Två kronor för bättre miljö – kasse 1

Bara en liten uppdatering med anledning av kriget mot plastpåsarna: eftersom det den 1 juni var precis ett år sedan man började ta betalt för kassarna i H&M:s butiker firar man nu ettårsdagen med att sälja rejäla och hyfsat snygga tygkassar i åtminstone två storlekar för det facila priset 2 kr. Fast det står 19:90 på prislappen. Men två spänn räcker denna vecka! Inte varje dag du får ett så överkomligt shoppingtips, som dessutom gör dig till en miljövänligare kund/människa! Passar också bra för prylarna som ska med till stranden.

Det här är första kassen ut i en liten fånig serie jag tänker fortsätta med!
Visst ställer vi upp i kasskampen?

Copyright Klimakteriehäxan

Artrikt på vägkanten?

Men titta vilken sympatisk liten skylt, fin som en liten tavla, som står där vid vägkanten! Ska väl få oss förbiilande nutidsmänniskor att hejda oss en sekund och titta ner på marken där trevliga överraskningar förväntas rada upp sig!

Det är Trafikverket som sett till att de här skyltarna satts upp.
Sidoområden till vägar och järnvägar kan vara livsmiljöer värdefulla för den biologiska mångfalden. Och Sveriges sammanlagda vägkanter täcker en yta lika stor som Öland! Där finns många växter som har trängts undan från det övriga odlingslandskapet, skriver verket, som alltså försöker göra en vällovlig insats för miljön. 

Så synd då att det just för tillfället är en väldigt tråkig vägkant som lyfts fram. Bristen på regn får skulden.
Fast rätt som det är kommer det kanske en skur, så att skylten får göra skäl för sig!
Och man kan ju inte ha tur jämt. Ens på Trafikverket, trots namnet.

Söndagar är alltid skyltsöndagar i Blogglandia. Fler skyltare hittar du via BP:s blogg.

Just nu måste man nog säga att artrikedomen lyser med sin frånvaro ...

Copyright Klimakteriehäxan 

En utsikt att älska

Mina tår är bara decimeter från vattnet. Mitt i berget strävar ett par gröna växter, av vilken sort är lite svårt att avgöra, men livskraften, den finns där alldeles synlig. Förstå mig när jag säger att detta är en utsikt jag älskar!

Visst kan man frossa i tropiska solnedgångar, kort på surfare i dramatiska vågor, gulliga sommarbarn, häftiga safaribilder och foton på vackra solbrända kroppar i snygga badkläder i diverse kanaler, både idag och de flesta av årets dagar. Men ibland räcker det man har närmast väldigt långt! Det måste inte vara storslaget.

Copyright Klimakteriehäxan

En liten seger i kriget mot plastpåsarna

I dag för ett år sedan började flera butikskedjor att ta betalt för de kassar kunderna vill ha till sina inköp. Och se! Glädjebeskedet kom för ett par dagar sedan: svenskarna använder färre plastkassar nu. 

År 2017 bar vi hem över 830 miljoner gratiskassar från olika butiker. Det är över 80 påsar per person, påsar som tidigare inte återvunnits. Men kampanjen för att få konsumenterna att tänka efter, i kombination med att varje kasse i många affärer (mer än matkedjorna) nu kostar ett par kronor, tycks ha haft effekt. Både Åhléns, H&M och Lindex kan konstatera att det går åt bara hälften så många påsar nu som för ett år sedan. Många väljer också papperskasse i stället för en av plast, och det ser ut som om H&M går över helt till (återvunnet) papper i höst. Dock är det inte alldeles glasklart hur mycket bättre papperskassen är, men det får vi väl veta mer om så småningom.

Men nu är det dags för ännu ett kliv framåt i miljövänlighetens namn: dags för pant på plastpåsar! Om jag fattat rätt är Hemköp först ut med detta lovvärda initiativ. Att panta plastpåsar fungerar ungefär som att panta burkar. Köper man en plastpåse för två kronor står det på kvittot att man får en krona i pant för påsen. När man samlat på sig några plastpåsar tar man med sig dem till butiken –max tio åt gången – och panten dras av från summan man handlat för.

Då gäller det förstås att man verkligen tagit hem så där många, alltför många, påsar. Mina går åt till sopor, det händer rent av att jag köper kasse i affären för att det är tomt i den lådan hemma i köket ... Att ha dem till hushållssoporna är faktiskt ett "godkänt" sätt av återanvändning!

Målet är att Sverige ska ha minskat förbrukningen av plastpåsar till 40 stycken per person och år senast 2025. En halvering från 2017. Vi verkar vara en bit på väg. När man hör att det snart kan finnas mer plast än fisk i haven känns det nödvändigt att anstränga sig.

