Tolv fåglar i ett paket att ångra

Julklappsbytarracet går i stadens butiker.
Det var fel färg, fel storlek, fel modell. Eller bara en förmodat bra idé som skulle visa sig vara hopplöst dålig när mottagaren försökt tyda det uselt rimmade rimmet, fått av alla snören och allt vackert papper och Sanningen var avslöjad.

Inte är det roligt att vara den som stått för det där helt misslyckade köpet, även om alla vet att avsikten var den bästa.
Sent ska jag glömma den gången när jag och en kollega dryftade julklappsproblem. Det gällde våra jämnåriga söner, som vi ville överraska med något oväntat, något som inte tagit sig in på önskelistan – men som skulle framstå som jättekul.

Då visade det sig att vi båda sett en och samma annons, lagt märke till den lite mer än vanligt, funderat kring potentialen. Ju mer vi pratade om saken, desto klarare blev det: inte kunde väl vi två tillsammans ha fel?
Vi gjorde slag i saken, och en gemensam beställning. Grabbarna skulle bli klart överraskade över denna fullständigt oväntade julklapp, en absolut cool pryl!

Leveransen kom. Vi tog var sin låda, fnittrade belåtet över detta vårt briljanta infall, gick hem och gjorde paket, ett sådant med uselt rimmat rim, många snören och vackert papper.
Så blev det julafton. Och nog blev Sonen förvånad alltid. Fast glad? Njaaa … Tveksamheten stod tydligt skriven i hans ansikte. Jag, den ömma Modern, skred till verket och demonstrerade. Här ställer man in, och här sätter man på – och sedan är det bara att njuta!

Men att ha en väggklocka med tolv fåglar på, fåglar som kvittrar varje hel timme, var och en sin egen sång ("inspelad i naturen"), det var faktiskt i mesta laget. Man skulle kunna tysta dem på natten, men det visade sig väldigt fort, att man helst ville tysta dem även på dagen. Den elektroniska fågelsången gick alla på nerverna, oavsett ålder. Och, skulle det visa sig, den andre fågelklocksmottagaren blev precis lika förtjust som min, det vill säga inte alls. Paketet hade kunnat innehålla så gott som vad som helst utom just de där tolv hysteriska pippivarianterna.

Inte kunde vi byta heller, den där firman vi beställt av verkade inte känna till konsumentlagarna och det tedde sig alltför besvärligt att gå till djupet med eländet. Det blev helt enkelt inget gjort och i dag minns jag inte riktigt hur klockan försvann – men borta är den, saknad av ingen.

Nu ser jag till min häpnad att fågelklockan gjort comeback. Den annonseras flitigt. Förmodligen kvittrar den lika enerverande nu som då. Förmodligen är den lika svår att byta.
Men en sak vet jag alldeles bestämt: jag köper inte en sådan. Inte en gång till. Även om den skulle försetts med ångervecka. För det där köpet, det har jag redan ångrat. I åratal.

Copyright Klimakteriehäxan

Om du trots allt vill pröva din lycka hittar du klockan här! Men innan du satsar på varianten med guldkant, för nästan tre tusen spänn, ska du kanske testa ekonomiupplagan, med plast ...