En stor stjärna har slocknat

Sven Wollter är död. Så sorgligt. Så tomt det blir på den svenska scenen.

Han blev ännu en siffra i covid-statistiken, den vi så gärna skulle vilja slippa. Men Sven Wollter kommer vi att minnas. Alla fantastiska roller han gjort! Ta bara två, en tidig och en sen: Rasken i tv-serien efter Vilhelm Mobergs roman, en serie som hade premiär 1976 och blev hans stora folkliga genombrott. Martin i "En sång för Martin" från 2001, om den framgångsrike mannen som går in i demensdimman. Ingen gick oberörd ut ur biosalongen efter den. /.../ 

Sven Wollter blev 86 innan coronaviruset kom ikapp honom och släckte stjärnan. /forts/ 

Du läser hela min text om den fantastiske skådespelaren här, på News55.

Sven Wollter som soldaten Rask i tv-serien efter Vilhelm Mobergs roman. Gurie Nordwall spelade Ida. Raskens finns på Öppet arkiv hos SVT. Foto Svt.

Med största säkerhet kommer vi nu att få chansen att återse och höra honom i en rad filmer och tv- och radioprogram, sådana brukar repriseras när stora stjärnor lämnar jordelivet. 

Copyright Klimakteriehäxan

Nu lär vi känna Kamala

För en dryg vecka sedan hade vi inte någon vidare koll på Kamala Harris. Att hon försökte få bli demokraternas kandidat till presidentposten i USA, och en utmanare till Donald Trump, glömdes fort sedan hon lade ner sin kampanj i december 2019.

Men nu! Nu har vi lärt oss hennes (rätt ovanliga) namn och sett en stilig kvinna kliva fram, ta för sig och stråla av självförtroende och kompetens! För nu ska hon bli USA:s första kvinna på vicepresidentposten, tillika den första icke-vita. Joe Biden har utsett henne till sin parhäst, och mycket tyder på att han gjort ett superbra val. Aldrig förr har en kvinna haft en så mäktig position i landet!

Kamala – hon kommer nog ofta att tappa sitt efternamn – är 56 år. dotter till en indisk mor och en far från Jamaica. Gift sedan 2015 med en vit, judisk man, och det har gett henne två bonusbarn. Allt sammantaget en massa pluspoäng i ett så diversifierat samhälle. Jurist och åklagare, politiker, populär i Kalifornien där hon också föddes. 2017 valdes hon in i senaten.

Och nu väntar alltså ett nytt liv. Maken tar time out och går in för att vara "medföljande", och om man betänker att Biden redan fyllt 78 när han tillträder är det ju inte helt orealistiskt att tro att vicepresidentparet kan komma att flytta in i Vita Huset också vad det lider. Om inte annat så bör Kamala bli ett starkt kort i valet om fyra år!

Att hon är ett ess framgick, tyckte i alla fall jag, av det tal hon höll när valresultatet kunde betraktas som klart. Mot alla odds höll jag mig vaken och lyssnade till henne i direktsändning mitt i den svenska natten, och jag blev imponerad. Klädd i vitt stod hon där, hur säker och (föreföll det mig) naturlig som helst. Många kloka ord sa hon, bland annat med feministisk innebörd. Lyssna själv!

Copyright Klimakteriehäxan

Vem bor var?

Tisdag hemma hos mig. Och högst sannolikt hos dig också. Oavsett vad vi valt för boendeform. Men nu ska denna veckas tisdagstrio handla om just detta: Slott, kojor och andra hus. Så har Ugglan bestämt!

"Fröken på Huseby" fanns på allas läppar och i alla tidningar i Sverige på 50- och 60-talen. En ensam kvinna som inte hade tur i någonting. I själva verket blev hon ett eländigt brottsoffer, utsatt för ekonomisk svindel av ofattbara mått. Och själv begrep hon ingenting, medan godset Huseby och det som en gång var hennes ärvda förmögenhet bara försvann. Lena Ebervall och Per E Samuelsson synade historien och skrev "Florence Stephens förlorade värld". Som alltid när den duon är i farten fantastisk research och en bit tragisk nutidshistoria som faktiskt upprör än i dag.

"Beckomberga" av Sara Stridsberg handlar till stora delar om en ung flickas besök på mentalsjukhuset där hennes far vårdas. Sjukhuset finns inte längre, men boken berättar mycket om hur livet innanför dess väggar tedde sig.

