Böcker är en ständig källa till glädje, ett pålitligt samtalsämne och alltid något att blogga om.
Dessutom blir man rikare av böcker - både av att äga dem och att läsa dem.
Men böcker skapar också problem.
Cornelia till exempel håller på att drunkna i böcker.
Jo tack, jag vet hur det känns. Trots att man har meter efter meter med bokhyllor där hemma räcker det inte till. Böckerna ligger på längden och på tvären, slarvigt inkastade i väntan på ordentlig insortering i bokstavsordning (självklart! efter författarens efternamn! vad annars?)
Vissa författare som är rikligt representerade får stå i dubbla rader - en Ed McBain i första raden, trettitre andra i osynligt läge.
Själv har jag kommit dithän att jag egentligen inte längre tycker om inbundna böcker. Det finns ytterst starka skäl för det:
De är för dyra. Tre hundra spänn är faktiskt en hel del pengar.
De är för tunga. Vilket man upptäcker när man dunkar sig på näsan med en tegelstensroman, om man inte märkt det tidigare - jag tillhör det folk som alltid läser innan jag ska sova.
Och det tredje skälet, som jag redan varit inne på:
De tar för stor plats.
Tacka vet jag pocketversionerna: billigare, lättare, mindre.
Och nej, det är inget problem att vänta. De allra flesta böcker kommer nu för tiden ut jättesnabbbt i pocket. Ytterst få böcker är jag så angelägen om att läsa att några månader hit eller dit spelar någon roll. Det finns ändå alltid travar med olästa saker, och jag kommer alldeles uppenbart inte att hinna läsa alla bra böcker som borde läsas - därtill är livet alldeles för kort.
I fjol åkte jag till stora bokmässan i Göteborg för första gången. Hade talat om det i många år, men det blev aldrig av. Jag fick den där sista avgörande kicken när jag genom att svara på någon fråga fick två gratis mässbiljetter av en tidning. Beställde tåg, bokade in mig hos en väninna som bor i Göteborgs utkant och drog i väg.
Jag hade en bestämd föresats:
Att inte köpa böcker.
Inte en enda bok skulle med hem.
Resväskan hade jag anpassat därefter. Den var alltså redan full när jag for dit.
Nå, hurdan är jag när det gäller att hålla föresatser och avgivna löften?
Jo tack, väldigt pålitlig skulle jag vilja säga.
Vanligtvis, alltså.
Men den här föresatsen var ju fullständigt huvudlös.
Jag tror jag kom hem med nio böcker, varav flera inbundna - där rök alltså till och med den
principen.
Lösa kassar fylldes dessutom av diverse broschyrer och gratistidningar som jag hade begåvats med i mässträngseln.
Kul var det, fast svettigt och stökigt.
I år ska jag dit igen.
Men den här gången väljer jag att inte avge några som helst löften.
Tror att jag tar den där väskan som kan expandera om packningen växer.
Men det får åtminstone bli bara pocket. En viss avhållsamhet skulle vara klädsam.
Eller?
Copyright Klimakteriehäxan
onsdag, september 28, 2005
tisdag, september 27, 2005
Fuck the Sopranos!
Det finns en amerikansk skådespelare som heter James Gandolfini.
Han har en bärande roll i en av de mest prisade och betittade dramaserierna i tv: The Sopranos, en internationell megaframgång – också här i Sverige. Den ska komma igen i höst, ser jag i spalterna.
Något att vänta på? Nej, inte för min del.
Gandolfini är ingen snygging. Han är överviktig, tunnhårig, klumpig. Och han spelar en man som är maktmissbrukare, kvinnoförtryckare, självcentrerad, grym, våldsfixerad och fullständigt opålitlig. En riktig otäcking, helt enkelt.
Resultat: han är superpopulär.
När serien började sändas föregicks den av enorm publicitet. Alla drogs med, jag också. Många i bekantskapskretsen förvandlade Sopranos-tid till högtid, tystnad påbjöds och andäktigt bänkade man sig i tv-soffan.
-Det är sååååå BRAAA! suckade folk.
Priserna haglade över Sopranos, säsongerna blev fler, gagerna blev ännu högre.
Men jag tvärtröttnade.
Jag fick alldeles för många ”fuck” i minuten för att härda ut.
Tro inte att jag är en liten blyg viol som inte tål fula ord. Jag har ett riktigt välfyllt förråd av så kallade ”four letter words” – ”runda ord” låter så gulligt – på flera språk, och jag använder dem också. Tyvärr, för vackert är det inte och inte särskilt charmigt eller kul heller. En dålig vana som inte låter sig brytas så lätt.
Fast jämfört med personerna i Sopranos talar jag barnkammarspråk. Jag försökte en gång räkna hur många gånger de lyckades klämma in ett ”fuck” på en kort stund, men tappade räkningen snabbt. ”Fuck, fuck, fuck” skreks, viskades, hojtades – det bara sprutade ”fuck” in i mina öron – vilken överdos! Tröttsamt, fantasilöst, fult!
Minns inte vad det stod i textremsan på svenska, men det behövdes förstås ingen översättning.
Alla svenska tv-tittare vet väl vid det här laget att ska man framstå som stor, stark och tuff på engelska ska man säga ”fuck” och säga det ofta. Också smågrabbar gör det.
Då blir man lika häftig som Gandolfini-gubben i Sopranos.
Tacka vet jag Desperate Housewives.
Där blir det också ”fuck” ibland, men åtminstone stundtals med romantiska förtecken och i ordets ursprungliga betydelse.
Ikväll är det de desperata husmödrarna igen.
Tystnad påbjuds och jag kryper upp i fåtöljen framför tv:n.
Fuck the Sopranos, säger jag.
Copyright Klimakteriehäxan
Han har en bärande roll i en av de mest prisade och betittade dramaserierna i tv: The Sopranos, en internationell megaframgång – också här i Sverige. Den ska komma igen i höst, ser jag i spalterna.
Något att vänta på? Nej, inte för min del.
Gandolfini är ingen snygging. Han är överviktig, tunnhårig, klumpig. Och han spelar en man som är maktmissbrukare, kvinnoförtryckare, självcentrerad, grym, våldsfixerad och fullständigt opålitlig. En riktig otäcking, helt enkelt.
Resultat: han är superpopulär.
När serien började sändas föregicks den av enorm publicitet. Alla drogs med, jag också. Många i bekantskapskretsen förvandlade Sopranos-tid till högtid, tystnad påbjöds och andäktigt bänkade man sig i tv-soffan.
-Det är sååååå BRAAA! suckade folk.
Priserna haglade över Sopranos, säsongerna blev fler, gagerna blev ännu högre.
Men jag tvärtröttnade.
Jag fick alldeles för många ”fuck” i minuten för att härda ut.
Tro inte att jag är en liten blyg viol som inte tål fula ord. Jag har ett riktigt välfyllt förråd av så kallade ”four letter words” – ”runda ord” låter så gulligt – på flera språk, och jag använder dem också. Tyvärr, för vackert är det inte och inte särskilt charmigt eller kul heller. En dålig vana som inte låter sig brytas så lätt.
Fast jämfört med personerna i Sopranos talar jag barnkammarspråk. Jag försökte en gång räkna hur många gånger de lyckades klämma in ett ”fuck” på en kort stund, men tappade räkningen snabbt. ”Fuck, fuck, fuck” skreks, viskades, hojtades – det bara sprutade ”fuck” in i mina öron – vilken överdos! Tröttsamt, fantasilöst, fult!
Minns inte vad det stod i textremsan på svenska, men det behövdes förstås ingen översättning.
Alla svenska tv-tittare vet väl vid det här laget att ska man framstå som stor, stark och tuff på engelska ska man säga ”fuck” och säga det ofta. Också smågrabbar gör det.
Då blir man lika häftig som Gandolfini-gubben i Sopranos.
Tacka vet jag Desperate Housewives.
Där blir det också ”fuck” ibland, men åtminstone stundtals med romantiska förtecken och i ordets ursprungliga betydelse.
