Vintern ra...
Det är den första maj och jag sitter här och är tacksam.
Tacksam för att jag inte i år heller blivit uppringd mitt i natten, från ett sjukhus eller av polisen eller av någon socialmänniska med nattjänst.
Har inte behövt lösa ut en unge hemskickad med taxi, har inte tvingats vackla upp mitt i natten för att hämta hem mina (för all del tämligen vuxna) barn från Maria ungdom. Har inte behövt torka spyor från hallmattan, har inte behövt kasta förstörda kläder, har inte sett till någon brännskada efter felriktade raketer eller illa hanterade smällare.
Jag drar en djup suck av lättnad och sänder samtidigt en medlidsam tanke till de tonårsföräldrar som kanske haft sämre tur.
Läser i morgontidningarna, ja deras nätupplagor (ni vet vad jag tycker om tidningsfria dagar!), att Valborgsfirandet varit rejält stökigt lite här och där i landet. Beslagtagen sprit, stenkastning, våldtäkt och misshandel hör till nyckelorden för sista april i Sverige i dag. Just Maria ungdomsmottagning här i Stockholm fick stänga på grund av överbeläggning, skriver DN. Och det har varit trångt eller rent av fullt i arrestlokalerna på många håll runt om i landet, läser jag i SvD.
Numera ser jag varje helgdagsafton an med mild förskräckelse. När ungarna var små firade vi i all enkelhet, lite chips, lite extra godis, goda grannars sällskap. I dag har man över huvud taget ingen insyn i planeringen.
Innerst inne tror jag ju, och vill jag fortsätta tro, att mina små älsklingar är för klyftiga för att dricka sig redlösa, hamna i alltför dåligt sällskap eller helt enkelt göra något riktigt dumt på alldeles egen hand.
Men osäkerheten finns där alltid – grupptryck ska aldrig underskattas, dåliga infall kan de flesta få, för att inte tala om vad hastigt påkommen förälskelse kan ställa till med.
Och vetskapen om allt detta gör lättnaden på morgonen den första maj ännu större.
Minnesbilden av gårdagskvällens brasa mot natthimlen och den entusiastiska amatörkörens sångröster förmörkas inte av ”fördärvad ungdom” eller vad det brukade kallas för en gång i tiden.
Sången till våren kan fortsätta!
...sat ut bland våra fjällar, drivans blommor smälta ner och dö!
Copyright Klimakteriehäxan
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
Du skriver så bra att man hisnar, Häxan!
SvaraRaderaBåde du och Bloggblad skriver om fyrverkerier på Valborg, det minns jag inte från Södertälje på 1960-talet. Är det något nytt? Vi hade bara en j-ä-t-t-e-brasa (DEN skulle du ha varit nöjd med, Bloggblad!)och nya vårkläder trots att man oftast frös häcken av sig. Vita taxklackade slingbackskor var ett måste. Ser i tidningarna att de är tillbaks igen. Satan också, man ska inte slänga grejer. Nu måste jag ut och köpa nya, eller kanske inte..........de är ju egentligen inte speciellt snygga när man har storlek 40.
I vilket fall som helst, ha en skön första maj!
Ja, sånt kan man vara tacksam för. Jag överlevde min dotters tonår utan vare sig större eller mindre katastrofer. Skönt.
SvaraRaderaLäste i en engelsk tidning nyligen om en stackars tonåring vars fest urartade så att huset blev fullständigt sönderslaget....och med anledning av det, en bekännelse från en nu vuxen författare och grevinna (av det mindre förmögna slaget) som berättade om när samma sak hände henne (och därmed hennes familj) på 80-talet, och hur hon hade tänkt (eller snarare inte) när hon planerade sitt röjparty där bl a moderns samlingar av antikt porslin krossades. Intressant läsning...
SvaraRadera