Om sommaren

Vilken bok, film, tv-serie eller sång får dig att tänka på sommaren? undrar Enligt O i veckans Kulturfråga.

Då dyker Carlsson upp. Värmlänningen kommer där, tar ett skutt över bergknallen på ön, för att möta madam Flod som han ska sköta jordbruket åt sedan hon blivit änka. Sonen Gusten duger inte riktigt till för uppgiften. Sedan blir det sorg och glädje, avund och kärlek, fula knep, bröllop och svek, dans och "tjusiga" stockholmare som kommer till ön för att fira sin sommarledighet.

Edwall och Ruud. Foto SVT

Vi har hamnat på fiktiva Hemsö i Stockholms skärgård (man anser att Kymmendö stod modell) och det är förstås August Strindbergs roman "Hemsöborna" från 1887 jag tänker på. Den omvandlades senare till både teaterpjäs, film (1955) och tv-serie (1966). Jag försökte se om tv-versionen för något år sedan, men den hade inte åldrats i skönhet ... trots Sif Ruud, Allan Edwall och Sven Wollter, alla lysande i sina huvudroller. 

Romanens öppning har blivit ett klassiskt exempel på hur en författare drar in sin läsare i handlingen på direkten ("in medias res" har jag lärt mig att det heter på fackspråk): "Han kom som ett yrväder en aprilafton och hade ett höganäskrus i en svångrem om halsen."

Sommaren står runt hörnet och även om historien slutar i snö och is är det sommaren den får mig att tänka på, doft av nyslaget hö, salta vågor, blommor och kaffe i en mugg utomhus ... och varför inte en hederlig gammaldags sommarflirt också? Något höganäskrus behövs inte.

Copyright Klimakteriehäxan

Livet utan "riktiga" pengar

Man går ut hemifrån, försedd med sitt bankkort och sin mobil. Med dessa två små, lätta och smidiga prylar går det att köpa en bussbiljett, betala parkering, handla i alla möjliga butiker inklusive de på nätet, swisha till någon man lånat hundra spänn av. Smidigt, eller hur?  /.../ 

Men riktigt tryggt är inte det där systemet. Plötsligt kan du inte logga in på din bank. Varken den lilla knappdosan eller bank-ID fungerar. Bankomaterna, som blivit få till antalet, behöver också internet. Kortet du vill använda har förvandlats till en värdelös plastbit. /.../

Där står vi svenskar hjälplösa. Få länder är så inriktade på digital betalning som vårt (det märks om inte förr så när vi korsat gränsen). Fysiska pengar har vi nästan aldrig.  /.../ Det känns som om våra politiker borde ta sig en funderare på detta och presentera en plan för kontanternas fortsatta berättigade existens. Idag är vi otroligt sårbara på så många sätt att det vore skönt att eliminera ett! Rädda ”den analoga” kronan! ./.

Du läser hela min text om de avskaffade "riktiga" pengarna här, på New55. Inledningsvis är krönikan öppen för alla, senare endast för sajtens prenumeranter.

Copyright Klimakteriehäxan

Att minnas Barbara

Det kom ett SMS. "I´m sorry to tell you that Barbara died, peacefully, this morning." Hon var död. Borta. För alltid.

Jo, vi ska alla den vägen vandra, men just den här kvinnan, min mycket goda vän sedan mer än 40 år, fick verkligen inte nåden "att dö frisk" som man säger ibland. Barbara Franklin blev offer för en lömsk form av demens, och hon led verkligen av det, eftersom hon förstod sin diagnos, insåg att ingen bot fanns och visste därmed att det bara skulle gå utför, hur snabbt ville eller kunde ingen av läkarna säga. 
-Horrible. Det är helt enkelt förskräckligt. Vedervärdigt. Finns inga andra ord, sa hon med oändlig sorg i sin tidigare så glada röst.

Visst hade hon upplevt mycket under sitt drygt 70-åriga liv. Vi möttes i Guatemala, hon jobbade med barnverksamhet för amerikanska fredskåren, jag var anställd av FN:s barnfond Unicef. En rad gemensamma intressen: böcker, spel som Alfapet och Boggle bl a. Båda närde vi författardrömmar, Barbara mest sugen på dramatik. Hon köpte elektrisk skrivmaskin, det blev en av märket Facit och hon döpte den till Sven, till min, den svenska vännens, ära ... Ett par pjäser sattes upp men något genombrott blev det tyvärr inte.

