söndag, februari 18, 2007

Svart framtid

Modehösten återspeglas i tidningarna så här års, fast vi inget hellre vill än att hitta blåsippor, tänka baddräkt och gå barbent.
En stor trend för den tredje årstiden, den som ligger ett halvår framåt, är i alla fall spikad.
Färgen. Den heta modefärgen. Den som alla ”ska” ha. Den som ingen kan vara utan. Den som gör samtliga klädbutiker enfärgade.
Svart.

Ska vi nu skratta eller gråta?
Vad är det för fel på modebranschen som tror att den kan få oss att tro att svart är nytt? Lika märkligt som fältropen på senare år om hur nytt det varit med djurmönstrat – men hallå, hoppsan, bara en blind kan ha undgått att folk såväl på gatan som i kändisreportagen varit tigermönstrade pantertanter med enstaka zebradetaljer de senaste femton-tjugo åren!

Det var väl Coco Chanel som lanserade begreppet ”den lilla svarta” för mer än 50 år sedan. Hon skulle bara veta hur genomgripande hennes tes var, och hur segsliten, även om vi nu allt oftare hamnar i, inte en liten, men väl en ganska stor, svart sak.
Ständigt påpekas dessutom i alla rapporter från de stora modehusens visningar att expertisen, som representerar allt från Svenska Moderådet till Newsweek, inklusive Herald Tribunes’ legendariska modereporter Suzy Mendes, är svartklädd. Det har den varit sedan 1955 eller så.

För min egen del är i alla fall klädhösten i hamn.
Den absoluta huvuddelen av min garderob är svart, svart som synden, svart som 72-procentig choklad, svart som espressokaffe, svart som afrikanska nätter.
Svart är en bra färg, märkligt nog känns den varm.
Dessutom har jag ju gått på myten att man kanske, kanske ser liiiite mindre ut i svart. Och det är som med sockerpiller: tror man att de hjälper, så gör de det.

Nu dyker ett alldeles okänt dilemma upp: ska jag alltså inte få några nya kläder i år? Vad ska jag göra för pengarna i stället?
Problemet har minst två lösningar.
Den ena: jag genomgår en förvandling till både kropp och själ och går ner till de storlekar i vilka jag faktiskt inte har någonting sparat.
Den andra: jag fortsätter den uppåtgående trenden och måste alltså handla nytt, eftersom jag inte får plats i något av det gamla.

Tänker inte fråga om någon vill slå vad om vilket av alternativen som är det troligaste.
Det finns gränser för hur långt man kan sticka ut en haka.

Copyright Klimakteriehäxan

5 kommentarer:

  1. Jag tappade också hakan när jag hörde den nya färgen presenteras.

    Har du tänkt på att de där kvinnorna som stajlar om folk i Gokväll i stort sett alltid är svartklädda - och så talar de om hur viktigt det är med FÄÄÄÄÄRG.

    SvaraRadera
  2. Det är lite lattjo det där! Jag var på Guldknappsgala förra året och folk var mestadels klädda i svart. Tråkmånsar. Några lyste dock upp tillställningen. Ett par damer i 50+åldern i Pucci-klänningar (troligen äkta). Gunilla Ponten som visserligen hade en del svart men även vitt och skarpt lila, vacker hatt/hårprydnad förstås. Några enstaka modestuderande i (egna) kreationer. Men tydligen måste man vara väldigt etablerad sedan länge, alternativt desperat vilja in i branschen för att våga ha något annat än svart?

    SvaraRadera
  3. Anonym5:42 em

    Jag har en jättebra idé för överblivna rikedomar!
    Skänk dom till bättre behövande :) alltså mig, din mkt behövande doter.
    nå? :)

    SvaraRadera
  4. Jag vill nog inte slå vad, du bestämmer ju själv vilket alternativ som passar dig bäst. Det är ju trots allt du som ska leva me´t sedan, ditt val och beslut alltså. :)

    SvaraRadera
  5. För första gången har jag köpt något svart, för att pigga upp det rosa :)

    SvaraRadera