Så gott som alla högre funktionärer i alla provinser främjade släkt och vänner eller byggde upp företagsimperier med hjälp av bulvaner.
 |
| Använde ett alldeles nytt bokmärke vid läsningen, en klädetikett som var på tok för snygg för att slängas! "Smashed Lemon" heter modefirman och sanningen att säga så har jag inte en aning om vad lappen suttit i för plagg. (Du kan förstås klicka på bilden för att se den större!) |
Har ett jättebra tips som faktiskt funkar var man än befinner sig, för även i stadsmiljö finns ju små gröna oaser bevuxna med vad vi vanligen kallar ogräs.
Plocka ett gäng, ta hem och sätt på köksbordet! I en burk, en vas, ett glas, vad som helst! Jag råkar ha en koala som fick magen full av grönt.
Bara på sommaren är det möjligt. Ett gratis nöje. Och vitmåra, hundkex, rallarros och renfana gör sig bra som snittblommor! Ta några grässtrån också! Själva plockandet är avkopplande, bra för själen om stressen hotar. En gnutta motion kan det dessutom bli beroende på hur långt man måste gå för att hitta rätt.
Råkar du sedan få med dig något hem som du inte har namn på blir det dags för boken. För visst har väl också du en gammal flora i hyllan? Kul att bläddra i! Om inte finns ju förstås Google ...
Copyright Klimakteriehäxan
 |
| Från utställningen "Så långt näsan räcker" i Stockholms konserthus sommaren 2022. Kent Wisti är präst, konstnär och satiriker. Ur presentationstexten till utställningen: "Wistis satirteckningar ger oss en tillspetsad bild av rådande normer och värderingar, och får oss att tänka ett steg längre. Han är orädd och rebellisk och väjer inte för svåra och känsliga frågor." Och han är bra, tycker jag. |
.jpg)
Gubbarna – för det är ju det de är – har stått på scenen i 60 år, och det är självklart imponerande. Det verkar dessutom som om de håller ångan uppe. "Precis så primitivt råösigt som man kan önska sig" skriver Dan Backman i Svenska Dagbladet. Han konstaterar också att i ett nummer låter en gitarr som "en illasinnad inkräktare från en annan planet", inte helt positivt i mina öron ...
"The Lead Man" Mick Jagger (som fyllde 79 härom dagen) sjunger fortfarande strålande, tycker Dagens Nyheters Mattias Dahlström, men resten av bandet saknar enligt honom energi. "Triumfatorisk rockparad" skriver man i Aftonbladet och konstaterar att söndagens evenemang "sannolikt är den sista Sverige-konserten" med det här gänget.
Det är inget billigt nöje att gå på livekonsert. Den som ville stå närmast scenen fick betala 2 640 kronor – och det fanns ingenting billigare än 740 kronor. De dyraste biljetterna kostade 7 995 kronor, enligt Expressen. Prisrekord!
Nej, jag var inte en i den stora publiken på plats, tänkte aldrig ens tanken, men över 50 000 personer var det. Inser att rätt många jag känner hade bokat in sig och antar att de är rätt nöjda med det, även Rolling Stones måste ju ha rockat färdigt någon gång och då har man kanske prickat in ett musikhistoriskt evenemang. En bekant i publiken konstaterade, och jag hörde ett fniss trots att det var utan ljud på Facebook, att publikens medelålder var hög, högre än till och med genomsnittet på Operan ...
Själv är jag lite ledsen att jag inte hängde med i svängarna och bänkade mig på en (sitt)plats när Lady Gaga spelade på samma scen för tio dagar sedan. Henne hade jag verkligen velat uppleva live!
Copyright Klimakteriehäxan
Men vi köpte inget. Inte förrän vi kom till ståndet där ett par kvinnor sålde sitt textila hantverk. Det slutade med att vi gick hem med var sitt kuddfodral. De var sydda i linnetyg, knäpptes med fina knappar och hade ett infällt motivparti på framsidan, en kvadrat av tovad ull.