När vi båda lämnat Centralamerika höll vi kontakten. Skrev ofta brev. Ringde. Jag öppnade alltid våra telefonsamtal med att hojta "Hi, Barbie Doll!". Hälsade på henne i Washington DC, hon bodde hos mig i Florida. Kom också till oss i Stockholm flera gånger. En gång möttes vi i Köpenhamn, där Barbara hade "en egen familj", alltsedan hon varit deras au pair för många år sedan. Också det blev en livslång relation med mycket värme.

Men med karlar hade hon ingen lycka. Romanserna blev kortvariga och lämnade inga goda minnen. Jag fixade en dejt åt henne i Miami med en granne, en judisk man i passande ålder. Han var expert på att göra salt vatten sött, och det var, visade det sig, det enda han kunde prata om. Barbara hade supertråkigt och gick hem så snart det var möjligt. Ingen tur den gången heller!

Varje gång vi möttes blev det många skratt, många funderingar om livet. Hon hade massor av humor! Med åren blev Barbara alltmer religiös och hängiven den judiska tron, jag följde med henne till synagogan i Stockholm. Frenetiskt pluggade hon hebreiska på senare år, inte utan framgång trots att det var svårt, och hon gjorde sin bat mitzva när hon var över 50. Gick troget till gudstjänsterna, fick många vänner i församlingen.

I grunden var Barbara lärare för barn med speciella behov och hon brann för sitt yrke, som hon återupptog efter en ny period i utlandstjänst. Dessutom fortsatte hon med ideellt arbete, bland annat som biträde i en butik för second hand-kläder där intäkterna gick till välgörenhet. Hon arbetade också som volontär för demokratiska kandidater när det drog ihop sig till val.

Sista gången vi sågs var för drygt fem år sedan när jag hälsade på henne i Louisville, Ky, platsen där hon växte upp och dit hon återvände. Hon tog mig runt i och kring staden, presenterade mig för sina vänner, visade skatterna i synagogan som var "hennes". Vi promenerade, gick på museer, åt hamburgare, tittade på valprogram i tv (Hillary mot Trump) och besökte Muhammad Alis barndomshem, ja till och med hans grav. Mina bloggläsare kunde följa med på resan, faktiskt! Och vi pratade om att nästa resa var hennes, till Sverige. Fast då hade vi inte hört talas om covid.

Rimligen hade sjukdomen redan börjat invadera henne redan då, men det visste ingen. När vi träffade Muhammad Alis bror konstaterade Barbara att han visade tecken på demens, hon beklagade honom djupt, såg hans belägenhet ... 

Jag förälskade mig i hunden Lena, en gatukorsning som Barbara adopterat från ett hundhärbärge och som blev ett fantastiskt sällskap tills hon en dag inte längre fanns – matte visste då inte riktigt vad som hänt, men saknade den ljuvliga vovven förstås.

Att följa en person man känner väl in i den stora tomheten genom demens är sorgligt. Sjukdomen bröt ner Barbara bit för bit, obönhörligt. Plötsligt kunde hon inte längre läsa. Inte använda sin dator. Inte ens ringa på mobilen. Sökte orden, men fann dem alltmera sällan. Huset fick hon lämna, de blommande buskarna såg hon inte längre åt. Då var den lilla gröna bilen redan såld. Min röst kände hon igen, till och med den sista gången vi pratade med varandra, det vill jag i alla fall tro. Det var i julas. 

Jag ringde henne alltid på juldagen, inte för att det var Hannukah, utan för att det var hennes födelsedag. Den här gången fick jag kontakt med systern, som hjälpte Barbara att ringa. När vi la på efter det korta samtalet kändes det lite konstigt, sorgligare än någonsin. Hon hade flyttats till ett sjukhem, hon hade hamnat i rullstol, hon var inte ens en skugga av sitt forna jag. Nu är hon begravd, men jag kan höra hennes röst. "Love u" säger den, och "call me soon again". 

