Carpe diem i buskarna

Något händer därute. Det hörs.

Fågelkvitter!

I varenda buskage jag passerar på min promenad i det vackra vädret är det full fart på fågellivet. Det är gråsparvarna som piggnat till.

De små rackarna hörs alltså, men syns knappt. I perfekt kamouflagekostym far de runt mellan grenarna, landar en kort stund för att strax byta position. Posera för min kamera vill de verkligen inte, rena Greta Garbo-takter som kräver en betydligt tjusigare optik än den jag förfogar över. Inte är de väl särskilt omtyckta heller, liknas ofta vid flygande råttor. Och nog för att jag deklararet att jag har pippi på fåglar (klicka på etiketten pippi här på bloggen!) men då handlar det inte om levande exemplar.

Men det glada kvittret tar jag tacksamt emot. Det ger en aning om vår, sedan får meteorologerna säga tusen gånger till att vi har mer vinter att vänta. Gråsparvarna reagerar på dagsläget. Carpe diem, kvittrar de alldeles uppenbart där i buskarna. Och de är många. Hur många är förstås omöjligt att avgöra så här i en hast.  

Nog är vi väl åtskilliga som på frågan om vilken fågelart som är allra vanligast i vårt land skulle svara just gråsparv? Jag skulle definitivt göra det. Om det nu inte vore så fiffigt ordnat att jag vid det här laget vet bättre.

För det är inte de små gråbruna som är allra vanligast. Nej, vi måste byta färgskala, tänka gul-svart i stället. Eftersom svaret på vanligaste fågelarten faktiskt är talgoxe. Detta kunde slås fast i årets nyss genomförda fågelräkning, som genomförs sista helgen i januari varje år. Nu gäller räkningen besökarna vid våra fågelbord, de som gömmer sig i skogen kommer inte med i statistiken – men ändå!

Det är Sveriges Ornitologiska Förening (SOF) som genomfört räkningen, för åttonde gången, och jag häpnar över resultatet. Mina blyga gråsparvar hamnar först på tionde plats, slagna av såväl pilfink och blåmes som domherre och koltrast. I min värld skulle exempelvis skatan, den stiliga i moderiktigt svartvitt, komma tvåa, men den är åtta. Hela listan kan du läsa här.

Fast just i dag var det hur som helst gråsparvarna som dominerade fågellivet. Verkar vara helt nöjda med sin tiondeplats på listan. Och det har vi ju alla fått lära oss: att det är ädlare och viktigare att delta än att vinna.

Gråsparven blir aldrig en vinnare. Det är den för Garbo-lik för … men liksom Garbos existens är evig i mångas minne stannar gråsparven också kvar. Det tror jag vi kan lita på. Carpe diem är en bra princip, också inne bland buskarna!

Copyright Klimakteriehäxan
Om du klickar på bilderna här på bloggen ser du dem i större format.

Veckans fönster är BLÅTT

Blått är en vacker färg. Den gör sig bra på textilier, på keramik, i naturen, på glas, ja på nästan allt. 

Så när Veckans fönster ska vara just blått är det lätt att dra sig till minnes interiören i Kaiser Wilhelms Gedächtnis-kirche i Berlin, där en glasmosaik bildar både vägg och fönster och ger kyrkorummet en mycket speciell prägel. Kyrkan är under renovering, men man kan ändå leta sig in och möta allt det blåa.

Och eftersom jag inte lyckats hitta bilder till ett enda Veckans fönster-tema tidigare i år slår jag till med två bilder i dag.

Fotot nedan är från Gran Canaria. Där, precis som i Grekland, gillar man blått i stadsbilden. Det blåa tillsammans med de kritvita väggarna skänker svalka på något vis, det ser fräscht och tilltalande ut - inte sant?

Dessutom anar jag solvärmen när jag tittar på bilden, hur kinderna rodnar, jag förnimmer fläkten från det salta havet. Skulle inte ha något emot att fara iväg söderut, allra helst redan i morgon ... men här väntar blåst och kallt, om jag förstår meteorologerna rätt.

