Lennart Hellsing – en modig ordbrukare

Tänk att inte förrän han är död inser jag hur mycket han har påverkat mig. Dig. Oss.

Lennart Hellsing debuterade 1945 och har sedan dess skapat ett drygt hundratal böcker. Han har blivit tonsatt, iscensatt och någon gång ifrågasatt, men mest hyllad – fast Alma-priset hann han aldrig få, trots sin enorma och fantastiska produktion och sin höga ålder (han blev 96).

För oss som så att säga är födda på svenska och har växt upp från 40-talets mitt ända till i dag har han i alla fall varit en högst betydande person. Jag tror att hans stora,viktiga insats har handlat om ett högst personligt och modigt ordbruk.

Vem skulle annars ha fått barn att redan före skolåldern anamma ord som mazurka, palsternacka, spektakel, paprika och vitamin? /.../

Läs hela min fundering kring den legendariske Lennart Hellsing, barn och läsning på News 55, sajten för dig som vill hänga med men slippa tramset. Kommentera gärna, dela ännu hellre!

Copyright Klimakteriehäxan

Kamrat Google – en vän att lita på

Sätter mig vid datorn och bara MÅSTE googla om det där som jag funderat på, vad det nu var. Det är så numera: vi kan ställa alla våra frågor till kamrat Google, som ju har svar på det mesta (bara man formulerar frågan på ett bra sätt).

Att googla är sedan tolv år tillbaka ett svenskt verb, för 2003 kom det upp på den så kallade "nyordslistan" som publiceras varje år av svenska språkrådet. Och ingen ifrågasätter ordet, inte ens den mest puristiska språkpolis. Ja ni vet väl att det på sin tid hävdades (av Viktor Rydberg, han med "Midvinternattens köld är hård") att det matematiska begreppet "tangent" skulle kallas "snudd" och "korda" analogt med det heta "fyllsnudd"?

Hur som helst har Rydberg tystnat för gott, han gjorde det 1895, och jag har inte stött på någon annan som försökt försvenska vårt googlande. Behovet finns väl helt enkelt inte. Vi googlar bara vidare, miljontals sökningar på bara en kort sekund. En teknisk analfabet fattar ingenting av hur det går till. Bara att tacka och ta emot.

Det finns dock en sak till med Google som jag inte begriper: tänk att man kostar på sig – och oss – alla dessa varierade toppbilder som möter en när man klickar sig in! De kallas för "doodles". När Sverige gick till val syntes det direkt på Google, Pride-veckan, storhelger och högtider får sin egen bild, liksom stora sportevenemang. Just nu öppnar jag till tre olika, men lika sympatiska, illustrationer: ett tårtkalas, en vandring över en bro och en härlig liten sommarutflykt med en bok i det gröna.

Man får anta att boken är skriven av Lucy Maud Montgomery och handlar om Anne på Grönkulla (Anne of Green Gables). Författarinnan, från Kanada, skulle ha fyllt 141 i dag. Böckerna om den rödhåriga flickan har översatts till mer än 20 språk och sålts i 50 miljoner exemplar, och såväl tårtan som bron finns med i berättelsen. Men först gick det för Montgomery som det gjorde för Astrid Lindgren: alla förlag tackade inledningsvis nej till hennes manus ...

Någon – som visar sig heta Olivia Huynh, jag har googlat – har alltså tänkt på Anne och för dyra pengar suttit och kreerat dessa bilder som dessutom är animerade, doodles är ofta det. Jag kan till råga på allt misstänka att många är så fokuserade på det ämne de ska googla att de inte över huvud taget märker den där fiffiga illustrationen som säger ett diskret "välkommen".

Men det är bara att googla på. I morgon är en annan dag. Förmodligen är också startbilden då en annan hos Google, en vän att lita på i alla väder.

Copyright Klimakteriehäxan (fast bilderna är förstås Googles)

PS En annan språkfundering i samma härad kan du läsa här! Och om du vill kolla doodles som använts tidigare bjuder man här på ett komplett arkiv!

