söndag, november 04, 2007

En medfödd och obotlig åkomma

Ni känner till det gamla talesättet, att av barn och dårar får man veta sanningen.
Vi hade besök av ett barn på jobbet nyligen, en skarpögd femåring med alla tentaklerna ute.
Plötsligt kommer en kvinnlig kollega i 40-årsåldern förbi.
Barnet tittar och säger så med klar och tydlig röst:
-Har du en bebis i magen?
Den tilltalade fräser ett kort ”nej” och försvinner snabbt som en oljad blixt, säkerligen inom sig förbannande det där extra glaset vin, gräddsåsen och glassen som så lätt slinker ner för att för evigt fastna någonstans i midjetrakten.

Sedan är det ändå så, att den där sortens konstateranden, hur sanna de än må vara, är lite lättare att tolerera när de kommer från ett barn.
Men vi är några som har den där sjukan även i vuxen ålder. ”Klavertramp” är en alldeles för snäll översättning på det som på engelska heter ”foot-in-the-mouth-disease” och förklarar precis vad det handlar om.

Sjukan är obotlig. Jag vet, jag har den. Och den slår till utan förvarning, attackerna låter sig aldrig hejdas.
Ta till exempel den där middagen för många år sedan… ja, jag blir fortfarande rosa om kinderna när jag tänker på den…
Jag var yngst i församlingen och vid bordet diskuterades plötsligt en relation av äktenskapsliknande slag mellan två personer vi alla kände.

Då hör jag mig själv, lika tydligt och klart som femåringen nyss, slå fast att tjejen måste ju vara rätt så tokig för att slå sig ihop med en sådan gammal gubbe.
Det var bara det att samtliga närvarande herrar var äldre än den där gubben det handlade om, och åtminstone en av dem hade en synnerligen ung hustru.

Eller ta den där hissresan upp från lobbyn i det stora hotellet långt bort i världen. Jag och min svenske vän kliver in, efter oss kommer ett annat par: en medelålders man i konservativ utstyrsel, alltså kostym, skjorta och slips. Med sig har han en klart yngre kvinna. Hon är klädd i illgrönt, är urringad ner till midjan, där ett glitterskärp sitter åtsnört, kjolen är miniminikort, klackarna skyhöga och make upen minst sagt kompakt. Den matchas av dinglande strass lite här och där.

Jag studerar tjejen och vet genast hur det ligger till: hon har smugglats förbi receptionen.
Till saken hör också att min vän alltid varit uppriktigt och gediget road av att umgås med damer, ofta, mycket, och av alla de sorter.
När vi åkt några våningar under tystnad öppnar jag min stora trut. Säger med en menande blick:
-Den du, den kom du allt tvåa på. För inte skulle du sagt nej, du heller?
Till svar får jag bara ett underligt ”hrmpf”, som inte går att tolka. Som genom ett mirakel säger jag inget mer.

Då stannar hissen och paret går ut.
Mannen vänder sig om i dörren och säger på klockrenaste svenska:
-Ja gonatt då!
Kvinnan stämmer in med ett ”gonatt” och dörren stängs.
-Vad i h-e, väser jag till den jag dittills betraktat som min kompis, visste du att dom var svenskar? Du kunde väl för alla småjävlars skull hejdat mej?
Han bedyrade sin oskuld, och skadan var ju redan skedd. Den ledde till att jag inte fick någon hotellfrukost under resten av besöket, eftersom jag inte kunde riskera att stöta ihop med det där paret igen.

Men foot-in-the-mouth-sjukan är väldigt spridd. Ofta drabbar den skoningslöst. Jag stötte nyligen ihop med två systrar, båda 50+. Det är bara det att alla tror att den ett år äldre storasystern är den andras mamma. Lagom kul.
Och det där med att på felaktiga grunder gratulera folk till en kommande lycklig tilldragelse, det kan ju vara helt knäckande, eftersom sanningen kan vara att kvinnan i fråga inget hellre önskar än att påståendet vore sant.

Går inte sådana här klavertramp att släta över då?
Nej, man ska inte ens försöka. Det är hopplöst. Foot-in-the-mouth är ingen bacill som kan medicineras bort, det är en virusåkomma, oftast medfödd, och mot sådana har farmakologerna som bekant inte mycket att erbjuda. Det är obotligt.

Om man försöker kan det gå som när ett annat barn pekar i en folksamling och med hög röst frågar:
-Mamma, visst ska den tanten ha barn snart?
-Nej lilla hjärtat, inte alls, svarar mamman.
Och hade hon slutat där hade väl allt varit gott och väl. Men hon gör ett litet klargörande tillägg:
-Om man är gravid är man tjock högre upp och inte så där långt ner.
Foot-in-the-mouth-sjukan.
Medfödd. Obotlig.

Copyright Klimakteriehäxan

5 kommentarer:

  1. Tack för att du delar med dig av dina klavertramp. Jag har nån gång frågat en tjej om hon var gravid, och skämdes som bara den. Men det var mellan två graviditeter, så det var ju inte så omöjligt...

    Sen jag flyttade till en liten ort har jag lärt mig att här är alla släkt med varann på nåt sätt, och det är livsfarligt att säga nåt om nån. Men vem vet? jag kanske gjort bort mig massor som jag inte vet om?

    SvaraRadera
  2. Och det där med språket lärde jag mig tidigt... när jag var i Tyskland och killarna snackade om mig (jag var alltså ung) och tog för givet att jag inte kunde deras dialekt... det syns ju inte på folk vilka språk de kan. Fast det var rätt kul att höra...

    SvaraRadera
  3. Jag har lidit av den sjukan också, mer förut än numera. Men fritt från återfall är det inte. Det är baksidan med att vara spontan. Jag är inte särskilt lättstött själv heller, och ibland misstar man sej väl på andra som faktiskt är det.

    SvaraRadera
  4. En period sa jag alltid, om jag hade kommenterat någon, på stranden på Mallis eller så, "och svensk är han också" som någon sorts brasklapp...
    Det där med hur lättstött man är spelar naturligtvis också in.

    SvaraRadera
  5. Skrattar så jag kiknar ... och minns lite röd om kinderna liknande klavertramp under livets stig :-)

    Ger tillbaks en episod:

    Hissen ner från spansklektion på YMWA i Washington DC ... jag och skånsk vännina ... vi fann varann overthere so to speak
    - F-n vad det låter kul när de där svarta kvinnorna pratar spanska.
    - Ja det låter som ett bräkande.
    I hissen med oss ner åker en färgad kvinna, dock ej från vår undervisningsklass
    Vi fortsätter i den där stilen ... typ.

    Hissen stannar och ska släppa en den svarta kvinnan
    På rikssvenska säger hon:
    - Jag tycker Ni två ska lära er svenska först innan ni uttalar er om andras språk.
    Visade sig att hon bott i Sverige i många år i Uppsalatrakten och jobbat på Uppsala universitet.

    Inte lätt av vara skånsk femåring heller :-D

    SvaraRadera