En perfekt pappa-bok

Mia i bokhörnan sätter pappa i fokus för veckans helgfråga:
I helgen är det Fars dag. Vad ger du din pappa för bok? Om man som jag inte har någon pappa i livet, kanske man kan tipsa ändå.

Min pappa dog relativt ung, nyss fyllda 59, men eftersom han var född på julafton såg vi alltid till att fira honom lite extra på Fars dag eftersom julen "dränkte" hans födelsedagsfirande. En bok skulle det definitivt vara, gärna reseskildring: han hade inte haft möjlighet att resa särskilt mycket "på riktigt", så han uppskattade att upptäcka främmande världar genom att läsa.

En gång fick han dock en annorlunda bok, men en som han verkligen gillade och som kanske fler pappor vill läsa? Det var "Papillon" av Henri Charrière, från 1969. Det ska vara författarens egen livshistoria och beskriver hans flykt från ett fångläger i Franska Guyana dit han skickades, dömd för ett mord han inte begått. Dramatiskt så det räcker och blir över, med simturer bland hajar och andra pulshöjare. Även jag slukade den, en bladvändare! Boken blev förstås film också, med Steve McQueen och Dustin Hoffman. En perfekt pappa-bok var det och är det kanske för fler?!

Copyright Klimakteriehäxan

Lite grand från ovan (1)

När drönaren hamnade i händerna på filmande och fotograferande människor hände något. Plötsligt blev tv-programmen fulla av stiliga åkningar över mer eller mindre dramatiska landskap. Vi fick se närbilder av skrymslen och vrår i sprickiga bergsmassiv dit ingen skulle kunna ta sig till fots ens utan att bära en kamera. TV-tittaren kunde följa en låååång kö ända till dörren utan ett enda klipp.

Det blev nya perspektiv på allt möjligt! Polis fick sökhjälp, trafikövervakning underlättades, för att ta två exempel. Och eftersom enklare modeller inte kostar en förmögenhet skaffar allt fler egna drönare, några av privat fotointresse, men vi vet ju också att tekniken kommer till användning för mindre ädla syften, läs: för spioneri ...

Nu har jag hängt på trenden, fast av den fredliga typen. Ni kommer att få se resultatet av mina i och för sig ganska blygsamma övningar vars resultat kanske borde kallas vykort? Exakt var det finns, det landskap som ni nu får se lite grand från ovan, det berättar jag så småningom!

Copyright Klimakteriehäxan

Skratta bör man annars ...

Vilken kultur får dig att skratta? undrar Enligt O som behöver piggas upp i mörka november.

Gudarna ska veta att humor är en fruktansvärt svår konst. Och den kan yttra sig på otroligt olika sätt. Det visar sig att både jag och Maken till vår egen förvåning hörs både fnissa och skratta när vi tittar på "Komiker utan gränser" i SVT. Galna idéer i kombination med dold kamera kan verka gammaldags men funkar, fast man får kanske inte vara jättekräsen ...

Ett annat SVT-program som är helt "galet" och absolut inte tänkt för en publik 60+, det är "Cyklopernas land", men hör och häpna: det har också varit riktigt roligt emellanåt. Kommer från kulturredaktionen, som åtminstone anstränger sig att komma med något lite annorlunda.

Sedan kan det ibland räcka med en snabbtänkt programledare, en sån som TV4 har i David Hellenius. Jag kan dessutom tycka att SVT:s "Svenska nyheter" har en onödigt kort säsong, även om satir är svårare än nästan allt annat har det blixtrat till emellanåt. Kanske alltför sällan dock?

Råkar man hamna i gamla "Lorry" eller något från Svenska Ord är det förvånansvärt ofta fortfarande roligt. Samma kan man säga om Robert Gustafsson, även om hans gubbar börjar bli lite slitna.

"Grace and Frankie" som finns på Netflix bjuder på känslor av alla möjliga slag, bland dem humor. Fenomenal leverans av skarpa repliker mellan framför allt Jane Fonda och Lily Tomlin lockar till breda leenden.