Inget går upp mot falukorv

Gossen har med marginal passerat 40-årsdagen och flyttat till utlandet. Men kom nyligen hem till Sverige på blixtvisit i jobbet och passade då på att göra en visit hos mamma. Det skulle bli en välkommen middag på tu man hand. I frysen fanns en delikat fiskgryta.

-Morsans fiskgryta? Det blir gott! sa sonen, som inte haft chansen att äta den på riktigt länge.
Men så skulle han väl ta en öl eller något och öppnade kylskåpsdörren. Hela människan stelnade till.
-Du, sa han, det ligger en falukorv här!
Jo, det förnekade inte moderskapet. Som insåg att fiskgrytan fick tas tillbaka till frysen, för pojken ville helst av allt ha falukorv.

-Kan man få den med stuvade makaroner? bad den hungrige.
Det fick han. Naturligtvis.
När maten var klar och upplagd på tallriken gjorde han det som folk numera gör när exklusiva rätter presenteras för dem: han tog upp mobilen och fotograferade härligheten. Det blev ett MMS.
-Min fru kommer att svimma av avundsjuka, fnissade han, innan han slängde sig över anrättningen med en glupande aptit.

Så gott som inget kan mäta sig med den svenska falukorven. Men så har den också, efter en del diskussioner, fått "särartsskydd" och fortsatt liv även sedan vi blev en del av EU. Fast Europa har nog inte upptäckt tjusningen med vår korvsort än. Synd om dem!

Min mamma brukade citera en gammal man som när det blev tal om mat och att det ibland kunde vara svårt att hitta på något till middag bara fnös.
-Hur kan det vara ett problem när det finns falukorv? sa han och ruskade klentroget på sitt tunnhåriga huvud.
Enda hotet mot denna härliga husmanskost är att korven skivas i för tunna skivor. Rejäla bitar ska det vara!

Och om ni behöver ännu ett bevis för hur mycket jag högaktar falukorven och hur gärna vi äter det i vår familj kan jag bara berätta, att när vi åkte bil med våra barn som då var små hördes vid ett tillfälle Sonen ropa, med glatt igenkännande i rösten:
-Titta vilken stor falukorv!
Vi hade just svängt in på en Statoilmack.

Copyright Klimakteriehäxan

PS Dock serverade jag aldrig stuvade makaroner till den där korven, ett misstag jag senare fått äta upp ...

Lördagstema ÄNGLAR

Min inställning till änglar är kluven.
De har ju funnits med sen tidiga barnaår, i aftonbönen "Det går en ängel kring vårt hus ...", från söndagsskolan via Gabriel i religionshistorien till nutida och i mitt tycke högst dubiösa ängladyrkare som Norges prinsessa Märtha-Louise.

På vägen mot vuxenvärlden gjorde vi änglar liggande i nyfallen snö och klistrade in glittriga varianter i bokmärkesalbum. Senare änglar kan ses i smyckelådan som halsband, örhängen och ringar. Och inte sällan dyker de där bevingade varelserna upp som prydnader: i keramik, i glas, i kristall och i metall.

Tanken bakom en skyddsängel är god. Den klassiska formen på en ängel är tilltalande, fast jag vet inte så noga varför. Inte törs jag lita på någon skyddsängel hur som helst. Min kluvenhet består med andra ord.

Men jag gillar stålstrådsängeln (bilden överst) som fick följa med hem från en konsthantverkare någonstans i Mellansverige, har glömt bort vem och var. Textilängeln på bilden nedan, i vad jag kallar Kalikå-teknik (fast jag vet att det heter något annat), är också en hemslöjdsprodukt.

Dessutom kommer ytterligare en ängel att dyka upp hos mig innan kvällen är här, nämligen den i gulmetall som gör tjänst som adventsstjärna. Men den har inte flugit upp ur källaren ännu.

