Konsten att åka konståkning

Kanske är jag lite lik Charles M. Schulz ändå? Det vore något att skryta med!
Ni vet, geniet som skapat Snobben-serien (Peanuts) som vi älskat och kunnat njuta av i över femtio år – den sista strippen publicerades år 2000.

Få har som Schulz lyckats fånga människors egenheter och lustiga drag i några tecknade seriefigurer. Och inte sällan har det varit just hunden, Snobben (Snoopy), som varit den som man allra lättast identifierat sig med.

Copyright Charles M. Schulz

Att jag tänker på Schulz och Snobben i dag beror på att det gått ut en allvarlig varning för isen på Mälarviken utanför våra fönster. Den ser stabil ut, men är inte pålitlig. I helgen var den flitigt använd, både av promenerande och av skridskoåkare. Nu är säsongen i avtagande, men risken att några fler ska hamna i vattnet utan att egentligen vilja det är stor.

Själv undviker jag ju all sjöis sedan jag gick igenom den just här ute. Det var en erfarenhet jag inte vill uppleva igen, jag lovar.
Men det hindrar inte att jag tycker att ser både härligt och kul ut när jag ser folk med kraftiga skär ge sig ut på sina långrör på den blanka isen.

Det hindrar mig inte heller från att tycka att det är roligt att titta på konståkning i tv. Och det är här jag misstänker att jag och Schulz står på likadana, darriga, ben. För jag har aldrig förstått mig på den där sporten. När jag som barn mer eller mindre tvingades att åka satt jag gärna kvar på sparken och läste i en bok (med skridskor på fötterna). Skulle jag åka hamnade jag ofelbart på fötternas utsida, med smärtsamt vikta fotleder. Ett hopplöst fall.

Däremot kan jag känna hur det känns att göra de där piruetterna, de höga hoppen, de snygga svängarna, de eleganta stegväxlingarna, iklädd en häftig kostym och med folkets jubel i öronen, så högt att jag nästan inte hör musiken jag åker till ...

Det är precis så jag tror att Snobben har det när han utanför sin koja åker på sin tassar. Han gör alla de där märkvärdiga tricken. Han blundar och njuter ... Och han är LYCKLIG.
För att gestalta den där känslan så väl tror jag att man måste vara totalt obegåvad på skridskor. Vilken jag alltså gissar att Charles M. Schulz var. Precis som jag.

Copyright Klimakteriehäxan