Dags för en samvetsfråga, eller rent av två: den där hopvikbara tygpåsen ligger väl på plats i handväskan? Och visst  plockar du med ett par gamla kassar när du ska storhandla?
För vi må ha vunnit en liten seger i kriget mot plastkassarna, men det är långt till slutsegern.  

Copyright Klimakteriehäxan

Intressanta bloggar?

En av mina trogna läsare konstaterade nyligen att jag skriver mycket om böcker nu för tiden.
Jo, det har ökat även om mitt intresse alltid funnits där.
Mia i bokhörnan ställer denna vecka följande helgfråga: Följer du någon anna blogg, icke bokblogg?

Faktiskt gör jag nog det. Eftersom jag ofta hoppar på diverse fotoutmaningar blir det också att jag håller koll på dem som kommer upp med olika teman att illustrera. Men jag noterar också att bloggar som jag följt har allt glesare poster, hos några kammar jag helt noll när jag klickar in mig. Och det lönar sig väl knappast att rada upp dem ... så böckerna dominerar trots allt. Kanske missar jag intressanta bloggar, tipsa mig gärna!

Bonusfrågan är denna vecka bokrelaterad istället: När läser du helst, alltså vilken tid på dygnet? Från att ha varit en envis kvällsläsare (ska man till jobbet finns ingen morgontid över) har jag blivit en mera då-och-då-lite-när-det-passar-läsare. Försöker exempelvis utnyttja bussresor för läsande och vid längre bilresor har vi alltid en cd-bok i spelaren.

Copyright Klimakteriehäxan

Avskyvärda djur kan också vara söta!

Gudarna ska veta att jag innerligt avskyr kanadagäss, dessa dyngautomater som skitar ner stränder, badklippor och gräsmattor med sina tämligen enorma bajskorvar som ingen vill kliva barfota i (inte med skor heller för den delen). Än mindre vill man se en krypande bebis forcera de där rysliga fekalierna som naturligtvis inte är direkt hälsobefrämjande.

Men allt har ju sina gränser. Hur gärna jag än vill kan jag inte bli arg på de ursöta duniga gässlingarna som knallar omkring med mamma och pappa mellan de nästan utblommade tulpanerna. Ett par hade tre sötnosar, ett annat fyra, och jag kunde bara plocka fram kameran och falla till föga.

Fast vänta bara tills de är fullvuxna, då kan vi ta fajten igen!

Copyright Klimakteriehäxan

Mitt liv som florist

Det finns dagar när jag tänker att jag skulle ha blivit florist och lycklig på köpet. Njuter av att komponera buketter, knyta en krans till barnets hår eller bara plocka vilda blommor och sätta i en vas lite hipp som happ. Stor eller liten spelar heller ingen roll.

Enklast är det att få den där lyckokänslan just så här års, när nästan allt där ute får plockas och dessutom har den odiskutabla fördelen och kvaliteten att vara gratis.

Försedd med sax går jag på vandring i Barndomslandet och kommer hem med lupiner, hundkex och en foderärtväxt som egentligen är en plåga (ja det säger man ju om lupiner också) men som blommar snyggt och klarblått. Prästkragarna har ännu inte slagit ut.

Mer behövs inte! Nu står den på verandan och bara lyser, den där sommarbuketten som Interflora inte kan slå för mindre än 500 spänn, om ens då.
Visst, jag fick med mig en fästing hem också, men den har jag gjort mig av med. Ingår nog i ett liv som florist.

Samtidigt sjunger fåglarna så att jag nästan får lust att be dem dämpa sig en aning.
Men bara nästan.

Copyright Klimakteriehäxan

Bara ett djur – eller ...?

-Det var ju ändå bara ett djur! Kommentaren var snabb, kort och koncis. Mottagaren såg helt förstörd ut. Ett älskat husdjur fanns inte mer. Saknaden kändes i hela kroppen, fast mest i hjärtat.

Vi som inte har någon fyrfota familjemedlem kanske inte riktigt vill ta in vidden av den där sorgen. Men att den är äkta kan ingen betvivla. Jag har sett den på nära håll.

Sitter på bussen en vanlig vardag. I sätena bakom mig finns två damer. De är inte bekanta sedan tidigare, det framgår tydligt. Aningen lomhörda är de också, åtminstone den ena, så jag behöver inte anstränga mig för att följa deras samtal.
-Jag är så ledsen. Så innerligt ledsen, säger hon som sitter närmast fönstret. 

