börjar gälla. Ibland känns det som "ännu en trist pålaga, hur ska man komma ihåg alla regler och förordningar". Men ibland blir faktiskt reaktionen ett ÄNTLIGEN!

Så är det denna gång. För sedan i går är mammografi, alltså röntgen för att spåra bröstcancer, gratis i hela landet för alla kvinnor mellan 40 och 74 år. Regelbundna kallelser ska komma. Allt för att fler tumörer ska upptäckas tidigt och därmed inte hinna ställa till det. Besvikna röster har visserligen hörts för att de som är över 74 inte tas med, men detta är ändå ett rejält framsteg!

Bröstcancer är den vanligaste cancerformen bland kvinnor och ett ständigt närvarande hot på himlen, om den så är vackert högsommarblå eller månbelyst i kalla vinternatten. Tjugo nya fall registreras i genomsnitt varje dag.

Fast det är förstås inte bara fribiljetten till mammografi som är vägen till bevarad hälsa. Man måste gå på sin undersökning också. Alla gör märkligt nog inte det!

Copyright Klimakteriehäxan 

CITAT: Ett sanningens ord om åldrande

"Getting older is no problem. You just have to live long enough."

-Groucho Marx (1890-1977) levererade en och annan oemotsäglig sanning på sin tid. Detta – att när det gäller att åldras är det bara att leva länge nog – är bara en av dem. Faktiskt verkar han ha varit rena citatmaskinen. Eller vad sägs om den här korta replikväxlingen: Hon: Jag närmar mig de fyrtio. Han: Från vilket håll?
Vill du pigga upp dig med fler kloka ord och fyndigheter tycker jag att du ska kolla in citaten som är lördagstema!

Sherlock Holmes och jag

Vilken är din relation till Sherlock Holmes? Så lyder veckans uppgift för den som vill hänga på Bokbloggsjerkan – och det vill man ju. Jaha, vad har vi ihop, han och jag?

Alla har väl läst och "känner" Sherlock Holmes? Mannen som är smartare än alla andra i deckarbranschen, som löser kriminalfrågor ingen annan hittar nyckeln till. Det är Sir Arthur Conan Doyle som skapat honom. Han var skotte och läkare när han inte skrev böcker, dog 1930.

Som det blir med klassiker kom detektivfiguren att överleva sin skapare med många år. Nu har vi Sherlock Holmes både i långfilmsformat och som tv-serie. Men jag gillar honom bäst i original, även om det var länge sedan jag läste om honom nu. Den enorma förtjusningen kring Benedict Cumberbatch (som spelar Sherlock i tv) har jag inte alls förstått. Inte sett långfilm heller vad jag kan minnas.

En poäng i sammanhanget är att denne klartänkte man också avsatt spår i modehistorien. För den sortens huvudbonad, med en skärm framåt och en bakåt. skulle väl aldrig ha blivit en spridd mössa utan mästerdetektiven, som dessutom ständigt, i originalversionen, sög på sin pipa.

När jag nu tittar i bokhyllan är det en samlingsvolym jag hittar först. Sir Winston Churchill citeras på omslaget: han försäkrar att han läser varje bok om Sherlock Holmes, en figur som för evigt tagit plats i brittisk litteraturhistoria.

Men alla hjältar har som regel en sidekick och i det här fallet kan inte doktor Watsons kvaliteter nog understrykas. Utan honom hade Sherlock Holmes aldrig blivit stor.
För fler svar att jerka runt mellan klickar du här.
Elementärt, min käre Watson! (fast det sa han visst aldrig i originaltexterna).

Copyright Klimakteriehäxan