Wow.
Vilket ös.
Vilken röst.
Packat i Globen.
Fans i alla möjliga åldrar fyllde bänkraderna upp till taket.
Och många hade klätt sig för att matcha en countrydrottning: westernskjortor, cowboyboots, stilettklackar, glitter.
De som ville kunde komplettera med speciell Dolly-hatt, rosa med paljettkant, för 100 kronor. T-tröjorna kostade 350, bodies för blöjbarn 150 – varför nu en liten ljusblå baby skulle ha ”Dolly Parton” på magen kan möjligen vara svårt att räkna ut, men det var kanske ändå bättre använda pengar än att lägga ut samma summa på det tryckta show-programmet…
Ett tillbehör såg jag som jag nästan önskar, så här i efterhand, att jag hade köpt: en sorts snurra med ljus i. När man vevade den i luften bildade ljusprickar bokstäver. Ja, det stod ”Dolly” – hade någon trott något annat?
Folk klättrade fortfarande i trapporna när showen skulle börja, men när det väl drog igång var det pang på rödbetan. Snart kom ”Jolene”, under ”Little Sparrow” blev det tyst och när det var dags för ”Coat of Many Colours” tänkte vi allihop på Dollys mamma, den glada flickan som gifte sig 15 år gammal och hade 12 barn när hon var 27.
”I will always love you” sjunger hon så att man tror att hon menar det, även om hon strax innan bekänt att hon ibland önskat att Jolene hade lyckats i sitt uppsåt att sno maken.
De flesta låtarna kunde vi redan, mellansnacket var inte heller nytt, men vad gör väl det? Vi kom inte för att upptäcka en ny stjärna, vi kom för att njuta av en som hållit på i mer än 40 år och som förmodligen aldrig låtit bättre.
I andra avdelningen kom ”9 to 5”, som blev allsång med dans i bänkarna, och så flera nummer som har andra upphovsmän än Dolly själv. Hennes version av Kris Kristoffersons ”Me and Bobby McGee” var kanonbra, och när hon tog tag i John Lennons ”Imagine” var fulländningen nära.
Det här var en kväll att minnas.
Kvällen när vi såg Dolly Parton live.
Egentligen ser man henne förstås bättre i tv, och ljudet är alla gånger bättre på skiva än i Globen - men live är speciellt.
Fast en sak var lite trist.
Det finns för få rökare nu för tiden, den bristen blev uppenbar, framför allt under ”Imagine”.
Visst kom ett antal tändare upp i luften, men det var glest mellan dem.
För säga vad man säga vill om den tekniska revolutionen, men det blir lite lätt töntigt när folk viftar i luften med sina mobiler på vilka en liten fet trea lyser blekt i displayen. Det hände inte på Lennons tid. Då var det riktig eld som gällde, och det borde gälla Dolly också.
När vi stod i kö och väntade på bussen vid Gullmarsplan svepte den vita limousinen förbi på väg in mot Södermalm.
Thanks Dolly.
We will always love you!
Copyright Klimakteriehäxan
UPPDATERING LÖRDAG FM
Fler som rapporterar från konserten i Globen är exvis PO Tidholm i DN. Och dessutom andra recensenter, som liksom jag befinner sig i amatörklassen - här är en och en till, och här ännu en.
fredag, mars 16, 2007
Damer som inte rostar
Mitt i all yra kring Dolly Parton måste jag få göra en lite sväng kring en annan häftig dam: Margaret Thatcher, som också, precis som Dolly, kan vara reptilsnabb i repliken och visa upp en viss distans till sig själv.
Som ledare för konservativa partiet, tories, blev hon Storbritanniens första kvinna på posten som premiärminister. Och den behöll hon länge, mellan 1979 och 1990. Längre har ingen bott på 10 Downing Street sedan Gladstones dagar (om han nu bodde där, förstås!)
Under de här åren fick hon allmänt smek- eller öknamnet (välj själv!) The Iron Lady, Järnladyn.
Efter sin avgång fick hon så småningom också titeln baronessa av drottningen.
Nu har nästa hedersbetygelse kommit: sedan några veckor står hon staty inne i Houses of Parliament, tillsammans med bland andra Winston Churchill.
Thatcher är gjord i brons och tämligen porträttlik, faktiskt, det hade jag tillfälle att konstatera under en vandring genom engelsmännens pampiga och oerhört omoderna parlamentsbyggnad när jag nyss var i London på besök.
Efter invigningen skulle hon kommentera verket. Sa:
-Det hade ju varit bättre om den varit i järn.
Och så la hon till:
-Men å andra sidan blir jag ju aldrig rostig nu.
Så sant.
De varken rostar eller går av för hackor, de här damerna, om man får säga så.
Copyright Klimakteriehäxan
Som ledare för konservativa partiet, tories, blev hon Storbritanniens första kvinna på posten som premiärminister. Och den behöll hon länge, mellan 1979 och 1990. Längre har ingen bott på 10 Downing Street sedan Gladstones dagar (om han nu bodde där, förstås!)
Under de här åren fick hon allmänt smek- eller öknamnet (välj själv!) The Iron Lady, Järnladyn.
Efter sin avgång fick hon så småningom också titeln baronessa av drottningen.
Nu har nästa hedersbetygelse kommit: sedan några veckor står hon staty inne i Houses of Parliament, tillsammans med bland andra Winston Churchill.
Thatcher är gjord i brons och tämligen porträttlik, faktiskt, det hade jag tillfälle att konstatera under en vandring genom engelsmännens pampiga och oerhört omoderna parlamentsbyggnad när jag nyss var i London på besök.
Efter invigningen skulle hon kommentera verket. Sa:
-Det hade ju varit bättre om den varit i järn.
Och så la hon till:
-Men å andra sidan blir jag ju aldrig rostig nu.
Så sant.
De varken rostar eller går av för hackor, de här damerna, om man får säga så.
Copyright Klimakteriehäxan
En Dolly-historia till
Mats Gellerfelt på Svenska Dagbladet berättar i dagens tidning en personlig historia om ett möte med Dolly Parton som placerar honom i de trogna Dolly-kramarnas skara.
Normalt sett är Gellerfelt inte någon äkta lustigkurre, men han bjuder också på ett visserligen lånat men ändå leende när han i samma artikel återger ett exempel på så kallad lokal Nashville-humor.
Jag citerar: ”Dolly är numera så känd att en drink har uppkallats efter henne, Hot Dolly.
En flaska Tennessee-bourbon blandas med två mixade jättemeloner.”
Är det månne med den drycken man bör grunda inför kvällens konsert? Jag gillar melon men är mycket tveksamt inställd till bourbon, dock.
Biljetterna till kvällens evenemang lär numera gå på nätet för flera tusen kronor styck.
Min är inte till salu.
Copyright Klimakteriehäxan
Normalt sett är Gellerfelt inte någon äkta lustigkurre, men han bjuder också på ett visserligen lånat men ändå leende när han i samma artikel återger ett exempel på så kallad lokal Nashville-humor.
Jag citerar: ”Dolly är numera så känd att en drink har uppkallats efter henne, Hot Dolly.