Du som läst ända hit kan förstås undra varför jag skriver detta på min blogg. Ingen av mina läsare kände Barbara, ingen mer än jag. Men jag är säker på att hon skulle ha gillat att jag berättar om henne, även om det blir för väldigt få. För mig är det ett sätt att minnas. 
Goodbye, my Barbie Doll. Rest in peace. You deserve it.

Copyright Klimakteriehäxan

Trafikljus eller kanske frukt?

I dag känns det som att jag hamnat mitt i en gatukorsning. Ugglan har nämligen bestämt att veckans tisdagstrio ska representera färgerna i ett trafikljus (en röd, en gul & en grön bok)!

Då bestämmer jag mig för att ha ett tema i temat. Alltså har jag valt tre böcker man kan läsa om man vill bli närmare bekant med någon, i det här fallet en man och två kvinnor som alla har varit speciella!

Den röda boken "Bang om Bang" handlar om den legendariska journalisten Barbro "Bang" Alving, skriven i huvudsak av hennes dotter Ruffa. Bang var en fantastisk reporter, sprängfylld av humor som också kom fram i hennes böcker, och en älskad radioröst dessutom. Får inte bli bortglömd!

Den gula boken (som kunde ha varit ännu lite gulare, medges) av den Selma Lagerlöf närstående Sophie Elkan är historien om John Hall, som var en betydelsefull man och en av Sveriges allra rikaste i slutet av 1700-talet. Hans öde blev dock olyckligt, men spännande att läsa om är det!

Den gröna boken handlar sedan om Sophie Elkan själv, författad av Eva Helen Ulvros. Hon har läst många brev som Sophie och Selma skrev till varandra, deras relation var lång och innerlig, men Sophie fick finna sig i att hamna i väninnans skugga, trots att hon själv var skicklig skribent. 

Litterärt godis, faktiskt. Kanske tre nya bekanta för dig? Och glöm inte att frukt också är godis! Alltså hamnade min röd-gul-gröna trio i fruktskålen, i sällskap med rött äpple, gul banan och ett äpple till, ett grönt. Hoppas det smakar! 

Copyright Klimakteriehäxan

SELFIE nr 19 – ny stafettpinne!

Jag drog utan att egentligen veta det igång en bloggutmaning som jag döpte till SELFIE. Det skulle bli ett självporträtt där inga bilder behövdes. Höll ut rätt länge, men nu när jag "avgått" har det trevliga hänt att det blivit en stafett! Denna gång är det alltså SELFIE nummer 19 som gäller. Och ja, jag bekänner, det är inte alls lätt att skapa den där kedjan där svar två börjar på sista bokstaven i första svaret ... Det är Paula som radar upp de nya nyckelorden:

1. Min favoritperson när jag var 3 år? Mamma (tror jag i alla fall)

2. Roligast när jag började skolan? Att upptäcka skolbiblioteket (där det luktade damm, men vad gjorde det – jag kunde ju läsa!). 

3. Inte kul alls när jag var 10? Trista pormaskar (började dyka upp på näsan)

4. Jättekul när jag var 13? Rundpingis

5. Framtidsdröm när jag var 15? Skriva böcker (som ALLA skulle vilja läsa!)

6. Det bästa med att fylla 20? Råd att ta körkort! (kompisarna tog direkt när de fyllt 18)

7. Gav mig ångest vid 30? Tar det roliga slut nu?

8. Upptäckt vid fyllda 40? Ungar, två stycken, hade kommit till i mitt liv! 

9. Ser mest fram emot i sommar? Roliga stunder med familjen

10. Det sämsta med vintern? Nattsvart även på dagtid 

11. Det bästa med vintern? Dagar som ser ut som julkort

12. Favorit-uttryck? (svordomar tillåtna) Ta mig tusan, tror inte att jag har något???  

Copyright Klimakteriehäxan 

Dagens ord 118

 STORFÖRÄLDRAR

-Har inte stött på detta förrän alldeles nyss: ett försök att få till en svensk variant av exempelvis engelskans grandparents eller norskans besteforeldre. Ja men det kanske inte är någon dum idé alls?! Det hindrar ju inte att man fortsätter vara farmor eller morfar, men skulle kunna vara ganska rationellt i vissa lägen. Jag vill förstås självklart behålla den för mig inte jättegamla titeln farmor! Vad tycker du om ordet?