Copyright Klimakteriehäxan

UPPDATERING: Här har vi den, ängeln som sedan många år tillbaka hjälper till att lysa upp mörka advent!

Det är Musikanta som bestämt lördagstemat för november. Bra jobbat! Andra bloggare som kan tänkas leverera sin egen tolkning av denna veckas lördagstema ÄNGLAR är: Karin Englund, Olgakatt, Helena, Karin på Åland, Gnuttan, Livsrummet,  Pysseliten, Tove, Ingrid, Anki, Anna Noton Music (som bestämmer vilka teman det blir i december), och Pensionären på ön.

Blev detta en shopping-fredag för dig?

Realisation var ett laddat ord en gång.

När de tre magiska bokstäverna R E A dök upp i skyltfönstren öppnade sig nya möjligheter. Det hett åtrådda men alldeles för dyra blev plötsligt överkomligt.
Det hände att vi med flit avvaktade reastarten: efter midsommar och efter nyår, det var de stora tillfällena. Men det var då det.

Sedan dess är ingenting sig likt i detaljhandelsvärlden.
Julrean bryter ut före jul, och priserna sätts ner lite då och då i olika branscher, ganska ofta till och med.  För den alerte konsumenten som gillar att få mycket för sina pengar gäller det att hålla ögonen öppna – och ibland vänta med att ta av prislappen, för det kan ju hända att priset har sjunkit om bara ett par dagar  ... då gör man ett ”omköp” och får mellanskillnaden i handen.

För ett par år sedan dök en ny reaföreteelse upp. Då började Sverige importera ”Black Friday” från USA (som om vi inte skulle ha nog med mörka dagar i november!). Men den Svarta Fredagens främsta kännemärke är röda prislappar  ....

Läs hela texten på News 55, kommentera, dela gärna!
Och som du ser på bilden: min shoppingkasse är tom!

Copyright Klimakteriehäxan

Drabbad – av SSS

Sjukdomar upphör aldrig att intressera, fascinera, skrämma också. Diagnoserna står som spön i backen. Nu har jag fått en till. Den leder inte till döden, är faktiskt inte allvarlig alls, men det är ändå intressant att få namn på det man eventuellt lider av. Och eftersom "nya" åkommor ofta får snärtiga bokstavsbeteckningar heter denna SSS.

Jag har många gånger här på bloggen skrivit om handarbete, en ädel kulturform som hamnat i skuggan av så många andra moderna tidsfördriv. Varje gång jag går in hos Myrorna eller i Stadsmissionens butik blir jag sorgsen. Där ligger travar med mödosamt hopkomna broderier, ofta vackra, som ingen vill ha trots att de i princip är gratis. Senast såg jag en stor flamskvävnad, i ram till och med. På prislappen: 25 kronor. Jag törs slå vad om att den är kvar i dag, en vecka senare.

Stickning är en handarbetsgren som är trendig emellanåt. En period stickade alla mohairtröjor, luddiga underverk, ofta oversized, ja ni minns det nog.
Min debut som stickerska ägde förstås rum under timmarna med skolslöjd. Först blev det två grytlappar – jag har dem kvar (se bilden)! Ojämna i kanterna och lite glesa, men klart och tydligt grytlappar.

Nästa uppgift: sticka ett par ullsockor. Fyra strumpstickor, onödigt tunt garn, resårskaft och så skulle det bli en häl. Det gick sakta. Skaftet blev, visade det sig, så hårt stickat att det knappast kunde kallas resår. Foten, däremot, blev hur stor som helst när jag väl fått ihop något som liknade en häl. Den andra strumpan var inte kul att ta tag i. Jag var på den tiden en ganska lugn och stillsam flicka, men minns hur jag i desperation kastade hela stickningseländet rakt in i väggen.

Visserligen blev sockorna klara, men helt oanvändbara. Senare projekt gick bättre. Men snart övergick mina handarbeten till att bli UFOs, alltså UnFinished Objects. Aldrig blev det färdigt att sy ihop ... och där har vi nu diagnosen: jag har Second Sock Syndrome.
Tror dessutom tyvärr att det är obotligt. Trist, men sant.