En flaska Tennessee-bourbon blandas med två mixade jättemeloner.”
Är det månne med den drycken man bör grunda inför kvällens konsert? Jag gillar melon men är mycket tveksamt inställd till bourbon, dock.
Biljetterna till kvällens evenemang lär numera gå på nätet för flera tusen kronor styck.
Min är inte till salu.
Copyright Klimakteriehäxan
torsdag, mars 15, 2007
Nu är Dolly nära - men alltför nära är nog inte så bra...
I morgon är det dags.
I morgon har vi vår date.
I morgon kväll sitter jag där, full av förväntan.
I morgon ses vi, Dolly Parton och jag.
Fast hon kanske inte ser mig, Globen är ju rätt så stor. Men jag kommer hur som helst att se henne.
Och vid närmare eftertanke är det nog trots allt rätt bra att vi inte ska ses på riktigt nära håll. För när jag såg den här bilden på Dolly i Aftonbladet blev jag inte glad. Klicka och titta får ni se!
Det är sant att jag inte har en aning om hur mycket det kostar att se så där billig ut. Men det har jag tyckt varit väldigt roligt sagt (av Dolly själv) och mest tänkt att hon syftat på brösten, frisyren, kläderna, stövlarna, naglarna, glittret, alla de där tillbehören av vilka de flesta ändå varit lösa.
Men nu har det väl ändå gått för långt.
Som den där bilden ser ut kan det inte ha varit tänkt att sluta. Inte ens hennes kirurg kan vara nöjd med resultatet, bortsett från inkomsterna.
I rubriken står det att Dolly anser att tre timmars sömn per dygn räcker. Hon har glömt det där med skönhetssömnen, verkar det som. Tyvärr. Hon borde ha slumrat lite mer av egen kraft och mindre som nedsövd medan knivarna jobbade.
Vilken tur ändå att hon sjunger som hon gör.
I morgon, Dolly.
Kommer du för nära kan jag alltid blunda.
Men öronen håller jag vidöppna.
Copyright Klimakteriehäxan
I morgon har vi vår date.
I morgon kväll sitter jag där, full av förväntan.
I morgon ses vi, Dolly Parton och jag.
Fast hon kanske inte ser mig, Globen är ju rätt så stor. Men jag kommer hur som helst att se henne.
Och vid närmare eftertanke är det nog trots allt rätt bra att vi inte ska ses på riktigt nära håll. För när jag såg den här bilden på Dolly i Aftonbladet blev jag inte glad. Klicka och titta får ni se!
Det är sant att jag inte har en aning om hur mycket det kostar att se så där billig ut. Men det har jag tyckt varit väldigt roligt sagt (av Dolly själv) och mest tänkt att hon syftat på brösten, frisyren, kläderna, stövlarna, naglarna, glittret, alla de där tillbehören av vilka de flesta ändå varit lösa.
Men nu har det väl ändå gått för långt.
Som den där bilden ser ut kan det inte ha varit tänkt att sluta. Inte ens hennes kirurg kan vara nöjd med resultatet, bortsett från inkomsterna.
I rubriken står det att Dolly anser att tre timmars sömn per dygn räcker. Hon har glömt det där med skönhetssömnen, verkar det som. Tyvärr. Hon borde ha slumrat lite mer av egen kraft och mindre som nedsövd medan knivarna jobbade.
Vilken tur ändå att hon sjunger som hon gör.
I morgon, Dolly.
Kommer du för nära kan jag alltid blunda.
Men öronen håller jag vidöppna.
Copyright Klimakteriehäxan
Utmaning: en riktig träda-fram-are
En utmaning kom min väg för en kort tid sedan. Det var Snigel som tyckte jag skulle greppa en stafettpinne. Klart man ställer upp! Så här är det:
Regler: Varje spelare börjar med att skriva sex underliga/egendomliga saker om sig själv. Bloggare som blir “tagna” ska skriva sex saker om sig själv i sin blogg och samtidigt ange reglerna för spelet. Till slut väljer bloggaren sex nya bloggare och gör en lista av deras namn. Efter det är gjort skriver han eller hon en kommentar i deras bloggar för att låta dem veta att de har blivit “tagna” och att de ska läsa ens egen blogg för mer information.
Vissa saker har jag gemensamt med min utmanare. Vi kan till exempel inte busvissla någon av oss. Och båda gillar vi Polly, även om jag är försiktigare med den konsumtionen numer, för att värja mig mot nya tandläkarräkningar. Tror faktiskt att jag också tar på mig strumporna i samma ordning som Snigel.
Men jag måste förstås komma med sex egna avslöjanden också. Håll i er!
1. När frissan gjort mörka slingor i mitt hår blev jag rädd för min egen spegelbild, som jag inte kände igen. Det gick över – slingorna bleknade ju också, förstås.
2. Fickparkering är en av mina bättre idrottsgrenar. I min gamla bil, en Nissan Micra, var jag i mästarklass, tro det eller ej.
3. Jag är löjligt förtjust i Margaritas, annars har jag ganska måttliga alkoholvanor.
4. Första gången jag bakade pepparkakor själv till jul blev resultatet helt enkelt lysande. Därför skickade jag hem några hjärtan med posten i ett brev till mamma, för att hon skulle bli imponerad. Om de kom fram? Jo då, som pepparkaksmjöl. Förstås. Gjorde måttligt intryck. Men jag var stolt ändå.
5. Jag har drabbats av ett ohyggligt återfall av M/S Röj-beroende. Försöker slå mina gamla rekord i jakten på de försåtliga minorna. Det går inte särskilt bra, men jag kan inte sluta.
6. Jag älskar koltrastar. Speciellt i kombination med vårsol och spirande grönska. En period umgicks jag dagligen med en koltrast, som satt och sjöng på ett räcke alldeles utanför mitt fönster på jobbet. Han satt kvar när jag närmade mig och svarade till och med när jag pratade med honom… Men nu har jag flyttat till annat skrivbord. Koltrasten kanske är kvar. Jag saknar honom. Fast som tur är är det också med koltrastar så, att mister du en står dig tusenden åter. Tack och lov.
Nu ska vi se om jag kan hitta sex bloggande kollegor som är beredda att hugga tag i denna utmaning. Vad säger ni, Bloggblad, Pumans dotter, Mildamakter, Jr, Ryssbält tapes och Hannele?
Kan vi få några träda-fram-are till, tack!
Copyright Klimakteriehäxan
Regler: Varje spelare börjar med att skriva sex underliga/egendomliga saker om sig själv. Bloggare som blir “tagna” ska skriva sex saker om sig själv i sin blogg och samtidigt ange reglerna för spelet. Till slut väljer bloggaren sex nya bloggare och gör en lista av deras namn. Efter det är gjort skriver han eller hon en kommentar i deras bloggar för att låta dem veta att de har blivit “tagna” och att de ska läsa ens egen blogg för mer information.