När skrattade jag då åt en bok? Letar i minnet. Kommer egentligen inte på något, men när jag lyssnat på Torgny Lindgrens (han läser själv) "I Brokiga Blads vatten", då har jag i alla fall lett stort. Om tavelmålaren som blir polare med en annan konstnär, prins Vilhelm, utan att alls veta vem det är. Finske Arto Paasilinna kan vara riktigt rolig och det kan ju Fredrik Backman också emellanåt. 

Skojigare än så blir inte dagens blogginlägg! Men skratta bör man, annars vet ni hur det går!

Copyright Klimakteriehäxan

Sista Veckans Wisti

 

Nu har vi kommit fram till sista Veckans Wisti här på min blogg. Det blev en härlig rad teckningar med vidhängande funderingar, hämtade på utställningen "Så långt näsan räcker" i Stockholms konserthus i somras. Kent Wisti, med basen i Lund, är en man med många strängar på sin lyra: han är präst, konstnär och satiriker, poddmakare, flitig på Instagram (som wistikent) och Facebook. Hans teckningar och texter finns också i bokform.

Från hans Facebook-konto lånar jag ytterligare en bild som får runda av min serie "bildlån" (eller ska det kallas snålskjuts, eller snyltande?). Om du vill se alla de bilder som jag publicerat är det förstås bara att klicka på etiketten "wisti" här nedan. Och jag säger förstås tack för lånet, tack för skratt, tack för väckta tankar, Kent Wisti!

Copyright Kent Wisti

Full pott i blod, svett och tårar

Det finns mycket här i världen som kan orsaka blod, svett & tårar – arbete, oro, idrott, alla möjliga sorters utmaningar. Att skriva böcker är naturligtvis en sådan (du läste kanske mitt inlägg från i går), men kanske kan också läsning vara en sån aktivitet? Ugglan & Boken vill i alla fall att de tre titlar man tar upp i veckans tisdagstrio ska handla om blod, svett och tårar (en av varje). Jag tar i men bara lite lagom ... man vill ju inte bli svettig i onödan ...

"Med kallt blod" (In Cold Blood) av Truman Capote är en klassiker som bygger på ett autentiskt mordfall i Kansas, när en hel familj mördades. Kallas ibland för den första dokumentärromanen, en genre som förvisso växt lavinartat sedan 1966 när den här boken kom ut.

När blir det då som svettigast i bokhyllan? Tja, man får väl ta sig till tropikerna. Och då är det lätt att hamna i Afrika. Eller i Latinamerika. Nä förresten jag satsar på Nya Guinea! Där utspelar sig Lily Kings roman "Euphoria" som åtminstone i någon mån bygger på den världsberömda antropologen Margaret Meads liv. Tre unga forskare, en kvinna och två män, ska samsas i forskningen om en främmande kultur men romantiska komplikationer uppstår, med känslor som matchar klimatets varmgrader.

Utvandrar-serien av Vilhelm Moberg har i min pocketversion fått åtskilliga boksidor fuktiga av mina tårar. Jag gråter när lillflickan föräter sig på gröten. Jag gråter när Karl-Oskar måste döda oxen för att han ska kunna ge djurets kroppsvärme till sina barn. Jag gråter när Arvid dör. Jag gråter när Robert inser att pengarna han slitit ihop inte är något värda. Och jag gråter när Kristina biter i sitt äpple från astrakanapeln. Gör inte alla det?
Kristina gråter själv lite då och då. Serien bjuder dessutom på både svett och blod. Full pott!

Copyright Klimakteriehäxan

"Dråp utan motiv"

Med ett glatt "hej" traskar poliskonstapel Löfgren in i köket i sin ägandes våning. Fru Löfgren kommer ut och ler åt sin herre och man. 
"Vad är det fatt idag?" undrar hon.
"Jo du, i dag har Svensson på Jarlsgatan blivit rånmördad! Äntligen något att göra."
"Nä men Karl, så får du inte säga! Du låter ju närmast glad!"

Så börjar det som förmodligen, ja sannolikt är mitt allra första utkast till en roman, en deckare (får man anta) med titeln "Dråp utan motiv". Ingen datummärkning finns på papperet, men av handstilen att döma skrevs detta i slutet av 1950-talet. Jag hittar det under ännu en rensning av prylar i Barndomslandet. 

