Bara ett djur – eller ...?

-Det var ju ändå bara ett djur! Kommentaren var snabb, kort och koncis. Mottagaren såg helt förstörd ut. Ett älskat husdjur fanns inte mer. Saknaden kändes i hela kroppen, fast mest i hjärtat.

Vi som inte har någon fyrfota familjemedlem kanske inte riktigt vill ta in vidden av den där sorgen. Men att den är äkta kan ingen betvivla. Jag har sett den på nära håll.

Sitter på bussen en vanlig vardag. I sätena bakom mig finns två damer. De är inte bekanta sedan tidigare, det framgår tydligt. Aningen lomhörda är de också, åtminstone den ena, så jag behöver inte anstränga mig för att följa deras samtal.
-Jag är så ledsen. Så innerligt ledsen, säger hon som sitter närmast fönstret. 

Något mer hörs, något som nog är en snyftning.
-Du förstår, min katt blev sjuk. Och nu är den borta. Jag känner mig helt ensam! Övergiven!

Hon suckar tungt. Hennes medpassagerare hummar medkännande. Får höra mer:

-Det var katten som lyssnade till allt jag sa. Katten som hälsade mig välkommen hem. Som strök sig mot mina ben.
/.../
Jag tänker på Gustafs hund som försvann. Den hade varit borta en vecka. /forts/

Om du nu blev lite nyfiken på vad som hände med den där hunden läser du hela min text här, på News 55, en sajt där jag medarbetar med ojämna mellanrum. Du läser allt där gratis! Kommentera gärna, kul om du delar vidare! På förhand tack!

Copyright Klimakteriehäxan