Vissa saker har jag gemensamt med min utmanare. Vi kan till exempel inte busvissla någon av oss. Och båda gillar vi Polly, även om jag är försiktigare med den konsumtionen numer, för att värja mig mot nya tandläkarräkningar. Tror faktiskt att jag också tar på mig strumporna i samma ordning som Snigel.
Men jag måste förstås komma med sex egna avslöjanden också. Håll i er!
1. När frissan gjort mörka slingor i mitt hår blev jag rädd för min egen spegelbild, som jag inte kände igen. Det gick över – slingorna bleknade ju också, förstås.
2. Fickparkering är en av mina bättre idrottsgrenar. I min gamla bil, en Nissan Micra, var jag i mästarklass, tro det eller ej.
3. Jag är löjligt förtjust i Margaritas, annars har jag ganska måttliga alkoholvanor.
4. Första gången jag bakade pepparkakor själv till jul blev resultatet helt enkelt lysande. Därför skickade jag hem några hjärtan med posten i ett brev till mamma, för att hon skulle bli imponerad. Om de kom fram? Jo då, som pepparkaksmjöl. Förstås. Gjorde måttligt intryck. Men jag var stolt ändå.
5. Jag har drabbats av ett ohyggligt återfall av M/S Röj-beroende. Försöker slå mina gamla rekord i jakten på de försåtliga minorna. Det går inte särskilt bra, men jag kan inte sluta.
6. Jag älskar koltrastar. Speciellt i kombination med vårsol och spirande grönska. En period umgicks jag dagligen med en koltrast, som satt och sjöng på ett räcke alldeles utanför mitt fönster på jobbet. Han satt kvar när jag närmade mig och svarade till och med när jag pratade med honom… Men nu har jag flyttat till annat skrivbord. Koltrasten kanske är kvar. Jag saknar honom. Fast som tur är är det också med koltrastar så, att mister du en står dig tusenden åter. Tack och lov.
Nu ska vi se om jag kan hitta sex bloggande kollegor som är beredda att hugga tag i denna utmaning. Vad säger ni, Bloggblad, Pumans dotter, Mildamakter, Jr, Ryssbält tapes och Hannele?
Kan vi få några träda-fram-are till, tack!
Copyright Klimakteriehäxan
onsdag, mars 14, 2007
Rapport från London – och ett par tips!
Trodde att det var en omöjlighet.
Men nu vet jag.
Det ÄR fullt möjligt att tillbringa flera dagar i London utan att trängas med alla andra på de stora shoppingstråken.
Den här gången har jag kommit hem igen utan att ha tagit ett enda steg på vare sig Oxford eller Regent Street. Inte haft Harvey Nichols eller Harrods inom synhåll. Inte sniffat på dofterna på Fortnum & Masons i och för sig underbara matavdelning.
Fast jag har gjort andra och nya bekantskaper som inte går av för hackor.
Ta till exempel utflyktsmålet Greenwich Park, där visserligen den stolta Cutty Sark gjorts osynlig för renovering och återinvigning först hösten 2008, men där man ändå bjuds på härlig utsikt, stora gröna ytor, mycket mera utrymme än i exempelvis Hyde Park. Noll-meridianen kan man grensla och sin klocka kan man ställa så superexakt som bara Greenwich Mean Time-uret visar.
Och nere vid piren, där man kan ta båt till Westminster, finns en marknad med såväl antikviteter (nåja) som mat och blommor. Dessutom olika sorters matställen – åt en underbar grillad bit chevre med sallad på trottaren i solsken och minst 18 plusgrader, trots att det bara är mars!
Tillbaka till staden, om man inte väljer vattenvägen, åker man med t-banetåget som har spåren över jord och låter passagerarna titta på Docklands, med rolig arkitektur, flikar av vatten och till och med en småbåtshamn.
Eller åk t-banan till Camden Town och ta en liten promenad längs kanalen, som har en alldeles riktig sluss. Ett enormt marknadsområde ligger runt omkring, med jätteskojiga affärer. Att titta på utbudet i punkbutikerna har sin speciella charm, de svarta långrockarna som bl a varje syntare med självaktning ska ha finns i alla storlekar i den sortens affärer, gotharnas kängor har nitar i mängder, klackarna är sylvassa och skyhöga. Den som prompt ska klä sig i kamouflage hittar sina prylar, men här finns också tovade väskor från Nepal, indiska tyger, smycken i alla prisklasser – uppräkningen kan göras hur lång som helst, och man måste verkligen inte handla, det räcker med att titta!
Här kan man också välja och vraka bland maträtterna: asiatiskt (man får provsmaka!), kebab, varm korv, pizza och paj. Det fräser om wok-pannorna och ångar frestande kring grillarna. Allt ser fräscht ut och man blir garanterat mätt för ungefär en svensk 50-lapp, vilket är klart konkurrenskraftigt i London, som numera bara slås av Moskva när det gäller första platsen på listan över städer med högst levnadsomkostnader i Europa. Detta enligt en årligen återkommande undersökning, i vilken Moskva för övrigt även har världsrekordet.
Men för den som ändå måste gå på åtminstone en liten köprunda vill jag gärna komma med två små tips: Dorothy Perkins, som finns inte bara på huvudgatorna, är oslagbar när det gäller trendiga väskor i riktigt skinn. Förvånansvärt bra priser! Exempel: rymlig och jättesnygg kasse: 25 pund. Liten och söt handväska: 4 pund.
Och så den för mig nya kedjan Evans, som har både ”normala” och större storlekar – upp till 30, tror jag rent av, och det betyder mått som räcker väldigt långt upp i viktklasserna. Klart hyfsad prisnivå.
Dessutom: tycker du som jag att Margarita är en av världens trevligaste drinkar?
Gå då till Texas Embassy, ett kvarter från Trafalgar Square, och beställ en Frozen Margarita. Den serveras i ölsejdel och är superb.
Värt en omväg, men kan också med fördel kombineras med ett besök på National Portrait Gallery som ligger precis bredvid. Museet har en fantastisk shop och just nu kan man alldeles gratis se en utställning av klassiska och berömda konstverk, under rubriken ”Från Monet till Picasso”. Inte fy skam det heller!
Copyright Klimakteriehäxan
Men nu vet jag.
Det ÄR fullt möjligt att tillbringa flera dagar i London utan att trängas med alla andra på de stora shoppingstråken.
Den här gången har jag kommit hem igen utan att ha tagit ett enda steg på vare sig Oxford eller Regent Street. Inte haft Harvey Nichols eller Harrods inom synhåll. Inte sniffat på dofterna på Fortnum & Masons i och för sig underbara matavdelning.
Fast jag har gjort andra och nya bekantskaper som inte går av för hackor.
Ta till exempel utflyktsmålet Greenwich Park, där visserligen den stolta Cutty Sark gjorts osynlig för renovering och återinvigning först hösten 2008, men där man ändå bjuds på härlig utsikt, stora gröna ytor, mycket mera utrymme än i exempelvis Hyde Park. Noll-meridianen kan man grensla och sin klocka kan man ställa så superexakt som bara Greenwich Mean Time-uret visar.
