Det är svårt att sätta punkt

Det är svårt att sätta punkt.
En god vän har just satt punkt för sitt arbetsliv.
Hon är inte alls 67, har till och med flera år kvar till 65. Men hon har struntat i siffrorna och fattat ett självständigt beslut. Hon har inte tvekat.
Hennes man gjorde slag i saken och satte punkt för ett par år sedan.

Nu ska de ta vara på varandra och tiden – man vet aldrig hur länge det varar, säger hon klokt, konstaterande att vi hunnit gå på tillräckligt många begravningar, fått höra om alldeles för många hjärtinfarkter, trafikolyckor och cancerfall för att inte inse att den där punkten kan bli satt utan att man själv har det allra minsta inflytande.

Vi har arbetat sida vid sida i ett par decennier. Ibland har jag varit hennes arbetsledare, ibland har hon varit min chef. Det har inte betytt särskilt mycket vem som har haft vilken titel, vilket ansvarsområde. Oavsett gradbeteckningen har vi kunnat prata om det mesta, en hel del i allra största förtrolighet, annat mera allmänt: hur ska jag göra tycker du, vilket beslut är det rätta, vem ska jag gå till, nog var han väl osedvanligt korkad nu, varför gör vi egentligen det här över huvud taget? Gjorde jag fel nyss? Och vi har vetat att det vi talat om inte gått vidare.

Diskussionerna har vi ibland fört i en korridor på jobbet eller i en solig hörna i en park, men hellre har vi suttit med var sitt glas rödvin och en trevlig pastarätt på någon liten italiensk restaurang.
Vänner ska man äta gott med, och gärna dricka lite cabernet sauvignon därtill! Och i vår relation har det inte alls bara handlat om arbete och att vara kollegor, å nej.

Båda har vi rusat runt i livet en hel del, med några kärlekshistorier i bagaget, en del hejdlösa fester, massor av glada skratt och anekdoter, några missöden och en och annan liten tår, ibland av medkänsla, ibland av ren och skär självömkan.
Någon gång har vi räknat kalorier ihop, hetsat varandra att gå på gympan eller gjort en shoppingraid på stan.
Men mest av allt har vi nog helt enkelt bara funnits där.
Ni vet, precis som Carole King sjunger i sin evigt gröna ”You´ve got a friend” – ”You just call out my name, and you know, wherever I am, I´ll come running”.

Härom kvällen hade vi ett halvformellt litet avskedskalas som arbetsgivaren bjöd på. Hedersgästen – eller var hon kanske värdinna? – fick välja en mindre skara att gå på krogen med.
Det blev förstås en massa ”minns du” och ”visst kommer ni väl ihåg”, men vi ansträngde oss alla runt bordet att inte bli för sentimentala – fler än jag har hamnat i den där riskzonen när man befarar att hela kroppen ska förvandlas till en enda stor tårkanal för att någon, ja kanske rent av man själv, säger något så klokt och så vackert.

De officiella talen hölls tidigare på dagen, men då befann jag mig på avstånd – av ovan nämnda anledning. Det är nämligen ganska jobbigt att stå och böla i en större folksamling, försök själva får ni se! Ingen blir glad och tacksam, tvärtom verkar det snarare smittsamt.
Och lagom till kaffet vände den blivande pensionären på kuttingen.
Var och en runt bordet gjorde hon en kort betraktelse över: därför är du här, det här har du betytt för mig, tack för det!

Nej, jag grät inte. Men det var inte långt borta, jag lovar. Och det trots att vi sedan länge vet, både hon och jag, hur och varför vi uppskattar varandra.
Vi bröt upp innan timmen blev alltför sen, och medan några av herrarna styrde stegen mot baren för en avrundande öl gick festföremålet och jag ut i den kyliga försommarnatten.
En ledig taxi kom, jag hoppade in efter en snabb kram och ett ”Vi ses snart!”.

Men det blir inte som hittills. För sanningen är att nu flyttar hon ut från staden, ganska många mil, till hus med trädgård som ska pysslas om, till hunden som kräver sina promenader, till maken som tåligt väntat på sin träget arbetande hustru.
Hon har satt punkt för en viktig etapp av livet.
Det är ett stort steg.

Och på något sätt får jag för mig, att det här var enklare för henne än för mig.
Jag ska gå kvar i våra gamla korridorer, äta lunch med våra gemensamma arbetskamrater, diskutera samma ämnen som förr.
Utan en viktig deltagare och beståndsdel i min vardag. Det blir tomt och konstigt.
Samtidigt inser jag att det är det här det betyder när man talar om att bli äldre.
Folk sätter punkt.
Det är en svår konst.

Copyright Klimakteriehäxan