Ingen jul utan korsstygn

Varje år säger vi i samstämd kör att den här gången ska det minsann inte bli så mycket pysslande till jul. Känns det igen?
Inte så många tomtar, inga ljusmanschetter, ingen knäckkokning, färre ljusstakar, inga juldukar som bara är till prydnad.
Men stopp och belägg! Inga juldukar?!? Omöjligt.

Det kan finnas hur många rationella synpunkter som helst på företeelsen ”julduk”. Dock har rationalitet ingenting med saken att göra.
Jag har en uppsjö av juldukar. Och en speciell relation till var och en av dem.
Först har vi den där broderad i vitt på röd aidaväv. Jag hade inte fyllt tio. Av förståeliga skäl är den tämligen enkel – men den passar precis på det lilla bordet där vi travar dagstidningar. Alltså ligger den där, jul efter jul.


Så har vi mina två Clara Waever-hjärtan, sydda inte efter mönster, utan efter en bild i en tidning. Året var 1971, det var för dyrt att införskaffa CW:s materialpaket, moulinégarn hade jag ändå och en bit skollinne var lätt att köpa. Resultatet är jättefint, hjärtana ett måste – för stämningens skull.

Samma danska textilguru står för modellen till min julstjärnekrans, i pyttesmå korsstygn. Jag hade tillräckligt med självinsikt för att fatta, att jag aldrig skulle få den klar. I stället tog min kollega Sara, en skicklig brodös med CW-rutin, hand om projektet. Duken är fantastisk, Sara för tidigt bortgången och jag tänker förstås på henne varje gång den vackra kransen kommer fram.

Praktexemplaret i samlingen står min mamma för. 1970 fick jag den stora duken i julklapp, broderad på fint naturfärgat linne med bandkant. Mamma har också försett mig med en domherreduk på vit botten och en tomtedans, båda i korsstygn.
Mitt eget senaste bidrag till juldukslagret är vid pass femton år gammalt, ett roligt tomtemönster i vitt på röd botten, rätt så stora korsstygn. Men sedan dess har jag slagit till bromsen.

För till sist har jag insett faktum: en människa kan inte ha hur många juldukar till prydnad som helst. I de flesta moderna hem finns inte särskilt många ytor lämpade för broderade tomtar. Inte heller i mitt. Alltid blir någon skapelse över, den läggs tillbaka i förvaringslådan medan jag inom mig ber om ursäkt och skäms. Slänga? Omöjligt. Hoppas att ungarna en vacker dag får någonstans att bo. Kanske kan jag då trycka på dem en eller annan julduk?

Sedan är det en sak till: dukar som läggs på bord ska vara släta. Strukna. Noggrant pressade. Finaste broderi är helt hopplöst fult och trist om det är skrynkligt.
Och då är det ju också så, att linne i alla varianter är ett litet helsicke att få slätt.
Så nu har jag stått vid strykbrädan (avskyr att stryka!) i en halv evighet och stänkt och stärkelsesprejat och vänt och vridit för att komma åt i alla vinklar, vid alla sömmar, runt alla broderade element. Ångstrykjärnet och jag stönar och fräser ikapp.

Nu är det gjort. Nu ligger de där. Nu påminner de mig om både det ena och det andra. Nu bidrar de med all sin prakt och handkraft till julstämningen. Precis lika många juldukar som vanligt. På så gott som samma ställen som förr om åren, dessutom.
Det är kanske något med traditionerna inom mig?
Ingen jul utan korsstygn!


Copyright Klimakteriehäxan