Något mer hörs, något som nog är en snyftning.
-Du förstår, min katt blev sjuk. Och nu är den borta. Jag känner mig helt ensam! Övergiven!

Hon suckar tungt. Hennes medpassagerare hummar medkännande. Får höra mer:

-Det var katten som lyssnade till allt jag sa. Katten som hälsade mig välkommen hem. Som strök sig mot mina ben.
/.../
Jag tänker på Gustafs hund som försvann. Den hade varit borta en vecka. /forts/

Om du nu blev lite nyfiken på vad som hände med den där hunden läser du hela min text här, på News 55, en sajt där jag medarbetar med ojämna mellanrum. Du läser allt där gratis! Kommentera gärna, kul om du delar vidare! På förhand tack!

Copyright Klimakteriehäxan

En topplista för våren

Enligt Johanna i deckarhörnan har det blivit dags att sammanfatta våren och berätta om våra topp fem bästa läsupplevelser under perioden mars-maj på veckans topplista.

Inte alldeles enkelt men på solklar första plats kommer en oväntad och väldigt lite omtalad (tror jag) överraskning: Antoine Laurains "Presidentens hatt" (Le chapeau de Mitterrand) som verkligen handlar om just en hatt som tillhör president Francois Mitterrand. Fyndigt berättad, med viss förankring i verkligheten. Så originell! Dessutom lättläst.

Fredrik Backmans "Min mormor hälsar och säger förlåt" hade jag hoppat över men nu har jag reparerat den skadan. Också originell historia, aningen tjatig stundtals, men man måste beundra hans förmåga att få ihop många historier till en på ett så lyckat sätt. Och den snart 8-åriga huvudpersonen Elsa kan man inte låta bli att älska.

"Upp till ytan" (Surfacing) är en av Margaret Atwoods allra första romaner och den tredje boken på min topplista som hamnar här på grund av sin originalitet. Jag har visserligen lite svårt för de lätt mystiska inslagen och tycker att hennes nyare böcker är bättre, men läsvärt var det hur som helst.

Gillian Flynns "Mörka platser" (Dark Places) är verkligen inte heller en roman som påminner om andra. Om Libby som överlevde när hennes mamma och två systrar mördades. Och om hennes besvärliga vuxenliv där minnena hela tiden finns med henne.

Thore Andersson var en värmländsk målare, med eget formspråk och en synnerligen välutvecklad teknik som gjorde att jag och många med mig imponerats av hans tavlor. Men det visar sig att han inte bara målade, han skrev också. 

"Marja naken" är en påkostad (men inte korrekturläst) bok med många av hans bilder och så berättelsen om (delar av) hans liv. Marja är hans stora kärlek. De möttes när hon var 18 och han 54 och levde tillsammans tills han dog 2002. Andersson slogs med både kritiker och kollegor på den värmländska parnassen och väjde inte för att utmana, vare sig i konstvärlden eller när det gällde familjelivet.

Copyright Klimakteriehäxan 

När man är UTE

 Det händer mycket utomhus så här års, så det är väl därför Sanna som håller i fotoutmaningen Gems Weekly gett oss temaordet UTE.

Och hur jag skulle bära mig åt för att då inte rusa iväg och plåta blommor, det kan jag inte begripa!
Långt ifrån alla har jag fotograferat: inga humleblomster eller smörblommor, inte midsommarblomster eller käringtand, inte vitmåra och inte ens nyponrosor. Men som det blommar!

Däremot har jag roat mig med utblommade maskrosor, prunkande syrener och nyutslagna lupiner. Fjärilen som hälsar på en fibbla gjorde mig också glad. Och så mycket smultronblom det finns! I ett hörn av den vanskötta trädgården en trogen rhododendron.

Fast kanske blev jag allra gladast ändå över att för första gången på väldigt väldigt länge kunna plocka en liten bukett liljekonvaljer. Tyvärr tror jag de haft för torrt så att blommorna blivit lite små och doften inte så hänförande stark som den kan vara. Ögat njuter ändå!

 Copyright Klimakteriehäxan

I ljust minne bevarad

Ulla-Carin Lindquist Foto Bengt O Nordin

Alla ska vi dö. Hur tacklar man beskedet, om och när man får det?

Två kvinnor valde helt olika vägar. Ulla-Carin Lindquist, känt tv-ansikte, sökte närhet, sällskap – och skrev själv om sitt öde i "Ro utan åror", en bok som blev en stor framgång både här hemma och internationellt. Hon dog omgiven av sina närmaste. ALS, amyotrofisk lateral skleros, tog hennes liv.