Mor min valde en segelbåt. Jag tog en med ett motiv som inte var alldeles självklart. Var det kanske en blomma? Eller en flygande fågel? Eller en glimt av solen som lekte i en vattenyta? Intensivt turkosblått var den dominerande färgen, jag tyckte om motivet vad det än "föreställde".
När åren gick hamnade min kudde på balkongen. Och där har den legat. Ingen har brytt sig, ingen har "sett" den. Så kom dagen för några veckor sedan när jag tog mig i kragen och röjde där ute. Bort med alltför stora och skrymmande krukor, halvdöda växter hamnade i soporna, dammsugaren slukade torra löv, vissna blommor och spindelväv som satt i hörnen.
Min kudde såg bara överbliven och trist ut, lite fläckig också, så jag tänkte langa hela skapelsen i textilåtervinningen. Fast något hejdade mig. Fram kom saxen. Jag klippte ut det tovade partiet, letade upp en påse Y3 ("tvättar kallt, ylle och allt", ni vet ...) och voilà! Fram kom färgerna! Jämnade till kanterna och satte in den tovade biten i ram. Upp på väggen kom den också. Mycket finare än den nånsin varit som kudde!
Det tillför absolut något att veta vem som skapat de där konstverken man omger sig med, de må vara amatörprodukter, dyrköpta förälskelser eller enkla men snygga souvenirer från någon resa. Eller från en vandring längs Årstaviken, där man förvisso nästan dagligen så här års kan se en alldeles "riktig" segelbåt.
Att sammanstråla med Selma Lagerlöf är ju något man rent av drömt om. Nu har det skett! Hon gestaltas (som vuxen) av Marika Lindström, som tillbringar stor del av sommaren i trakten av Sunne, alltså nära Selmas Mårbacka. Där finns nämligen sedan 50 år Västanå teater som i sin Berättarlada, alldeles invid Rottnerosparken, satt upp sina egna tolkningar av en lång rad av Selmas texter på scenen. Nu "En saga om en saga", en sorts jubileumsföreställning och ett potpurri på Lagerlöfska romaner.
Detta är nästan ett familjeföretag: Leif Stinnerbom skiver och regisserar, Magnus Stinnerbom skriver musiken, Sophia Stinnerbom leder orkestern, Inger Hallström Stinnerbom designar kläderna, och ett par unga flickor med efternamnet Stinnerbom har mindre roller.
Över trettio personer finns på scenen, och fem musiker står för tonerna. I ensemblen finns briljanta, ekvilibristiska dansare, och scendräkterna är otroliga både i färg och form! Selmas klänning, som är lite mer nedtonad, vill jag gärna ha en kopia av ... Man rycks med i tretakt, och stundtals är det väldigt fyndigt med kul scenografiska trick.
Här möter publiken Anna Svärd, Jan i Skrolycka, Gösta Berling och Nils Holgersson, för att nämna några. När Akka leder den flygande gåsflocken blir det jättesnyggt, och när den dyrbara Löwenströmska ringen hämtas upp ur en grav är stämningen lite märklig ... men liket protesterade ju inte, som gravplundrarna konstaterar ...
För en infödd värmlänning är det dock av och till ganska plågsamt att höra hur skådespelarna halkar fram och tillbaka mellan rikssvenska och (oftast dålig) värmländska, ibland i en och samma mening. Så detta är faktiskt mer en fest för ögat än för örat. Men fullsatt verkar det vara, kväll efter kväll. Och en originell teaterupplevelse får man tveklöst!
 |
| Utan tvekan är "ladan"en häftig teaterlokal. |
 |
| Foto Håkan Larsson |
 |
| Klings glass görs i Mariestad. I nutid, fast affischen ser urgammal ut! I mellanakten finns gott om tid för en glass. |
 |
| Ny för mig: Farbror Arnes glass. Vilket visar sig vara en hommage till mannen som en gång grundade Triumf glass. Han hette Müntzings i efternamn och påstås ha börjat sin karrirär i glassbranschen redan som 14-åring ... |
HAVREMOPED
-Inte visste jag att man ibland lite skämtsamt kallar hästar för havremopeder, eller havremoppar! Men nu har jag lärt mig det, via ett korsord i lördagens SvD. Betydligt trevligare att vila ögonen på än de där andra som puttrar fram på gator och vägar.
