Ta bara mitt påskhalsband. Inköpt på min första resa till New York, tidigt 70-tal.
Varje påsk sedan dess har det där ägget hängt runt min hals. Det har varit en pålitlig så kallad pratpryl, "a conversation piece", ingen har i regel sett dess make. I ärlighetens namn har väl rätt få varit lika förtjusta i halsbandet som jag själv.
Men nu har det som inte fick hända hänt. Min lilla kyckling från Manhattan har flugit sin kos. Kvar finns bara en liten pigg som måste ha varit det som höll den på plats. Kanske lämnade den skalet någon gång i fjol. Kanske har den bara tappat taget, ramlat på golvet och försvunnit med dammsugaren.Oavsett vilket så är pippin spårlöst försvunnen och jag har för första gången på över 40 år inget speciellt halsband till påsk.
SÅ tråkigt. Ett tomt skal är ju inte så kul att hänga på sig.
Fast jag vet att det finns betydligt värre saker som kan inträffa, jo då, jag vet ... men ändå ...
Kycklingen var dessutom nummer 39 i min specialbloggserie "Pippi på fåglar". Och jag som alltid brukar påpeka att i den samlingen finns ingen fågel som kan flyga! Tji fick jag!
Copyright Klimakteriehäxan
Inlägg
Tråkigt när något man fäst sig vid försvinner. Fast man kan ju också tänka så här, på Pollyannavis: jag är så glad att Pippin har suttit kvar i ägget alla år tills mu.
SvaraRaderaVilken fin kyckling som efter ett långt liv tackade för sig. Förstår att du är lite ledsen, halsbandet var ju faktiskt din trogna följeslagare i drygt fyra decennier.
SvaraRaderaÅh, jag hade blivit så jätteledsen! Tycker den är jättesöt, ju! Du får lämna in till en guldsmed och be dem fixa en guldfågen där i stället ...
SvaraRaderafräckt, så länge det varade
SvaraRaderaVisst är det lite fånigt att man kan bli lessen för en sån struntsak ... men, jo, det blev jag ju! Tror inte det kan repareras faktiskt. Får vara glad för våra år vi haft tillsammans! :-D
SvaraRadera