Skyltat och klart – men stenkastning undanbedes

Den som sitter här inne bör inte kasta sten.

Övergången till nytt betalningssätt i Stockholms kollektivtrafik rullar på,
med glada tillrop.

Laddning av trött mobil erbjuds i fem steg som ni kan läsa er till i bilden!
Kostar 10 kr/tim. Någon som testat?

Skyltsöndag som vanligt, förstås. Det har blivit en vana, och på något märkvärdigt vis lyckas jag och många med mig hitta skyltar att fotografera. De kan vara snygga, kloka, urfåniga eller roliga, det är helt fritt fram i detta bloggprojekt som övervakas lite lätt av BP. Lista på mer eller mindre trogna deltagare finns här.

Vi har nu kommit till kapitel 5 i den olidligt spännande historien om den
anlagda blomsterängen som skyltats med sedan flera månader. Ja, några
små gröna saker syns, men riktigt prunkande kan man väl inte säga att det
är. Än. Hoppet lever!

Kan inte låta bli att lägga till en liten alldeles skyltlös bonusbild, med picknick och
extra allt.

Copyright Klimakteriehäxan

Minnen i maskrosens tid

Så här års kommer den alltid fram, min fina maskrosduk, sydd med oändligt många små korsstygn i en lång rad nyanser av gult och grönt, så som danska Clara Waever bestämt. Men det här inte bara en sak som ligger och inväntar sin tid i en låda, det är också en av mina kära ägodelar som har en historia!

Den tar mig tillbaka till slutet av 60-talet. Jag och min pojkvän körde bil till Skåne för att hälsa på kompisar. Och om man nu tagit sig ända till Sveriges sydspets verkade det ju naturligt att också besöka den andra sidan av Öresund. Aldrig förr hade vi varit i Köpenhamn, bara hört talas om Ströget.

Alltså hamnade vi på den där gatan där mer eller mindre eleganta butiker radade upp sig. Fast vi var ju inte på någon shoppingresa direkt. Dock visste jag att designföretaget Clara Waever, med anor från sent 1800-tal, hade sin hemvist här, så dit letade jag mig. 

Pojkvännen valde att stanna på trottoaren, hans intresse före broderi var, kan man säga, behärskat. Själv älskade jag att sy, hade klarat av några mindre av Clara W:s modeller. Nu dök jag in bland mönstren och moulinégarnerna, förhäxad av allt som gick att avbilda med hjälp av nål och tråd, om man bara gjorde som Clara W visade. Jag ville naturligtvis köpa något med hem!

Då inträdde den stora obeslutsamheten. Vad skulle jag satsa på? Hur mycket jobb skulle jag lägga ner? Och vilket mönster tilltalade mig mest? Dessutom var detta ingen billig dansk souvenir, man fick satsa en för den tiden och min dåtida plånbok rejäl slant. 

Pojkvännen gläntade på dörren och undrade om jag inte var klar snart? Jo då, strax, försäkrade jag. Vilket var en lögn. Jag kunde ju inte bestämma mig! När jag äntligen klarat av kassakön och kom ut med materialet till en kvadratisk duk med maskrosstånd i en ring var stämningen ganska frostig.

Hem kom jag ändå med mitt inköpta handarbete. Har ju alltid gillat maskrosor! Och började. Räknade stygn, jämförde färger, sydde energiskt. Hade nästan gått i mål med första maskrosståndet när jag insåg: jag hade gjort fel. Men var? Visst, jag letade, men fann inget. Min maskrosduk blev liggande.

Åren gick. Jag hade en kollega som, visade det sig, var helt hängiven Clara Waevers korsstygnsskapelser. Vilket fick mig att berätta om mina misslyckade maskrosor.
-Ta hit duken, sa hon, jag fixar det!
-Men det är mycket jobb kvar, det mesta faktiskt! varnade jag.
Det bekymrade henne inte, snarare blev hon glad.