Copyright Klimakteriehäxan

Tisdagstema NER

Det finns en gren av människosläktet som kan kallas vintercyklister. I bästa fall syns de i trafiken, tack vare en hygglig lykta, rena reflexer eller rent av en neonskimrande säkerhetsväst, faktiskt en allt vanligare syn åtminstone i stadstrafik. De mest envetna investerar i dubbdäck och pumpar dem med det som Kurt Olsson skulle kalla vinterluft.

Faktum är att cykeldäck med dubbar är på stark frammarsch, så stark att en kvinna som ägnar hela sin yrkesverksamma tid åt forskning kring cyklande och cyklar nyligen fick inte mindre än 700 000 kronor för att specialstudera vinterdäcken. Mig kommer Anna Niska i Linköping dock inte att övertyga, jag är numera oavsett väglag livrädd för att trampa mig fram på huvudstadens gator. Förr gjorde jag det alltid, oslagbart både vad beträffar tidseffektivitet, kostnad och fysisk vinning.

Man skulle kunna tro att det är bilar och bussar som skrämmer mig mest, åtminstone om man känner till att buss 54 skrapade av skinnet på knogarna på min vänstra hand dagen före mitt bröllop så att jag ståtade med ett präktigt plåster när jag gifte mig. Fast ringen gick att trä på, plåstret till trots. Och betydligt värre incidenter med cyklister i trafiken har både ni och jag hört talas om.

Men det är de andra cyklisterna som är värst. De som tror att det är Giro d' Italia och Tour de France på en och samma gång, trots att de befinner sig på en helsvensk cykelbana där ingen rosa ledartröja hägrar och Lance Armstrong faktiskt aldrig trampat en enda fuskig meter. Och med det i åtanke vore det ju då ännu dummare att utmana ödet i vinterväglag.
Vilket betyder att min cykel står översnöad och lite bortglömd. Slarvigt men sant. Några dubbdäck kommer den aldrig att förses med.

Det är hur som helst lätt att konstatera, att jag inte är ensam om att låta velocipeden stå orörd. Behöver bara titta ner över balkongräcket för att se de andra stackars vraken.
Fast när tisdagstemat är NER passar ju den utsikten precis!

Copyright Klimakteriehäxan 

Huvudsaken

Det dyker upp odiskutabla bevis på att jag blivit vuxen, En Äldre Person. Många av de där signalerna  medför inga som helst problem, men icke desto mindre är de väldigt tydliga. Just i dessa dagar konstaterar jag ett sådant tecken som visar på en viss mognad, en utveckling jag absolut aldrig skulle ha trott komma min väg om ni hade frågat mig för några år sedan.

Men nu står det helt klart: jag har blivit förändrad. Och förändringen består i att jag nu för tiden, av alldeles egen och fri vilja, tar på mig en huvudbonad när termometern visar ett ansenligt antal minusgrader. Mössa på!

Annat var det förr. Mamma förmanade. Vad skulle jag drabbas av för hemska åkommor, jag som vägrade att sätta något varmare än ett paraply över skallen, oavsett väderlek? Inga, ansåg jag bestämt. Lika lite som att det var ett problem att ha nylonstrumpor och pumps i snögloppet.

Missriktad fåfänga, självklart. Fast jag var inte ensam. Visst hade vi stickade luvor, käcka baskrar – den allra mest avskydda varianten av alla – hattliknande saker, sjaletter och mössor av sporttyp, men de trycktes långt in i garderoben eller ner i en låda för att aldrig mer se dagens ljus. De ligger förmodligen där än. 

I dag hivar jag upp en skrålla med lammskinn inuti, drar den över öronen och ända ner till ögonbrynen och tycker förstås att det är jätteskönt när isvindarna hejdar sig utan att nå min hårbotten.

Klädsamt? Det kan verkligen diskuteras. Dottern, som var med när jag hittade den och vars omdöme jag oftast litar på, dömde ut den fullständigt.

-Du köper INTE den där, sa hon med sin allra strängaste röst.

-Men känn så mjuk och gosig den är! sa jag. Och inte dyr heller!

-Den är HEMSK, upprepade hon.