I den av mig beundrade Jennifer Clements bok "Gun. Love" bor en ung mamma med sin lilla dotter i en skrotbil som inte går att köra. Barnet har framsätet som "sitt rum", mamma regerar i baksätet. Kring parkeringsplatsen där de hamnat, i Florida, pågår drogaffärer, vapensmuggling och misshandel. En spännande, men förstås sorglig, historia.

Copyright Klimakteriehäxan

Vem sa att november är grå, trist och ful?

Och vem det nu än kan ha varit – håller vederbörande med efter att ha sett mina bilder från igår söndag?

 

På min balkong!

På min balkong!

Copyright Klimakteriehäxan

Katjas egen skyltsöndag

Katja of Sweden, Katja Geiger, en ikonisk designer i den svenska modevärlden, skulle ha fyllt 100 år i år. Till hennes ära skapades ifjol en minnesutställning som premiärvisades i Lund. Jag var så sugen på att se den att jag för några ögonblick övervägde att ta tåget till Skåne bara för att återse några gamla favoriter. 

Nu blev det ingen sådan utflykt. Men tänk att det löste sig ändå! Råkade upptäcka att den där utställningen just flyttat till Kristinehamns konstmuseum. Kläder är definitivt konst, om än inte alltid. Och eftersom vi åker förbi den staden på väg till och från Barndomslandet blev det ett museistopp. Katja var inte bara en kvinna som ritade kläder för moderna kvinnor, hon var också feminist och visade det tydligt, ett föredöme helt enkelt, en idol!

För all del, kanske hade det varit att ta i i överkant att fara iväg ända till Lund för detta, men nu har jag i alla fall fått gotta mig i gamla 60- och 70-talsmönster, härliga modefoton från gången tid och en lång rad av Katjas visdomsord som sitter som skyltar på museets väggar. Om du också är sugen på att se utställningen, så besparar jag kanske dig en resa med hjälp av mina bilder?

Detta blir helt enkelt Katjas egen skyltsöndag! Även om hon får dela den med Joe Biden och Far. Bortglömd blir hon aldrig av oss som älskar design, färger, kläder och skor. Ingen har riktigt lyckats fylla tomrummet som uppstod efter henne. 

Gott om utrymme, ingen trängsel alls kring montrarna.

Ja, skorna ... De här fantastiska stövlarna var de enda skodonen på utställningen.
För egen del ska jag aldrig glömma mina Cats från Gyllene Gripen, med resårkant
som fick dem att se ut som små skojiga båtar när man inte hade dem på sig. Så
snygga, så bekväma! Och pumpsen med pusselmönster i svart och beige ... eller 
 de konjaksbruna med lite klack, perforeringar och en stor platt rosett ...
Skulle gärna ha dem alla igen, liksom de här stövlarna. Kolla mönstret!

Svartvitt, för evigt modernt.

Klänning i yllejersey i mönstret Körsbärsträdet. Från 1966.

Det här blev en lite annorlunda skyltsöndag för min del, men jag hoppas att du också kan förstå och rent av dela min förtjusning! Andra skyltande bloggar hittar du till via BP, endera tittar du i hennes högerspalt eller så botaniserar du på listan över såna som brukar vara med.

Copyright Klimakteriehäxan

Äntligen dags att dumpa Trump (och lite Skyltsöndag)

Nu vill man gärna tro att det är klart, hur mycket Donald Trump än hotar med att sitta kvar som president med hjälp av mer eller mindre skumma medel och metoder. Rimligen ska han och Melania flytta ut ur Vita Huset och låta Joe och Jill Biden ta vid. 

Den där kåken har förstås sin egen historia, i 120 år. John Adams flyttade in allra först på adressen 1600 Pensylvania Avenue. Trots att jag varit i Washington DC i jobbet rätt så många gånger har jag aldrig lyckats komma med på någon guidad tur i huset. 

Jag får trösta mig med att man just nu kan lyssna på ett riktigt bra radioprogram om den där byggnaden som har så stor betydelse för USA. Det är Stil i P1, under ledning av Susanne Ljung, som gjort en hel timme om Vita Huset. Lysande! Lyssna du också!

Times Square i New York i natt, plåtat av min väninna som bor på Manhattan.

