Mot cancer – för shopping

Söndag, skyltsöndag för ett helt gäng bloggare. Och jag kommer plötsligt ihåg två bilder, tagna för ganska exakt ett år sedan.

Den översta kommer från Louisville i den amerikanska delstaten Kentucky där projektet Splat Out Cancer var ett knep för att få in pengar till cancerforskningen, vilket jag tyckte passade bra nu när vi har Rosa månad här hos oss. Dock vet jag inte om det amerikanska projektet lever även i år. Men som idé lever det definitivt!

Fasadmålningen – ja det blev ju en sådan – var en av flera, gjorda med samma metod, i staden. För fem dollar fick man en ballong fylld av flytande färg och sen dängdes den i den en gång helvita väggen, sprack och blev en del av "skylten" medan pengarna för ballongen gick till forskningen. Ser framför mig möjligheten att kopiera initiativet, det finns ju paintball?! Och gott om fula fasader! Samt alldeles för gott om cancerpatienter.

Från Louisville hoppar vi till New York. Spanska modekedjan Desigual har flera butiker på Manhattan, men jag tror inte någon är större än denna som ligger i hörnet av 6th Ave och 34th Street. Och undrar förstås dessutom om det finns andra butiker eller varuhus som har en ännu maffigare skylt för att dra uppmärksamhet till sig?

Fem våningar hög är den och snudd på ett halvt kvarter lång. Killen på trottaren är en dvärg i jämförelse! Blixtlåset är desto större ... Dessutom är skylten/väggen härligt färg- och formglad, och även om jag inte är Desigual-kund (jag skulle tröttna alldeles för fort på deras plagg som har så speciella mönster) så blir jag glad av den här målningen. Ju längre man tittar, desto fler roliga detaljer ser man!

För att hitta andra söndagsskyltare tar man lämpligen vägen via BP som förvaltar det Pumita en gång drog igång.
Trevlig söndag!

Copyright Klimakteriehäxan

Pippi på mugg får nummer 69

Ut ur skåpet kom den plötsligt, den emaljerade muggen som jag inte sett på sisådär 25 år. Köpte såna till ungarna i stället för alla pappersmuggar och tråkig plast, emalj på plåt kändes trevligare, är förhoppningsvis mer miljövänligt. Men jag måste förstås tillstå att Sonens mugg var maskulint blå, Dotterns röd (om än inte rosa), och det är den ni ser på bilden. För den är ju fågelmönstrad ... designer okänd.

Emalj ser man väl inte så ofta på hushållsredskap, grytor och serviser längre? Undrar varför. Visst har några flisor slagits ur den röda blanka ytan, men i övrigt är muggen felfri och har åldrats i skönhet, skulle jag vilja hävda.

Ja, säg mig vem av mina fåglar i min pippisamling som inte har gjort det?! Det har de ju alla! Klicka på etiketten "pippi" här nedan och bekanta dig med fler! Ingen av dem kan dock flyga.

Copyright Klimakteriehäxan

CITAT på temat "när man är en glad pensionär"

"Kanske är detta vad pensionsåldern handlar om. Möjligheten att fånga upp alla de där människorna man förälskade sig i under de förvärvsarbetande åren, men aldrig riktigt fick tid att lära känna."

-Hugo Rehnberg, i sin krönika i dagens SvD-bilaga Perfect Guide, ser att han försummar viktig vänskap, eftersom "livet" kommit emellan: fru, småbarn och en "manisk längtan efter karriärmässigt självförverkligande". Ja men kanske har han rätt? Att det är dags att återuppta gamla kontakter när man har stämplat in på jobbet för sista gången? Det är inget dåligt förslag!

Mammografera mera!

Årets Rosa Band är utformat av
 Efva Attling. 

Oktober är det Rosa Bandets månad, för bröstcancerforskningen, och det blev extra aktuellt för mig eftersom kallelsen till mammografiundersökning kom härom dagen, en kallelse som jag definitivt hörsammar.

Men alla gör inte det. Jag kan inte begripa varför? I Sverige får ungefär 8000 kvinnor diagnosen bröstcancer varje år (och några enstaka män också). Chanserna att överleva ökar, men är allra störst om tumören upptäcks tidigt.