Som tur är kan man köpa både sockor och tröjor, färdiga att använda, till överkomliga priser. Det gör vi som har Second Sock Syndrome eller SSS.
Men nog vore det roligt att ta tag i stickorna igen ... och bli klar! Och därmed frisk!

Copyright Klimakteriehäxan

Sista blomstren och ett designfynd

Idag är den här, vintern. Tror jag i alla fall. Sju minusgrader på morgonen, strålande sol, rimfrost på de parkerade bilarna.

Tänk att jag lyckades tajma det så bra: igår, först, rensade jag på balkongen. Slog in rosen i skyddande bubbelplast, slängde trötta pelargoner som redan fått sig en frostkyss och såg lite ledsna ut. Fast några blommor fick komma in och hamna i vas, tillsammans med en kvist fjärilslavendel och några campanula-grenar. Både campanulan och lavendeln räknar jag med att återse till våren, de brukar övervintra utan särskild omvårdnad.

Det blev i alla fall en söt liten bukett på köksbordet. Men egentligen är vasen den står i mer intressant. Jag köpte den i Stockholms Stadsmissions butik härom dagen. Blicken fastnade, jag kollade prislappen och slog till. Bredvid prislappen satt upplysningen att denna vas var designad av Lisa Larson, som en del i serien Quartette, gjord av finska Arabia (vanligtvis samarbetar LL med svenska Gustavsberg).

Lisa Larson är ett av svensk designs stora namn från 1900-talet och en av de mest produktiva formgivarna. Vi är många som gillar henne, hennes adventsbarn, världens barn, tanterna med stora rumpor, katter, lejon, rävar. Det betyder också att det hon satt sitt namn på numera har samlarvärde och priserna stiger hela tiden, verkar det som.

En gång för många år sedan när min systerdotter fyllde år, kanske tio, fick hon Pippi Långstrump av mig i Lisa Larsons keramikversion. För fin för barnens rum, avgjordes det. Pippi hamnade på "skrythylla" tillsammans med andra värdefulla ting. Där stod hon i säkert tre decennier. Tills jag av en händelse såg att en likadan hade sålts för 8000 kronor på auktion.

Jag ringde systerdottern och frågade om hon hade sin Pippi kvar? Jo då, det hade hon, kvar på den gamla skrythyllan.
Berättade om den hejdlösa värdestegringen (vet förstås inte vad jag en gång betalade men definitivt inte en tusenlapp, snarare nån hundring) och sa att om hon skulle ha större glädje av pengarna än porslinsfiguren kunde det vara läge att slå till. Hon höll med.

Jaha, och vad hände sedan? Jo det ska jag berätta.
Nästa gång huset städades och dammtrasan togs fram föll Pippi Långstrump huvudstupa i golvet. Bitarna kunde samlas ihop och limmas, men tusenlapparna försvann direkt. Den skulle kanske gå att sälja ändå, men för en bråkdel av vad en hel Pippi var värd.

Nu ser jag att samma figur säljs för 12 000 kronor, och inte ens det är kanske rekord. Systerdottern har, lustigt nog, utvecklats till Lisa Larson-samlare och grämer sig oavbrutet över Pippis öde. Jakten på auktionssajter och antikmässor pågår. Allt Lisa Larson gjort blir bara dyrare och dyrare.
Utom då vaserna som heter Quartette!

Tjugo kronor, designernamnet till trots, kostade den som nu fylls av balkongens sista blommor för året.
Ett designfynd, skulle jag vilja påstå, väl värd en Astrid (ja hon har ju ersatt Selma nu). När börjar värdestegringen? OK, jag struntar i det och väljer att vara glad ändå.