 Foto Renée Kohn 

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans mening – om 40-årskrisen

Varje lördag presenterar jag en mening från boken jag läser, jag har hängt på Skriv-Robert. Det ska vara en mening som fått mig att stanna upp. Den kan vara humoristisk, den kan vara allvarlig. En mening att lägga några sekunder på. Veckans mening är hämtad från boken jag läste klart alldeles nyss: "Vuxna människor" av Marie Aubert, och det handlar (bland annat) om en kvinnas 40-årskris. Ska hon någonsin få barn?

Någon gång, tänkte jag när jag låg i gynekologstolen, någon gång måste det ändå funka, någon gång efter alla gifta och samboende och ointresserade och ointressanta män måste det bara funka, bara att ligga där fick mig att tro att det skulle hända, både mannen och barnet, bara det faktum att jag var där och skulle göra det här var ett löfte om att det någon gång skulle bli något mer.

Copyright Klimakteriehäxan

Just nu i november

Just nu läser jag "Vuxna människor" (Voksne mennesker) av norska Marie Aubert (som jag hade fått för mig var fransyska, helt fel). Underbart kort liten roman, riktigt bra! Ofrivillig barnlöshet är en del av historien. Angeläget tema.

Just nu lyssnar jag på  USA-podden från Sveriges radio. Den passar i dessa valtider, även om den inte är bra rakt igenom, riskerar att trilla i lite flamsfällor, i en strävan efter att vara lättsam och begriplig, antar jag. Men spännande är det med herrarna Trump och Biden (och den kloka Ginna Lindberg, utrikesmedarbetare på Eko-redaktionen). Dessutom hör jag gärna Stil i P1, ett program som hittar egna infallsvinklar och originella ämnen som tacklas på intelligent sätt. Susanne Ljung är programledare och hjärnan bakom verket.

Just nu tittar jag på den danska serien "Utredningen" som skildrar polisarbetet efter mordet på den unga svenska journalisten Kim Wall. Hon dödades, styckades och sänktes i Öresund av den otäcke Peder Madsen (vars namn över huvud taget inte nämns). Programmen, som är sex till antalet, är oupphörligen fascinerande och ligger väldigt nära verkligheten. Exempelvis är dykarna som är med i genomsökningen av vattnet utanför kusten samma dykare som dök "på riktigt". Inga slaskiga våldsbilder, inget blod, men så sevärt! Rolf Lassgård och Pernilla August spelar Kim Walls föräldrar. Se det! Här, på SVT Play. Alla delarna finns.

Just nu längtar jag efter en riktigt smaskig lördagsmiddag. Vi får väl se hur det går, jag lär få laga den själv.

Bloggen Kulturkollo, nu nedlagd, startade traditionen med "just nu", en fingret-i-luften-notering att publicera första lördagen i varje månad. Nu är jag möjligen ensam om hålla denna lilla gryta kokande, men i dag och en lördag till håller jag ut! Såvitt inte några fler vill ta upp grejen och köra ett just-nu-per-månad 2021?

Foton tagna av den så tragiskt mördade Kim Wall ställdes ut i Stockholm 2019. En fin retrospektiv utställning dit många gick. Man kunde köpa kopior av hennes  bilder och pengarna som kom in gick till den fond som skapats till hennes minne.

Copyright Klimakteriehäxan

Något att drömma om

Fredag morgon. Ännu en dag med höstsol! Måste bli en promenad. Men först en titt in hos Elisa Matilda och hennes fem fredagsfrågor:

1. Vad har du för återkommande dröm/drömmar? Inga nu för tiden. Förr drömde jag om jobbet, jag blev inte klar i tid, seg kamp mot deadline. Ruggigt.
2. Vilken är din största dröm? Just i dessa dagar drömmer jag om att få tillbaka min frihet, att kunna resa, kunna träffa vem som helst, i princip var som helst. Dagdrömmar, alltså.
3. Vilken är din största dröm som har gått i uppfyllelse? Tycker att jag haft mycket tur i livet, vet inte riktigt vad jag borde välja. Fast som liten drömde jag både om att bli journalist och att skriva böcker, och det blev ju verklighet!
4. Har du någon gång drömt något som slagit in? Förmodligen. Men i den mån jag drömmer brukar jag glömma vad det handlade om väldigt snabbt.
5. Vad är din största mardröm? Att något elände ska hända med barn och barnbarn.