-Fast jag tar den nog i alla fall, protesterade jag.

-Du har den ALDRIG när jag ar med!!! sa barnet med många bestämda utropstecken och blängde på modern.

I dag är jag väldigt nöjd med den där mössan. Vilket väl får kallas för huvudsaken. Dottern har inte heller några problem med den. För runt hennes panna är det drygt trettio plusgrader medan hon viftar med tårna i den thailändska sanden. Och om vi vore på samma plats skulle jag definitivt inte ha mössan, möjligen en liten piffig solhatt … kanske rent av en hon kunde tänkas godkänna.

Annat är det i minus fjorton och snålblåst. Mössa på, tantvarning eller ej!

Copyright Klimakteriehäxan

Tisdagstema BYGGNAD

Brrrr. Det är kallt. Riktig vinter. Ganska skönt att stanna inomhus, inte sant?

Men ut måste vi ju. Till jobbet, till dagis, till butiken, till skolan.

Om jag har gott om tid kan jag transportera mig mellan hem och arbetsplats över vattnet. Man tar Djurgårdsfärjan på Skeppsbron och kliver av vid Gröna Lund, eller i omvänd riktning. Månadskort för kollektivtrafiken gäller, och som passagerare känner man sig lite som turist i egen stad.

Nog är det mer lockande att ta den där båtturen när plusgraderna är närmare tjugo, yllemössan bortglömd och de varmfodrade stövlarna utbytta mot sandaler. Fast de där turerna, de går oavsett årstid. Och skramlet av isbitar längs skrovet är inte lika njutbart som fågelsång, men har väl ändå en viss charm.

När vi rundar Kastellholmen speglar sig själva Kastellet i den blanka mosaiken av vatten och is. I den här kåken av rött tegel fanns rum för militär personal som hade åtta kanoner att fyra av mot eventuella inkräktare. På toppen vajar den tretungade örlogsflaggan. Det lär den ha gjort sedan 1660-talet och den sägs visa att Sverige är i fred och fortsatt en självstyrande nation. Puh!

Runt Kastellholmen finns ett 30-tal skeppsvrak, det har Statens Fastighetsverk konstaterat. Som tur är blir inte "min" Djurgårdsfärja ännu ett kapsejsat fartyg, för färden går utan problem, även om kylan biter i kinderna.

Men Kastellet, en gång ritat av arkiekten Fredrik Blom, i dag ett statligt byggnadsminne och ett välkänt landmärke för den som närmar sig Stockholm med båt, platsar väl när Tisdagstemat är BYGGNAD. 

Copyright Klimakteriehäxan

Så enkelt!

Tänk så enkel vägen till ett sundare liv kan vara. Ni vet: det där nya livet som skulle börja på nyårsdagen, eller kanske efter helgerna, i alla fall allra senast i slutet av januari ... Hittade nyss detta tips, utan avsändare, på nätet.

För min del kvarstår dock ett litet problem: jag tittar så lite på reklam-tv att jag inte har riktig koll på vad man gör reklam för. Men ändå.

Nu blommar det igen!

Snön ligger vit på taken, men jag tror inte att tomten är vaken. Snarare att han gått i ide och bidar sin tid – för vem vet, kanske också tomtar njuter av grönare årstider än den här?
Inne blommar det hur som helst.

Det är julgranen, oavbrutet törstig sedan den kom in och i fot, som står för den diskreta prakten i år igen. Och än en gång fascineras jag av de små blommorna, så vackra om man tittar nära, så nära som man väl aldrig kommer dem när granarna står kvar ute i skogen.

Blommorna har hittills gjort det omöjligt att slänga ut det lilla trädet, men nu är nådatiden snart över.
På söndag åker den ut. Obönhörligen.
För nu har ju tulpantiden börjat, tack och lov ...

Copyright Klimakteriehäxan 

I morgon kan vara en annan dag

Den här bloggen har fyllt åtta år. Bemärkelsedagen inträffade i december. Den förbigicks med  tystnad – åtta är väl ingen ålder att fira?