Copyright Klimakteriehäxan

Ett lördagstema det doftar om

God lördag önskas härmed!
Det finns ett lördagstema att fundera på: DOFT. Och jag tänker att de bästa dofterna, de finns i naturen, utan kemiska tillsatser, utan laboratorieövningar, men med sol, luft och vatten som viktiga beståndsdelar.

För all del, såväl sol som luft och vatten finns även så här års, men världen där utanför fönstret bjuder på färre dofter i november än mitt i sommaren.
Alltså blundar jag och minns citrusfrukterna på det italienska fatet, där ett ensamt litet fikon hamnat på toppen. Hortensian vill också ha lite uppmärksamhet, även om den så vitt jag minns har någon framträdande doft, så citrusen konkurrerar ut den direkt.

Ja, och så bigarråerna, de där som är mörkröda i köttet och så ljuvligt söta.
Visst kan du känna hur gott det luktar, du med?!

Copyright Klimakteriehäxan

Det är Musikanta som bestämt lördagstemat för november. Andra bloggare som kan tänkas leverera sin egen tolkning av denna veckas lördagstema DOFT är: Karin Englund, Olgakatt, Helena, Karin på Åland, Gnuttan, Livsrummet,  Pysseliten, Tove, Ingrid, Anki, Anna Noton Music (som bestämmer vilka teman det blir i december), och Pensionären på ön. Kommande lördag är temaordet ÄNGLAR.

Vad heter han när hjärtat väljer?

Pojkvän.
Vad blir det för bild som poppar upp i ditt huvud när du hör ordet?
En lätt finnig och fjunig 17-åring med stora fötter, oproportionerlig näsa och lite rädda ögon?
Eller en riktigt cool typ, med tajta jeans, dyr skinnjacka och kanske en mössa neddragen till ögonbrynen? Men åldern då? Obestämbar? OK, men inte över 30, va?

Det kallas för fördomar. Eftersom jag numera fått lära mig att en pojkvän kan vara i full färd med att arrangera sitt 70-årskalas, medan hans kvinna faktiskt är ett par år äldre.
Eller så har hon nyss fyllt 50 och efter viss tvekan bjudit med pojkvännen, 52, för att träffa släkten, som hittills levt i den fasta förvissningen att hon inte var särskilt road av manligt sällskap, i alla fall inte efter skilsmässan för ett par år sedan.

Faktum är att pojkvän, det är precis vad de här damerna i min bekantskapskrets talar om när de refererar till männen som vunnit deras hjärtan. Och jag måste medge, att jag inledningsvis kände mig lite häpen, för att så småningom tycka att det var lite gulligt. Men vad hände med "min karl", "min oäkta hälft", "mannen i mitt liv" eller rent av "fästmannen"? För att inte tala om "skatt", den variant på "älskling" som man skulle kunna låna från danskarna. Ifall man nu tvekar att slå till med självaste ä-ordet.

Fast det är klart: något alldeles adekvat ord för förälskade, ogifta, 70-åringar verkar inte finnas i svenska språket. Jag har dock inte lyckats klura ut om männen i fråga, oklart om de känner sig som "pojkar", kallar sin hjärtas dam för "flickvän".
Dags för språkförnyarna att rycka in, kan jag tycka. Kunde vi komma fram till "snippa", "särbo" och "hen" borde det väl inte vara omöjligt att hitta en bra etikett för lätt åldrade "pojkvänner". Och deras "flickvänner", självklart ...

Även om huvudsaken naturligtvis är att kontrahenterna är glada och lyckliga, vad de än må kallas, vilket ord än hjärtat väljer. Vem vet, en vacker dag blir de kanske "man" och "hustru" eller "make" och "maka"! Alla gillar ju historier med lyckliga slut!

Copyright Klimakteriehäxan

Dörren till Astrid Lindgrens hem står öppen!

Stockholm har blivit ett museum rikare.
Astrid Lindgrens hem på Dalagatan 46, precis vid Vasaparken där pojken som blev Mio satt på en bänk, har öppnats för allmänheten efter år av tvekan.