En sån här orkidé skulle man ju också kunna drömma om att äga ...

Copyright Klimakteriehäxan

För kalenderbitare?

Har du beställt någon adventskalender? Det är Mia i bokhörnan som undrar, eftersom det är dags för helgfrågan igen. Och utan tvekan kommer vi allt närmare julen, innan dess blir det förstås advent i år också, konstigt vore det väl annars.

När jag var liten var det högtidligt att öppna de där 24 luckorna, några hade glitter på för extra piff. Det var strängt förbjudet att tjuvkika på Lucian och självaste julafton, men det kunde nog hända att man fixade en liten glipa ...

Så småningom kom chokladkalendern, som också den erbjöd en enorm frestelse att gå händelserna i förväg. En godisbit kändes lätt alldeles för lite! 

Riktigt pyssliga föräldrar snickrade och sydde specialdesignade kalendrar till barn och barnbarn, och då gärna med små presenter, en per dag.

I dag är uppsjön av adventskalendrar enorm. En del mor- och farmödrar jobbar hårt hela hösten får att få ihop tjugofyra pyttesmå överraskningar per unge, saker som ska förpackas i kalenderform. 

Men någon produktutvecklare har insett att många vuxna faktiskt inte alls tröttnat på adventskalender. Det finns hängivna samlare som är på ständig jakt efter "årgångskalendrar", fast då ska förstås luckorna helst aldrig ha öppnats.

Jag har en granne som gör sin egen ölkalender: en sort, en flaska för varje dag fram till jul. Tebutiken erbjuder smakpåsar i tjugofyra varianter, svart, grönt, rött te att testa. Allra hårdast satsar nog sminkföretagen. Miniförpackningar med tvålar, krämer, shampoo, dofter, skuggor, läppstift i snygg kartong som "ingen" ska kunna motstå.

För ett par år sedan tipsade ett sminkproffs mig om att adventskalendern från ett välkänt märke var ett riktigt kap, mer än prisvärd. Jag tvekade först men slog till. Om det var ett bra köp? Tja, jag är inte övertygad. Har förmodligen tio av de där små burkarna och tuberna kvar, med produkter som jag inte vet hur man ska använda, eller ens vill pröva. 

Nu var ju ändå själva frågan om jag ska ha någon adventskalender av årgång 2020. Svaret är nej. Min senaste erfarenhet säger att jag inte är någon äkta kalenderbitare ens i adventstider och hur gärna jag än vill bättra på min "skönhet"!

Mias bonusfråga är ett litet tipsfiske: Har du något serietips? Ja! "Premiärdatum oklart" på SVT Play. Skönt att få dra på smilbandet åt coronapandemins effekter. Sex avsnitt, en kvart var. Lättsamt med Henrik Dorsin, Johan Ulveson och Vanna Rosenberg.

De växer upp ur asfalt och gatstenar nu, stadens torggranar. I dag på Stureplan.

Copyright Klimakteriehäxan

Nyttigt att blogga

Det händer inte alldeles sällan att jag ifrågasätter det här med att blogga. Tänker på all tid jag lägger ned vid datorn, till "ingen nytta" iskallt betraktat. 

Världen består oavsett vad Klimakteriehäxan tar upp. Besökarmängden har varierat under de snart sexton år jag hållit på och glesnat betänkligt på senare år. Drar mig till minnes hur min blogg toppade popularitetslistan på nyligen.se för tio år sedan! Det var då det, nu finns inte ens listan längre, bloggandet har minskat.

Jag klamrar mig ändå fast vid mitt mantra att "Min blogg är till främst för mig själv och min skriv- och fotoklåda" och sen harvar jag på (snart uppe i 6000 inlägg) ... Men helt uppåt väggarna är det kanske ändå inte. 

En brittisk undersökning med över 2300 deltagare har kommit fram till att bloggande, efter stickning och fiske, kommer på tredje plats bland de fritidssysselsättningar som är mest avkopplande för sina utövare. Man har mätt hur pulsen gått ner hos försökspersonerna. På plats fyra kommer kalligrafi och femma måleri, tätt följt av ljusstöpning (!) och att arrangera blommor. Hälsan bloggar och hälsar!

Texten blir lättare att läsa om du klickar på bilden.

