Omläsning som håller

Läser du om gamla böcker?
Jag tänker inte sällan att jag ska göra det: vad var det nu jag tyckte var så otroligt bra? Hur slutade egentligen den där spännande historien? Håller den här berättelsen en gång till? Men den där omläsningen blir ganska sällan av. Så många olästa står ju ändå på kö där i hyllan och väntar ...

Nu är det Lyrans Noblesser som fått mig att fundera på saken. Hon skriver: Nu har jag precis gjort det jag beslutade mig för att inte göra för några år sedan. Jag har köpt en bok jag redan läst för jag vill läsa den igen. Omläsningar slutade jag som sagt med  p g a att det ju ändå finns så mkt bra att läsa. Men, en del böcker är ju faktiskt så bra att man vill läsa dem flera ggr. Berätta om tre bra romaner du gärna återvänder till! 

Det finns en historia som jag faktiskt aldrig tröttnar på. Har läst den på papper flera gånger, lyssnat på den och sett den i teve: "Kejsaren av Portugallien", av Selma Lagerlöf. Redan omnämnd här på bloggen ett antal gånger, min rekommendation står fast: läs den!

Just nu sitter i bilens cd-spelare en inläsning av Hjalmar Söderbergs "Doktor Glas". Att den suveräne Sven Lindberg lånat ut sin röst till historien höjer den ett extra snäpp. Boken läste jag för första gången för väldigt länge sedan. En lysande klassiker!

Om tredje och sista plats i min trio är det hård konkurrens. Men Astrid Lindgren vinner, med sin enda "vuxenbok": "Samuel August från Sevedstorp och Hanna i Hult". Jag har intrycket av att många av hennes fans ändå missat just denna pärla. Astrid berättar historien om föräldrarnas kärlek och liv och hon gör det så att ingen (tror jag) kan undgå att beröras. Väljer man att lyssna på boken i den inläsning författarinnan själv gjort ökar upplevelsen ytterligare. En fantastiskt varm och härlig historia!

Andra bokbloggares tematrio med böcker som tål att läsas om hittar du den här vägen.

Copyright Klimakteriehäxan

Hoppet lever!

Det sista som dör är hoppet. Vilken evig tur! Nu när Sanna satt HOPP som temaord för veckans fotoutmaning känns det bra att leta upp konkreta exempel på framtidstro – det hade ju varit trevligt med några barn som hoppat hage, men sådana stod inte att finna när jag tog med mig kameran på jakt efter Hoppet.

Men hoppet jag hittar, det finns förstås utomhus. Pigga krokusar, otvivelaktig grön färgton i den än så länge outslagna häcken, fröpåsarna i rabatten som vittnar om tron på snar blomprakt.

En planta som jag tror är rabarber (bilden direkt nedanför texten) håller på att knöla upp sina blad ur marken på ett sätt som nästan ser ekivokt ut ... det är urkraft som kommer till användning! Och i trädkronan har fåglarna börjat ha vårkonsert. Dessutom är tulpanraderna klart synliga i lökbacken jag ser från mitt sovrumsfönster.

Så härligt att kunna konstatera att hoppet lever!

Copyright Klimakteriehäxan

När böcker ger minnen för livet

Det fanns en lycklig tid när varje bok var en guldgruva, varje historia upplevdes som ny, varje huvudperson blev en av mina bästa vänner.
De där vännerna hette Kitty, Cherry Ames och George, fast hon var döpt till Georgina. En annan kompis kallades för Sprakfålen. Hon var svensk till skillnad från de tre första. Det var Merri Viks långkörare Lotta också.

Lisa Eurén-Berner fick ihop ett trettiotal böcker om Fröken Sprakfåle och hennes barn och barnbarn. Ett av dem, Susanne, fick minsann flytta till Vällingby och satte därmed begreppet "Stockholmsförort" på kartan. Så historien utvecklade sig i takt med den verkliga historien!

Man kallade dem för "flickböcker" och det var ingen etikett för fin litteratur, tvärtom nedlåtande: sådant trams, underförstått. Men då hade man inte begripit att "tramset" tjänade som inkörsport till litteraturens värld och att alla dess smarta och begåvade flickor tjänade som förebilder.

Tänk bara på Cherry Ames som visade hur fantastiskt det var att jobba som sjuksköterska, i alla möjliga olika miljöer! I Fem-böckerna var det George som stod för djärvheten, idéerna. Och Kitty, som egentligen hette Nancy Drew, löste kriminalgåtor på löpande band och på egen hand.

