Hélio Oiticica: Röd monokrom |
Alla har väl olika kriterier. Någon föredrar svartvitt, en älskar renässansmålare, andra vill verkligen kunna se i detalj vad verket föreställer, en sak som tilltalar dig tilltalar kanske inte mig.
Men en sak som ofta lyfts fram när man talar om "verkshöjd" (ett ytterst obehagligt ord har jag alltid tyckt) det är att bra konst ska provocera.
Willys de Castro "Aktivt objekt, gult" |
På Moderna Museet i Stockholm har man just öppnat "Concrete matters" och jag visste förstås inte vad jag skulle möta. Men det skulle jag bli varse. Och arg blev jag följaktligen också. Där hänger de, de "monokroma" tavlorna som man förväntas betrakta i ödmjuk beundran. På mig har de dock enbart provocerande effekt.
Nästan lika illa tycker jag om Fontana, han som gjorde snitt i sina (enfärgade) dukar. Fast då uppstod i alla fall lite skuggor som kunde variera.
Påminns om hur jag kom hem med en vinst i ett konstlotteri. Professorn K. G. Nilsson hade signerat litografin, en grafisk bild mest i blått. Dottern, då kanske tio år, kastade en blick på verket och sa:
-Mamma, den där hade jag kunnat göra i Paint.
Olle Baertling: "Dynamique Noir Bleue" |
tja, en broderad påfågel är fint ❤️
SvaraRaderaHade det varit flera "monokroma" kvadratiska tavlor i olika färger hade jag kunna köpa "konceptet", men inte som ensam rektangulär sak på väggen. Usch! Den där svart-vita saken i glas var dock riktigt läcker.
SvaraRaderaJag kan tänka mig enfärgade rutor på en vägg, rutor som bildar nån sorts mönster. Men då skulle jag kalla det för "dekoration". Att plankstrykning platsar som konst kommer jag aldrig att begripa.
SvaraRadera