Ikväll är det de desperata husmödrarna igen.
Tystnad påbjuds och jag kryper upp i fåtöljen framför tv:n.
Fuck the Sopranos, säger jag.
Copyright Klimakteriehäxan
söndag, september 25, 2005
Söndag - en dag för resor
Söndag är resdag.
Hurghada från 4 725:-. Låter exotiskt och spännande.
Tio dagar i Venezuela 8 990:-. Riktigt originellt, eller hur?
Kryssning i Västindien, under 7 000:-. Måste vara underbart lyxigt.
Eller kanske ett återbesök på pålitliga Gran Canaria? Man kan komma undan med ett par tusenlappar.
Söndag är alltså den dagen när tidningarna har sina resebilagor. Och eftersom vi nu går mot mörkare tider här hemma är det angenämt att drömma sig bort, gärna långt bort, till platser där vattnet alltid håller dräglig badtemperatur, kvällarna är ljumna och frukterna solmogna.
Men det finns oftast ett eller annat hinder för att göra verklighet av drömmarna. De vanligaste stoppklossarna heter tid och pengar.
Det fanns en tid när jag på ungkarlars vis plötsligt såg en annons, högg tag i en reslysten kompis, bytte arbetsdagar med en mindre resbenägen kollega och vips! var vi på väg någonstans för några hundralappar. Inte på lyxsemester precis, men till ett litet äventyr som aldrig hade varit gripbart om inte charterresan hade uppfunnits, tillsammans med systemet med restplatser och sista-minuten-resenärer i lycklig kombination.
Sedan dess har planeringsbehovet ökat. Skola och barn sätter nya gränser, och försök roffa åt er fyra restplatser samtidigt på ett och samma hotell får ni se hur lätt det går!
Nej, det är bara att bli ordentlig, planera, boka i tid, betala fullt pris och bestämma sig för att gilla läget.
Faktiskt är det ju så att själva planerandet är en njutning i sig. För inte ska jag ha någon solsemester i vinter.
Inte kommer jag att dimpa ner i Hurghadas sand eller plaska i karibiska vågor. Projektet stannar av redan innan det börjat, så att säga.
Men för den som verkligen kan och får dra iväg erbjuder Svenska Dagbladet i dag viss hjälp med förberedelserna. Tidningen har samlat ihop en utrustning för vinterns solsemester – för den som, enligt rubriken, vill ”hålla stilen”.
Här är inköpslistan:
Bekväma gympadojor 1 200:-
Rosa solglasögon från Dior 2 000:-
Solkräm 568:-
Bikinibyxa 445:-
Resebag 10 990:-
Passfodral 1 350:-
Resväska 2 949:-
Vattentäta plastfodral för kamera, mobil, pass och pengar tillsammans 785:-
Summa: 20 287:- om jag räknat rätt i mitt resfebriga tillstånd.
Då har jag ändå valt bort myggnätet.
Och märk väl: för det priset får man sola topless. För någon överdel till bikinibyxan nämns inte. När du shoppat klart önskar jag lycka till i jakten på en riktigt billig resa!
Copyright Klimakteriehäxan
Hurghada från 4 725:-. Låter exotiskt och spännande.
Tio dagar i Venezuela 8 990:-. Riktigt originellt, eller hur?
Kryssning i Västindien, under 7 000:-. Måste vara underbart lyxigt.
Eller kanske ett återbesök på pålitliga Gran Canaria? Man kan komma undan med ett par tusenlappar.
Söndag är alltså den dagen när tidningarna har sina resebilagor. Och eftersom vi nu går mot mörkare tider här hemma är det angenämt att drömma sig bort, gärna långt bort, till platser där vattnet alltid håller dräglig badtemperatur, kvällarna är ljumna och frukterna solmogna.
Men det finns oftast ett eller annat hinder för att göra verklighet av drömmarna. De vanligaste stoppklossarna heter tid och pengar.
Det fanns en tid när jag på ungkarlars vis plötsligt såg en annons, högg tag i en reslysten kompis, bytte arbetsdagar med en mindre resbenägen kollega och vips! var vi på väg någonstans för några hundralappar. Inte på lyxsemester precis, men till ett litet äventyr som aldrig hade varit gripbart om inte charterresan hade uppfunnits, tillsammans med systemet med restplatser och sista-minuten-resenärer i lycklig kombination.
Sedan dess har planeringsbehovet ökat. Skola och barn sätter nya gränser, och försök roffa åt er fyra restplatser samtidigt på ett och samma hotell får ni se hur lätt det går!
Nej, det är bara att bli ordentlig, planera, boka i tid, betala fullt pris och bestämma sig för att gilla läget.
Faktiskt är det ju så att själva planerandet är en njutning i sig. För inte ska jag ha någon solsemester i vinter.
Inte kommer jag att dimpa ner i Hurghadas sand eller plaska i karibiska vågor. Projektet stannar av redan innan det börjat, så att säga.
Men för den som verkligen kan och får dra iväg erbjuder Svenska Dagbladet i dag viss hjälp med förberedelserna. Tidningen har samlat ihop en utrustning för vinterns solsemester – för den som, enligt rubriken, vill ”hålla stilen”.
Här är inköpslistan:
Bekväma gympadojor 1 200:-
Rosa solglasögon från Dior 2 000:-
Solkräm 568:-
Bikinibyxa 445:-
Resebag 10 990:-
Passfodral 1 350:-
Resväska 2 949:-
Vattentäta plastfodral för kamera, mobil, pass och pengar tillsammans 785:-
Summa: 20 287:- om jag räknat rätt i mitt resfebriga tillstånd.
Då har jag ändå valt bort myggnätet.
Och märk väl: för det priset får man sola topless. För någon överdel till bikinibyxan nämns inte. När du shoppat klart önskar jag lycka till i jakten på en riktigt billig resa!
Copyright Klimakteriehäxan
Stäng genast av datorn!
Jag menar det.
Stäng av datorn och gå ut!
Jag kom just in från en timslång promenad (nybörjare i stavgång, ifall ni vill veta).
Och det är bara alldeles nödvändigt att njuta av en sådan dag som denna.
Himlen är blå, vattnet är nästan spegelblankt, grönskan är massiv med inslag av höstrött, gult och orange.
Man behöver inte ta på sig en massa kläder.
De enda det är synd om är småbarnen, vars mammor ängsligt tittat i almanackan och satt på de små liven ulltröja, jacka och mössa med öronlappar.
Med riktig tur finns det en ledig stol på en uteservering – perfekt för en fika eller kanske en sen lunch/tidig middag.
Bättre än så här kan det inte bli.
Och om jag förstod väderkartan rätt så är det inte bara vi i Stockholm som har denna fantastiska septemberdag, utan en stor del av landet.
Så gott folk, stäng av.
Jag ska bara bära in datorn från balkongen, där solen gassar och blommorna faktiskt kräver mera vatten.
Och stänga av.
Sen går jag ut igen.
Häng med vetja!
Datorn står ju kvar när solen gått ner, eller hur?
Copyright Klimakteriehäxan
Stäng av datorn och gå ut!
Jag kom just in från en timslång promenad (nybörjare i stavgång, ifall ni vill veta).
Och det är bara alldeles nödvändigt att njuta av en sådan dag som denna.
Himlen är blå, vattnet är nästan spegelblankt, grönskan är massiv med inslag av höstrött, gult och orange.
Man behöver inte ta på sig en massa kläder.
De enda det är synd om är småbarnen, vars mammor ängsligt tittat i almanackan och satt på de små liven ulltröja, jacka och mössa med öronlappar.
Med riktig tur finns det en ledig stol på en uteservering – perfekt för en fika eller kanske en sen lunch/tidig middag.
Bättre än så här kan det inte bli.
Och om jag förstod väderkartan rätt så är det inte bara vi i Stockholm som har denna fantastiska septemberdag, utan en stor del av landet.
Så gott folk, stäng av.
Jag ska bara bära in datorn från balkongen, där solen gassar och blommorna faktiskt kräver mera vatten.
Och stänga av.