Ibland undrar jag om Klimakteriehäxan rent av passerat sitt bäst-före-datum (ja så kan namnet förvisso tolkas ... :-D). Jag tycker att antalet sidvisningar slutat öka, jag ser färre spår av besökarna i kommentarsspalten, får inte längre särskilt många mail.

Så för ögonblicket, efter nästan 3000 inlägg, är åttaåringen inte riktigt på hugget.

Men man vet aldrig. Rätt som det är, kanske redan i morgon?, kan läget se annorlunda ut. I så fall hör jag av mig!

Copyright Klimakteriehäxan

Resfeber

Den har slagit till nu. Resfebern.

Inte brukar jag oroa mig särskilt mycket inför vare sig start eller landning. Möjligen kan själva packningen vara lite stressfylld. Men inte resten.

Fast nu är det annorlunda. Svårt att somna flera kvällar redan. Och i morgon bär det av.

Fast det är ju inte jag som ska ut och lufta mig i världen. Det är Dottern som sparat och förberett sig för en tre månader lång bortovaro, med start i Thailand. Och mamma är inte riktigt glad. Tänk så mycket som kan hända! Så många mörka moln som kan torna upp sig! Så  många knepiga situationer man kan hamna i, helt utan egen förskyllan!

Jo då, jag vet att jag är långt ifrån ensam om känslan. De är många, de svenska ungdomarna som flyr vintern och söker äventyret långt hemifrån.  I allmänhet går det dessutom bra. Men det är väl det där med morsor. Och tre månader – så länge!

Visst, jag har ju gjort samma sak själv. Minns min mors sorgsna blick när hon undrade vad i all världen jag skulle göra en lång tid på andra sidan havet, i Centralamerika – kunde jag inte hålla mig lite närmare åtminstone?

Som om det nu skulle hjälpa. Vi kan bli ihjälslagna, överkörda av en spårvagn eller misshandlade in i invaliditet nästan var som helst, kanske i Nässjö? Och en resa dit skulle väl ingen oroa sig eller varna inför?

Så det är bara att bita ihop och se tiden an. Vi brukar ju ändå tycka att veckorna passerar ganska fort … Och jag verkar vara ensam om den där resfebern. Den stora nya röda ryggsäcken är inte packad än.

Men det blir den. Möjligen efter ett litet stresspåslag. Sedan är det bara Äventyret som väntar. Plus en sträng order att lyda: sms-a mor. Ofta.
I väntan på det första skickar jag hur som helst med henne en önskan om en lycklig resa!

Copyright Klimakteriehäxan

Tisdagstema: Best of 2012

På denna årets allra första dag, som råkar vara en tisdag, ställs jag inför ett omöjligt beslut. För när veckans Tisdagstema ska vara bästa bild eller bästa händelse från den gångna året kan jag omöjligt välja, åtminstone inte medan 2013 bara är några timmar gammalt.

Därför blir det helt enkelt en bild på vårt middagsbord i går kväll, färdigt med nykokt hummer som förrätt. Hummern var jättefin, med det där med "årets bästa" är en svår etikett. Därför väljer jag att påstå att detta var "Best of 2012 års nyårsförrätter". I alla fall hemma hos oss ...

Må de godaste humrarna kanta din väg genom 2013!

Och skulle jag råka komma på en best-of-bild lite senare ber jag att få återkomma!

Copyright Klimakteriehäxan

PS Humrarna köptes INTE på Melanders ... 

Den sista dagen

Årsavslutning. Högtidligt? Tja, sisådär. Jag tillhör inte sorten som med största allvar ser tillbaka, filosoferar kring det som har varit och det som eventuellt kunde ha varit. Och att avge nyårslöften för tid som ska komma aktar jag mig numera för, eftersom jag mycket sällan eller aldrig hållit dem hittills.

Alltså ser jag inga stordåd i kristallkulan inför 2013. Och eventuella personliga ambitioner håller jag tyst om …

Men andra gör säkert det, ser stora saker komma alltså. Och det är väl tur – så att inte jag ska känna mig skyldig till att världen stannar av, menar jag.

