Han, den ende med en alldeles egen plats ...

Det går knappast en vecka utan att vi möts, som hastigast. Utbyter ett kort hej, någon gång några fler ord, inget av egentligt intresse, utan bara av någon sorts formell artighet. Idag är han gift och stadgad flerbarnsfar, vittberest, med skaplig karriär, goda inkomster.
Just denne man intar en alldeles speciell plats i mitt hjärta – och det är inte på hedersläktaren.

Han är den nämligen ende i mitt liv som uteblivit från en date utan att höra av sig, utan anledning, utan att låtsas om någonting. Jag blev bara dumpad. Satt som ett fån, ombytt och klar, och stirrade på telefonen som (om det hade varit möjligt) verkade bli allt tystare för varje minut som gick.

Naturligtvis hände detta för ofantligt länge sedan. Det var sommar, varmt, ljuvligt, och vi hamnade lätt och ofta i partystämning. Gick ut och åt på kvällarna, badade i nattmörkret vid Rålambshov, tog en varm korv i närmsta kiosk.
Vi var kanske 25, han var snygg och smart och spännande – antagligen skulle jag också ha kunnat beskrivas med de orden, det törs jag möjligen konstatera nu när mer än trettio år har gått …

Visst var vi ett gäng, i vilket deltagarna varierade efter tillfälle och möjlighet, men han och jag var båda med tillräckligt ofta för att få direktkontakt. Ett kittlande intresse uppstod. Därför sa jag ja, snabbt och utan minsta tvekan, när han föreslog att vi skulle skippa de övriga och ses på tu man hand: det här kunde ju faktiskt bli något!

Jag minns inte hur planen såg ut, vad vi skulle göra. Men jag minns som var det i går min enorma besvikelse. Hur kunde han bara inte slå en signal? Hur kunde han låta mig sitta där och fånstirra in i väggen, en lördagkväll när hela världen surrade av livsglädje och äventyr? Hur kunde han utsätta mig för den tysta telefonens terror?
Nej, jag grät inte. Jag var arg. Tvärilsken. Och blev argare ju senare timmen led. Hittade till sist en kompis att trösta mig med, en som förstod och som plåster på såren fixade en kul grej till söndagen i stället.

Hade något liknande hänt idag skulle jag tveklöst ha kastat mig över mannen i fråga, spänt ögonen i honom och frågat vad i h-e han menat, i ordalag som vore fullständigt omöjliga att missförstå. (För all del, det har inte varit aktuellt med någon date sedan tidigt 80-tal, men det är ju en annan historia ...)
Men där var jag inte på den tiden. Teg och led, det var väl det jag gjorde. Och undvek svikaren efter bästa förmåga.

Naturligtvis har han inte en aning om vilken särställning han än idag intar i mitt liv, det kommer han heller aldrig att få veta.
Men den som väljer att dumpa en människa borde faktiskt upplysas om hur det känns. Visst kan man ångra att man lovat något, visst kan man få nya och bättre alternativ. Det måste vara OK – fast bara om man säger till.
Annars riskerar man att hamna på den där speciellt utvalda platsen, den som absolut inte finns på hedersläktaren.

Copyright Klimakteriehäxan