Och nere vid piren, där man kan ta båt till Westminster, finns en marknad med såväl antikviteter (nåja) som mat och blommor. Dessutom olika sorters matställen – åt en underbar grillad bit chevre med sallad på trottaren i solsken och minst 18 plusgrader, trots att det bara är mars!
Tillbaka till staden, om man inte väljer vattenvägen, åker man med t-banetåget som har spåren över jord och låter passagerarna titta på Docklands, med rolig arkitektur, flikar av vatten och till och med en småbåtshamn.
Eller åk t-banan till Camden Town och ta en liten promenad längs kanalen, som har en alldeles riktig sluss. Ett enormt marknadsområde ligger runt omkring, med jätteskojiga affärer. Att titta på utbudet i punkbutikerna har sin speciella charm, de svarta långrockarna som bl a varje syntare med självaktning ska ha finns i alla storlekar i den sortens affärer, gotharnas kängor har nitar i mängder, klackarna är sylvassa och skyhöga. Den som prompt ska klä sig i kamouflage hittar sina prylar, men här finns också tovade väskor från Nepal, indiska tyger, smycken i alla prisklasser – uppräkningen kan göras hur lång som helst, och man måste verkligen inte handla, det räcker med att titta!
Här kan man också välja och vraka bland maträtterna: asiatiskt (man får provsmaka!), kebab, varm korv, pizza och paj. Det fräser om wok-pannorna och ångar frestande kring grillarna. Allt ser fräscht ut och man blir garanterat mätt för ungefär en svensk 50-lapp, vilket är klart konkurrenskraftigt i London, som numera bara slås av Moskva när det gäller första platsen på listan över städer med högst levnadsomkostnader i Europa. Detta enligt en årligen återkommande undersökning, i vilken Moskva för övrigt även har världsrekordet.
Men för den som ändå måste gå på åtminstone en liten köprunda vill jag gärna komma med två små tips: Dorothy Perkins, som finns inte bara på huvudgatorna, är oslagbar när det gäller trendiga väskor i riktigt skinn. Förvånansvärt bra priser! Exempel: rymlig och jättesnygg kasse: 25 pund. Liten och söt handväska: 4 pund.
Och så den för mig nya kedjan Evans, som har både ”normala” och större storlekar – upp till 30, tror jag rent av, och det betyder mått som räcker väldigt långt upp i viktklasserna. Klart hyfsad prisnivå.
Dessutom: tycker du som jag att Margarita är en av världens trevligaste drinkar?
Gå då till Texas Embassy, ett kvarter från Trafalgar Square, och beställ en Frozen Margarita. Den serveras i ölsejdel och är superb.
Värt en omväg, men kan också med fördel kombineras med ett besök på National Portrait Gallery som ligger precis bredvid. Museet har en fantastisk shop och just nu kan man alldeles gratis se en utställning av klassiska och berömda konstverk, under rubriken ”Från Monet till Picasso”. Inte fy skam det heller!
Copyright Klimakteriehäxan
måndag, mars 12, 2007
Sex saker du (kanske) inte vet om London
o Det är 80 procent större risk att dö på cykel i London-trafiken än att omkomma i en bilolycka.
o Londons taxichaufförer lär sig staden genom att köra runt på motorcykel med karta på styret. Det kan ta flera år innan de klarar slutprovet.
o H&M öppnar sin nya stora och extra lyxiga London-butik i veckan.
o Clas Ohlson kommer snart efter med sin första etablering i England.
o Drottningen har ett övernattningsrum i Houses of Parliament. Fast ingen tros ha använt det på ungefär 100 år. Hon har ju bara några meter hem, förstås.
o Richard Schiff (Toby i Vita Huset) har bytt West Wing mot West End. Nu står han på scenen här, på Duchess Theatre. Och han ser precis ut som Toby, men det tycks inte hjälpa – recensionerna har varit blandade men mest negativa.
Copyright Klimakteriehaxan
o Londons taxichaufförer lär sig staden genom att köra runt på motorcykel med karta på styret. Det kan ta flera år innan de klarar slutprovet.
o H&M öppnar sin nya stora och extra lyxiga London-butik i veckan.
o Clas Ohlson kommer snart efter med sin första etablering i England.
o Drottningen har ett övernattningsrum i Houses of Parliament. Fast ingen tros ha använt det på ungefär 100 år. Hon har ju bara några meter hem, förstås.
o Richard Schiff (Toby i Vita Huset) har bytt West Wing mot West End. Nu står han på scenen här, på Duchess Theatre. Och han ser precis ut som Toby, men det tycks inte hjälpa – recensionerna har varit blandade men mest negativa.
Copyright Klimakteriehaxan
Magnolian blommar
Krokusarna är nästan slut.
Påskliljorna blommar för fullt, det är härligt slösaktigt gott om lökväxter i parker och rabatter. Tusenskönorna har invaderat de knallgröna gräsmattorna.
Magnolian blommar så underbart som bara magnolia kan, andra träd har också slagit ut.
Det är helt enkelt vår.
I går, i 17 graders värme, knallade folk omkring i minikjol och bara ben, med vårens nya klackar på skorna – en variant på kilklack som liksom karvats till så att de till dels också är en klack. Ingen har turban, det tackar vi särskilt för.
Grabbarna har t-shirt och inte mycket mer, inte sällan i kombination med shorts. Har de bil kör de gärna nedcabbat.
I dag lovar meteorologen 18 grader och mera sol.
Det är vår.
I London i alla fall.
Men hur kunde jag glömma att ta med solglasögon?
Men så vitt jag förstår är det på g även där hemma – även om vi ligger en bit efter. Men det får man se från den ljusa sidan: vi har lökväxterna och magnolian kvar.
För att inte tala om vita och blå sippor.
Hej vår!
Copyright Klimakteriehaxan
Påskliljorna blommar för fullt, det är härligt slösaktigt gott om lökväxter i parker och rabatter. Tusenskönorna har invaderat de knallgröna gräsmattorna.
Magnolian blommar så underbart som bara magnolia kan, andra träd har också slagit ut.
Det är helt enkelt vår.
I går, i 17 graders värme, knallade folk omkring i minikjol och bara ben, med vårens nya klackar på skorna – en variant på kilklack som liksom karvats till så att de till dels också är en klack. Ingen har turban, det tackar vi särskilt för.
Grabbarna har t-shirt och inte mycket mer, inte sällan i kombination med shorts. Har de bil kör de gärna nedcabbat.
I dag lovar meteorologen 18 grader och mera sol.
Det är vår.
I London i alla fall.
Men hur kunde jag glömma att ta med solglasögon?
Men så vitt jag förstår är det på g även där hemma – även om vi ligger en bit efter. Men det får man se från den ljusa sidan: vi har lökväxterna och magnolian kvar.
För att inte tala om vita och blå sippor.
Hej vår!
Copyright Klimakteriehaxan
fredag, mars 09, 2007
Nedräkning
Nedräkningen har börjat.
Det är bara en liten vecka kvar nu.
Nästa fredag kväll är det dags.
Då bänkar jag mig tillsammans med en himla massa likasinnade för en riktig högtidsstund i Globen.