Kan hur som helst konstatera, att ännu har den inte gjort det. Dagens långa köer utanför Systembolagsbutikerna och i ICA-kassorna talar sitt tydliga språk: ikväll ska det bli fest. Jo, det blir det här också. Vi har grannstafett: förrätt hos oss, varmrätt en trappa upp, dessert ännu en våning högre och så skålar vi på tolvslaget hos dem som bor med allra bästa utsikten, på nionde våningen.

Det brukar vara enorma fyrverkerier över hela Stockholm på nyårsnatten. Men den gråa himlen ligger ganska nära marken i dag, så frågan är väl hur mycket man kommer att se.

Ljudet kommer vi ändå att höra, till hundars och små barns förtvivlan. Och sedan har vi som tur är väldigt nära hem, till sängen där vi startar 2013, förhoppningsvis i godan ro.

GOTT NYTT ÅR ÖNSKAS NI ALLA!

Copyright Klimakteriehäxan

Nyårsgodis?

Efter ytterligare två av dessa vedervärdiga, tidningsfria helgdagar är ordningen återställd och pappersprasslandet vid frukostbordet tillbaka. Skönt!

Min mor, 90+, på julbesök bläddrar lite förstrött. Men hajar till, syn- och hörbart häpen. Håller upp tidningen för att visa mig:

-Titta, vad i all världen är det dom säljer?

Hennes blick har fastnat på en klart iögonenfallande annons från en synnerligen respektabel matleverantör/restauratör specialiserad på fisk och skaldjur, nyårsmenyernas toppnummer.

Jo, jag ser genast vad det är. Bilden föreställer en hummer, men en hummer plåtad ur tämligen originell vinkel. 

Lugnar mamma med upplysningen. Hon suckar, säger att hon – faktiskt! – för ett ögonblick tyckte sig se något helt annat. Och visst, jag förstår vad hon menar.

Jag kan inte låta bli att tänka att möjligen avser reklamen en snuskhummer. Till okänt kilopris.

Copyright Klimakteriehäxan

Också en sorts örhänge ...

Om ni inte fattat det tidigare så kommer det nu att bli glasklart för er att jag är en rysligt gammalmodig människa.

Det har nämligen blivit dags att göra (ännu) en träda-fram-are:

Jag har aldrig lyssnat på en enda podcast, dagens absoluta hit i örhängesbranschen.

Hur fruktansvärt omodernt detta mitt beteende är framstod i pinsamt kristallklar dager när ämnet kom upp med en väninna, klart 50+. Hon, som alltid varit en ivrig bokläsare, hinner knappt läsa någonting alls längre. Eftersom hon lyssnar på sina favoriter som gör podcastradio. Lyssnandet inkräktar också på sömnen, så bra är det tydligen.

Att det finns någon sorts amatörradio – de första svenska avsändarna  dök upp någonstans i mitten av 2000-talet – som sprids utanför de ”vanliga våglängderna” känner vi väl till. Men att det skulle vara värt att leta upp? Nej, det har jag inte insett, förrän möjligen nu. Det finns ju så oändligt mycket att botanisera bland på nätet: spel, musik, facebook, Twitter, bloggar, alla nätsidor med ett speciellt syfte som prisjämförare, kartor, köp&sälj.

Hittar man en podsändning man gillar kan man liksom prenumerera på den och får då automatiskt meddelande när något spelats in och ligger klart för lyssning. Och det är inte alls bara amatörer som ägnar sig åt detta: humorduon Filip och Fredrik har stor publik, liksom Alex Schulman med partner Sigge Eklund och Jenny Strömstedt tillsammans med Carina Berg, för att ta några exempel

En favorit för många heter Värvet, och det verkar som om flera olika upphovspersoner står bakom de sändningarna, som Babben Larsson och Özz Nujen. De flesta podradioskapare förefaller ”posta” ett nytt inslag ungefär en gång i veckan. Och när jag nu surfar runt och läser så blir mitt intryck att de allra flesta går in för att vara roliga – även om det också verkar som om mer seriösa samtal ingår i det samlade utbudet.

