Tribut till Taube

Den här dagen hade jag kunnat tänka mig att tillbringa i Göteborg.
Det är "Taube Total" där.
175 av hans visor framförs av 35 artister i 14 timmar.
Första ton avlossades klockan 10 i denna mastodont-tribut till en av våra största allkonstnärer - och en av mina idoler.

Nog för att det låter som en rätt så ansträngande heldag – även pärlband kan väl bli alltför långa – men samtidigt ganska fascinerande.
För även om svensken i gemen kan en otrolig massa texter och melodier som Evert Taube kreerat, så lär väl få ha en så omfattande repertoar att dagens föreställning inte innehåller några överraskningar.

Vi som har lite för långt till Göteborg får väl högtidlighålla Folknykterhetens Dag i stället – vilket jag tillåter mig tro att Evert sällan gjorde…
Men om det nu inte låter lockande så föreslår jag att man tar sig en titt i en närbelägen bokhylla. För prosaisten Taube har aldrig fått den berömmelse han faktiskt förtjänar.

”Don Diego Karlsson de la Rosas roman” var jag helt fångad av när jag läste den, visserligen för många år sedan. Jag har aldrig vågat läsa om den – det kan kännas så med gamla älsklingsböcker, eller hur?
Men länge tänkte jag skiva till författaren och fråga hur det egentligen gick för den svenske sjömannen där borta i Latinamerika, fast det blev aldrig av medan Evert var i livet. Och nej, han hade förstås ändå aldrig svarat. Men ändå… jag hade verkligen velat veta!

Om en roman känns för lång för stunden ska man inte glömma bort Evert Taubes novellsamlingar. Ta ”Svarta tjurar” med scener från Camargue, ”De fyra vindarnas gata”, eller ”I najadernas gränd”. I den senare finns berättelsen om Don Salustiano – en underbar historia om konsten att dö.
Den borde uppmärksammas en dag som kallas "Taube Total", även om den inte är tonsatt.

Copyright Klimakteriehäxan