Copyright Klimakteriehäxan
Se där hittade jag en anledning att publicera ännu en av mina bilder på
mor och barn, numera kallade stor och liten havremoped ...
.jpg)
Barnen ville jag aldrig ens ha.
Copyright Klimakteriehäxan
.jpg)
Jag har känt Liane i över trettio år. Det är först nyligen som hon började måla på allvar, och hon har haft flera separatutställningar. Stora tavlor blir det oftast, starka färger. Mitt i den utställning som pågår just nu i galleriet Zinken Art på Hornsgatan 71 står hon och målar, barfota och färgfläckig från topp till tå, och ser bara lycklig ut!
Visst är det härligt med folk som vågar satsa, ta ett kliv framåt och tro på det de gör! Det blir röda "sålt-prickar" på Lianes väggar, så fler än hon blir glada av hennes bilder. Tavlan ni ser här ovan kan ni inte bli ägare till, för den har jag redan köpt. (Den på bilden nedan kanske finns kvar?) Men utställningen är öppen i helgen, också i morgon, söndag, till kl 19.
 |
| Veckans bokmärke, en lördagsserie på några bloggar, fick härmed ännu ett litet bidrag ... |
 |
| Akryl på duk av Liane Åsberg. |
Det är något visst med den lilla gruppen "mor och barn". Motiv för oändligt många konstverk. En situation som vi är väldigt många som haft lyckan att befinna oss i. Är det igenkänning som gör att vi tittar med extra snälla ögon även på småttingar i djurens värld?
Till och med råttungar är ju söta, på något vis, och flodhästens barn ser också rara ut trots sin storlek. Andra livsfarliga vilddjur som björnar, lejon och tigrar får underbara små ullknyten som man bara vill ta i sin famn, klappa och kela med.
Själv blir jag alltid extra glad (trots att jag inte är någon "hästflicka") när jag stöter på föl. På en markbit nära Barndomslandet går för närvarande fyra ston med var sin långbent avkomma. De växer så det knakar, precis som barn gör! Så bestämde jag mig för att försöka ta några bilder innan idyllen var urväxt. Fotot ni ser här hade jag inte direkt planerat, men jag är galet nöjd med resultatet!
Då föreslår jag att du sätter dig bekvämt (eller tar en promenad för all del) och justerar hörlurarna. Sedan knappar du in Jerker Virdborgs "Svart krabba" som radioföljetong.
Jag läste boken för några år sedan och har nyligen lyssnat på den, inläst av Måns Westling. Den ligger kvar till slutet av september. Tycker det är en riktigt spännande historia, kanske är den svalkande en varm sommardag dessutom eftersom historien utspelar sig på vintern, i sträng kyla, med mycket snö och i långa stycken på förrädisk havsis. God lyssning önskas ni härmed!
Copyright Klimakteriehäxan
.jpg) |
| Från utställningen "Så långt näsan räcker" i Stockholms konserthus sommaren 2022. Kent Wisti är präst, konstnär och satiriker. Ur presentationstexten till utställningen: "Wistis satirteckningar ger oss en tillspetsad bild av rådande normer och värderingar, och får oss att tänka ett steg längre. Han är orädd och rebellisk och väjer inte för svåra och känsliga frågor." Och han är bra, tycker jag. |
Hemma i Barndomslandet var vi rätt tidiga med tvättmaskin. Den införskaffades i mitten av 50-talet. Det berodde på att min mamma hade ledgångsreumatism, och hennes händer tålde inte att vrida våta plagg i inte alltid särskilt varmt vatten. Så hon fick faktiskt med sig ett recept från doktorn hem på det som för henne just då var den bästa medicinen: en tvättmaskin. Den fanns förstås inte på apoteket, men köptes direkt och blev en lättnad.
