Tillbaka mellan lakanen

Den är här nu. Höstförkylningen.
Jag är på väg tillbaka ner mellan lakanen i sängen medan jag tittar ut på det som mycket väl kan vara årstidens allra vackraste dag: strålande sol, måttlig vind, underbara färger.

Men vad hjälper det? Jag gick visserligen till jobbet ändå, i ottan, försedd med en påse Alvedon, pappersnäsdukar och starka halstabletter. För säkerhets skull också med varmt te i en stötsäker mugg i handen. Innehållet drog jag i mig på bussen. Det känns alltid bra när något passerar genom den trasiga halsen.

Detta kan faktiskt vara den allra första gången jag har anmält mig akutsjuk och i behov av ersättare. Och det funkade! Tack! Själv hade jag ju tänkt att de där signalerna från hals och näsa skulle gå över under natten, men de valde att bli starkare i stället. Nu satsar jag på mycket te, mer Alvedon, fler halstabletter. Om jag blundar slipper jag se det otroligt fina vädret ...

Inför morgondagen sänder jag förstås ännu en bevekande tanke till högre makter. Margaret Atwood! Joyce Carol Oates! Men Alice Munro lade sig antagligen i vägen för dem båda, i evighet. Fast kanske akademiledamöterna tittat på tv-versionen av "Tjänstekvinnans berättelse" och låtit sig påverkas, fattat hur storslagen författare Atwood är?

Gemensamt för mina båda favoriter (för vilken gång i ordningen, det vet jag inte) är att de förmodligen är alldeles för produktiva för att upphöjas till Nobel-pristagare.

Copyright Klimakteriehäxan