Sen går jag ut igen.
Häng med vetja!
Datorn står ju kvar när solen gått ner, eller hur?
Copyright Klimakteriehäxan
lördag, september 24, 2005
Hur stajlat har du hemma?
Titt som tätt dräller det in lappar i vår brevlåda.
”Vi söker objekt” står det.
Mäklare vill sälja vår bostad till någon annan.
Och göra sig en rejäl hacka på köpet.
Alla som varit ute i bostadssvängen vet hur det går till. Överdrifterna står som spön i backen. Vissa ”objekt” glömmer man aldrig. Som t ex lägenheten på Fyrverkarbacken. ”Sjöutsikt” stod det i annonsen, och utsikterna att ha vatten inom synhåll verkar i alla fall lockande på mig. Så jag gick dit.
Innehavaren själv stod för visningen. Helst ville han visa sin breda säng med röda sammetsdraperier runt om. Drog man undan draperiet vid huvudänden var där en jättestor spegel. Och tittade man upp i taket så upptäckte man att där satt det också en spegel. Väldigt trevligt, försäkrade mannen och log menande. Av Mälarens vattenspegel syntes däremot inget. Jo, om man trängde sig ut genom ett smalt fönster och hängde över fönsterbrädan på ett fullständigt livsfarligt sätt kunde man faktiskt ana en strimma vatten – eftersom detta var på hösten, efter lövfällningen. På sommaren skulle man absolut inte kunna se en vattendroppe.
Jag flydde därifrån, i stället för att flytta dit.
En annan bostad som lät frestande när den beskrevs på mäklarsvenska låg i Vasastan. Stor och
rymlig, visst. Men med bladguld i halltaket, en väggfast fontän och medaljongtapeter så tjocka att de förmodligen behövde brytas loss med spett. Varje kvadratcentimeter formligen gallskrek REPARATIONSBEHOV. Möjligen ett fynd för hemmafixaren. Men för mig?
Tack, men nej tack.
En period trodde vi att vi skulle bo i hus. For runt till varenda förort, i söder, norr och väster.
Samt till Lidingö – som man ju inte får kalla förort. En liten villa på Ön verkade lovande.
”Naturtomt” hette det, och när man inte har naturligt gröna fingrar och dessutom tummen mitt i handen verkade det ju bra (om man alltså inte fattar att man är helt fel ute som över huvud taget tänker hus när man har sådana förutsättningar).
Men i begreppet naturtomt låg, i det här fallet, ett enkelt faktum: för att komma till huset, som låg högt upp på en bergknalle, fick man klättra upp för en lång och brant trappa. Kul med matkassar, barnvagn och en och annan resväska! Och vilken motion när snön skulle skottas! För att inte tala om vad som skulle hända om man råkade stuka en fot.
Jag föreslog mäklaren att de skulle skriva ”svärmorssäker” i nästa annons, men det var ett förslag han ratade så vitt jag vet.
Det blev i alla fall ingen affär.
När jag skulle sälja lägenhet själv ville jag helst slippa mäklare. Ett och annat hade jag ju ändå lärt mig. Att städa var nödvändigt. Det vill säga: att stuva undan var nödvändigt. Sedan fick man be en stilla bön att ingen började öppna garderobsdörrarna. Och så tipsades jag om att man skulle slänga in någon sorts bröd i ugnen – ingenting luktar mera hemtrevligt än nybakat bröd, och alla skulle kasta sig in i budgivningen, omgiven av de ljuvliga dofterna, det var tesen.
I dag är det betydligt mer avancerat än så.
Nu har någon uppfunnit nischen ”flyttstyling”. Kallas också ”homestaging”. Så här heter det i en reklamtext:
”Vi ser till att ditt hem visas från sin allra bästa sida så att så många som möjligt ska kunna tänka sig att flytta in”.
Det finns ingen prisuppgift, man måste ringa för att få den informationen. Mitt tips: det är inte precis gratis.
Å andra sidan hävdas det att priset på ”objektet” går upp med 10 procent om man har stylat innan spekulanterna tar av sig skorna i hallen.
Och så är kostnaden för insatserna avdragsgilla.
Studerar man företeelsen vidare visar det sig att det handlar om att få in rymd, luft och ljus. Bort med onödiga möbler och porslinsgubbarna som svärmor kommit med till alla födelsedagar. Sidenblommor till sopnedkastet och ny matta på fläckigt golv. Gardiner som stjäl ljus går bort, solkiga affischer i billiga ramar likaså.
Måste betyda att den som får sitt hem ordentligt flyttstajlat varken vill eller behöver flytta. Rensning betyder med automatik mer yta, ökad öppenhet, färre dammgömmor, större rymd.
Då blir det ju plötsligt en strålande affär – för uj så dyrt det är med flyttfirma!
Inte tror jag det berodde på vare sig städningen eller brödlukten, men i en stad där bostadsbehovet är enormt blir lägenheter sålda hur som helst. Det blev min också, för en summa som på den tiden kändes svindlande hög.
Och då var den ändå inte ett skvatt stajlad.
Alltihop är bara en prisfråga.
Får jag ett bud?
Copyright Klimakteriehäxan
”Vi söker objekt” står det.
Mäklare vill sälja vår bostad till någon annan.
Och göra sig en rejäl hacka på köpet.
Alla som varit ute i bostadssvängen vet hur det går till. Överdrifterna står som spön i backen. Vissa ”objekt” glömmer man aldrig. Som t ex lägenheten på Fyrverkarbacken. ”Sjöutsikt” stod det i annonsen, och utsikterna att ha vatten inom synhåll verkar i alla fall lockande på mig. Så jag gick dit.
Innehavaren själv stod för visningen. Helst ville han visa sin breda säng med röda sammetsdraperier runt om. Drog man undan draperiet vid huvudänden var där en jättestor spegel. Och tittade man upp i taket så upptäckte man att där satt det också en spegel. Väldigt trevligt, försäkrade mannen och log menande. Av Mälarens vattenspegel syntes däremot inget. Jo, om man trängde sig ut genom ett smalt fönster och hängde över fönsterbrädan på ett fullständigt livsfarligt sätt kunde man faktiskt ana en strimma vatten – eftersom detta var på hösten, efter lövfällningen. På sommaren skulle man absolut inte kunna se en vattendroppe.
Jag flydde därifrån, i stället för att flytta dit.
En annan bostad som lät frestande när den beskrevs på mäklarsvenska låg i Vasastan. Stor och
rymlig, visst. Men med bladguld i halltaket, en väggfast fontän och medaljongtapeter så tjocka att de förmodligen behövde brytas loss med spett. Varje kvadratcentimeter formligen gallskrek REPARATIONSBEHOV. Möjligen ett fynd för hemmafixaren. Men för mig?
Tack, men nej tack.
En period trodde vi att vi skulle bo i hus. For runt till varenda förort, i söder, norr och väster.
Samt till Lidingö – som man ju inte får kalla förort. En liten villa på Ön verkade lovande.
”Naturtomt” hette det, och när man inte har naturligt gröna fingrar och dessutom tummen mitt i handen verkade det ju bra (om man alltså inte fattar att man är helt fel ute som över huvud taget tänker hus när man har sådana förutsättningar).
Men i begreppet naturtomt låg, i det här fallet, ett enkelt faktum: för att komma till huset, som låg högt upp på en bergknalle, fick man klättra upp för en lång och brant trappa. Kul med matkassar, barnvagn och en och annan resväska! Och vilken motion när snön skulle skottas! För att inte tala om vad som skulle hända om man råkade stuka en fot.
Jag föreslog mäklaren att de skulle skriva ”svärmorssäker” i nästa annons, men det var ett förslag han ratade så vitt jag vet.
Det blev i alla fall ingen affär.
När jag skulle sälja lägenhet själv ville jag helst slippa mäklare. Ett och annat hade jag ju ändå lärt mig. Att städa var nödvändigt. Det vill säga: att stuva undan var nödvändigt. Sedan fick man be en stilla bön att ingen började öppna garderobsdörrarna. Och så tipsades jag om att man skulle slänga in någon sorts bröd i ugnen – ingenting luktar mera hemtrevligt än nybakat bröd, och alla skulle kasta sig in i budgivningen, omgiven av de ljuvliga dofterna, det var tesen.