Författarinnan bodde i den här fyrarummaren i över 60 år fram till sin död 2002. Och jag fick förmånen att, för en tv-inspelning, besöka den där lägenheten senare samma år.
Jag klev in genom dörren och kände mig högtidlig: här hade några av barnlitteraturens sanna mästerverk skapats. Nyfiket såg jag mig omkring.

Skrivmaskinen stod kvar på sin plats, bokhyllorna var välfyllda, köket såg ut som om någon strax skulle laga en enklare middag att avnjuta vid det ovala matbordet, vitt som de tillhörande stolarna.
Under möbeln en trasmatta. I hallen fortfarande några ytterkläder.

I ett av fönstren ut mot parkens gröna träd fanns en liten gipsskulptur av Astrids huvud. Personlig konst på väggarna. Lisa Larsons Pippi Långstrump i keramik på en hylla.
-Jag kan nog inte urskilja något här som var speciellt älskat. Hon tyckte om många av sina saker. Hon hade en kärleksrelation till sitt hem och det som hon hade skaffat dit. Hon trivdes med att vara här, berättar dottern Karin Nyman i Expressen.

Sedan Astrids bortgång har ett antal konstverk föreställande henne rests på olika ställen: i Vimmerby, i Solna, i Tegnerlunden och på Djurgården i Stockholm, för att nämna några. Nu blir alltså också hemmet ett minnesmärke.

Den 14 november skulle hon ha fyllt 108 år. På den dagen blev hennes hem möjligt att besöka. Kanske fylls dagens besökare (endast i grupp, med guide) av samma vördnad som jag kände när jag klev över tröskeln för tretton år sedan. Astrid Lindgren, en kulturpersonlighet som vi aldrig glömmer!

Copyright Klimakteriehäxan

Läsa mer? Kanske vill du också ta del av brevet jag skrev till Astrid Lindgren på hennes 100-årsdag! Och så letar jag efter mina fotografier ... hoppas kunna komplettera snart!

Till dig som vill gå hem till Astrid: du måste ha fyllt 15 år. Visningar med två guider per grupp. Max tolv personer I varje grupp. Verkar fullbokat långt fram. Men den som väntar på något gott ...

Tisdagstema VÅT eller BLÖT

"Solverkan på grunt vatten" av Gustaf Fjaestad 1906.

Det fanns en gång en mycket berömd målare som hette Gustaf Fjaestad, avliden 1948. Han hade studerat måleri för både Carl Larsson och Bruno Liljefors, och han grundade den så kallade Rackstadgruppen som höll till strax utanför Arvika i västra Värmland, där den lilla och enligt ryktet kalla insjön Racken bjöd på både inspiration och namnet.

Han brukar kallas för "rimfrostens mästare" på grund av alla sina vinterbilder. Men han var också obegripligt skicklig när det kom till att måla vatten. Han får det att se så blött ut på duken! Jag tittar ner mot sjöbottnen vid badberget i Barndomslandet och kan inte låta bli att tänka på den klassiska tavlan med en liten flicka som nog är på väg att doppa sig i ett annat vatten, lika klart men med lite mera vindkrusningar på ytan.

Just bad blir vi kanske inte så inspirerade till den här tiden, men en och annan konstupplevelse kan ju sitta fint. Alltså bjuder jag på naturmåleri som det visar sig i sjön Värmeln! Och som tur är kan man njuta precis lika mycket av affischer och "oäkta" konstverk också på sina väggar, man måste inte investera i en Fjaestad ... hans kvaliteter har för all del också tidvis ifrågasatts. Fast hans målningar betingar höga priser i dag.

Men så länge isen håller sig borta och solen framme bildar de våta stenarna i sjön mönster som, alldeles gratis, tilltalar ögat. Så passande när tisdagstemat denna gång är VÅT eller BLÖT! Fler illustrationer till temat hittar du den här vägen.

Copyright Klimakteriehäxan

Ljuspunkt i mörkret

Om världen visar sig från den mest svårbegripliga och minst gripbara sidan får man leta efter andra, små, glädjeämnen för att inte deppa ihop totalt.