  

I inte mindre än sju år har ett podcast-pris delats ut, i olika kategorier, och det är lyssnarna som har röstat. Ni hittar listan över alla här – 43 svenska kanaler är nämnda. Lustigt nog är den som ligger sist på listan uppenbarligen skapad av två personer, men kanske är de inte riktigt nöjda själva, eftersom totala antalet röster de fått är EN ...

Ja det är långt ifrån enkelt att slå sig fram i dagens mediala brus. Podradio är ett mellanting mellan blogg och radio, påstår någon.

Kanske skulle man ta och köpa en mikrofon och dra igång? Klimakteriehäxan som podcast, det verkar väl supermodernt? Som ett uppvaknande mitt i nutiden, kanske?

Får väl börja med att lyssna lite. Och fundera vidare … innan jag satsar på örhängesbranschen ...

Copyright Klimakteriehäxan

Tisdagstema JULPYNT

Denna vecka var motivet för bilderna i fotokedjan Tisdagstema inte långt borta ...

Och eftersom jag fick svårt att välja blir det en flerstegsraket.

Vi börjar med stjärnan som lyser hela december i så många svenska fönster, i så många olika färger, i så många skilda utföranden. Men bristen på ljus lider vi alla av, och det är väl därför vi är extra förtjusta i våra adventsstjärnor och låter dem glänsa över sjö och strand. Ja, och land, förstås.

Sedan har vi det där med maten. Mycket på julbordet är relaterat till grisen: skinka, sylta, doppspad och i riktigt traditionella sammanhang både -fötter och .-huvud. Fast man ska inte glömma marsipangrisen! Ett populärt inslag i mathållningen under juldagarna, förmodligen också ett av de minst hälsobefrämjande. Min specialgris, handgjord direkt för mig, har också lite julblommor med sig - detta eftersom kreatören visste att jag är förtjust i blomster, alldeles oavsett årstid.

Min tredje bild får symbolisera det som startar redan på juldagens morgon: rushen till mellandagsrean, där det man köpt och gett bort i går måndag i dag tisdag kostar hälften så mycket. Alltså räcker en liten portmonnä i stället för den stora plånboken! Dock har vi väl lärt oss läxan vid det här laget och ger bort löften som sedan omvandlas till klapp med en liten men helt uthärdlig försening.

Och apropå det så kan jag inte undanhålla er julens bästa "julklappsrim". En vit papperslapp instoppad mellan barren i granens topp. Att utläsas LAPP TOPP. Jo, det är dags för mig att få en ny laptop, så det ska den mer datainriktade Maken hjälpa mig att införskaffa. På mellandagsrean, självklart. 

Copyright Klimakteriehäxan

God jul!

Klockan är över midnatt och det är faktiskt julafton. Vitt ute, många ljus inne, ekologisk skinka (minsann), granen klädd. Men det blev många tomtar över, nissar som fick återvända till förvaringen i källaren utan att få lufta sina luvor.

Det är för evigt en gåta var alla dessa julprylar kommer ifrån - nej, det är det naturligtvis inte, jag har i allmänhet köpt dem alldeles själv. Gåtan består förstås i hur jag kan ta mig till att handla ännu en julgransprydnad, en ljusstake eller (ja okej då) en liten tomte ...

Vissa saker har dock sin reserverade plats här hemma när det är jul. Så till exempel bonaden med fem raska tomtar i rad, en julklapp för många år sedan medan min systerdotter, nu fullständigt vuxen, fortfarande var en ganska liten flicka. Jag tror att den här julprydnaden vunnit mitt hjärta för att den står i så skarp kontrast till allt det glittriga och bjärta, som på KaDeWes julgran i Berlin (bilden nedan), även om jag i och för sig kan gilla det också, på rätt ställe och i lagom portioner.

Den här strama kvintetten återfinns år efter år på min köksvägg och med deras hjälp önskar jag nu er alla en riktigt god jul, med väsentliga delar av önskelistan uppfylld. Och då tänker jag inte i första hand på prylarna, utan mer på sällskapet, stämningen, lugnet och kanske också en riktigt trivsam måltid. Det är väl det där man brukar kalla julefrid, helt enkelt?
GOD JUL!

Copyright Klimakteriehäxan