Så gick det när min danska souvenir äntligen blev klar att använda. Jag sänder kollegan (numera dock avliden) de varmaste tankar varje vår (hon gjorde faktiskt en underbar julduk åt mig också) och söker ett uns av tröst i att jag ändå klarade nästan en helt maskrosstånd alldeles själv ...

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans mening – om lycka

Minns du vad du gjorde, tyckte och kände när du var 38 år gammal? För mig var det en viktig och omvälvande tid. Jag blev mamma, det var det största som hände och mycket viktigare saker än så inträffar ju inte i livet. På Handelshögskolan i Stockholm finns Micael Dahlén, professor med det ovanliga specialområdet lycka. Han har forskat kring begreppet i rätt många år nu, och i SvD skrev han härom dagen en krönika i  vilken jag hittar Veckans mening, en sådan som Skriv-Robert efterlyser för att den fått sin läsare att hejda sig om än en väldigt kort stund. Nu har Dahlén gjort en undersökning med 4000 medverkande svenskar, som svarat på frågan hur gamla de skulle välja att vara om de kunde vara i samma ålder genom hela livet. Män och kvinnor var överens: svaret var 38. I artikeln nyanseras förstås detta resultat, läs hela här! Kanske instämmer du, kanske inte ...

Lyckan peakar redan vid 23, vänder uppåt igen efter 40 och stiger stadigt ända till 80.

Copyright Klimakteriehäxan

En inte särskilt märkvärdig fredag

Förr i världen var begreppet "äntligen fredag" en realitet, åtminstone i de perioder då jag jobbade femdagarsvecka (vilket jag långt ifrån alltid gjort). Konstigt nog finns något av den känslan kvar, trots att jag inte alls har något arbetsschema att rätta mig efter, inga tider att passa. Fast som bloggare kan man ju hänga upp sig på de där "utmaningarna" som duggar tätt! Som de fem fredagsfrågorna från Elisa Matilda.

1. Vad stör dig? Oljud, snålhet, onödigt gnäll – vi har det ju ändå så bra, jämförelsevis!
2. Vad är det som luktar gott? Blommor, hav, bebisar, en del mat.
3. Vad behöver du tvätta? Inte så mycket för ögonblicket, körde tre fulla maskiner bara härom dagen (så bra med tvättstuga där mycket går att hantera på ett par timmar). Så tvättskåpet är just nu inte sprängfyllt.
4. Hur länge har du varit vaken? Sedan strax efter nio.
5. Vad är planen för idag? Handla mat, invänta en persiennreparatör (!), ta en sväng utomhus, plocka lite vitsippor igen och sen blir det nog tv-kväll. Inga märkvärdigheter med andra ord.

Copyright Klimakteriehäxan

Årets bok?

Tolv böcker har utsetts att tävla om titeln Årets bok 2022. Vilket har gett Enligt O idén till denna veckas kulturfråga: 

Vilka av de böcker som nominerats har du läst och vilka vill du läsa? Har inte läst en enda. Vill nog läsa Malin Persson Giolito och, kanske, Liane Moriarty. Vet i princip inget alls om övriga titlar! 

Vilka böcker saknar du på listan? Här kommer mera kanske: "Hjärtat" av Daniel Bergman. Har läst för lite på sistone, så enkelt är det.

Copyright Klimakteriehäxan

Ge mig ett M, ge mig ett A, ge mig ett J – MAJ!

Ugglan inleder denna månad med en kul variant på tema för tisdagstrion: nyckelordet är MAJ (en bok på varje bokstav i månadens namn).

Då klipper jag till direkt med Jan Myrdals "Maj En kärlek", en för denne författare ovanligt ömsint historia om en tidig men stark förälskelse i livet. 

"Americanah" av Chimamanda Ngozi Adichie är fenomenal läsning, om relationer, integration och önskan att göra krulligt hår rakt, till exempel.