Därför meddelas härmed att min nya taklampa "Krusning" från Ikea gör mig jätteglad varje gång min blick fastnar på den. Såg den på varuhuset och visste genast att den var gjord för mig ... och genom sin konstruktion med sju lager papper som man knölar till som man vill kan det omöjligt finnas två som är identiskt lika, inte minst det ger charmpoäng tycker jag!

Prislappen är dessutom inte ett dugg avskräckande: 69 kronor (bara skärmen, upphängning tillkommer om du inte redan har en). Tänk så kul man kan ha för den summan, bara genom att investera i en galet skojig lampskärm. Designern, en isländska, heter Sigga Heimis. Heder åt henne som gett mig denna ljuspunkt i novembermörkret, både bokstavligt och i överförd bemärkelse.

Copyright Klimakteriehäxan
PS Och som vanligt när jag hyllar en (Ikea-)produkt vill jag påpeka: visst det kan verka som reklam. Men eftersom Klimakteriehäxan är reklamfri handlar det om gratisreklam eller helt enkelt ren och skär uppskattning. Bara så ni vet.

Ett köttberg som vägrar checka ut ...

Född på 40-talet. Barn på 50-talet. Tonåring på 60-talet. Ung på 70-talet. Full fart på 80-talet, barn, familj. 
Och så plötsligt, utan att man egentligen förstod hur det gick till, pensionär på 2010-talet. Vad var det som hände?

Vi hade inte kylskåp förrän på 50-talet (det fanns skafferi). Då fick vi ett, ett stort, och jag stavade mig fram till namnet: friggidajre (Frigidaire). En dag bjöd mamma på nymodigheten glass. Den gjordes som tärningar i kylskåpets frysfack, på grädde, äggula, socker och färska bär. En lekkamrat undrade om han kunde få den lite uppvärmd eftersom den var så kall i munnen ... nyheten gick alltså inte hem direkt hos alla ...

Vitlök existerade inte. När ketchupen dök upp på middagsbordet var den en sensation. Varuhuset i den lilla staden hette EPA. Fick så småningom konkurrens av Domus och senare Åhléns. ”Mjölkbar” var en sorts lunchställe /.../

Foto SVT

Vad var det då vi åstadkom? Och vad har vi ställt till med? Det är grundfrågorna i den tv-serie i sex avsnitt som har premiär idag, kl 20 i SVT2. Finns förstås också på SVT Play.

"Köttberget checkar ut" bygger på en idé av Claes Elfsberg och han leder också programmen. Tolv framstående 40-talister medverkar och jag, själv född på 40-talet, har haft nöjet att arbeta med serien. Och jag är typisk för generationen, precis som programmets gäster: vi må tillhöra ett köttberg, men vi checkar inte ut. Inte riktigt än!

Läs hela texten på News55, sajten för dig som vill ha nyheter och "erfarna tankar" men inget trams!
Kommentera, dela, länka gärna!

Copyright Klimakteriehäxan

Lördagstema GLAS

Läs en längre version av min text om de dramatiska händelserna i Paris på News55, sajten för dig som vill ha både nyheter och "erfarna tankar".
 
Världen vaknar till en trist lördag.
Jag hade inte somnat innan nyheterna från Paris började droppa in, för att snart bilda en strid flod. Nu är mer än 120 personer döda, många skadade, den materiella förstörelsen omfattande.
Men kanske värst av allt: tryggheten är, än en gång, krossad. Visst, vi vet att den inte går att lita på. Fast vi så gärna vill. 

Knappt ett år har gått sedan fransmännen utsattes för det hemska attentatet mot Charlie Hebdo, satirtidningen som retat så många. Säkerheten har skärpts sedan dess, med militärer på gatorna bland annat, men staden vid Seine hade börjat återgå till "normalitet", vad nu det är.