I dag är det betydligt mer avancerat än så.
Nu har någon uppfunnit nischen ”flyttstyling”. Kallas också ”homestaging”. Så här heter det i en reklamtext:
”Vi ser till att ditt hem visas från sin allra bästa sida så att så många som möjligt ska kunna tänka sig att flytta in”.
Det finns ingen prisuppgift, man måste ringa för att få den informationen. Mitt tips: det är inte precis gratis.
Å andra sidan hävdas det att priset på ”objektet” går upp med 10 procent om man har stylat innan spekulanterna tar av sig skorna i hallen.
Och så är kostnaden för insatserna avdragsgilla.
Studerar man företeelsen vidare visar det sig att det handlar om att få in rymd, luft och ljus. Bort med onödiga möbler och porslinsgubbarna som svärmor kommit med till alla födelsedagar. Sidenblommor till sopnedkastet och ny matta på fläckigt golv. Gardiner som stjäl ljus går bort, solkiga affischer i billiga ramar likaså.
Måste betyda att den som får sitt hem ordentligt flyttstajlat varken vill eller behöver flytta. Rensning betyder med automatik mer yta, ökad öppenhet, färre dammgömmor, större rymd.
Då blir det ju plötsligt en strålande affär – för uj så dyrt det är med flyttfirma!
Inte tror jag det berodde på vare sig städningen eller brödlukten, men i en stad där bostadsbehovet är enormt blir lägenheter sålda hur som helst. Det blev min också, för en summa som på den tiden kändes svindlande hög.
Och då var den ändå inte ett skvatt stajlad.
Alltihop är bara en prisfråga.
Får jag ett bud?
Copyright Klimakteriehäxan
fredag, september 23, 2005
Höstdagjämning
Inte är det väl möjligt att träden bytt till höstfärger över natten – men det var först i morse jag såg de rödgula inslagen i lövmassorna. Snyggt. Men illavarslande.
Det är höstdagjämning.
Fast termometern trotsar och visar på meteorologisk sommar.
Trots det går vi obönhörligt mot mörkare tider. Torra blad dalar mot marken, balkonglådornas innehåll slokar och överallt försöker man pracka på mig ljung i olika färger, eftersom det är
grönska som fungerar ända tills snön lägger sig som ett skyddande täcke över alltihop.
Jag längtar aldrig efter snö numera.
Visst kan jag minnas vackra vinterdagar men gnistrande drivor, men alldeles för ofta är vinter det samma som slask, brun sörja, grå himmel, tunga moln.
I vår familj går det en skarp gräns mellan mig och de övriga medlemmarna.
De andra tycker att det är en höjdare att dra till fjälls på vintern.
Jag fjällvägrar.
Efter att i flera år ha ansträngt mig, ja verkligen ansträngt mig, för att uppskatta pjäxornas järngrepp om mina fötter, dödsskräckframkallande skidbackar, samvaro i långa liftköer, after ski med fulla stockholmare och trånga rum fyllda av fuktiga yllesockor gav jag upp.
När familjen styrde norrut drog jag åt motsatt håll med en väninna. Till ljuset.
Så om man ser det på det viset är ju faktiskt den mörka årstiden något att se fram emot. Om familjen satsar på fjällen på nytt, vill säga.
Då kan jag kanske ta mig söderut igen.
Åt rätt håll, speciellt så här års när nätterna blir längre än dagarna.
Copyright Klimakteriehäxan
Det är höstdagjämning.
Fast termometern trotsar och visar på meteorologisk sommar.
Trots det går vi obönhörligt mot mörkare tider. Torra blad dalar mot marken, balkonglådornas innehåll slokar och överallt försöker man pracka på mig ljung i olika färger, eftersom det är
grönska som fungerar ända tills snön lägger sig som ett skyddande täcke över alltihop.
Jag längtar aldrig efter snö numera.
Visst kan jag minnas vackra vinterdagar men gnistrande drivor, men alldeles för ofta är vinter det samma som slask, brun sörja, grå himmel, tunga moln.
I vår familj går det en skarp gräns mellan mig och de övriga medlemmarna.
De andra tycker att det är en höjdare att dra till fjälls på vintern.
Jag fjällvägrar.
Efter att i flera år ha ansträngt mig, ja verkligen ansträngt mig, för att uppskatta pjäxornas järngrepp om mina fötter, dödsskräckframkallande skidbackar, samvaro i långa liftköer, after ski med fulla stockholmare och trånga rum fyllda av fuktiga yllesockor gav jag upp.
När familjen styrde norrut drog jag åt motsatt håll med en väninna. Till ljuset.
Så om man ser det på det viset är ju faktiskt den mörka årstiden något att se fram emot. Om familjen satsar på fjällen på nytt, vill säga.
Då kan jag kanske ta mig söderut igen.
Åt rätt håll, speciellt så här års när nätterna blir längre än dagarna.
Copyright Klimakteriehäxan
onsdag, september 21, 2005
Vilken mamma är inte av curlingtyp?
Vad betyder egentligen curling-förälder?
Frågan kom per mail från min väninna i utlandet.
Jo, visst, jag kunde ju svara.
Curling-förälder = ungefär överbeskyddande, en som sopar så att stenen (läs ungen) ska glida långt, lätt och rätt, det var min förklaring.
Uttrycket är myntat av en dansk, Bent Hougaard, som gav ut en debattbok år 2000 med titeln ”Curlingföräldrar och servicebarn” och sedan dess har termen vunnit mark.
Det handlar alltså om mammor och pappor som vill sitt barns absolut bästa och är beredda att gå nästan hur långt som helst för att se till att det blir som man tänkt sig. Barnet ska ha det bra.
Vem kan ha något att invända?
Jo, det är klart, den som råkar stå i vägen, som riskerar att komma i kläm. Eller som inte har föräldrar som också slåss för sina telningar.
Men är det här fenomenet verkligen nytt? En företeelse som föddes vid senaste sekelskiftet? Är det inte bara så att den här omsorgen yttrar sig på lite olika sätt?
Drar mig till minnes en gammal pojkvän. Han körde mycket bil i jobbet, 1000-tals mil, hade gjort så i åratal. Utan incidenter dessutom.
Och vad säger väl hans mamma som avskedshälsning när vi ska åka vår väg efter besöket? Jo:
-Du har väl bensin i bilen?
Som om lillpojken inte skulle veta att motorn inte gick på luft.
Var inte hon också en curlingmamma på sitt sätt?
Det hon sa tror jag i själva verket var:
-Du kommer väl i håg att jag älskar dig?
Alla uttrycker vi förstås våra omsorger på olika vis, och det är inte alltid det blir så elegant.
Själv har jag en standardfras som jag tar till när de små drar ut i nattens mörker:
-Gör inget som du inte kan berätta för mormor!
Hör en annan mamma avsluta ännu ett samtal med en son, som är såväl flerbarnsfar som framgångsrik företagare.
-Och så kör du försiktigt!
Mamma älskar dig, grabben.
Hon vill ditt bästa, i alla lägen. Hon kan försvara dig till döddagar, även om du inte förtjänat det. Hon kan slåss för dig på vilken arena som helst.
Det är väl sådana vi är.
Kalla det för curling om ni vill.
Copyright Klimakteriehäxan
Frågan kom per mail från min väninna i utlandet.
Jo, visst, jag kunde ju svara.
Curling-förälder = ungefär överbeskyddande, en som sopar så att stenen (läs ungen) ska glida långt, lätt och rätt, det var min förklaring.
Uttrycket är myntat av en dansk, Bent Hougaard, som gav ut en debattbok år 2000 med titeln ”Curlingföräldrar och servicebarn” och sedan dess har termen vunnit mark.