Så om en vecka kliver jag iväg till Bröstcentrum på Södersjukhuset och undersöks igen. Det är gratis och återkommande ända tills man fyllt 74 –de flesta drabbade är 60 år eller äldre.

Senast jag var på mammografi var 2015 och då skrev jag om det i en krönika på News55, en text som är lika aktuell nu som då. Rubriken är "Vi är många som undrar inte om, utan när"; en fråga som jag tror många känner igen som sin egen.

Du läser den genom att klicka på den här länken, dela gärna vidare!
Och visst går du också på koll när brevet dimper ner på hallmattan?
Mammografera mera!

Copyright Klimakteriehäxan

Äntligen ...?

Kazuo Ishiguro.
Han finns inte i vår bokhylla, vare sig läst eller oläst. Fanns inte på bettinglistorna heller. Men har tydligen varit på tal hyggligt länge ändå. Så kanske var det någon på förlaget Wahlström & Widstrand som ropade "Äntligen!", om än inte iklädd rosa träningsoverall. För nu vet vi: han får Nobels litteraturpris för 2017.

Fast naturligtvis måste man överväga att stifta bekantskap med denne författare, 62 år gammal, född i Japan men boende i Storbritannien. Han skriver på engelska. Kan man börja med att se en film? "Never let you go" heter en, från 2010, "Återstoden av dagen" en annan som hyllas, från 1993. För romanen som ligger till grund för den fick han 1989 Booker-priset, och det brukar vara en garanti för god läsning. Fler filmer finns. Och ganska många böcker också, även översatta till svenska.

Men det kan inte förnekas: jag hade hojtat ÄNTLIGEN med versaler (och banne mig skaffat den där träningsoverallen) om priset gått till Margaret Atwood eller Joyce Carol Oates. Fast det har jag hoppats på så länge att det verkar direkt korkat att framhärda.

I en inte alltför avlägsen framtid måste akademien utse en författare från Afrika och då kanske Chimamanda Ngozi Adichie blivit tillräckligt gammal för att få både äran och de där miljonerna. Skrivit tillräckligt bra har hon gjort från start.

Därmed tror jag att jag har svarat på veckans Helgfråga från Mia, den är tredelad:
Vad tycker ni om valet av Nobelpristagare 2017? Kan ni tänka er att läsa något av denna författare? Finns det någon annan du hellre sett få priset? 
 
Copyright Klimakteriehäxan

Säkra och osäkra tips

Läser med intresse och väldigt stor skepsis de olika tipsen om vem som ska bli världsberömd klockan 13 (om vederbörande inte redan är det, alltså).
Det säkraste tipset jag sett går ut på att den som belönas har skrivit minst en bok (underförstått: och inte så många sångtexter).

Ser också att en av mina eviga favoriter, Joyce Carol Oates, seglat upp på listorna över möjliga pristagarnamn. Men det vore väl för roligt för att någonsin kunna bli sant? Likväl tillhör hon de mest produktiva och läsvärda, oavsett vad Akademien tycker.

Glömmer aldrig när jag läste "Blonde", en riktig tegelstan som jag bara sögs in i och när jag till slut lade den ifrån mig var jag säker på att Marilyn Monroe hade berättat varenda liten detalj för JCO. Fast det var en roman som skrevs många år efter stjärnans död.

Själv har jag haft glädjen att träffa några pristagare IRL, tre latinamerikaner faktiskt: Octavio Paz, Mario Vargas Llosa och Gabriel Garcia Marquez. Om den senare fick jag ett hett och bombsäkert tips ... du kan läsa om det i den här krönikan som publicerades på News55 för två år sedan.

Copyright Klimakteriehäxan

Tillbaka mellan lakanen

Den är här nu. Höstförkylningen.
Jag är på väg tillbaka ner mellan lakanen i sängen medan jag tittar ut på det som mycket väl kan vara årstidens allra vackraste dag: strålande sol, måttlig vind, underbara färger.