Visst fanns det fler svenska kamrater. Pippi, Madicken och Tjorven skapades av Astrid Lindgren och tog för evigt plats i våra hjärtan, oavsett hur gamla läsarna var. För att inte tala om Kulla-Gulla-böckerna, som fortfarande tycks hitta sin läsekrets. Martha Sandwall-Bergström skrev den första 1945.

På 80-talet skapades några andra figurer, killar, som så småningom spelade roll i mina barns liv. De hette Sune, Bert och Eddie. Viveca Lärns Eddie var en härlig kille, Sune fick oss att skratta, Bert var däremot jag mindre förtjust i. Han var en brådmogen tonåring som ofta var ute på hal is.

Så småningom blev Sonen helt Tintin-frälst, i kombination med Terry Pratchett-böcker varav det finns så många att man undrar om ens författaren själv minns skillnaden mellan dem. Dottern blev en hundraprocentig Harry Potter-älskare. Och båda ungarnas fascination har hållit i sig in i vuxen ålder!

Den där ljuvliga kärleken till böcker, berättelser, äventyr saknar jag i dag. Sällan eller så gott som aldrig blir jag så besatt av en historia att jag inte kan lägga den ifrån mig för att i stället vänta mig mot laptoppen eller mobilen.

Klockan går naturligtvis inte att vrida tillbaka, men jag skulle verkligen önska att alla som är barn idag åtminstone fick chansen att upptäcka hur berikande läsning kan vara. Vi vet att högläsning som man ägnar sig åt redan när barnen är riktigt små är ett sätt att göra dem till framtida bokslukare, men ideligen kommer beskedet att högläsandet minskar. Trots att det är bevisat att barnets språk får så mycket hjälp, viktig och ibland rent avgörande för framtiden!

Det finns ännu ett plus med de där stunderna kring en (barn)bok: man får minnen för livet. Glada,  härliga minnen. Kommer aldrig att glömma hur Sonen, med lysande ögon, fyllde i sagan om Pomperipossa ord för ord, fast han absolut inte kunde läsa. Eller hur Dottern intresserat studerade den bok hon råkade hålla upp och ner ...

Copyright Klimakteriehäxan

CITAT om konst och konstens värde

"Jag skulle aldrig kunna köpa konst bara för att tjäna pengar. Jag vill känna ett sug i magen och sätta upp verket på väggen direkt. /.../ Man ska gå efter hjärtat. Ser du något som tilltalar dig – slå till. Tänk inte efter två gånger."

-Designexperten Edin Memic Kjellvertz förklarar sin syn på konstinköp i en reklambilaga till morgontidningen i dag. Det är nämligen strax dags för "årets konsthändelse", Market Art Fair, på Liljevalchs i Stockholm. Och vi som gillar konst av de mest skilda typer håller med honom: det är inte prislappen som betyder något, det är helt klart att man kan bli lycklig av en billig affisch som hamnar i en ram från Clas Ohlsson! Eller att man kan glädjas åt ett fynd på Stadsmissionen ...
Lördagscitat hittar du hos Marie i Skrifvarstugan.

När titeln tillåts tala

Google uppmärksammade (med rätta) Maya Angelou, författare och skådespelare, med en doodle härom dagen. Hon skulle ha fyllt 90. Hennes självbiografiska serie om en barndom i den amerikanska södern är fantastisk läsning.

Och så slår det mig att titlarna på hennes böcker är så osedvanligt fina! Eller vad sägs om:
"I Know Why the Caged Bird Sings" (Jag vet varför burfågeln sjunger), "Gather Together in My Name" (Samlas i mitt namn), "Singin´and Swingin´and Gettin´ Merry Like Christmas" (Sång för livet). Bättre på engelska än på svenska, förstås, men man har i alla fall försökt.

En till av hennes böcker finns i min hylla: "Even the Stars Look Lonesome", men där hittar jag ingen svensk översättning. "The Heart of a Woman" (En kvinnas hjärta) tycks också finnas på svenska, men den har jag inte läst.

Vad en bok ska heta är viktigare än någon kanske vill tro. Angelou visar i alla fall att man inte behöver vara livrädd för en titel som är lite längre än de flesta andra.
Hon har en författarkollega, förvisso i en helt annan genre, som också excellerat i originella boktitlar: Erma Bombeck, kåsör/krönikör i tidningar över hela USA och med epitetet "alla humoristers moder".