Lena Sjöström, ingen kändis alls, orkade mot slutet egentligen bara med sin dotter. Och när den sista stunden var inne passade hon på, ja kanske valde hon, att sluta andas när hon var helt ensam. Cancern vann.

Lena Sjöström Foto Nicke Nyquist

Nu kan du möta de två och deras sorgliga men var för sig så olika öden, sedda genom mina ögon, eftersom de båda var mina högt uppskattade väninnor. Du får också följa tillkomsten av boken ”Ro utan åror”, skriven under unika omständigheter. En bok om döden IRL som blev både kritikersuccé och bästsäljare.

Båda dessa fantastiska kvinnor avled 2014. Och ända sedan dess har jag tänkt att jag ville skriva om dem, inte låta någon av dem falla i glömska. Jag har börjat och börjat om igen, tiden har gått och blivit till år. Det har kostat mig en hel del möda och tårar, men nu har jag i alla fall bestämt mig för att jag gått i mål och vill låta fler läsa.

Här läser du texten I LJUST MINNE BEVARAD!

I bästa fall genererar detta något bidrag till den så viktiga fortsatta forskningen kring båda dessa grymma sjukdomar.
Om du delar vidare på andra sociala medier så att fler kan läsa blir jag förstås både glad och tacksam!

Copyright Klimakteriehäxan

UPPDATERING: Om du hellre skulle vilja läsa texten som e-bok eller en pdf-fil så går det! Bloggaren Emma har lagt ner tid och möda på detta och du hittar länkarna till båda formaten långt ner i högra ytterspalten på hennes blogg!

I förbifarten (det är ju Skyltsöndag!)

Vi var några som hjälptes åt att hänga upp Konstföreningens vinster på en plats där medlemmarna kunde titta på dem, kanske rent av välja sin vinst om man haft tur i lottningen.

Jag tog tag i en ganska stor sak och hängde den på befintlig spik. Det var en svartvit fotografisk bild på två människor på väg åt var sitt håll. Verkets titel är "Förbipasserare" och upphovsman är Mattias Fagerholm.

Men hur genialt jag lyckades placera den där tavlan upptäckte inte jag själv, utan en annan person som gav till ett förtjust litet utrop och uttryckte sitt beröm för den snillrika hängningen.
Ja, ni ser själva. Tyvärr kunde jag ju inte ta åt mig berömmet. Det måste anses ha varit ett slumpartat lyckokast.

De inramade förbipasserarna, på väg åt var sitt håll ut ur sin gemensamma ram, matchas perfekt med skyltarna för vart man kan ta vägen om man vill ut ... bara så där ... i förbifarten ...
Skyltsöndag fick därmed ett pinfärskt bidrag. Fler skyltar hittar du om du klickar dig hem till bloggen BP.

Copyright Klimakteriehäxan

Rökt och gott

Tyvärr har jag bara varit en enda gång i Berlin, men som tur är kom jag i alla fall iväg till slut. Väl installerad på hotellet styrde jag och min reskamrat stegen mot det berömda varuhuset KaDeWe, som vi hade hört så mycket om. Vi skulle inte shoppa egentligen, men i alla fall bekanta oss med det enorma köppalatset.

Framme vid entrén letade vi upp hissarna och åkte högst upp. Och hamnade i en sorts himmelrike. Vad ska man annars kalla avdelningen för korv, när man nu råkar tycka om korv? Aldrig anade jag hur många olika varianter som kunde rymmas under ett och samma tak. Visst, vi åt självklart en "currywurst", det verkar vara alldeles obligatoriskt för turister i den tyska huvudstaden (om än inte den godaste korv man ätit).

Korvmåltiden blev man hur som helst mätt av, men mina ögon kunde inte få nog av att titta på detta enorma utbud. Kameran kom fram, självklart.
Nu kom bilderna dessutom till pass när Sannas fotoutmaning Gems Weekly Photo Challenge har temaordet RÖKT. Alla de här korvarna var förstås inte rökta, men de flesta tror jag var det.

Missa inte korvkalaset om du reser till Berlin! Fast vegetarianer bör kanske vända blickarna mot något annat ...

Copyright Klimakteriehäxan

Ursäkta, får jag ställa några frågor?

När man har sköljt ner torsdagens middag (nej, inte ärtsoppa och pannkaka men rödbetor och chèvre) kan man kasta sig över Mias bokhörna för att ta reda på hur denna veckas helgfråga ser ut. Jo så här:
Vilken författare skulle du vilja intervjua och vad skulle du fråga?