Det handlar alltså om mammor och pappor som vill sitt barns absolut bästa och är beredda att gå nästan hur långt som helst för att se till att det blir som man tänkt sig. Barnet ska ha det bra.
Vem kan ha något att invända?
Jo, det är klart, den som råkar stå i vägen, som riskerar att komma i kläm. Eller som inte har föräldrar som också slåss för sina telningar.
Men är det här fenomenet verkligen nytt? En företeelse som föddes vid senaste sekelskiftet? Är det inte bara så att den här omsorgen yttrar sig på lite olika sätt?
Drar mig till minnes en gammal pojkvän. Han körde mycket bil i jobbet, 1000-tals mil, hade gjort så i åratal. Utan incidenter dessutom.
Och vad säger väl hans mamma som avskedshälsning när vi ska åka vår väg efter besöket? Jo:
-Du har väl bensin i bilen?
Som om lillpojken inte skulle veta att motorn inte gick på luft.
Var inte hon också en curlingmamma på sitt sätt?
Det hon sa tror jag i själva verket var:
-Du kommer väl i håg att jag älskar dig?
Alla uttrycker vi förstås våra omsorger på olika vis, och det är inte alltid det blir så elegant.
Själv har jag en standardfras som jag tar till när de små drar ut i nattens mörker:
-Gör inget som du inte kan berätta för mormor!
Hör en annan mamma avsluta ännu ett samtal med en son, som är såväl flerbarnsfar som framgångsrik företagare.
-Och så kör du försiktigt!
Mamma älskar dig, grabben.
Hon vill ditt bästa, i alla lägen. Hon kan försvara dig till döddagar, även om du inte förtjänat det. Hon kan slåss för dig på vilken arena som helst.
Det är väl sådana vi är.
Kalla det för curling om ni vill.
Copyright Klimakteriehäxan
Rödgrön röra på bästa sätt!
Det är rotsakstider i mataffärer och torgstånd.
Inte bara hur vackert som helst att titta på, med alla gröna, gula, röda nyanser, ett och annat inslag av auberginelila, avocadosvart och blomkålsvitt utan gott också. Och nyttigt.
Jag kan bara bli stående och glo på all denna naturliga skönhet. Men till sist tar jag mig i kragen och shoppar loss.
Jag gör ofta en grönsaksröra som blir extra god så här års och som dessutom har den fantastiska egenskapen att den är otroligt kalorisnål, men ändå fiberrik och med en och annan överlevande vitamin.
När man bestämt sig för vad i grönsaksutbudet som får följa med hem kan man experimentera vilt.
Först skär man rotsakerna i bitar, inte alltför små. Jag brukar ta morötter, rotselleri, palsternacka och lök, som kan vara gul eller röd eller en blandning av båda.
Ta sen fram järngrytan (annan gryta går självklart bra), häll i ett par matskedar olja och fräs rotsakerna i några minuter under omrörning.
Häll sen i en skvätt vatten (beror lite på hur mycket grönsaker du har) och en grönsaksbuljongtärning och lägg på locket.
Låt det puttra i ytterligare några minuter.
Under tiden skär man upp grönsaker som kräver kortare tillagningstid: vitkål, purjolök, paprika, champinjoner, squash – allt går bra. Är du tomatoman funkar det också.
Släng i den andra grönsaksomgången och lite mera vatten, låt puttra – KLART!
Det enda som är svårt är att inte låta det puttra för länge. Al dente ska det ju vara, eller hur?
Röran passar till allt – kött, fisk, kyckling, korv. Tål flera dagars lagring i kylskåp (jag gör oftast en rejäl sats).
Kan också ätas alldeles ensam.
Och matchar såväl ris och pasta som potatis.
Kan kryddas med vitlök, svartpeppar, curry – allt efter smak och lust.
Detta är helt enkelt en rödgrön röra som gör skäl för namnet, fast utan politiska baktankar eller konspiratorisk bismak.
Om du bestämmer dig för att pröva fick du dessutom ytterligare en anledning att gå och avnjuta all prakten på torget eller i butiken.
Bättre än många konstutställningar!
Copyright Klimakteriehäxan
Inte bara hur vackert som helst att titta på, med alla gröna, gula, röda nyanser, ett och annat inslag av auberginelila, avocadosvart och blomkålsvitt utan gott också. Och nyttigt.
Jag kan bara bli stående och glo på all denna naturliga skönhet. Men till sist tar jag mig i kragen och shoppar loss.
Jag gör ofta en grönsaksröra som blir extra god så här års och som dessutom har den fantastiska egenskapen att den är otroligt kalorisnål, men ändå fiberrik och med en och annan överlevande vitamin.
När man bestämt sig för vad i grönsaksutbudet som får följa med hem kan man experimentera vilt.
Först skär man rotsakerna i bitar, inte alltför små. Jag brukar ta morötter, rotselleri, palsternacka och lök, som kan vara gul eller röd eller en blandning av båda.
Ta sen fram järngrytan (annan gryta går självklart bra), häll i ett par matskedar olja och fräs rotsakerna i några minuter under omrörning.
Häll sen i en skvätt vatten (beror lite på hur mycket grönsaker du har) och en grönsaksbuljongtärning och lägg på locket.
Låt det puttra i ytterligare några minuter.
Under tiden skär man upp grönsaker som kräver kortare tillagningstid: vitkål, purjolök, paprika, champinjoner, squash – allt går bra. Är du tomatoman funkar det också.
Släng i den andra grönsaksomgången och lite mera vatten, låt puttra – KLART!
Det enda som är svårt är att inte låta det puttra för länge. Al dente ska det ju vara, eller hur?
Röran passar till allt – kött, fisk, kyckling, korv. Tål flera dagars lagring i kylskåp (jag gör oftast en rejäl sats).
Kan också ätas alldeles ensam.
Och matchar såväl ris och pasta som potatis.
Kan kryddas med vitlök, svartpeppar, curry – allt efter smak och lust.
Detta är helt enkelt en rödgrön röra som gör skäl för namnet, fast utan politiska baktankar eller konspiratorisk bismak.
Om du bestämmer dig för att pröva fick du dessutom ytterligare en anledning att gå och avnjuta all prakten på torget eller i butiken.
Bättre än många konstutställningar!
Copyright Klimakteriehäxan
tisdag, september 20, 2005
Kökstrött
Ibland blir jag så trött på köket.
Det finns dagar, ja faktiskt veckor, då jag tycker att det går som en dans. Jag har mängder med idéer om trevlig mat att laga, handlandet går snabbt och smärtfritt, middagen blir god och uppskattad.
Och så plötsligt står Väggen där framför mig. Den ogenomträngliga Vill-inte-vara-i-köket-väggen.
Det finns ingenting att köpa som lockar. Ingen maträtt känns frestande. Alla mina kokböcker kniper ihop pärmarna och fnyser när jag närmar mig. Då blir det som det blir: halvfabrikat, pizza, kylskåpsrensning – alltihop fullständigt ätbart men trist. Och nog för att bukfylla är bättre än bakfylla, men rolig är ingendera.
Lika o-roligt kan det vara med diskmaskinen. Vissa dagar flyger den rena disken som av sig själv in i skåp och lådor. En annan torsdag kan det verka nästan ohanterligt att lägga i lite diskmedel och trycka på knappen, ännu värre att tömma den på prylarna när den är klar.
Sådana dagar drar jag mig till minnes vad Mark Levengood har berättat om sin mamma. Visserligen är jag rätt trött på Levengood och visserligen irriteras jag över att han framställer sin mamma som en relik från 1800-talet – hon bör ju vara betydligt yngre – men ett par citat har guldkant, i alla fall för mig.
Som till exempel när hon får frågan:
-Vad blir det för nåt till middag?
eller möjligen:
-När är maten klar?
Båda dessa frågor besvarar hon med:
-Hur ska jag kunna veta det?
Och sedan har hon ett tillägg som jag också gillar:
-Om det var meningen att jag skulle stå i köket hade jag väl blivit född som köksbord.
Just det.
Precis så känns det när man fått ett anfall av kökströtthet.