Läser man Erma – och det gör i alla fall jag väldigt gärna – stöter man på "The Grass Is Always Greener Over the Septic Tank" eller "A Marriage Made in Heaven – or Too Tired for an Affair". Alla som varit på någon lite längre resa känner igen sig i "When You Look Like Your Passport Photo, It´s Time to Go Home". "Motherhood, the Second Oldest Profession" står också i min hylla. Och vad sägs om "If Life Is a Bowl of Cherries, What Am I Doing in the Pits?" Just den verkar ha försvunnit, kanske utlånad för att aldrig återvända? Morr! 

Dock tycks inget svenskt förlag någonsin ha tänt på henne eller någon av hennes femton böcker. Obegripligt, om inte annat så med tanke på hennes enorma popularitet i USA. Erma avled i en njursjukdom bara 69 år gammal, och så vitt jag vet har ingen kolumnist kommit närheten av hennes härliga humor eller storleken på hennes läsekrets.

När det gäller diskussionen om hur en bra boktitel ska vara beskaffad finns det förstås diverse teorier. Man kan välja att ge sitt verk en beskrivande titel. Men om det gäller att slå sig in på en bredare marknad av underhållningslitteratur är nog det allra viktigaste att väcka nyfikenhet. Här kan du läsa en del om hur man resonerar, tankarna är lätta att föra över från faktalitteratur till fiktion. Kul att fundera över vad som händer när titeln tillåts tala, tycker jag!

Copyright Klimakteriehäxan

Läsartyper

Mia, hon med den egna bokhörnan som man kan hälsa på i, skickar ut en ny helgfråga som hon brukar på torsdagarna. Nu undrar hon: Vilken typ av läsare är du?

Jag är inte den bokslukare jag en gång var. Från att ledigt ha klämt kanske tre rejäla böcker i veckan har min hastighet sjunkit dramatiskt för att inte säga katastrofalt. Anledningarna är flera: sociala medier snor lästid. Teve också. Och så pliktläste jag en period, titlar som jag inte själv valt, och det ställde verkligen till det för mig och min relation till litteraturen. Det är svårare att finna den där läsron som behövs.

Kommer nog aldrig tillbaka till det som en gång var, det är bara att hacka i sig. Men jag ser ändå fram emot att hitta de där böckerna som får mig att glömma tid och rum. Tack och lov har jag kommit så långt i utvecklingen att jag numera INTE läser ut en bok jag inte gillar. Det gjorde jag alltid förr, kan inte förklara varför, men där gick många timmar förlorade!

En läsaregenskap besitter jag som faktiskt kan vara ett problem: jag är en obotlig korrekturläsare. Vilket betyder att jag retar mig på tryckfel, faktafel naturligtvis, särskrivningar och så vidare. Då blir det svårt för att inte säga omöjligt att njuta även om själva historien är bra!

Mia skickar med en bonusfråga också: Vad längtar du efter just nu? vill hon veta. Jag gissar att mitt svar sammanfaller med väldigt många andras: VÅREN.

Copyright Klimakteriehäxan

INUTI en vacker vårburk

Att jag gillar vackra burkar är ingen hemlighet. Det har åtskilliga gånger hänt att jag köpt något i burk, inte för att jag behövde eller ens ville ha innehållet, men för att förpackningen har varit helt oemotståndlig.

Nu vågar jag inte påstå att så var fallet med den brittiska kakburken från Churchill´s, för den har varit full av "delicious chocolate chunk & hazelnut bisquits" står det på etiketten på undersidan och det kan jag (mot bättre vetande) tänkas vilja ha vilken dag som helst.

Men kakorna är definitivt borta. Burken är kvar, och just så här års brukar jag sätta den på något mera synligt ställe än i badrummet, där den oftast står. Idag nära min laptop, till exempel.

Alltså är det inte längre godis som gömmer sig bakom påskliljor och narcisser. Men vad är det då i denna vårburk som jag regelbundet tar i vårbruk? Jag beslutar att glänta på locket och avslöja det, eftersom Sannas fotoutmaning denna vecka har tema INUTI. Ja, vad tror ni att vi hittar där?