Eftersom jag antar att det ska handla om en nu levande person vet jag direkt vem: Jennifer Clement. Hon är amerikansk-mexikanska, synnerligen tvåspråkig, har bott både i New York och i Mexiko City. I grunden är hon journalist, engagerad i internationella PEN-klubben, vilket är en sammanslutning som kämpar för trygga arbetsförhållanden för journalister i krisområden, bland annat.

Clement är alltså skrivande journalist men också poet och romanförfattare. Hennes poesi har jag inte läst, men "En bön för de stulna" (A Prayer for the Stolen) är en fantastisk roman som handlar om unga flickor på Mexikos landsbygd, hur de utnyttjas och regelbunder grundluras. I texten blir det tydligt hur väl författaren kan sitt ämne, det är gripande, spännande och ibland blänker det till av lite humor också. Läs den!

Under sin tid i New York umgicks Clement i konstnärskretsar och blev nära bekant med Jean-Michel Basquiat, en svart målare med rötterna på Haiti. Han gjorde stora oljemålningar i graffiti-stil. Väldigt fula, tycker jag, men Basquiats verk betalades då med och säljs fortfarande för fantasisummor, pengar som han söp och knarkade upp när han hade dem. Då levde han lyxliv tillsammans med sin vita flickvän, vars väninna också Clement blev. Det roar mig att Basquiat hade svårt att stå ut med att Clement talade accentfri spanska!

Basquiat dog bara 27 år gammal av en överdos. Om hans dramatiska liv skrev Clement boken "Basquiats änka" (Widow Basquiat), dokumentärt med intervjuer med den unga tjejen som levde med konstnären. Kanske älskade de varandra? Stundtals i alla fall ... Som bokläsare får man inblick i en värld som ligger väldigt långt från Storgatan i Alingsås. Eller nåt.

Ytterligare två romaner har jag läst, ingen av dem verkar finnas på svenska: "A True Story Based on Lies" och "The Poison that Fascinates". Sammantaget är jag imponerad av Clements sätt att omsätta research i fiktion. Och, förstås, hennes sätt att skriva.

Jag vill fråga henne vad hon vill med sina böcker. Hur mycket kan hon ha sett med egna ögon? Vad är drivkraften? Har hennes skrivande haft någon effekt på flickors/kvinnors liv i Mexiko? Hur ser hon på situationen för journalister i Mexiko i dag (de lever väldigt farligt)? Och jag undrar hur hon arbetar: är hon den där sorten som skriver mellan två bestämda klockslag eller är hon en som går på inspiration utan att kolla tiden? Hur vet hon när texten håller? Skulle gärna också be henne att, med handen på hjärtat, ge sin syn på Basquiats målningar!

Helt övertygad om att vi skulle ha en hel del att prata om är jag hur som helst, bara jag klämt ur mig öppningsrepliken: Ursäkta, får jag ställa några frågor?
Men hade man kunnat välja en författare som inte längre är i livet, då hade mitt drömintervjuobjekt hetat Selma Lagerlöf.

Copyright Klimakteriehäxan

Minnesvärda debutanter

Fanny, en av medlemmarna i bloggkollektivet Kulturkollo, har en uppgift åt oss i veckan:
Nämn en eller flera debuter som har satt sina spår hos dig – oavsett om vi snackar mästerlig eller kalkon. Vilka har berört dig? Det behöver inte bara handla om debutromaner – tänk lyrik, musik, film, tv eller konst. 

Otroligt imponerad blev jag av Hannah Kents debutroman "En mörderska bland oss" (Burial Rites) som kom ut 2013. Kent, själv från Australien, skildrade en bit av Island i svunnen tid på ett sätt som var helt fascinerande. Måste läsa hennes andra bok, men det har ännu inte blivit av.

En LP som snurrat otroligt ofta på min skivspelare är "När dimman lättar". Det var Bernt Stafs debutalbum, som kom ut 1970. Tror att jag fortfarande kan (det mesta av de flesta) texterna! Tyvärr dog han 2002, bara 56 år gammal. Han hade kunnat ge oss så otroligt mycket mer med sin egensinniga röst, och med det menar jag både hans speciella sångröst och hans spännande texter och melodier.

Kalkoner dyker förvisso upp i alla genrer, men där avstår jag. Ska aldrig glömma den avrättning som en man fick i radions kulturprogram när man recenserade hans debutroman. Sågningen pågick i flera minuter, boken innehöll tydligen inte ett enda vettigt skiljetecken ens ... jag led med den sågade, vars existens jag inte kände till då och inte vet något om i dag. Men så kan det också gå för debutanter!

Andra minnesvärda debutverk hittar du säkert om du klickar på länken som finns inledningsvis.

Copyright Klimakteriehäxan