måndag, september 19, 2005

Det VAR bättre förr

Det var bättre förr.
Ett påstående som kommer drällande lite nu och då - och som så gott som alltid häcklas.
Men ack så sant det är.
Ta till exempel det här med midjan.
Den var MYCKET bättre förr.
En sanning det inte går att blunda för.

Ut ur garderobens mörka djup kom härom dagen en kjol. Jag minns precis när jag köpte den. Min förstfödde var ett halvår gammal, jag hade kört honom i vagnen runt stan varv efter varv tills han inte längre förstod att en säng som stod still också var ett ställe att sova på.
Nu hade det blivit vår och kjolen var som våren själv: ljus, glad, full av löften.
Kort därpå började jag jobba igen, visserligen deltid.
Men jag åt på heltid, så att säga, vagnpromenaderna blev betydligt färre och den snygga kjolen flyttade in i klädkammaren, avdelningen för "plagg som jag säkert kommer att komma i igen, även om det råkar ta ett tag".

Det är trångt i den avdelningen hemma hos mig.
Där finns ett antal jeans i olika blåtoner - och, förstås, olika sorters snitt och vidd nertill eftersom sådant varierar. Vidden upptill är en och samma: för liten.
Inhängd mellan brallorna några klänningar där blixtlåset inte längre låter sig dras ända upp om jag råkar befinna mig i den gamla trasan.
Väst var poppis för ett antal år sedan. Jag köpte glatt flera stycken (ja ja det VAR rea!) men sen blev läget ett annat - de gick samma väg som solen, ned i väst alltså. Men hänger kvar. Solen går ju upp i öst igen, vareviga dag, så varför inte väst? Den kan ju bäras öppen...

En himmelsblå tunn kavaj (jag passar i den kulören) fick jag många komplimanger för på den tiden det begav sig. Knäppt med en knapp i midjan.
Kavajen hänger kvar. Krympt, liksom. Allra mest i - ja, just det: midjan.
Ett och annat plagg har axelvaddar.
Ska de inte bli moderna igen snart?
Men det är klart, brett och rejält över axlarna kommer man inte långt med om det inte går att knäppa över bysten eller dra ihop eländet över magen. Än mindre stänga den där knappen där midjan är tänkt att finnas.

Och medan jag ständigt tvingas inse att resårlinning är en gudagåva till en allt mer omfångsrik mänsklighet hänger grejerna kvar.
Hoppet är det sista som överger en.
Men det var bättre förr.

Copyright Klimakteriehäxan

5 kommentarer:

  1. Kommer axelvaddar tillbaks blir jag knäppare än vad som är lovligt,,jag kommer att stoppa vaddarna i BH´n,, å den där midjan, vart tar den egentligen vägen??*skrattar*

    SvaraRadera
  2. Håller med dig absolut!
    Men jag har kollat på modepolisen och drPhil serru. Allt så'nt gammalt, med axelvaddar och förkrympta midjor - ut med det! Hutta det i sopen eller skänk det till Afrika. Eller sälj det på Tradera - det är sjukt vad folk köper där. Sen tar du slantarna och köper några moderna plagg som passar UTAN resårer. För små plagg ligger bara där för att retas och man kommer ändå aldrig i dem, och för stora plagg ( å sånna med resår) ska man kasta ut ännu fortare så man inte frestas att växa i dem!
    För att inte tala om vad härligt det är med luftiga garderober med kläder som passar. Dessutom får man motion av att prova, kasta och shoppa nytt! Resårer är ett jävulens påfund har jag räknat ut. Bättre att shoppa en byxa som passar och som larmar (spänner) när man stoppar i sig för mycket. Jag körde resår förr..men det är en bedräglig bekvämlighet.

    SvaraRadera
  3. ojojoj så klokt. Och så rätt du har. Naturligtvis. Men...

    SvaraRadera
  4. Mmmm... Jag vet... Men... :-)

    SvaraRadera
  5. Ja, ibland längtar jag tillbaks till tiden innan alla mobiler som ringer i tid och otid och när vi bara hade två tv-kanaler och om man var hemma på dagen fick man nöja sig med UR...

    SvaraRadera