Copyright Klimakteriehäxan

Väldigt trångt i lång kö

Vilken bok i din hylla har stått där väldigt länge trots att du egentligen vill läsa den?  undrar Enligt O i veckans Kulturfråga.

Ojojoj. Om det bara handlade om en vore det väl inget att orda om över huvud taget. Men när man som jag har hur många böcker som helst som jag skaffat (eller fått i present) för att jag vill läsa ... fast aldrig kommer till skott, hur svarar man då på frågan?

Det där med att ideligen skaffa nytt att läsa fast man redan har mängder hemma i hyllan är väl närmast att likna vid en sjukdom. Ett habegär som inte låter sig tystas, en överskattning av den egna förmågan och tillgången på tid. Slutresultat: ett präktigt dåligt samvete och sprängfullt i alla tänkbara utrymmen där böcker kan klämmas in.

Föga hjälper det att försöka ge bort sådant man vet att man aldrig kommer att läsa om, enstaka kassar till second hand-butiker gör ingen större skillnad, loppisförsäljningen har bara naggat förrådet i kanten. Ändå vet jag ju att allt jag aldrig kommer att läsa alla de där romanerna, kåserisamlingarna, biografierna, memoarerna.

Men om jag nu ändå ska singla ut en enda titel så får det bli Anna-Karin Palms bok om Selma Lagerlöf: "Jag vill sätta världen i rörelse". Önskade den i julklapp i fjol, när den var ny, och fick den. Hade dock inte fattat hur tjock den var ... Nu har jag i alla fall bestämt mig: den ska vara läst innan vi säger "god jul" igen. Trots att det är väldigt trångt i den långa kön ska Selma ha företräde, har jag tänkt. 

Copyright Klimakteriehäxan

CITAT – om paradiset

"Enklaste sättet att göra världen större är att öppna en bok, och kortaste vägen till paradiset går via ett bibliotek."

-Kristoffer Leandoer, författare m m, i en krönika i Svenska Dagbladet i dag.

Dagens frukost

Foto Klimakteriehäxan Copyright Dagens Nyheter

 

Hemma hos

Medan novembersolen snällt nog lyser tar jag mig en funderare över veckans tisdagstema, bestämt av Ugglan & Boken som vanligt. I dag är nyckelordet familjeliv. I den nischen finns det verkligen en hel del att välja på! Här är de jag satsar på denna gång:

Tara Westover är lika gammal som min son, född 1986. Men tack och lov är den verklighet hon växt upp med inte alls samma som hemma hos oss. Hennes självbiografiska och tämligen omskakande debut "Allt jag fått lära mig" (Educated) blev en pangsuccé och man får som läsare inblick i en vardag (de var renläriga mormoner) som åtminstone jag knappast trodde fanns. Häftigaste ögonblicket blev för min del när Tara äntligen fick gå i skola med andra unga och man på en lektion nämner ordet "holocaust" (Förintelsen). Tara räcker upp handen och undrar vad det ordet kan tänkas betyda. Omgivningen tror inte sina öron ...

Karin Smirnoffs serie om Jana Kippo berättar också om ett familjeliv som inte tillhör de vanliga. Tre delar som jag läste i god fart: "Jag for ner till bror", "Vi for upp med mor" och till sist "Sen for jag hem". Jana har en tvillingbror, en förskräcklig far och en otillräcklig mor och ingen vettig människa vill leva som de gör.

Den 93-årige rebellen Jan Myrdal avled i veckan och det har förstås satt sina spår på kultursidorna. Få har som Myrdal lyckats reta gallfeber på sina motståndare. Han har konsekvent stått för de tämligen udda val han gjort, han stöttade exempelvis Pol Pot i Kambodja och "förstod" varför makthavarna i Kina tog till stridsvagnar mot demonstranter på Himmelska fridens torg. Men han var en skicklig och läsvärd författare.

I sin självbiografiska trilogi "Barndom", "Tolv på det trettonde" och "En annan värld" hamnar man hemma hos det världsberömda paret Alva och Gunnar Myrdal, vilket är långt ifrån en familjeidyll. Föräldrarnas internationella gloria hamnar lätt på sniskan. Som när sonen berättar hur fadern dikterar sina högst formella brev till honom på engelska för en sekreterare. Jan fick usla betyg i skolan och konflikterna stod som spön i backen. Men den uppväxten gav honom hur som helst suveränt material att göra litteratur av!

Copyright Klimakteriehäxan