Men vad hjälper det? Jag gick visserligen till jobbet ändå, i ottan, försedd med en påse Alvedon, pappersnäsdukar och starka halstabletter. För säkerhets skull också med varmt te i en stötsäker mugg i handen. Innehållet drog jag i mig på bussen. Det känns alltid bra när något passerar genom den trasiga halsen.

Detta kan faktiskt vara den allra första gången jag har anmält mig akutsjuk och i behov av ersättare. Och det funkade! Tack! Själv hade jag ju tänkt att de där signalerna från hals och näsa skulle gå över under natten, men de valde att bli starkare i stället. Nu satsar jag på mycket te, mer Alvedon, fler halstabletter. Om jag blundar slipper jag se det otroligt fina vädret ...

Inför morgondagen sänder jag förstås ännu en bevekande tanke till högre makter. Margaret Atwood! Joyce Carol Oates! Men Alice Munro lade sig antagligen i vägen för dem båda, i evighet. Fast kanske akademiledamöterna tittat på tv-versionen av "Tjänstekvinnans berättelse" och låtit sig påverkas, fattat hur storslagen författare Atwood är?

Gemensamt för mina båda favoriter (för vilken gång i ordningen, det vet jag inte) är att de förmodligen är alldeles för produktiva för att upphöjas till Nobel-pristagare.

Copyright Klimakteriehäxan

På äldre dar

Dags för en tematrio igen, efter påbud från Lyrans Noblesser. Denna gång ber hon: Berätta om tre bra böcker där det finns minnesvärda porträtt av äldre personer.

"Jag heter inte Mirjam", Majgull Axelssons förra bok, är en sådan. Om kvinnan som på sin ålders höst väljer att äntligen berätta sin dramatiska livshistoria.

"En man som heter Ove" av Fredrik Backman hör också hemma i den här kategorin. Misstänker att jag är långt ifrån ensam om att ta den som ett exempel. "Alla" har ju läst den, och/eller sett filmen!

"Kejsarn av Portugallien" av Selma Lagerlöf. Ja, nu är jag där igen ... denna litterära pärla borde alla känna till. Om mannen som, redan lite till åren, blir pappa till en dotter. Hon ger honom mening med livet, hon blir hans allt. Men utvecklingen går inte riktigt som han hoppats. Ingen spoiler här, med tanke på den som har upplevelsen kvar.

Copyright Klimakteriehäxan

De flög med mig från Japan – pippi nummer 68!

FÅGEL. Se där temaordet för Gems Weekly Photo Challenge denna vecka. Kan det finnas någon enda bloggare som passar bättre för det temat än jag, som har pippi på fåglar och visar det ideligen? De här två exemplaren tryckta på bomullstyg härstammar från Japan där jag köpte dem för väldigt, väldigt länge sedan.

Kanske har mönstret någon symbolisk mening? Jag vet inte, upplys mig gärna om du sitter inne med sådana kunskaper. För mig handlade det bara om att jag tyckte det var vackert. Sedan har tygbiten, som kanske är en duk?, legat hopvikt och oanvänd och synbart ostruken.

Och eftersom mer än trettio år har gått sedan jag köpte de röda fåglarna på svart botten (på vår bröllopsresa som bl a gick till Kyoto och Tokyo) är den bara ännu ett bevis för att jag är en fågelsamlare, utan att från början ha haft den minsta aning om det.
I min samling om nu 68 fåglar kan ingen flyga! Klicka på etiketten "pippi" och se själv!

Copyright Klimakteriehäxan

Pärlor i ett skyltfönster

De kallas för italienska lyxsandaler med "nordisk twist" de här röda läckerheterna som fångade mitt öga där de stod i NK:s skyltfönster. Flätad tenntråd som i klassisk sameslöjd i rader över vristen! Vilken idé! Vackert!

Idén är Rebecca Björnsdotters. Hon är en 33-årig svensk designer som haft lyckan att se sina skor på så berömda fötter som Lady Gagas. Nu finns boots och sandaler med Rebeccas namn tryckt i sulan att köpa såväl i Stockholm som i Paris.