Copyright Klimakteriehäxan
Det finns dagar, ja faktiskt veckor, då jag tycker att det går som en dans. Jag har mängder med idéer om trevlig mat att laga, handlandet går snabbt och smärtfritt, middagen blir god och uppskattad.
Och så plötsligt står Väggen där framför mig. Den ogenomträngliga Vill-inte-vara-i-köket-väggen.
Det finns ingenting att köpa som lockar. Ingen maträtt känns frestande. Alla mina kokböcker kniper ihop pärmarna och fnyser när jag närmar mig. Då blir det som det blir: halvfabrikat, pizza, kylskåpsrensning – alltihop fullständigt ätbart men trist. Och nog för att bukfylla är bättre än bakfylla, men rolig är ingendera.
Lika o-roligt kan det vara med diskmaskinen. Vissa dagar flyger den rena disken som av sig själv in i skåp och lådor. En annan torsdag kan det verka nästan ohanterligt att lägga i lite diskmedel och trycka på knappen, ännu värre att tömma den på prylarna när den är klar.
Sådana dagar drar jag mig till minnes vad Mark Levengood har berättat om sin mamma. Visserligen är jag rätt trött på Levengood och visserligen irriteras jag över att han framställer sin mamma som en relik från 1800-talet – hon bör ju vara betydligt yngre – men ett par citat har guldkant, i alla fall för mig.
Som till exempel när hon får frågan:
-Vad blir det för nåt till middag?
eller möjligen:
-När är maten klar?
Båda dessa frågor besvarar hon med:
-Hur ska jag kunna veta det?
Och sedan har hon ett tillägg som jag också gillar:
-Om det var meningen att jag skulle stå i köket hade jag väl blivit född som köksbord.
Just det.
Precis så känns det när man fått ett anfall av kökströtthet.
Copyright Klimakteriehäxan
måndag, september 19, 2005
Det VAR bättre förr
Det var bättre förr.
Ett påstående som kommer drällande lite nu och då - och som så gott som alltid häcklas.
Men ack så sant det är.
Ta till exempel det här med midjan.
Den var MYCKET bättre förr.
En sanning det inte går att blunda för.
Ut ur garderobens mörka djup kom härom dagen en kjol. Jag minns precis när jag köpte den. Min förstfödde var ett halvår gammal, jag hade kört honom i vagnen runt stan varv efter varv tills han inte längre förstod att en säng som stod still också var ett ställe att sova på.
Nu hade det blivit vår och kjolen var som våren själv: ljus, glad, full av löften.
Kort därpå började jag jobba igen, visserligen deltid.
Men jag åt på heltid, så att säga, vagnpromenaderna blev betydligt färre och den snygga kjolen flyttade in i klädkammaren, avdelningen för "plagg som jag säkert kommer att komma i igen, även om det råkar ta ett tag".
Det är trångt i den avdelningen hemma hos mig.
Där finns ett antal jeans i olika blåtoner - och, förstås, olika sorters snitt och vidd nertill eftersom sådant varierar. Vidden upptill är en och samma: för liten.
Inhängd mellan brallorna några klänningar där blixtlåset inte längre låter sig dras ända upp om jag råkar befinna mig i den gamla trasan.
Väst var poppis för ett antal år sedan. Jag köpte glatt flera stycken (ja ja det VAR rea!) men sen blev läget ett annat - de gick samma väg som solen, ned i väst alltså. Men hänger kvar. Solen går ju upp i öst igen, vareviga dag, så varför inte väst? Den kan ju bäras öppen...
En himmelsblå tunn kavaj (jag passar i den kulören) fick jag många komplimanger för på den tiden det begav sig. Knäppt med en knapp i midjan.
Kavajen hänger kvar. Krympt, liksom. Allra mest i - ja, just det: midjan.
Ett och annat plagg har axelvaddar.
Ska de inte bli moderna igen snart?
Men det är klart, brett och rejält över axlarna kommer man inte långt med om det inte går att knäppa över bysten eller dra ihop eländet över magen. Än mindre stänga den där knappen där midjan är tänkt att finnas.
Och medan jag ständigt tvingas inse att resårlinning är en gudagåva till en allt mer omfångsrik mänsklighet hänger grejerna kvar.
Hoppet är det sista som överger en.
Men det var bättre förr.
Copyright Klimakteriehäxan
Ett påstående som kommer drällande lite nu och då - och som så gott som alltid häcklas.
Men ack så sant det är.
Ta till exempel det här med midjan.
Den var MYCKET bättre förr.
En sanning det inte går att blunda för.
Ut ur garderobens mörka djup kom härom dagen en kjol. Jag minns precis när jag köpte den. Min förstfödde var ett halvår gammal, jag hade kört honom i vagnen runt stan varv efter varv tills han inte längre förstod att en säng som stod still också var ett ställe att sova på.
Nu hade det blivit vår och kjolen var som våren själv: ljus, glad, full av löften.
Kort därpå började jag jobba igen, visserligen deltid.
Men jag åt på heltid, så att säga, vagnpromenaderna blev betydligt färre och den snygga kjolen flyttade in i klädkammaren, avdelningen för "plagg som jag säkert kommer att komma i igen, även om det råkar ta ett tag".
Det är trångt i den avdelningen hemma hos mig.
Där finns ett antal jeans i olika blåtoner - och, förstås, olika sorters snitt och vidd nertill eftersom sådant varierar. Vidden upptill är en och samma: för liten.
Inhängd mellan brallorna några klänningar där blixtlåset inte längre låter sig dras ända upp om jag råkar befinna mig i den gamla trasan.
Väst var poppis för ett antal år sedan. Jag köpte glatt flera stycken (ja ja det VAR rea!) men sen blev läget ett annat - de gick samma väg som solen, ned i väst alltså. Men hänger kvar. Solen går ju upp i öst igen, vareviga dag, så varför inte väst? Den kan ju bäras öppen...
En himmelsblå tunn kavaj (jag passar i den kulören) fick jag många komplimanger för på den tiden det begav sig. Knäppt med en knapp i midjan.
Kavajen hänger kvar. Krympt, liksom. Allra mest i - ja, just det: midjan.
Ett och annat plagg har axelvaddar.
Ska de inte bli moderna igen snart?
Men det är klart, brett och rejält över axlarna kommer man inte långt med om det inte går att knäppa över bysten eller dra ihop eländet över magen. Än mindre stänga den där knappen där midjan är tänkt att finnas.
Och medan jag ständigt tvingas inse att resårlinning är en gudagåva till en allt mer omfångsrik mänsklighet hänger grejerna kvar.
Hoppet är det sista som överger en.
Men det var bättre förr.
Copyright Klimakteriehäxan
söndag, september 18, 2005
En bortglömd dygd
Dags för ett gnäll.
Ett riktigt jättegnäll.
Det handlar om en totalt bortglömd och försummad dygd.
Varför lär ingen ut elementärt bordsskick längre?
Varför får man inte klart för sig redan som litet barn att fingrar i maten inte är gulligt upp i tonåren?
Varför kan ingen berätta för ungar som klarar av både hockeyregler och Simpson-engelska att det är olidligt att sitta till bords med folk som vädrar sina mattuggor genom att vifta ut med den halvmalda geggan på tungan?
Varför vet inte folk att vi är många som får kämpa för att inte spy rakt ut när vår bordsgranne sörplar kaffet, teet eller mjölken så att det låter som utfodring i en hel svinstia?
Varför tror massvis med människor att det är okej att halvligga över bordet, utan att ta hänsyn till om någon mer skulle vilja komma åt besticken/glaset/maten?
Varför bryr sig smaskarna inte om att deras ät-ljud omöjliggör normal konversation?
Och varför är det inte en spridd insikt att tuggummi tuggas med stängd mun?
Struntsaker, säger ni kanske.
Töntiga konventioner, skulle någon kunna hosta upp.
Etikettsregler är till för att brytas, tycker revolutionären.
Men det tycker inte jag.
Har jag fel när jag sitter där och liiiider?
Det kan ingen få mig att hålla med om.