Det blev bara de där inledande raderna. Ingen vet om mordet på Svensson klarades upp och om det i så fall var konstapel Karl Löfgren som stod för spaning och bevisinsamlande. Motivet till illdådet förblir okänt. En enda sak anse jag vara bevisad: Att jag verkligen drömde om att bli författare. Fast utan att kvala in i gruppen "svenska deckardrottningar" som växt sig stor in på 2000-talet.

Trodde jag när jag var barn att det var enkelt? Ja, antagligen. Eller så reflekterade jag förmodligen inte alls över det. Men ju fler böcker jag läser – och det har faktiskt blivit rätt många genom åren – desto mer beundrar jag de skickligaste författarna, de som oavsett genre vet att länka händelser till en fullständigt fascinerande historia som man bara MÅSTE få veta slutet på ... och som dessutom får en logisk, gärna oväntad, upplösning.

Men jag beundrar inte bara de största mästarna. Jag känner också stor respekt för så otroligt många andra som efter oräkneliga mödosamma timmar vid datorn sett ett manus växa fram, ett som också finner sin förläggare, hamnar i tryckpressen och så småningom i bokhandeln. I bästa fall hittar det också sina läsare.

Ser att ett s k "hybridförlag", där författarna själva får stå för en stor del av kostnaderna när en bok produceras, lagt ut en liten krok på Facebook: "Vill du bli vår nästa författare?" och vips! har det trillat in mer än 300 svar från folk som ser en strimma av det hopp de delar med många.

Nu vet jag att någon kommer att muttra "du har ju skrivit böcker" i någon kommentar. Jo, det har jag, men aldrig i närheten av Den Stora Romanen, den där som så många drömmer om. Och nu var det länge sedan jag fick ihop något över huvud taget. "Dråp utan motiv" kommer inte att tas i mål, så långt räcker inte min fantasi. Förmodligen var den bättre på 50-talet!

Copyright Klimakteriehäxan

Jo jag tänkte på en sak ...

 ... att när man i radions Dagens Eko rapporterar att en dramatisk flygkrasch har inträffat så måste det väl betyda att det har inträffat odramatiska flygkrascher också?

Sista kommentaren

Denna Skyltsöndag blir speciell. Anledningen: en mycket trägen
bloggkamrat har gått ur tiden. Ama de Casa bloggade länge och flitigt,
men nu är hon borta,  besegrad av sjukdom. På förslag från LillaSyster 
tänder vi skyltbloggare ett ljus för Ama i dag. 
Hon har skrivit sin sista kommentar och det här blir av nödvändighet
 den sista hon får av mig. Vila i frid!

Copyright Klimakteriehäxan 

Veckans mening – om lövkrattning och politik

Befinner mig i Barndomslandet. Man måste se om huset emellanåt, heja på grannarna, plocka lite med det ena eller det andra, samtidigt som man njuter av luften och friden. Fast just vid den här tiden på året är det en annan sak som ligger och gnager på samvetet: jag har inte räfsat bort löven från gräsmattan! Alla vet ju att samvetsgranna husägare krattar varje höst, en del så noga att inte endaste litet gult blad ligger kvar. Så har det aldrig sett ut kring vårt hus, trots att jag gjort en hedervärd insats. Nu är vädret inte av det krattvänliga slaget: löven är våta och tunga och jobbet att bli av med dem blir extra trist. Det är då jag finner min tröst och samtidigt Veckans mening, den som Skriv-Robert menar ska ha fått mig att stanna till en extra liten sekund i min läsning. Denna gång kommer meningen från TV4:s hemsida (som jag ganska sällan besöker eftersom jag tycker den är krånglig, men idag fick jag lön för mödan!) En trädgårdsmästare som säger precis det jag vill höra, för både mitt eget och gräsmattans bästa:

Låt löven ligga kvar!

