När kul blir o-roligt

Det har länge varit mycket snack om Annika Lantz. Hennes radioprogram bytte kanal och blev ”Lantz i P1”, vilket har upprört en del å det gruvligaste.
Själv är jag inte ett smack upprörd. Däremot stänger jag ofelbart av radion när Lantz hållit på i någon minut. Och det beror bara på att jag inte står ut, oavsett vilken kanal hon sänds i.

Närhelst Annika Lantz är med i något, det kan vara i Parlamentet, i det egna programmet eller i någon annan form där folk som schablonmässigt anses roliga plockas in, får jag nämligen nog blixtsnabbt. Annika Lantz skrattar för mycket. Hon brister ut i gapfniss framför allt över sina egna skämt, det är hon som skrattar först, mest och längst.

Roliga människor är roliga därför att andra människor tycker att de är roliga. Humorekvilibrister får sin publik att le, fnissa, skratta – men ser själv ofta alldeles oberörda ut. Det gör nämligen skämten ännu roligare.
När såg ni Jacques Tati knyta sig av garv i en av sina filmer? Tage fnissade åt Hasse som Lindeman, Hasse kunde hicka till över ett Tage-inpass – men åt sina egna formuleringar aktade de sig för att gapflabba. Det går att rada upp många exempel.

Men inte heller Annika Lantz är ensam i sin kategori, självbeskrattarna (ja om det ordet för tankarna till ”självbefläckelse” tycker jag bara det är bra!) är också talrika.
Ett exempel: Vid ett par tillfällen har jag, alldeles ofrivilligt, utsatts för journalisten, radiorösten och författaren Ludvig Rasmusson läsandes utdrag ur egna böcker. Han har kåserat flitigt om ”män i sina bästa år” bland annat, förmodligen därför att han anser sig själv vara ett praktfullt exemplar av denna art.

När han så ska börja läsa tar han sig ungefär en och en halv rad in i texten.
Då börjar han småfnittra (inte särskilt karlaktigt alls). Efter ytterligare två rader fnissar han högt, och bara en liten bit längre ner i texten skrattar han så mycket att han knappt klarar att få fram orden längre.
Publiken sitter som förstenad. Mol tyst. Orörlig. Det är inte roligt, det är o-roligt.

Författaren skrattar alldeles ensam, utan den ringaste känsla för sin publik – eller egen stolthet.
Möjligen är hans kåserier kul om man läser dem själv. Men ibland blir kul saker alldeles förfärligt o-roliga.
”Självskryt luktar illa” sa man förr i världen.
”Självskratt stinker på långt håll”, skulle jag vilja hävda.
Därför spelar det absolut ingen roll i vilken radiokanal Lantz sänds.
För vi som vill skratta själva därför att någon är rolig, vi lyssnar på något annat.

Copyright Klimakteriehäxan