Och när jag rusar in i varuhuset med kameran i nypan för att leta upp de där skorna springer jag rakt på, inte bara dem, utan deras upphovsperson dessutom. Rebecca står där och svarar glatt på mina frågor om skorna, som jag naturligtvis på sin höjd kan drömma om. På prislappen står 5 699 kronor, men oavsett det: jag skulle ju behöva köras i rullstol om jag skulle ha dem på mig och samtidigt behöva förflytta mig.

Rebecca hade samearmband själv som yngre och gillar nordisk klassisk formgivning. Tenntråden på de här sandalerna är svensk, men flätningen är gjord i Italien. När jag undrar hur lätt det var att lära ut den konsten till italienare skrattar hon:
-Det var verkligen inte enkelt!

Bevisligen gick det i alla fall. Fyra sinsemellan olika flätor slingrar sig över vristen på sandalen, som finns inte bara i rött (ja ni känner ju till min faiblesse för röda skor) utan också i svart. En serie kaxiga boots har ett mönster i silvermetall på klacken, jättesnyggt även det!

Mera snyggt i NK:s skylt: titta på bilden nedan! Kollade inte upp klänningen alls, men föll för elegansen i det där fönstret mot Hamngatan.
Skylt som skylt, tänker jag! Därmed får detta bli ett något annorlunda bidrag till bloggstafetten SKYLTSÖNDAG. Den som en gång startades av Pumita och nu finns inhyst hos BP.

Copyright Klimakteriehäxan

Skarp, rolig, varm och kunnig ...

Foto SVT

Magdalena Ribbing kan väl inte vara död?
Hon fanns ju mitt ibland oss, alldeles nyss, med sina kloka synpunkter, med sin enorma allmänbildning, med sin vänlighet som garanterade att ingen någonsin kände sig obekväm i hennes sällskap!

Hon var faktiskt sådan redan på det tidiga 70-talet när hon inte var en rikskändis som gav råd om vett och etikett utan inrikespolitisk reporter, en framstående sådan. Men redan då livligt intresserad av god mat, härliga kalas och roliga vänner. Vi gick på krogen, men umgicks också mer privat.

Vid en middag hemma hos Olle Tolgraven i hans fantastiska lägenhet vid Karlaplan agerade Magdalena värdinna och vi, otroligt udda figurer, runt bordet kände oss alla lika välkomna. Där fanns Sven Stolpe, Olof Buckhard och Bo Setterlind för att ta några namnkunniga hungriga – och jag! Magdalena serverade ärtsoppa och punsch och, självklart, örtte till den som sade sig inte tåla varken soppan eller punschen …

Många år senare förenades vi i jobbet. Som redaktör för direktsändningen från Nobelfesten under flera år var Magdalena mitt självklara val som medverkande. Hon kunde kommentera både menyn och gästerna, men visste dessutom mer än alla andra om de kungliga smyckena, deras historia och betydelse. Att tv-tittarna uppskattade henne var alldeles uppenbart. /forts/

Dedikation i mitt ex av "Nya Stora Etikett-
boken". Som inte skulle tas på alltför stort
allvar enligt författaren själv ...

Vi är många i dag som tänker på Magdalena, en skarp, rolig, varm och kunnig medmänniska som tog omvärlden på största allvar utan att för den skull tappa distansen. Tillsammans med henne kände många oro över sitt eget uppförande, men hon kritiserade aldrig. Däremot svarade hon på frågor, uppmuntrade och förklarade, eftersom folkvett är en dygd.

Mat och politik var två andra viktiga intresseområden vid sidan av hyfs och stil som ju kom att bli den raka vägen till berömmelsen. Hon var själv en skicklig kock, en kroggäst som restaurangidkarna lärde sig frukta eftersom hon (anonymt) skrev krogkritik i Dagens Nyheter. Det var också där hon arbetade som inrikespolitisk reporter, en av få kvinnor i den rollen på den tiden.

Magdalena Ribbing var kort sagt respekterad i alla läger. Hon förtjänade det. Nu är hon plötsligt borta, med massor ogjort, naturligtvis.
Du läser hela min text om henne på News 55, bara att klicka.