Det är lätt att glömma hur mycket av köks- och hemarbetet som blivit så otroligt mycket enklare med tiden, fast man borde vara tacksam varje gång man bokar den där tvättstugan. Jag kan tänka på det när jag tittar på mitt chilenska broderi, en vardagsbild från en annan värld, i Andernas skugga. Men även där måste man ju tvätta!
Copyright Klimakteriehäxan
För ungefär sju år sedan gjorde hon slut på livet som kändis och makthavare. Marit Paulsen valde att bli en privatperson igen, med Sture, djuren, de tio barnen och de många barnbarnen och den ständigt påfyllda kaffekoppen hemma på gården i Yttermalung.
Men dessförinnan hade hon hunnit vara en tydlig och inflytelserik politisk röst i Sverige, det som blev hennes hemland efter en traumatisk barndom i Norge. Hon började som socialdemokrat men kom så småningom fram till att det var hos folkpartiet/liberalerna hon hörde hemma. Marit Paulsen brann framför allt för två ämnen: äldres levnadsförhållanden – och djurens.
När det blev val drog inga andra kandidater så många personkryss som den stadiga tanten från Dalarna, med en liten men omisskännlig norsk brytning när hon stod i talarstolen. Marit Paulsen agerade aktivt för Sveriges inträde i EU och hon hade också gärna sett att euron blivit vår valuta.
I sammanlagt tio år var hon medlem av Europaparlamentet. Till skillnad från sina kollegor valde hon att bo i husvagn tillsammans med sin man i stället för på lyxhotell i Bryssel, hon visste hur hon trivdes allra bäst och struntade i de syrliga kommentarerna.
På plats på den europeiska scenen krokade hon arm med Frankrikes gamla sexdrottning Brigitte Bardot. Tillsammans kampanjade de två för en bättre djurhållning och anständiga djurtransporter, och de väckte tveklöst ett stort intresse!
Att hon visste mycket om hur man hanterar djur bevisade hon ofta, till och med för mig personligen. Vem förutom Marit Paulsen skulle ha kunnat övertyga mig om att även jag skulle kunna förlösa en tacka vars lamm fastnat på väg ut i världen? Jo, jag skulle lägga ut tidningspapper på golvet allra först, eftersom det är väldigt rent, förklarade hon entusiastiskt. Sedan plasthandske eller plastpåse på armen och SÅ – Marit visade hur man skulle stoppa in handen och vrida ... och lammet skulle komma ut!
 |
| Marits bok, mitt får. |
Mode var inget stort intresse för Marit Paulsen som knappast har kunnat kallas vare sig kokett eller fåfäng. Ändå hände det att hon fick ilskna påhopp med anledning av sin klädsel. Malungsbon visade nämligen sin solidaritet med den lokala företagsamheten och klädde sig ofta och gärna i skinn. Tuffa skinnjackor trivdes hon i, de passade både hennes kropp och själ!
Vid sidan av politiken skrev Marit Paulsen en lång rad böcker. Den sjävbiografiska "Liten Ida" som kom 1979 är en gripande berättelse om hur barn med tyska rötter hade det i Norge under andra världskriget: mobbad, fattig, ständigt hungrig, hånad för att modern sällskapade med en tysk militär.
Vill man veta mer om Marit Paulsens vuxenliv är "Natten är min egen" en bok som passar. I den om aldrig förr blir man övertygad om att utan kaffe hade hon aldrig stått ut ...
Marit Paulsen blev 82 år.
Copyright Klimakteriehäxan
OVERSHIRT
-Se där ett ord man verkligen inte anade att någon behövde! Vi har ju i decennier haft såväl utanpåskjortor som storskjortor som skjortjackor. Men nu har något snille i modebranschen kommit på att vi ska använda ett engelskt uttryck för samma sak: ett rymligt plagg sytt som en skjorta som man hänger över en tröja eller en klänning. Enligt den här tidningsartikeln är detta numera ett lyxplagg, som gjort en veritabel klassresa ... Skribenten menar också att plagget är till för män. Ja ja. Vad skulle hindra tjejerna? Vi använder dem ju redan, och gör det sedan länge!
Inlägg
Alla kommentarer