Tyvärr talar vi om världens tråkigaste innehåll. För däri ligger de elastiska bindor jag tvingats införskaffa med ojämna mellanrum, till stöd för stukade fotleder, ömmande knän och en och annan tillknycklad handled. Förhoppningsvis behövs de inte alltför ofta framöver, men om olyckan är framme finns ju burken ...

Mitt liv som "burkslav" har jag skildrat flera gånger här på bloggen. Själva "bashistorien" finns här om du klickar! Undrar du vad jag kan tänkas använda mina burkar till finns ett exempel här.

Copyright Klimakteriehäxan

När jag skulle citrusbanta med Lill-Babs

En dag som denna när "alla" minns något med och om Lill-Babs kommer jag att tänka på den där gången för många år sedan när hon var omslagsflicka på en veckotidning, jag tror att det var Damernas Värld.

Ja, hon prydde ju de där omslagen ideligen, men just denna gång var hon fotograferad helt klädd i svart, tajta byxor och tröja. I midjan ett brett skärp med ett stort, runt metallspänne. Skitsnygg, självklart. (Jag har förgäves försökt hitta den där bilden som etsat sig fast i mitt minne.)

Det handlade om ett nytt sätt att tappa kilon, bli så där smärt och tjusig som Idolen. "Citrusbanta med Lill-Babs" stod det.
Var jag fet? Absolut inte, inte med neutrala ögon sett. Men i min egen värld var jag förstås lite överviktig, det lyckades man ju tro hela tiden.

Alltså köpte jag tidningen, läste och gick sedan till matbutiken för att bunkra. Man fick äta vilka varianter på citrus som helst, i obegränsade mängder! Citrusfrukt gillade jag ju!
Korgen blev full och tung av apelsiner, grapefrukt, mandariner och någon liten citron. Hem gick jag och dukade upp gula klyftor, skivor och halvor. Åt och njöt nog till och med.

Dag två blev det citrus till frukost och citrus till lunch och faktiskt mest citrusfrukt även till middag.
Men mycket längre än så höll inte den där kuren.
Det visade sig att alla de där frukterna förvandlade mitt inre till en enda stor juicepress. Magen sved och kved, och (om ni ursäktar) mycket av den där frukten kom ut nedervägen, skäligen obearbetad. Det sved, det med.

Att citrusbanta var helt enkelt ingenting för mig, åtminstone inte i den där extremvarianten. Jag tillåter mig att starkt misstänka att inte heller Lill-Babs använt metoden.
Fast ett tjusigt omslag var det. Och jag köpte ju tidningen. Vilket i grund och botten var det som var meningen. Så funkar ju idoler.

Citrusfrukt försöker jag hur som helst att alltid ha hemma. Att konsumera i måttliga mängder ...

Copyright Klimakteriehäxan

Aldrig mera Lill-Babs

Vi har levt hela livet vid hennes sida. Applåderat karriären, sjungit med i låtarna, hängt med bland männen, bekantat oss med mamma, barn och barnbarn.

Nu lämnade hon oss. Barbro Svensson, allas vår Lill-Babs, nyss fyllda 80 år, är död.

Men vilket liv hon ändå har levt!

Genombrottet med Simon Brehm. Klas-Göran, prickiga bikinin, reklam för Gevalia, gäst hos Hyland. Så såg det ut i början.

Fast flickan från Järvsö, orten i Hälsingland som hon älskade, hade mer än så att bjuda på. Det blev långfilm. Melodifestival, självklart. Musikal. Lite jobbigt var det när man radade upp alla hennes pojkvänner i en sändning av ”Här har du ditt liv” som gick till tv-historien. Hon blev också Lars Forssells musa. Han skrev krogshow speciellt för henne, publiken kom, skivorna sålde.

Faktum är att publiken alltid kom när Lill-Babs var i farten. /.../
Folkets kärlek tar hon med sig ner i graven.

Läs hela min text om Lill-Babs, denna fenomenala människa som just lämnat världen, här på News 55.
Och på SvT Play kan du se 90 minuters hyllning av karriären, som när programmet gjordes (2003) omfattade 50 år. På SvT Play kan du också hitta rader av andra program som Lill-Babs medverkat i.

Copyright Klimakteriehäxan

Stackars barn på Irland!

Det fanns en tid då jag stack ut hakan och påstod att jag visste allt som var värt att veta om hur det är att växa upp på Irland.
Många barn i familjen, ont om mat, utslitna mödrar, pappa dricker på krita på puben, dåliga skor, kallt inne, lerigt ute, inga varma kläder, väldigt lite kärlek och i princip inga pengar ... stackars barn!

