Ja, sorg hör till livet och blir ibland också fantastisk läsning, även om det kan vara tunga berättelser, tunga både att skriva och att läsa. Här min trio, först två böcker som ser på sorgen utifrån:
"Och varje gång blir vägen hem längre och längre" av Fredrik Backman hanterar känslorna hos dem som tvingas se på när en nära anhörig drabbas av demens och bit för bit försvinner in i dimman.
"I kroppen min" av Kristian Gidlund och "Fjärilen i min hjärna" av Anders Paulrud får dela på min tredje plats. Båda författarna skriver om sitt eget öde och det blir rörande och berörande. Sorgen drabbar naturligtvis medan de fortfarande är i livet. Som läsare kan man inte försvara sig mot all den hjälplöshet som finns mellan pärmarna, det är ledsamt men välskrivet och det är väl det som gör att det alls går att stå ut med.
Copyright Klimakteriehäxan
Inlägg
I kroppen min var väldigt jobbig att läsa.
SvaraRaderaDet tyckte faktiskt jag också.
SvaraRaderaJag har läst en hel del av Backmans böcker, men inte den.
SvaraRaderaRobert " - det är en tunnis, en som han publicerat i annat format tidigare.
SvaraRaderaÅh, undrar hur många gånger jag spelade Love Story på piano, på den tiden när jag kunde spela lite.
SvaraRaderaLove story läste jag när jag var ung. Älskade den. De andra två böckerna finns bland mina olästa.
SvaraRaderabara sett filmen
SvaraRaderaVi var nog många som storgrät när Ali MacGraw dog ... men boken var också bra!
SvaraRadera