Jag tycker att det som kan vara så trevligt – måltider – kan förstöras totalt när skick och fason vid bordet hamnat i fullständig glömska.
Men det är inte lätt att missionera för bordsskickets bevarande längre.
Snälla, kan vi inte hjälpas åt?
Copyright Klimakteriehäxan
Ett riktigt jättegnäll.
Det handlar om en totalt bortglömd och försummad dygd.
Varför lär ingen ut elementärt bordsskick längre?
Varför får man inte klart för sig redan som litet barn att fingrar i maten inte är gulligt upp i tonåren?
Varför kan ingen berätta för ungar som klarar av både hockeyregler och Simpson-engelska att det är olidligt att sitta till bords med folk som vädrar sina mattuggor genom att vifta ut med den halvmalda geggan på tungan?
Varför vet inte folk att vi är många som får kämpa för att inte spy rakt ut när vår bordsgranne sörplar kaffet, teet eller mjölken så att det låter som utfodring i en hel svinstia?
Varför tror massvis med människor att det är okej att halvligga över bordet, utan att ta hänsyn till om någon mer skulle vilja komma åt besticken/glaset/maten?
Varför bryr sig smaskarna inte om att deras ät-ljud omöjliggör normal konversation?
Och varför är det inte en spridd insikt att tuggummi tuggas med stängd mun?
Struntsaker, säger ni kanske.
Töntiga konventioner, skulle någon kunna hosta upp.
Etikettsregler är till för att brytas, tycker revolutionären.
Men det tycker inte jag.
Har jag fel när jag sitter där och liiiider?
Det kan ingen få mig att hålla med om.
Jag tycker att det som kan vara så trevligt – måltider – kan förstöras totalt när skick och fason vid bordet hamnat i fullständig glömska.
Men det är inte lätt att missionera för bordsskickets bevarande längre.
Snälla, kan vi inte hjälpas åt?
Copyright Klimakteriehäxan
Att cykla är att dö en smula
Att cykla har blivit livsfarligt. Varken mer eller mindre.
Jag har i massor av år cyklat i Stockholm, men skräms allt mer av mina medtrafikanter – oftast då andra cyklister, som verkar ha som mål att meja ner så många som möjligt på sitt race genom staden.
När jag tog cykeln från vischan till huvudstaden – nu pratar vi om 70-talets mitt – var det oslagbart snabbt att ta sig fram på två hjul.
I dag får man stå i kö vid trafikljusen nästan lika länge som när man kör bil.
Det betyder alltså, att det finns en massa laglydiga cyklister. Också.
Men det är de andra som regerar.
Och skrämmer skiten ur resten av oss.
Karin Thunberg hann före mig. I går skrev hon i sin krönika i Svenska Dagbladet mycket av det jag tänkt. Läs den!
Jag har i massor av år cyklat i Stockholm, men skräms allt mer av mina medtrafikanter – oftast då andra cyklister, som verkar ha som mål att meja ner så många som möjligt på sitt race genom staden.
När jag tog cykeln från vischan till huvudstaden – nu pratar vi om 70-talets mitt – var det oslagbart snabbt att ta sig fram på två hjul.
I dag får man stå i kö vid trafikljusen nästan lika länge som när man kör bil.
Det betyder alltså, att det finns en massa laglydiga cyklister. Också.
Men det är de andra som regerar.
Och skrämmer skiten ur resten av oss.
Karin Thunberg hann före mig. I går skrev hon i sin krönika i Svenska Dagbladet mycket av det jag tänkt. Läs den!
fredag, september 16, 2005
Det finns bara en Elvis
Det är bara så. Bara en enda Elvis.
Maria Gripe försökte låna namnet. Hund- och kattägare har uppkallat sina ögonstenar efter honom. Mängder av föräldrar har döpt sina nyfödda söner till Elvis – de har väl drömt om att med namnet följer åtminstone berömmelse och pengar, resten av hans arv kanske inte känts lika eftersträvansvärt.
Men det finns bara en Elvis. Och på torsdagskvällen var jag en av 875 000 svenskar som såg honom i teve så som vi aldrig sett honom förr. Privata bilder som så vitt jag förstår inte tidigare släppts till allmänt beskådande. Exfru, dotter, kusin, kompis, svärföräldrar vittnar. Alla berättar vilken mjukiskille Elvis Presley var, som ett barn fast han var vuxen och idol för miljoner över hela världen.
Elvis gav bort bilar, hus, pengar, smycken, kläder till den som behövde. Han picknickade med gänget, surfade och dök, försökte sig på någon sorts karate. Skrev brev, ringde, charmade Priscillas föräldrar så att de till sist släppte i väg sin tonårsdotter till Graceland.
Han var en exemplarisk pappa. Inte riktigt lika exemplarisk som äkta make – men den biten kommer först i del två av dokumentären.
I kvällens avsnitt såg man en grabb som det hade varit lätt att bli störtförälskad i, även om han inte haft guld i strupen. Och till varje bildsekvens finns det en strof ur en Elvis-låt som verkar vara specialskriven för just den här detaljen i berättelsen.
Det är ofattbart att det fortfarande kan finnas nya saker att plocka fram om honom.
Hur många böcker tror ni det skrivits om Elvis? Sökte på Libris. Svaret man får där är 222 stycken. Kan nog finnas ännu fler. Ingen av dem lär berätta hela sanningen om honom.
Minns en biografi jag läste för några år sedan. Det var ingen vacker bild man fick. Och läsarna fick hänga med ända in på toaletten den där gången han satt där och dog. Hur sann? Vet inte. Men jag vet att det blev en storsäljare.
Ännu ett bevis på att vi är många som fortfarande tillhör fansen, och därmed håller intresset vid liv, får man genom en koll på Google. Den ger som resultat ungefär 6 460 000 träffar.
När jag tittar på snyggingen med sammetsögonen och de hiskligt stora polisongerna, baby på armen och alla spår av framgång runt omkring är det svårt att få historien att gå ihop. En superstar som säckade ihop totalt, även om pengarna fortsätter att strömma in i mängder av år framöver. Hans livs historia började fattigt och lite sorgligt, gick över till romantisk succcéstory men blev till sist en tragedi.
Än i dag finns det ju folk som hävdar att Elvis lever. Gjorde han det skulle han vara ett 70-årigt vrak.
Det är kanske trots allt tur att det bara finns en Elvis.
Copyright Klimakteriehäxan
Maria Gripe försökte låna namnet. Hund- och kattägare har uppkallat sina ögonstenar efter honom. Mängder av föräldrar har döpt sina nyfödda söner till Elvis – de har väl drömt om att med namnet följer åtminstone berömmelse och pengar, resten av hans arv kanske inte känts lika eftersträvansvärt.
Men det finns bara en Elvis. Och på torsdagskvällen var jag en av 875 000 svenskar som såg honom i teve så som vi aldrig sett honom förr. Privata bilder som så vitt jag förstår inte tidigare släppts till allmänt beskådande. Exfru, dotter, kusin, kompis, svärföräldrar vittnar. Alla berättar vilken mjukiskille Elvis Presley var, som ett barn fast han var vuxen och idol för miljoner över hela världen.
Elvis gav bort bilar, hus, pengar, smycken, kläder till den som behövde. Han picknickade med gänget, surfade och dök, försökte sig på någon sorts karate. Skrev brev, ringde, charmade Priscillas föräldrar så att de till sist släppte i väg sin tonårsdotter till Graceland.
Han var en exemplarisk pappa. Inte riktigt lika exemplarisk som äkta make – men den biten kommer först i del två av dokumentären.
I kvällens avsnitt såg man en grabb som det hade varit lätt att bli störtförälskad i, även om han inte haft guld i strupen. Och till varje bildsekvens finns det en strof ur en Elvis-låt som verkar vara specialskriven för just den här detaljen i berättelsen.
Det är ofattbart att det fortfarande kan finnas nya saker att plocka fram om honom.