UPPDATERING: Fortsätter läsa tidning och ramlar då över ännu en mening som förtjänar att bli ihågkommen. Det är Stina Oscarson som i en text i Svenska Dagbladet beskriver hur hon före valet fick besök av dörrknackare från socialdemokraterna. De för en lång dialog som slutar med att en av de två besökarna slänger in ett sista argument för att Oscarson ska lägga sin röst på (S) trots att hon tvekar:

Men om du skulle ändra dig och vill lägga din röst på det institutionaliserade hyckleriet … fast i en ganska trygg form - då kan du ju rösta på oss.

Copyright Klimakteriehäxan

Nedräkning

När det är fredag kommer de, fredagsfrågorna från Elisa Matilda, som hinner med att tänka ut sådant trots att hon verkar ha en hel del annat att ägna sig åt också. Bra jobbat! Idag blir det nedräkning, av lite ovanligt slag.

1. Vad är fem saker du gjort den här veckan? Kört bil, ätit kroglunch, rensat en massa papper, uppvaktat Maken på födelsedagen och lagt ett 24-bitars pussel (för att kolla att alla bitarna fanns kvar innan jag ger det till barnbarnet som just nu älskar att pussla!)
2. Vilka fyra känslor har du haft i veckan? Mättnad, självgodhet (efter pappersrensningen), lugn, hemtrevnad.
3. Vad har du sett tre av i veckan? Avsnitt av danska tv-serien "Orkestern". Rätt så originell, starkt inflytande av metoo-perioden. Två säsonger finns på SVT Play.
4. Vilka två saker har du i veckan blivit glad av? Barnbarn på video och telefonsnack med god vän. 
5. Vilket betyg får veckan, på en skala 1-5? Tja kan det handla om en trea kanske? En rätt stark trea, tror jag. Det framgår väl av mina svar att den inte varit speciellt händelserik ...

Ja, jag klarade det! Förr i världen la jag gärna och ofta pussel, fast då med betydligt fler bitar ... Nu hittade jag detta när jag rensade i Barndomslandet och det ska gå i arv till äldsta barnbarnet per omgående. Han älskar pussel för närvarande!

Copyright Klimakteriehäxan

Skrämmande

Nu vill Mia i bokhörnan skrämmas och förmodligen också bli skrämd, att döma av veckans helgfråga:
I måndags var det Halloween. Tipsa om en riktigt läskig bok!

Nu råkar jag vara typen som så gott det går undviker läskigheter som det faktiskt dräller av i fiktionens värld, det må vara bok, film eller tv-serie. Jag tycker verkligheten bjuder på tillräckligt med rysligheter. Men ibland trillar man ju dit ändå.

Så var det när jag läste bok efter bok som Henning Mankell skrivit. Fast jag såg mig nödsakad att göra slut med honom. Detta sedan jag tagit mig igenom "Den femte kvinnan". I den mördades folk på ett fullständigt bestialiskt sätt. Jag ska väl inte avslöja hur, för naturligtvis finns den som blir nyfiken och vill skaffa sig en egen uppfattning. För mig blev det för mycket. 

Grymhet kan självklart platsa i bokhyllan ändå, men den kan se väldigt olika ut. Stephen Kings historier är ofta läskiga, exempelvis "Lida" (Misery). För att inte tala om "Ormens väg på hälleberget" av Torgny Lindgren, rena tortyrskildringen från Västerbottens inland för ganska länge sedan.

Ännu en variant på ondska kommer jag att tänka på. Läs Åsne Seierstads "En av oss: en berättelse om Norge", om mannen som genomförde terrordådet på Utøya (och i Oslo). Det är faktiskt hennes första bok om hemlandet! Mycket bra (förstås).

Copyright Klimakteriehäxan

Jo jag tänkte på en sak ...

 ... att också en regnig dag har sin charm. Möjligen består charmen i att det är omöjligt att kratta löv: de sitter ihop, tunga och våta.

Läsning som pågår

Veckans kulturfråga är egentligen två och handlar om vad du läser just nu, samt vad du vill rekommendera till unga läsare, skriver Enligt O (med tanke på den pågående Läslovsveckan).

Två av de böcker jag är inne i har jag redan bloggat om: "Nu var det 1914" av Eyvind Johnsson och "En flickas memoarer" av Annie Ernaux. Två olika orters barn- och ungdomstid som saknar så gott som alla beröringspunkter! 

