Produktutveckling

En alldeles oöppnad förpackning med en kräm från Elisabeth Arden dök upp ur ett av mina gömställen för bra saker som man kommer att behöva, men inte behöver i samma ögonblick som de har köpts.

Den här hade jag förvisso helt glömt bort, men den kom fram i alldeles rätt tillfälle: min så kallade dagkräm hade tagit slut. Och den här hade solskyddsfaktor 15 dessutom, perfekt nu när vi tror att det är dags för solsken. Bingo, helt enkelt. Skalar av den snygga papplådan och inser att än en gång har jag gått på försäljningsknep nummer 1.
Tuben är ju flera storlekar mindre än förpackningen.

Så ska jag då inviga denna nya undergörande dekokt, som enligt medföljande papper kommer att tillföra fukt i mängder (ska det bli regn?), samtidigt som de elaka UV-strålarna hejdas i sin framfart. Resultatet: inga eller åtminstone färre rynkor.
Då kommer nästa irritationsmoment: tuben är av hård plast.
Vilket betyder, det vet jag av dyrköpt erfarenhet, att ungefär en tredjedel av innehållet aldrig kommer att gå att få ut.

Krämer av den här typen och med den här eller liknande prestige-etiketter är som vi alla vet inte billiga. I själva verket är de så dyra att man helst köper dem tax free, på egna eller andras resor, eller passar på sällsynta extraerbjudanden i vanliga handeln.
För ett antal år sedan blev jag förtjust i en annan Arden-produkt, Visible Difference hette den (fast någon cyniker i min omgivning föredrog att kalla den INvisible Difference). Den såldes i en rak burk med stor öppning. Inte en gnutta blev kvar, allt kunde användas.

Tills den dag då en produktutvecklare insåg att man skulle kunna sälja mer kräm om burken blev besvärligare. Samma mängd kräm, visst, till samma pris – men om man bara minskade öppningen och gjorde ett djupt veck runt burkens hals skulle inget mänskligt finger någonsin kunna komma åt de där sista millilitrarna.
Köpte en sådan burk, blev arg, beslöt att aldrig mer köpa den och har heller inte gjort det.

Nu gör man likadant med snart sagt varenda förpackning i den så kallade skönhetsindustrin: satsar allt på att kunden inte ska kunna använda hela innehållet. Man kan krångla till burkar och tuber i det oändliga.
Fast vi som vill göra motstånd, vi tar en stor kniv och skär av plasthöljet på mitten. Då hinner man komma åt mycket av det som dröjt sig kvar där inuti, innan det torkar. Pröva!
Funkar på tandkrämen också, fast den kostar förstås inte flera hundra till att börja med.

Hädanefter ska jag aldrig mer köpa det här Arden-preparatet heller. Precis som med den gamla glasburken går jag bet med mitt knivtrick, för även om jag får av den här tuben på mitten är den så smal att mitt pekfinger inte tar sig in mer än ett par centimeter.
Sedan kommer resten av den undergörande smörjan att stanna där den är.
Och det sanna priset på innehållet, redan högt, blir skyhögt.
Fast det värsta är ändå att man känner sig – och måste erkänna sig – så lurad. Av en simpel produktutvecklare!

Copyright Klimakteriehäxan