Hur många böcker tror ni det skrivits om Elvis? Sökte på Libris. Svaret man får där är 222 stycken. Kan nog finnas ännu fler. Ingen av dem lär berätta hela sanningen om honom.
Minns en biografi jag läste för några år sedan. Det var ingen vacker bild man fick. Och läsarna fick hänga med ända in på toaletten den där gången han satt där och dog. Hur sann? Vet inte. Men jag vet att det blev en storsäljare.
Ännu ett bevis på att vi är många som fortfarande tillhör fansen, och därmed håller intresset vid liv, får man genom en koll på Google. Den ger som resultat ungefär 6 460 000 träffar.
När jag tittar på snyggingen med sammetsögonen och de hiskligt stora polisongerna, baby på armen och alla spår av framgång runt omkring är det svårt att få historien att gå ihop. En superstar som säckade ihop totalt, även om pengarna fortsätter att strömma in i mängder av år framöver. Hans livs historia började fattigt och lite sorgligt, gick över till romantisk succcéstory men blev till sist en tragedi.
Än i dag finns det ju folk som hävdar att Elvis lever. Gjorde han det skulle han vara ett 70-årigt vrak.
Det är kanske trots allt tur att det bara finns en Elvis.
Copyright Klimakteriehäxan
Är det jag som är dum?
Saxat ur morgonens nyhetsflod:
”Gömda flyktingbarn ska få gå i skolan”.
Förlåt men är inte detta en logisk kullerbytta?
Flyktingfamiljer som gömmer sig gör det, som jag förstått det, för att ett avvisningsbeslut inte ska kunna verkställas i första taget. Man hoppas på ny prövning, ett annat beslut, en ny chans.
Självklart behöver alla barn gå i skolan. Lika självklart måste det vara bättre för ungarna att träffa jämnåriga, lära sig saker, leva som andra – allt detta bättre än att inte få gå ut ur en trång lägenhet eller någon liten stuga i skogsbrynet.
Om nu dessa barn tas in i svenska skolor så förutsätts nu att ingen anmäler deras existens till de myndigheter som, rimligen, har intresse av att ta reda på deras adresser.
Varför ska flyktingar med tämligen tveksamma erfarenheter av myndighetsutövning lita på att deras ”gömställen” inte avslöjas?
Vem tänker fel?
Kan det möjligen vara jag som är dum?
Copyright Klimakteriehäxan
”Gömda flyktingbarn ska få gå i skolan”.
Förlåt men är inte detta en logisk kullerbytta?
Flyktingfamiljer som gömmer sig gör det, som jag förstått det, för att ett avvisningsbeslut inte ska kunna verkställas i första taget. Man hoppas på ny prövning, ett annat beslut, en ny chans.
Självklart behöver alla barn gå i skolan. Lika självklart måste det vara bättre för ungarna att träffa jämnåriga, lära sig saker, leva som andra – allt detta bättre än att inte få gå ut ur en trång lägenhet eller någon liten stuga i skogsbrynet.
Om nu dessa barn tas in i svenska skolor så förutsätts nu att ingen anmäler deras existens till de myndigheter som, rimligen, har intresse av att ta reda på deras adresser.
Varför ska flyktingar med tämligen tveksamma erfarenheter av myndighetsutövning lita på att deras ”gömställen” inte avslöjas?
Vem tänker fel?
Kan det möjligen vara jag som är dum?
Copyright Klimakteriehäxan
torsdag, september 15, 2005
Måste jag äta blodpudding nu?
-Elva tusen, muttrade han.
Jag kom hem lite sent från jobbet.
Maken låg i soffan och tog det lugnt med en tidning över ansiktet.
-Vad sa du? sa jag.
-Elva tusen.
Det lilla leende jag tror att jag hade på läpparna frös.
-VAD SÄJER DU?
Han lyfte bort tidningen och sa, mycket tydligt:
-ELVA TUSEN.
Min lilla bil som inte är så rysligt gammal skulle in på service. Maken hade offrat sig och kört till verkstan. Samt hämtat den vid stängningsdags. Vilket betyder att man också betalar.
Och på min rutinfråga om vad servicen hade kostat fick jag alltså svaret 11 000 svenska, runda, kronor.
-Köpte du en NY bil eller? Eller TVÅ?
Till saken hör att min förra bil, som jag var väldigt förtjust i, sålde jag för 5 000 spänn och så vitt jag vet rullar den fortfarande, mer än två år senare.
Nej, det var samma bil som kom hem från verkstan. Bara i en väldigt mycket mera påkostad version.
Det var visst något med bromsarna – och så en del annat, uppenbarligen.
Möjligen märktes det lite lite skillnad. Men det brukar det göra även efter en betydligt billigare serviceomgång.
Vi som kan tanka våra bilar men i övrigt står helt frågande inför fordonets anatomi, vi är naturligtvis helt utlämnade till expertisen. Hur kan man argumentera emot när motorgurun påstår att ens bromsar tagit slut? Jag har tyckt att det gått jättebra att bromsa, har besvisligen lyckats få stopp varenda gång jag försökt – men har kanske med knapp nöd undgått att köra rakt åt helsicke?
Bara att hosta upp pengarna. Be mig inte förklara varifrån.
Nu gäller det att hämta sig efter chocken.
Och fundera över om man skulle kunna hitta en annan, billigare, verkstad.
Eller en karl som kan serva bilen åt mig? För vem vet vad det kostar nästa gång den behöver in för översyn...
Dessutom: för 11 000 blev den förstås inte ens tvättad. Borde man inte förklara lite närmare för bilmekarna vad ordet service egentligen innebär?
Och jag som inte äter blodpudding.
Annars äter jag så gott som allt. Ska jag nu bli tvungen att lära mig äta den, i mitt tycke, fullständigt motbjudande maträtten?
Copyright Klimakteriehäxan
Jag kom hem lite sent från jobbet.
Maken låg i soffan och tog det lugnt med en tidning över ansiktet.
-Vad sa du? sa jag.
-Elva tusen.
Det lilla leende jag tror att jag hade på läpparna frös.
-VAD SÄJER DU?
Han lyfte bort tidningen och sa, mycket tydligt:
-ELVA TUSEN.
Min lilla bil som inte är så rysligt gammal skulle in på service. Maken hade offrat sig och kört till verkstan. Samt hämtat den vid stängningsdags. Vilket betyder att man också betalar.
Och på min rutinfråga om vad servicen hade kostat fick jag alltså svaret 11 000 svenska, runda, kronor.
-Köpte du en NY bil eller? Eller TVÅ?
Till saken hör att min förra bil, som jag var väldigt förtjust i, sålde jag för 5 000 spänn och så vitt jag vet rullar den fortfarande, mer än två år senare.
Nej, det var samma bil som kom hem från verkstan. Bara i en väldigt mycket mera påkostad version.
Det var visst något med bromsarna – och så en del annat, uppenbarligen.
Möjligen märktes det lite lite skillnad. Men det brukar det göra även efter en betydligt billigare serviceomgång.
Vi som kan tanka våra bilar men i övrigt står helt frågande inför fordonets anatomi, vi är naturligtvis helt utlämnade till expertisen. Hur kan man argumentera emot när motorgurun påstår att ens bromsar tagit slut? Jag har tyckt att det gått jättebra att bromsa, har besvisligen lyckats få stopp varenda gång jag försökt – men har kanske med knapp nöd undgått att köra rakt åt helsicke?
Bara att hosta upp pengarna. Be mig inte förklara varifrån.
Nu gäller det att hämta sig efter chocken.
Och fundera över om man skulle kunna hitta en annan, billigare, verkstad.
Eller en karl som kan serva bilen åt mig? För vem vet vad det kostar nästa gång den behöver in för översyn...
Dessutom: för 11 000 blev den förstås inte ens tvättad. Borde man inte förklara lite närmare för bilmekarna vad ordet service egentligen innebär?
Och jag som inte äter blodpudding.
Annars äter jag så gott som allt. Ska jag nu bli tvungen att lära mig äta den, i mitt tycke, fullständigt motbjudande maträtten?
Copyright Klimakteriehäxan
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