Dolly Parton-dags.
Hon hade premiär på sin turné i veckan, i Horsens i Danmark. Och de recensioner jag sett är översvallande. Fullblodsproffs kallas hon för – ja, fattas bara annat. Man slår fast att hon numera uppnått en viss artiststatus, det är inte längre töntigt att gilla Dolly.
Tänk att även recensenter nu kommit så långt som till att fatta det!
”Bara att kapitulera” skriver en, som förstås ändå inte kan låta bli en sväng om fettsugning och plastikoperationer. Det blir bara så med Dolly.
”Omöjlig att stå emot” konstaterar näste man – jo, bara män tycka ha recenserat Dolly i Horsens.
Om det betyder något kan man förstås fundera över.
”Man påminns om vilken enastående sångerska Dolly Parton faktiskt är, hur det finns en särskild sorts lyster som kommer fram när hon satsar för fullt i sina raka, gammaldags melodier.” fortsätter han – ja översvallande är ordet.
Själv kommer jag också med största säkerhet att svalla över.
Europa har väntat i nästan 30 år på att Dolly skulle komma hit.
Jag har inte väntat riktigt lika länge – men nu är det bara en liten vecka kvar.
Copyright Klimakteriehäxan
PS Vill du läsa recensionerna? Varsågod – klicka här och här och här.
Dessutom kan du klicka här och läsa om Dolly Partons bortglömda kroppsdelar.
Och om du undrar om uttrycket ”bara en liten vecka” så är det ärligen lånat ur barnboken om Bella och Gustav av Eva Eriksson – en fenomenal bok som roar både ungar och vuxna!
Det är bara en liten vecka kvar nu.
Nästa fredag kväll är det dags.
Då bänkar jag mig tillsammans med en himla massa likasinnade för en riktig högtidsstund i Globen.
Dolly Parton-dags.
Hon hade premiär på sin turné i veckan, i Horsens i Danmark. Och de recensioner jag sett är översvallande. Fullblodsproffs kallas hon för – ja, fattas bara annat. Man slår fast att hon numera uppnått en viss artiststatus, det är inte längre töntigt att gilla Dolly.
Tänk att även recensenter nu kommit så långt som till att fatta det!
”Bara att kapitulera” skriver en, som förstås ändå inte kan låta bli en sväng om fettsugning och plastikoperationer. Det blir bara så med Dolly.
”Omöjlig att stå emot” konstaterar näste man – jo, bara män tycka ha recenserat Dolly i Horsens.
Om det betyder något kan man förstås fundera över.
”Man påminns om vilken enastående sångerska Dolly Parton faktiskt är, hur det finns en särskild sorts lyster som kommer fram när hon satsar för fullt i sina raka, gammaldags melodier.” fortsätter han – ja översvallande är ordet.
Själv kommer jag också med största säkerhet att svalla över.
Europa har väntat i nästan 30 år på att Dolly skulle komma hit.
Jag har inte väntat riktigt lika länge – men nu är det bara en liten vecka kvar.
Copyright Klimakteriehäxan
PS Vill du läsa recensionerna? Varsågod – klicka här och här och här.
Dessutom kan du klicka här och läsa om Dolly Partons bortglömda kroppsdelar.
Och om du undrar om uttrycket ”bara en liten vecka” så är det ärligen lånat ur barnboken om Bella och Gustav av Eva Eriksson – en fenomenal bok som roar både ungar och vuxna!
torsdag, mars 08, 2007
På kvinnodagen
Det är den internationella kvinnodagen i dag.
Är du kvinna?
Du har min djupaste medkänsla. Läge för kondoleanser, helt enkelt.
För hade du i stället fötts som man så hade du förmodligen
o haft bättre betalt för det jobb du gör
o haft bättre service hemma
o haft större tyngd i de flesta sammanhang – i politiken, i företagsvärlden t ex
o inte behövt höra att en bra kock nästan alltid är en man
o haft mindre problem med att se tillräckligt bra ut
o fått mer uppskattning för det du uträttar hemma
o haft mindre bekymmer för din omgivning
o haft lättare att avancera i karriären
o haft bättre självkänsla vare sig du förtjänar det eller inte
o aldrig riskerat att på fullaste allvar bli kallad Klimakteriehäxa
Och känner du inte igen något av dessa problem – då ber jag att få gratulera.
Oavsett dagen.
Copyright Klimakteriehäxan
Är du kvinna?
Du har min djupaste medkänsla. Läge för kondoleanser, helt enkelt.
För hade du i stället fötts som man så hade du förmodligen
o haft bättre betalt för det jobb du gör
o haft bättre service hemma
o haft större tyngd i de flesta sammanhang – i politiken, i företagsvärlden t ex
o inte behövt höra att en bra kock nästan alltid är en man
o haft mindre problem med att se tillräckligt bra ut
o fått mer uppskattning för det du uträttar hemma
o haft mindre bekymmer för din omgivning
o haft lättare att avancera i karriären
o haft bättre självkänsla vare sig du förtjänar det eller inte
o aldrig riskerat att på fullaste allvar bli kallad Klimakteriehäxa
Och känner du inte igen något av dessa problem – då ber jag att få gratulera.
Oavsett dagen.
Copyright Klimakteriehäxan
onsdag, mars 07, 2007
Nyblivna mammors nojor - och lite till...
Ibland når nyheter en sent. Om det är tråkiga saker som hänt kan det kanske vara lika bra – men goda nyheter får man som bekant aldrig för många av, och inte kan de droppa för tätt heller.
Nu visar det sig att en av dina och mina kära gemensamma (jo, det tror jag) väninnor faktiskt blivit mamma. Hon blev det redan i juni i fjol och jag har inte haft en aaaaaning. Råkade upptäcka det nyss under en slentrianmässig tur på nätet.
Den nyblivna mamman skriver alldeles själv: ”Har aldrig varit så lycklig i hela mitt liv. Barnet jag fött är den underbaraste lilla varelse som någonsin skådats.”
Nej, alls ingen originell reaktion, jag håller med – det är ju precis så vi har känt det, när vi legat där med ett litet rödskrynkligt knyte på armen och förundrat räknat fingrar och tår medan underverket växelvis viftat okontrollerat med armarna, gnytt lite grand eller helt enkelt tagit sig en extra lur.
Men sedan radar modern upp diverse andra saker som händer kring hennes BB-säng och även här finns ett och annat som kan kännas igen.
-Ska du inte sätta på honom lite mera kläder? (nybliven mormor på besök).
-Och hur går det med amningen här då? (hurtfrisk barnsköterska).
-Äsch, lite ska han väl tåla! (pappa råkar tappa greppet och bebisen huvudet).
Dessutom några mamma-nojor. Som till exempel:
Tänk om jag tappar honom i toan och spolar ner honom!
Tänk om jag skulle råka stoppa in honom i torktumlaren och sätta igång den?
Tänk om vi, hans föräldrar, dör och ingen tar hand om honom?
Och du milde tid, detta är förstås bara början på ett nytt liv som kommer att bestå av oavbruten oro!