Copyright Klimakteriehäxan

Bokmässehelg

Två frågor delar Mia ut i veckans helgfråga, och båda handlar om bokmässan:
Vad tycker du Bokmässan ska göra för att öka intresset för oss bokbloggare?
Bokbloggare är kanske inte så viktiga för branschen när det kommer till kritan ... men tänk om bloggarna kunde få ett eget litet hörn någonstans? För att träffa varandra och för att träffa läsarna!
Ungefär: "Undrar du över vad den där Klimakteriehäxan är för typ? Kom och kolla i monter si och så, dag och klockslag!" Tio bloggare åt gången kunde samsas under en timme. Vore i alla fall roligt att testa. Men mässledningen kanske inte är ett smack intresserad.

Och så följer Mia upp med en bonusfråga som i princip är omöjlig att besvara:
Om jag bara ska köpa EN bok från bokmässan vilken skulle det vara?
Bästa köpet på mässan är ingen bok alls, det har jag strävat efter varje år jag varit där. Och misslyckats alla gångerna, så vitt jag minns. Alltid dyker det upp något oemotståndligt och så flyger föresatserna iväg, borta ur minnet är de olästa högarna och de överfulla hyllorna!

Ett tips har jag ändå: om du som jag fortfarande använder hörböcker i cd-format så håll korpgluggarna öppna! Härom året var cd-böcker så gott som gratis, eftersom "ingen" köper sådana längre. Jag fick med mig flera bra för kanske 20 kronor lådan, ångrade att jag inte köpte ett ex av varje titel som fanns.

Copyright Klimakteriehäxan

Går in i väggen ...?

Det är kanske jag som är den där figuren som inte kommer igenom väggen, in på bokmässan ... Du tittar på ännu en av siluettmålningarna i trapphuset på Svenska Mässan i Göteborg, där bokens vänner i alla schatteringar nu fylkas. Medan jag bildligt talat försöker flytta en vägg. Det lär inte hjälpa, det blir helt enkelt ingen Göteborgs-tripp denna gång!

Såg en glad blänkare någonstans att det i år råder "uniformsförbud" på mässan. Stopp för kläder från Gudrun Sjödén och klassiker från Vamlingbolaget ... jaja, något ligger det väl i den ironin, säger en som råkar ha båda sorterna i garderoben.

Skämt åsido, uniform eller ej: ni får ha det så kul, ni som är på plats!
(Bilden till höger tog jag utanför mässan för ett par år sedan. En utmärkt kombo av Sjödén och Vamlingbolaget!)

Copyright Klimakteriehäxan

När känslorna svallar

Lyran har som vanligt grunnat ut ett (bok)ämne att fundera kring, denna gång ska vi berätta om tre böcker som innehåller/utlöser starka känslor. 

Kommer direkt att tänka på Paula Hawkins "Kvinnan på tåget" (The Girl on the Train), har ni inte läst den så har ni något att se fram emot! Svartsjuka är sannerligen inte att leka med. (Finns som film också men den har jag inte sett, törs nog inte eftersom jag tyckte boken var så bra).

"Vassa föremål" (Sharp Objects) av Gillian Flynn låter läsaren möta en ung kvinna som har kroppen full av ärr eftersom hon skadat sig själv under lång tid. Knepigt familjeliv, besvärligt kärleksliv – starka känslor!

Nummer tre måste få bli en klassikerfavorit: Sigrid Undsets "Kristin Lavransdotter". Som hon älskar sin Erlend, i vått och torrt!
Känner att jag har ett helt gäng kandidater som också vill upp på prispallen, men nej, nu blev det ju redan fullsatt där!

Nej förresten, lite faderskärlek måste få dela bronsplatsen åtminstone. Tänker på "Kejsarn av Portugallien" av Selma Lagerlöf. Starkare blir det liksom inte.

Copyright Klimakteriehäxan

Öppet hus!

Det första du ser är väl en gallergrind. Men där bakom finns den. Dörren.
Och det är dörren som är temat för Gems Weekly Photo Challenge denna vecka.

Min bild kommer från Båstad och jag tycker att den andas frid och harmoni  – grinden är ju öppen! Blommor och grönt ramar in, dessutom. Och lyktan på husknuten är ett pluspoäng till, tycker jag.
Fler dörrar öppnar sig säkert den här vägen.

Copyright Klimakteriehäxan