Själv har jag inte besökt Paris på ganska länge, men verkligen längtat dit. Nu råder undantagstillstånd i hela landet och gränserna är tills vidare stängda. Det är så obegripligt sorgligt alltihop. Och det stavas t-e-r-r-o-r, det där som ingen riktigt verkar veta vad man ska göra för att hejda.

Min krossade glasruta är inte fransk, men se den som en symbol för den sorgliga natten som avslutade en fredag den trettonde då så mycket framtidstro krossades än en gång. Nej, jag är inte skrockfull. Det behöver ingen längre vara. Olyckorna kommer ändå.

Copyright Klimakteriehäxan

Det är Musikanta som bestämt lördagstemat för november. Andra bloggare som kan tänkas leverera sin egen tolkning av denna veckas lördagstema GLAS är: Anki, Anna, Birgitta, Gnuttan, Helena, Livsrummet, Olgakatt , Pettas , Pysseliten, Tove, Ulla, Karin i Stholm. Kommande lördagar är temaorden DOFTER och ÄNGLAR.

Får jag lov? Det är ju fredag!

Det är fredag, om det har råkat undgå någon.
En gång i världen betydde det nästan säkert att dagen skulle gå över i en kväll med dans. Är man uppväxt i dansbandslandet så är man!

Vi dansade i folkparken, på skoldans, i diverse Folkets Hus, på restaurang med levande musik, ibland till tonerna från en grammofon. Vi buggade, vi kindade, vi trampade varandra på tårna, vi svettades, vi fick ont i fötterna, vi kunde byta till vals och ibland blev det både schottis och polka. Roligt var det och på köpet blev vi riktigt vältränade, för tre-fyra timmar på ett dansgolv bjöd rejäl motion även om inte alla låtar var snabba.

Inte riktigt i russinåldern men ändå ...

Naturligtvis bestod en väsentlig del av nöjet att studera andra på banan, sådana man ville bli uppbjuden av, folk som var extra duktiga, kanske någon som kunde bli intressant också bredvid dansgolvet. Där fanns chansen när det blev "damernas": skulle man våga? Visst, avundsjuka uppstod, muttrandet i garderoben efter sista dansen kunde höras av onödigt många. Vi vandrade hemåt på ömmande fotsulor och tvärsomnade, bara för att göra om alltihop nästa helg. Och nästa, och nästa ...

Dansandet har förpassats till historien i mitt liv. Det tog tvärslut när jag, alldeles nykter, trillade omkull i en stillsam, väldigt medelålders, bugg. Kanske var det inte många som lade märke till det, men själv tyckte jag det var pinsamt bortom alla gränser. Och inte begrep jag riktigt varför jag föll heller, men det kändes som om ena benet plötsligt tog slut vid knät. Det gjorde det förvisso inte. men känslan var sådan.

Sedan dess har jag vänligt men bestämt avböjt enstaka (ja, de har ju blivit glesare med åren) inviter till dans. Med sorg i hjärtat, eftersom det både är roligt och nyttigt att röra på sig till musik. Då är frågan: skulle jag våga pröva lyckan igen, exempelvis på "russindisco"? Dans anordnad speciellt för en äldre publik, ofta (men inte alltid) på dagtid. "Mogen ungdom" står det ibland i annonsen, jo man tackar!

Nu ska de dansande pensionärerna synas i sömmarna av sociologer vid Karlstads universitet. Clary Krekula, en professor som specialiserat sig på de äldres situation i samhället, leder projektet. Och forskarna ska inte bara titta på de fysiska hälsoaspekterna, som otvivelaktigt är bra, utan också fundera över vad en svängom kan tänkas bidra med för själens välmående.
Tror att de kommer att upptäcka att det faktiskt betyder en hel del.

Tänk om man skulle våga sig upp på golvet igen? Satsa på att foten funkar? Nästa gång någon dristar sig till att säga "Får jag lov?".
Fast det är det väl ingen som säger längre, ens på russindisco.

Copyright Klimakteriehäxan