Jag lekte till och med med tanken att börja läsa engelska på universitet för att skriva uppsats om den irländska modellen av familjeliv. Jag hade ju redan gjort min research, tyckte jag, efter att ha läst rader av böcker skrivna av irländska författare!

Då hör det till saken att jag aldrig varit där, trots att jag verkligen skulle vilja. Men genom böckerna har jag skaffat mig den där lokalkännedomen, som jag naturligtvis inser inte är den enda och absolut sanna. Fast ett outplånligt intryck har de gjort, de där historierna.

Och det sitter som en smäck när nu Johanna, hon i Deckarhörnan, bestämmer ämnet för veckans topplista:
Den här veckan hade jag tänkt mig en resa till den gröna ön. Berätta om fem favoriter från Irland, böcker eller författare. 
Så gärna!

Först ett par titlar med ett antal år på nacken: Christy Browns "Min vänstra fot" (Down All the Days) är oförglömlig. Om pojken som var en "idiot" men som mamman vägrade lämna bort eftersom hon såg hans intellektuella potential.

Edna O´Brien skrev en hel serie böcker som började med "Två flickor på Irland" (The Country Girls). Jag har slukat dem. Hade dem med nyss när vi listade chick litt.

Nuala O´Faolains "Är du någon?" (Are You Somebody?) är av senare datum. Författaren var krönikör i en av landets största tidningar och detta är hennes hyllade självbiografi, som också var hennes bokdebut. Hon avled i cancer, men hann skriva två böcker till.

Frank McCourt gjorde dundersuccé med "Ängeln på sjunde trappsteget" (Angela´s Ashes) och cementerade alla mina fördomar om irländsk barndom. Tyvärr tyckte jag att han flirtade alltför oblygt med amerikanska recensenter.

Colm Tóibíns "Brooklyn" handlar om den unga kvinnan som söker lyckan i USA. Visst, hon hittar både bostad, jobb och pojkvän men är ändå inte alldeles nöjd: hemlängtan är ett problem. Bra läsning!

En klassiker kom inte med: "Cider med Rosie" (Cider with Rosie) av Laurie Lee och det bör man kanske i sammanhanget skämmas över, men jag älskade aldrig den boken.
Marian Keyes borde jag ha med eftersom jag gillar henne men nu blev hon liksom över ... när det gäller "Dubliners" och "Ulysses" så har det aldrig blivit av ...

Copyright Klimakteriehäxan

Världens populäraste kvinna

Hur länge kan en kvinna behålla sin dragningskraft, sin förmåga att trollbinda omgivningen?
Svaret: i betydligt mer än 400 år.
Och hon som bevisar den tesen heter Mona Lisa.

Mona Lisa är kvinnan som precis i början av 1600-talet porträtterades av den italienske renässansmålaren Leonardo da Vinci. Hon finns att beskåda i Louvren, det enorma museet i Paris dit turisterna aldrig upphör att vallfärda. Det visar sig nu till och med att Louvren är världens mest populära museum, med över åtta miljoner besökare på ett år. Och den som verkligen drar folk dit är hon med det hemlighetsfulla leendet, La Gioconda, Mona Lisa.

Jo, kommer man till Paris "måste" man ju gå dit. Jag gjorde det också, för många år sedan. I de enorma salarna hänger mästerverk efter mästerverk, hemmahörande i historien och så värdefulla att inga prislappar räcker till. Så småningom tätnar kön och man är framme hos Henne.

Vilken besvikelse! Bakom en tjock glasruta hänger tavlan, betydligt mindre än jag trott (77x53 cm har jag kollat nu i efterhand, jag minns den som ännu mindre) och inte blir jag ett smack berörd av den. Fotoförbud råder, kön trycker på, jag knallar vidare med en axelryckning och letar efter första bästa utgång för att få lite frisk luft efter de instängda rummen.

Ändå kan man med fog påstå att jag gillar Mona Lisa. Men då som kopia. Hon finns på muggar, chokladaskar, nyckelringar o s v. Allra mest tyckte jag om henne när jag hittat henne som draperi gjort i Kina, av korta bambustavar. Hon fyllde en dörröppning mellan hallen och köket och jag blev glad varje gång jag öppnade ytterdörren och möttes av henne.