Nog nickar man igenkännande, om inte till precis allt så i alla fall till vissa delar. Själv brukade jag hålla fast handtaget till barnvagnen så att fingrarna vitnade eftersom en av våra vanligaste promenadsträckor delvis bestod av en rätt brant utförsbacke mot vatten. För tänk om jag skulle tappa taget…
Redan på hemväg från sjukhuset med min förstfödde spanade jag efter eventuella bebistjuvar som skulle sno babysittern med sitt ovärderliga innehåll ur mina armar. För att inte tala om modet med vinterluvor med barnets namn på mösskanten – en bekant från USA förklarade att på det viset visste ju varenda kidnappare direkt vad ungen hette, och så blev det jätteenkelt att ta kontakt… Inga sådana mössor kom över vår tröskel, den saken var säker.
Vi som blir mammor, vi blir naturligtvis olika nojiga, men lite noja tror jag vi drabbas av allihop.
Vår väninna som fick sitt barn i juni i fjol har inte haft tid att rapportera mer om sitt nya liv som småbarnsförälder, vilket är synd för det skulle nog ha roat oss lite till mans. Det stora klivet från singelstadiet till mammarollen är inte bara omstörtande, det är förmodligen också ganska likartat för de flesta.
Den här mamman heter Bridget Jones, alias Helen Fielding, och hennes spalt in The Independent är stängd för föräldraledighet.
Men artikeln om själva nedkomsten och dagarna som följde kan du läsa i sin helhet här.
Mycket nöje!
Copyright Klimakteriehäxan
Nu visar det sig att en av dina och mina kära gemensamma (jo, det tror jag) väninnor faktiskt blivit mamma. Hon blev det redan i juni i fjol och jag har inte haft en aaaaaning. Råkade upptäcka det nyss under en slentrianmässig tur på nätet.
Den nyblivna mamman skriver alldeles själv: ”Har aldrig varit så lycklig i hela mitt liv. Barnet jag fött är den underbaraste lilla varelse som någonsin skådats.”
Nej, alls ingen originell reaktion, jag håller med – det är ju precis så vi har känt det, när vi legat där med ett litet rödskrynkligt knyte på armen och förundrat räknat fingrar och tår medan underverket växelvis viftat okontrollerat med armarna, gnytt lite grand eller helt enkelt tagit sig en extra lur.
Men sedan radar modern upp diverse andra saker som händer kring hennes BB-säng och även här finns ett och annat som kan kännas igen.
-Ska du inte sätta på honom lite mera kläder? (nybliven mormor på besök).
-Och hur går det med amningen här då? (hurtfrisk barnsköterska).
-Äsch, lite ska han väl tåla! (pappa råkar tappa greppet och bebisen huvudet).
Dessutom några mamma-nojor. Som till exempel:
Tänk om jag tappar honom i toan och spolar ner honom!
Tänk om jag skulle råka stoppa in honom i torktumlaren och sätta igång den?
Tänk om vi, hans föräldrar, dör och ingen tar hand om honom?
Och du milde tid, detta är förstås bara början på ett nytt liv som kommer att bestå av oavbruten oro!
Nog nickar man igenkännande, om inte till precis allt så i alla fall till vissa delar. Själv brukade jag hålla fast handtaget till barnvagnen så att fingrarna vitnade eftersom en av våra vanligaste promenadsträckor delvis bestod av en rätt brant utförsbacke mot vatten. För tänk om jag skulle tappa taget…
Redan på hemväg från sjukhuset med min förstfödde spanade jag efter eventuella bebistjuvar som skulle sno babysittern med sitt ovärderliga innehåll ur mina armar. För att inte tala om modet med vinterluvor med barnets namn på mösskanten – en bekant från USA förklarade att på det viset visste ju varenda kidnappare direkt vad ungen hette, och så blev det jätteenkelt att ta kontakt… Inga sådana mössor kom över vår tröskel, den saken var säker.
Vi som blir mammor, vi blir naturligtvis olika nojiga, men lite noja tror jag vi drabbas av allihop.
Vår väninna som fick sitt barn i juni i fjol har inte haft tid att rapportera mer om sitt nya liv som småbarnsförälder, vilket är synd för det skulle nog ha roat oss lite till mans. Det stora klivet från singelstadiet till mammarollen är inte bara omstörtande, det är förmodligen också ganska likartat för de flesta.
Den här mamman heter Bridget Jones, alias Helen Fielding, och hennes spalt in The Independent är stängd för föräldraledighet.
Men artikeln om själva nedkomsten och dagarna som följde kan du läsa i sin helhet här.
Mycket nöje!
Copyright Klimakteriehäxan
söndag, mars 04, 2007
Din dator - pojke eller flicka?
Ibland är mailboxen riktig tråkig att öppna. Bara massutskick eller ointressanta besked.
Men ibland blir man lite uppiggad.
Som i dag, när en väninna valt att förmedla resultatet av ett litet grupparbete i en skolklass.
Uppgiften gällde att könsbestämma våra datorer.
Är datorn en han eller en hon?
Eleverna delades upp i pojkar och flickor.
Grupperna kom fram till olika beslut.
Tjejerna slog fast att en dator definitivt är en "han".
Beslutet grundades på fyra fakta:
1. Han kan en hel del, men vet sällan hur han ska använda sin talang utan
att få instruktioner.
2. Det är meningen att han skall hjälpa till att lösa dina problem, men
hälften av tiden är han själv det största problemet.
3. För att få hans uppmärksamhet måste du först sätta på honom.
4. Så fort du skaffat dig en vet du att om du bara hade väntat litet längre skulle du kunna hittat en bättre modell.
Killarna, å andra sidan, ansåg att en dator är en "hon".
De kunde också rada upp fyra skäl till sitt val av datorkön.
1. Ingen, utom hennes skapare, kan förstå den inbyggda logiken.
2. Det språk en dator använder för att kommunicera med en annan dator är obegripligt för alla som inte är datorer.
3. Minsta lilla misstag lagras i ett långtidsminne och kommer att ställa till problem långt efteråt.
4. Så fort du har fastnat för en, kommer du tvingas att spendera halva lönen på mer eller mindre nödvändiga tillbehör.
Jahaja - vilken sorts dator har du? Pojke eller flicka?
Men ibland blir man lite uppiggad.
Som i dag, när en väninna valt att förmedla resultatet av ett litet grupparbete i en skolklass.
Uppgiften gällde att könsbestämma våra datorer.
Är datorn en han eller en hon?
Eleverna delades upp i pojkar och flickor.
Grupperna kom fram till olika beslut.
Tjejerna slog fast att en dator definitivt är en "han".
Beslutet grundades på fyra fakta:
1. Han kan en hel del, men vet sällan hur han ska använda sin talang utan
att få instruktioner.
2. Det är meningen att han skall hjälpa till att lösa dina problem, men
hälften av tiden är han själv det största problemet.
3. För att få hans uppmärksamhet måste du först sätta på honom.
4. Så fort du skaffat dig en vet du att om du bara hade väntat litet längre skulle du kunna hittat en bättre modell.
Killarna, å andra sidan, ansåg att en dator är en "hon".