I bilen betar vi av cd efter cd av Martin Österdahls "Be inte om nåd", en debutroman som överraskade rätt många när den kom 2016. Författaren har förvisso både östeuropastudier och ryskkunskaper på sitt cv, men var betydligt mer känd som en av programdirektörerna på Sveriges Television. Han har varit inblandad i succéproduktioner som "Mästarnas mästare"och "Allt för Sverige" och är nu chef för Eurovision Song Contest.

Likväl hinner han skriva böcker. Huvudperson i den här historien är Max Anger. Spelplats är St Petersburg, Angers flickvän är bortrövad och jag vet förstås inte hur det går ... men det är rätt spännande! Anger har levt vidare i flera historier som också kvalat in till att bli en tv-serie hos Viaplay. 

Till unga läsare har jag många gånger redan rekommenderat Niklas Krogs böcker. Min son älskade dem, och jag tror att det ska kallas fantasy. Krog har liksom Österdahl en lite originell bakgrund till sitt författarskap: länge jobbade han som tidningsbud i svinottan för att ha tid att skriva på dagen! Nu tror jag skrivandet tar all hans tid, det har blivit många titlar. 

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans Wisti (17)

Från utställningen "Så långt näsan räcker" i Stockholms konserthus sommaren 2022.
Kent Wisti är präst, konstnär och satiriker. Ur presentationstexten till utställningen:
"Wistis satirteckningar ger oss en tillspetsad bild av rådande normer och värderingar,
och får oss att tänka ett steg längre. Han är orädd och rebellisk och väjer inte för svåra
 och känsliga frågor." Och han är bra, tycker jag.

Bäst just nu

Tidningarna publicerar varje vecka topplista för böcker. Bokförlagen gör sina egna listor över bästsäljarna. I dag kan vi bloggare rätta in oss i ledet, eftersom veckans tisdagstrio har fått temat Bäst just nu av Ugglan.

I Svenska Dagbladet toppas Boklistan av Kristina Lugns efterlämnade dikter. "Inte alls dåligt" har boken döpts till och det låter som om hon skulle ha gillat valet av titel. Till och med jag som vanligtvis förhåller mig väldigt kallsinnig till poesi gillar hennes texter.

Svensk Bokhandel har Camilla Läckbergs "Gökungen" i topp för den lista som gäller september månad. En separat pocketlista har Tove Alsterdals "Slukhål" som etta.

Bokus har en egen rankning, förstås: Bokustoppen. Den grundar sig enbart på försäljningssiffror, som jag förstår det, men pocket räknas inte Där har Lars Kepler lagt beslag på förstaplatsen med "Spindeln". I den separata pocketrankingen leder "Skilsmässan" av Moa Herngren. Adlibris säljer "Den omänsklige" av Jonas Moström som pocket för fullt och "Mer än bara tunnelbane-Nettan" av Jeanette Höglund som inbunden. (Förlagens topplistor byter utseende ofta, ibland dagligen!)

På Dagens Nyheters Boklistan är det recensioner som gäller. Här toppar årets franska Nobelpristagare Annie Ernaux och hennes självbiografiska "Omständigheter" (L' Èvenement), som också kan ses som film på SVT Play. De böcker av Ernaux som redan fanns tog som vanligt slut direkt, samma eftermiddag som priset kungjorts, men tryckpressarna har gått för fullt. Man hittar alla hennes böcker i handeln nu, både på originalspråk, på engelska och i svensk översättning. 

Återstår frågan om jag kan välja ut en egen "Bäst just nu"-titel? Tja kanske. Men det blir ingen från de där topplistorna. Lennart Jähkel läser Eyvind Johnsons "Nu var det 1914" för mig när jag är ute och går, som radioföljetong, en nyinspelning. Fantastiskt språk, rätt röst, storyn har jag glömt sedan jag läste romanen för länge sedan. Den väljer jag! Fast jag inser att det inte är en trio ... även om det här handlar om fyra delar ...

"Nu var det 1914" är första delen av fyra av "Romanen om Olof". Bild från SR.

Copyright Klimakteriehäxan