"Jag drömmer dig hit" är bloggvännen Bloggblads romandebut. Hon heter egentligen Marianne Bokblad och har skrivit många sångtexter innan, texter som spritts framför allt i kör-Sverige, men under pandemin satte hon sig ner och berättade en historia som för mig avslöjar hur det var att leva som ung i Frälsningsarmén. Bloggblad växte upp med Frälsis och känner den världen väl. Inte hade jag en aning om hur strikta reglerna var! Boken har just i dagarna lämnat tryckpressarna, så det kan löna sig att hålla utkik. Tror att fler läsare än jag blir lite förvånade över hur det var när hjärtan klappade under uniformerna ...

Copyright Klimakteriehäxan

Selfie-stafetten har startat!

Det ser ut att bli lite fler SELFIEs framöver, genom en stafett som börjar hos Primrose och sedan fortsätter via Paula, Femfemman, Kicki och Ditte, trogna och trägna SELFIE-leverantörer allihop. Startskottet har gått, vi ligger i blocken och flyger iväg ... den här omgången får nummer 18.

1.  Är du nöjd med ditt förnamn eller vad skulle du vilja heta istället ? Har aldrig varit särskilt förtjust i Aina men vet inte vad jag skulle vilja heta i stället. Ibland har jag använt mitt mellannamn Kristina, det funkar.

2. Bästa avslappnings metoden? After work 

3. Bästa mellanmålet? Kaffe och macka  

4. Finaste semesterminnet? Alla resor när barnen var små (går inte att välja en, men vi hade så mysigt!)

5. Vad irriterar dig? Åsiktspoliser  

6. Favoritmat som barn? Riktiga våfflor (som mamma gjorde, absolut inte på mix)  

7. Varför började du blogga? Råkade upptäcka att man kunde – och att jag väldigt gärna ville! (så här började jag, året var 2004)

8. Om du har djur varför? Om du inte har djur varför? Enbart därför att man blir så bunden (alltså har jag inget husdjur men jag har haft täta band med några ljuvliga hundar, gillar katter och jag matar fiskarna hos grannarna när de reser bort ...)

9. Om du inte bodde i Sverige i vilket land skulle du vilja bo? Norge (för där bor Dottern)

11. Vilken hobby har du? Elaborera olika teman via ord och bild (kan kallas bloggning men det börjar ju inte på e .... känns problemet igen?)

12.  Drömsemester? Dubbla öar: Irland och Island (har velat det i evigheter, kommer visst aldrig dit)

Copyright Klimakteriehäxan

CITAT om att njuta medan tid är

"Jag tycker du ska ställa dig själv sista måltiden-frågan. Och kanske unna dig svaret redan i helgen. Man vet aldrig. Livet är förgängligt och ingen kan förutspå vad Putin går runt och grunnar på."

-Hugo Rehnberg funderar i sin krönika i SvD:s helgbilaga Perfect Guide över hur tankarna går hos dödsdömda som får önska sig sin favoritmat till sin sista måltid, och han förlänger resonemanget. Han har ju rätt: det är väl smart att försöka unna sig sådant man uppskattar innan det är för sent?! Vi som inte hamnat i kön till elektriska stolen vet ju oftast inte vad som blir det sista vi får på talltiken. Principen "man ska vara snäll mot sig så länge man har sig" är en bra princip.

Blandad skyltkompott

Skyltsöndag, alla söndagar. Så också i dag, när maj låter oss ana att sommaren närmar sig, även om den inte hunnit ända hit riktigt än. BP håller som vanligt en skyddande hand över skyltande medbloggare. Här en blandad bildkompott inhämtad under den gångna veckan.

 Ukraina-sympati på fasaden till USA:s ambassad i Stockholm.

Någon sorts ruskig varelse har satt spåren på golvet på biografen Sture. Säkrast att
hålla sig undan!

Miljövännerna har valt ett vackert ställe för sina skyltar.

En tidnings "huvud" är dess "skylt", en viktig del av dess identitet. SvD bytte just. Blev
det bättre? Tveksamt, anser jag som alltid gillat det gamla typsnittet. Men det som
egentligen retar mig, det är att man kan lägga ner jättesummor på sådant som den stora
läsekretsen inte vare sig märker eller bryr sig om. Jag skulle föredra en satsning på
tidningens innehåll. DET vore något att skylta med!

Copyright Klimakteriehäxan