Barn älskade henne också. Tänk att kunna springa rakt igenom en tant som såg likadan ut hur man än tog sats och "krossade" henne! Besökande hundar nosade nyfiket. En och annan gäst tittade med skräckblandad förtjusning och förundran på mitt draperi, min kärlek bestod.
Dock började hon så småningom barra och en dag bar jag, på darrande ben, henne till grovsoporna. Har letat efter hennes like men de jag hittat har varit mycket fulare.

Mona Lisa finns också i Makens slipsförråd. Naturligtvis är det jag som köpt slipsen. Hur bra present det var till en man som ogillar den sortens klädesplagg över huvud taget kan diskuteras, men lite kul tycker jag fortfarande att den är. Den ser alldeles ny ut, är tämligen oanvänd ...

En sak är dock säker: Mona Lisa må vara världens mest populära kvinna, men jag kommer aldrig att återvända till Louvren och besöka henne igen.
Vilket museet förmodligen struntar fullkomligt i, eftersom det verkar klara sig rätt bra mig förutan.

Copyright Klimakteriehäxan

Lördagscitat om skrivande

"Att sitta och skriva ... Ingen vill ha det du gör. Påstår någon att du är skitdålig så är du det. Säger någon att du är jättebra, då är du det. Det finns inget avslappnat med författarrollen."

-Jonas Bonnier, fram till 2014 vd för Bonnier AB, har numera blivit författare på heltid och funderar över yrket i en intervju i dagens nummer av SvD Perfect Guide. Han har gett ut ett tiotal böcker sedan 1988. Hade förmodligen inte jättesvårt att hitta ett intresserat förlag ... och ändå förefaller han ha lite skaparångest ... 
Du hittar fler lördagscitat via Marie i Skrifvarstugan (titta i sidans högerspalt!).

En kattbok som kanske är en bokskatt?

Glad påsk på er därute om jag inte redan sagt det!
Vad vore påsken för helg utan sin egen helgfråga, från Mias bokhörna? Platt intet, förstås. Men här är frågan:
Har du någon gammal bokskatt? Eller någon bok som du av någon anledning värderar högt?

Tja, jag vet inte precis om "bokskatt" är rätt etikett på "Kattilina och hennes bröder". En kattbok är det i alla fall utan tvekan. Och på något vis tror jag att den varit betydelsefull, för det är min första alldeles egna bok. Jag fick den innan jag var tre år gammal och den är vid det här laget tämligen sliten (ja, några år har ju gått!).

Förresten, för er som undrar, lite oroligt kanske: jo, den slutar lyckligt. Jag borde möjligen läsa om hela, det är rätt fort gjort faktiskt!

Copyright Klimakteriehäxan

Den pippin flög sin kos!

Affektionsvärde, detta förbisedda faktum när ägodelar ska värderas. När prylar gjorda av väldigt oädla material omfattas med kärlek, år efter år.

Ta bara mitt påskhalsband. Inköpt på min första resa till New York, tidigt 70-tal.
Varje påsk sedan dess har det där ägget hängt runt min hals. Det har varit en pålitlig så kallad pratpryl, "a conversation piece", ingen har i regel sett dess make. I ärlighetens namn har väl rätt få varit lika förtjusta i halsbandet som jag själv.

Men nu har det som inte fick hända hänt. Min lilla kyckling från Manhattan har flugit sin kos. Kvar finns bara en liten pigg som måste ha varit det som höll den på plats. Kanske lämnade den skalet någon gång i fjol. Kanske har den bara tappat taget, ramlat på golvet och försvunnit med dammsugaren.

Oavsett vilket så är pippin spårlöst försvunnen och jag har för första gången på över 40 år inget speciellt halsband till påsk.
SÅ tråkigt. Ett tomt skal är ju inte så kul att hänga på sig.

Fast jag vet att det finns betydligt värre saker som kan inträffa, jo då, jag vet ... men ändå ...
Kycklingen var dessutom nummer 39 i min specialbloggserie "Pippi på fåglar". Och jag som alltid brukar påpeka att i den samlingen finns ingen fågel som kan flyga! Tji fick jag!

Copyright Klimakteriehäxan

Nu flyger vi i luften ... glad påsk!

Ja. Nu i startgroparna inför årets färd mot Blåkulla eller möjligen mot Häcklefjäll.
Men glöm för all del inte att sätta mobilen i flygläge.

Copyright Klimakteriehäxan