En annan dialekt som förekommer relativt flitigt i svensk litteratur är västerbottniskan, främst tack vare den oförliknelige Torgny Lindgren. Nu när jag läser "Valentin och Ketty" av Karin Alfredsson är de där igen, replikerna på "mål", eftersom historierna om Granträskåsens folk (det här är tredje delen i romanserien) utspelar sig just i Västerbotten.
Lärarinnan Vajlett, som är inflyttad och inte helt bekväm med alla de lokala sätten att uttrycka sig, får en dag höra följande – som blir Veckans mening här (hämtade också förra veckans mening i den här boken), i Skriv-Roberts efterföljd:
Han sa att förr va hä som nu fast jävligare va hä desto värre – men så här jävla sämre ha hä tamefan aldri vure sä dålit.
Copyright Klimakteriehäxan
Inlägg
ofta tar det några sidor att komma in i dialekten, Piteåbon Karin Smirnoff är fenomenal på dialekt i sin västerbottniska romantrilogi
SvaraRaderaJa Smirnoff är ännu en som skriver "på mål". Det är något med Västerbotten tror jag ...
Raderaprecis vad jag skrev 🙃
RaderaOch jag höll med!
RaderaGerda Antti skrev några av sina böcker på östgötska ... gillar att läsa böcker som är skrivna på det viset. Känner mig liksom hemma.
SvaraRaderaIbland funkar det bevusligen!
RaderaHahaha! Riktigt genuin värmländska förknipper jag alltid med höjdhopparen Stefan Holms pappa Jonny. Tycker dialekten är väldigt charmig och ändå ganska lätt att förstå;-)
SvaraRaderaHaha säjer jag med - som trots mitt ursprung haft jättesvårt att förstå pappa Holm ...
RaderaUnderbar mening!
SvaraRaderaJag talar Karlstadsmål (eller Kallstamål), men jag kan även "tale fint" :)
Det är praktiskt att vara tvåspråkig.
RaderaJodå, lite "ö-mål" blir det väl ibland, är ju från skärgården ursprungligen.
SvaraRaderaIntressant med dialekter tycker jag, och en del av dem är ju extra fina på något vis.
Värmländska gillar jag riktigt mycket. :)
Ha en fin afton.
"Tal gärne fôlkmål" stod det på en skylt jag hade på väggen länge!
Radera