De kunde också rada upp fyra skäl till sitt val av datorkön.
1. Ingen, utom hennes skapare, kan förstå den inbyggda logiken.
2. Det språk en dator använder för att kommunicera med en annan dator är obegripligt för alla som inte är datorer.
3. Minsta lilla misstag lagras i ett långtidsminne och kommer att ställa till problem långt efteråt.
4. Så fort du har fastnat för en, kommer du tvingas att spendera halva lönen på mer eller mindre nödvändiga tillbehör.
Jahaja - vilken sorts dator har du? Pojke eller flicka?
lördag, mars 03, 2007
Drabbad av Passiv Stickning
Är stickning hett igen?
Vissa förståsigpåare hävdar det.
Jag är inte övertygad. Framför allt inte för egen del.
Genom åren har jag visserligen producerat både det ena och det andra med garn och stickor. (Min start på karriären som stickerska finns förresten redan att läsa här!).
Och den där känslan man upplever när en stickning blivit ett plagg och är redo för användning, den går nästan inte att beskriva. Plötsligt är man förvandlad till en ny Kaffe Fassett, fast betydligt mera skrytsam:
Ser ni inte – jag har gjort den själv! Fattar ni vilket jobb, vilken energi? Visst är den snygg? Visst ser den jämn och proffsig ut? Fina färger va? Nog önskar du att du hade åstadkommit något liknande? Och varm och mjuk är den också! Fantastiskt, eller hur?!
Fast så där superimponerade blev folk sällan. Men en gång ville en kille köpa en slipover jag hade skapat själv, med mycken möda och många färgbyten på varven. Då visade det sig att det mina händer hade fullbordat, det var inte till salu. Kunde inte tänka mig att skiljas från den där tröjan trots att han höjde budet.
Så småningom blev lusten större än orken – eller vad det nu var som hände. Ändå köpte jag gärna och inte alldeles sällan garn, som jag glatt satte i gång att sticka av. Fast den där ivern ville inte hålla i sig. Handarbetet trycktes ner i första bästa plastpåse, och där blev det liggande, med stickor och mönster.
Detta upprepades gång på gång, och i dag har jag garner i olika kvaliteter, färger, grovlekar och prislägen som kan förse inte bara mig utan en hel syjunta med stickning tills pensionen ebbat ut.
De ofullbordade verken är förstås en belastning på ett redan dåligt samvete. Kan inte komma ihåg när jag senast avslutade en stickning. Bara häromdagen upptäckte jag två halva tröjor, inklämda bakom annat i en inte ofta ventilerad hylla.
Och så i dag hittade jag boken som skulle visa vägen ut ur denna återvändsgränd. En bok för oss som har en massa oavslutat i stick- och virkväg.
Naturligtvis köpte jag den.
Tyvärr, gott folk, idérikedom är bra men… Cilla Ramnek, kvinnan bakom boken, och jag har inte riktigt samma smak. Då hjälper det inte att vi båda är inskrivna i de oavslutande stickerskornas skrå.
Fast en sak gillar jag. Författarinnans son säger: ”Du stickar och stickar, men jag ser aldrig att det blir något”. Då svarar hon, mycket begåvat i mitt tycke, så här: ”Se det som att jag röker. Det blir ju ingenting av det heller, snarare tvärtom”.
Kostnadsmässigt kan möjligen rökning och garnmissbruk gå på ett ut, det varierar naturligtvis.
Men passiv stickning har väl ändå aldrig skadat någon i omgivningen, eller hur?
Det är hur som helst naturligtvis det jag drabbats av.
Passiv stickning.
Skulle jag råka tillfriskna en vacker dag kanske det kan bli något av ett eller annat av alla de nystan som finns i mina vrår.
Copyright Klimakteriehäxan
Vissa förståsigpåare hävdar det.
Jag är inte övertygad. Framför allt inte för egen del.
Genom åren har jag visserligen producerat både det ena och det andra med garn och stickor. (Min start på karriären som stickerska finns förresten redan att läsa här!).
Och den där känslan man upplever när en stickning blivit ett plagg och är redo för användning, den går nästan inte att beskriva. Plötsligt är man förvandlad till en ny Kaffe Fassett, fast betydligt mera skrytsam:
Ser ni inte – jag har gjort den själv! Fattar ni vilket jobb, vilken energi? Visst är den snygg? Visst ser den jämn och proffsig ut? Fina färger va? Nog önskar du att du hade åstadkommit något liknande? Och varm och mjuk är den också! Fantastiskt, eller hur?!
Fast så där superimponerade blev folk sällan. Men en gång ville en kille köpa en slipover jag hade skapat själv, med mycken möda och många färgbyten på varven. Då visade det sig att det mina händer hade fullbordat, det var inte till salu. Kunde inte tänka mig att skiljas från den där tröjan trots att han höjde budet.
Så småningom blev lusten större än orken – eller vad det nu var som hände. Ändå köpte jag gärna och inte alldeles sällan garn, som jag glatt satte i gång att sticka av. Fast den där ivern ville inte hålla i sig. Handarbetet trycktes ner i första bästa plastpåse, och där blev det liggande, med stickor och mönster.
Detta upprepades gång på gång, och i dag har jag garner i olika kvaliteter, färger, grovlekar och prislägen som kan förse inte bara mig utan en hel syjunta med stickning tills pensionen ebbat ut.
De ofullbordade verken är förstås en belastning på ett redan dåligt samvete. Kan inte komma ihåg när jag senast avslutade en stickning. Bara häromdagen upptäckte jag två halva tröjor, inklämda bakom annat i en inte ofta ventilerad hylla.
Och så i dag hittade jag boken som skulle visa vägen ut ur denna återvändsgränd. En bok för oss som har en massa oavslutat i stick- och virkväg.
Naturligtvis köpte jag den.
Tyvärr, gott folk, idérikedom är bra men… Cilla Ramnek, kvinnan bakom boken, och jag har inte riktigt samma smak. Då hjälper det inte att vi båda är inskrivna i de oavslutande stickerskornas skrå.
Fast en sak gillar jag. Författarinnans son säger: ”Du stickar och stickar, men jag ser aldrig att det blir något”. Då svarar hon, mycket begåvat i mitt tycke, så här: ”Se det som att jag röker. Det blir ju ingenting av det heller, snarare tvärtom”.
Kostnadsmässigt kan möjligen rökning och garnmissbruk gå på ett ut, det varierar naturligtvis.
Men passiv stickning har väl ändå aldrig skadat någon i omgivningen, eller hur?
Det är hur som helst naturligtvis det jag drabbats av.
Passiv stickning.
Skulle jag råka tillfriskna en vacker dag kanske det kan bli något av ett eller annat av alla de nystan som finns i mina vrår.
Copyright Klimakteriehäxan
fredag, mars 02, 2007
En skitsak
Ideligen slås jag av en och samma tanke. Egentligen en skitsak, men ändå.
Den kan låta lätt absurd, men ni kommer snart att fatta.
Tanken är nämligen, att alla rörelsehindrade människor måtte ha fantastiskt långa armar.
Vad kan annars vara förklaringen till hur man placerar toapappersrullen på handikappmuggen?
Alla hamnar vi ju där ibland, när kön till de övriga är lång eller antalet bekvämlighetsinrättningar underdimensionerat.
Mig händer det titt som tätt på jobbet, där rätt många människor samsas om två toaletter – den ena helt stadgeenligt rullstolsvänlig.
Men när jag sitter där och ska ha tag i en pappersbit, då får jag sträcka mig så att jag nästan trillar i golvet. Och då undrar jag hur folk som är lite mer småväxta gör, själv är jag åtminstone av någon sorts medellängd och vad beträffar armarna brukar mina kunna platsa som ”kalasarmar” – alltså sådana som når det man verkligen vill räcka.
Har verkligen ingen begåvad uppfinnar-Jocke kunnat kläcka idén till en hållare som går att placera lite annorlunda? (ibland har någon hängt rullen direkt på de fällbara stödhandtagen). Har ingen rörelsehindrad vrålat av ilska? Är det alltså bara jag som är missnöjd – ja, i så fall är det väl skit samma, vilket måste vara ett lämpligt uttryck i sammanhanget.
Då har jag ändå inte sagt ett pip om hur det känns när man äntligen lyckats fånga upp den där eftertraktade pappersfliken. Som i nästa sekund dalar mot golvet som en kvadratdecimeter stor pappersflaga, medan resten av rullen är bergfast förankrad i den där förkättrade hållaren, som kan göra konfetti av hur många meter toapapper som helst.
Om man bara räcker det, vill säga.
Copyright Klimakteriehäxan
Den kan låta lätt absurd, men ni kommer snart att fatta.
Tanken är nämligen, att alla rörelsehindrade människor måtte ha fantastiskt långa armar.
Vad kan annars vara förklaringen till hur man placerar toapappersrullen på handikappmuggen?
Alla hamnar vi ju där ibland, när kön till de övriga är lång eller antalet bekvämlighetsinrättningar underdimensionerat.
Mig händer det titt som tätt på jobbet, där rätt många människor samsas om två toaletter – den ena helt stadgeenligt rullstolsvänlig.
Men när jag sitter där och ska ha tag i en pappersbit, då får jag sträcka mig så att jag nästan trillar i golvet. Och då undrar jag hur folk som är lite mer småväxta gör, själv är jag åtminstone av någon sorts medellängd och vad beträffar armarna brukar mina kunna platsa som ”kalasarmar” – alltså sådana som når det man verkligen vill räcka.
Har verkligen ingen begåvad uppfinnar-Jocke kunnat kläcka idén till en hållare som går att placera lite annorlunda? (ibland har någon hängt rullen direkt på de fällbara stödhandtagen). Har ingen rörelsehindrad vrålat av ilska? Är det alltså bara jag som är missnöjd – ja, i så fall är det väl skit samma, vilket måste vara ett lämpligt uttryck i sammanhanget.
Då har jag ändå inte sagt ett pip om hur det känns när man äntligen lyckats fånga upp den där eftertraktade pappersfliken. Som i nästa sekund dalar mot golvet som en kvadratdecimeter stor pappersflaga, medan resten av rullen är bergfast förankrad i den där förkättrade hållaren, som kan göra konfetti av hur många meter toapapper som helst.
Om man bara räcker det, vill säga.
Copyright Klimakteriehäxan
torsdag, mars 01, 2007
Ny syn på tulpanen
Mina trogna läsare vet att jag gärna sjunger tulpanens lov, speciellt så här års, när inget piggar upp en bättre än en rejäl tulpanbukett.
Och på något vis går jag omkring och tror att alla håller med mig, även om de inte trumpetar ut sin förtjusning.
Så stöter jag plötsligt på en för mig alldeles ny bild av tulpanen. Det är i ”Tillbaka till Iran”, en bok av Azar Mahloujian, som det uppenbaras för mig att tulpanen också kan vara en symbol för död. Författarinnan har levt i exil i Sverige i ungefär 20 år, på flykt undan mullornas Iran, där varje kvinna måste döljas i en burqa, där män och kvinnor inte bör vistas i samma lokaler, där en kvinna aldrig får sjunga solo om män lyssnar.
Men tulpanen har inget med kvinnoförtrycket att göra.
I stället handlar det om de soldater, ofta mycket unga, som drog ut i heligt krig – jihad – för islams skull.
I åtta långa år pågick kriget.
Och många som med vapen i hand förde Allahs talan kom aldrig hem levande. Men de kom till paradiset, de blev martyrer för religionens skull. Det var i döden de fick tulpaner.
Mahloujian berättar hur martyrernas familjer fick besök av människor, som gratulerade till sonens upphöjelse till martyr, ett omvänt sätt att beklaga förlusten. Hon fortsätter: ”Tulpanen som hade blivit symbolen för martyrskapet finns inte överallt längre. Dödens och martyrskapets blomma hör till det förflutna, massproduktionen av tulpaner är slut. Tulpanen väcker sorg och ängslan, tillhör dödens rike, luktar död.”
Kom sen inte och säg att man inte lär sig nya saker av att läsa böcker. Men jag gömmer undan denna nyförvärvade insikt – och behåller min kärlek till tulpanerna.
ISBN 91-7389-154-1
Copyright Klimakteriehäxan
Och på något vis går jag omkring och tror att alla håller med mig, även om de inte trumpetar ut sin förtjusning.
Så stöter jag plötsligt på en för mig alldeles ny bild av tulpanen. Det är i ”Tillbaka till Iran”, en bok av Azar Mahloujian, som det uppenbaras för mig att tulpanen också kan vara en symbol för död. Författarinnan har levt i exil i Sverige i ungefär 20 år, på flykt undan mullornas Iran, där varje kvinna måste döljas i en burqa, där män och kvinnor inte bör vistas i samma lokaler, där en kvinna aldrig får sjunga solo om män lyssnar.
Men tulpanen har inget med kvinnoförtrycket att göra.
I stället handlar det om de soldater, ofta mycket unga, som drog ut i heligt krig – jihad – för islams skull.
I åtta långa år pågick kriget.
Och många som med vapen i hand förde Allahs talan kom aldrig hem levande. Men de kom till paradiset, de blev martyrer för religionens skull. Det var i döden de fick tulpaner.
Mahloujian berättar hur martyrernas familjer fick besök av människor, som gratulerade till sonens upphöjelse till martyr, ett omvänt sätt att beklaga förlusten. Hon fortsätter: ”Tulpanen som hade blivit symbolen för martyrskapet finns inte överallt längre. Dödens och martyrskapets blomma hör till det förflutna, massproduktionen av tulpaner är slut. Tulpanen väcker sorg och ängslan, tillhör dödens rike, luktar död.”
Kom sen inte och säg att man inte lär sig nya saker av att läsa böcker. Men jag gömmer undan denna nyförvärvade insikt – och behåller min kärlek till tulpanerna.
ISBN 91-7389-154-1
Copyright Klimakteriehäxan
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
