måndag, november 26, 2012

Handtag, famntag, klapp eller kyss?

Ibland önskar jag att jag hade fötts som hund. Inte som en Sankt Bernhards-hjälte som med kaggen runt halsen räddar liv i fjällen, inte som en knarkhund som biter langare i benen, inte som en lurvig gosekudde som förgyller de gamlas dagar på Hemmet. Nej, bara en alldeles vanlig vovve. 

Det är nämligen så att en hund hälsar på alla, oavsett rang och utseende, på ett enhetligt sätt: hunden viftar på svansen. 
Så otroligt demokratiskt, trevligt och rationellt! Den som blir hälsad på känner sig undantagslöst välkommen, omtyckt och efterlängtad. Precis som en hälsning ska fungera, inte sant?

Stort grattis - eller bara hej?
Vi människor, vi har det svårare. Och krångligare och krångligare blir det. Jag tillhör den generation som lärdes att ta i hand och niga. Knän böjdes alltmer sällan med åren, men fortfarande hände det att också väldigt vuxna kvinnor knixade inför överheten. Men sedan kom utvecklingen. Och undan gick det!

Kanske hade det att göra med att även ”vanliga” svenskar började åka utomlands allt oftare. Vi fascinerades av ”eldiga spanjorer” på Mallorca och ”romantiska fransoser” i Paris. Och de där människorna, de hälsade inte alls som vi hade lärt oss. Nej, vi såg handkyssar, vi såg kindpussar, vi såg omfamningar och ryggdunkningar i långa rader.

En klassiker ...
Det var inte alldeles enkelt att veta hur alla de där hälsningsmetoderna skulle bemötas för att man skulle göra ”rätt”. Ta bara en sådan grundläggande sak som att bestämma vilken kind som ska pussas först, den högra eller den vänstra? Och hur mycket ska den egentligen pussas? Bara signaleras med kyssfärdiga läppar i luften eller landa med ett eftertryckligt smack mitt i skägget (vasst) eller rouget (kladdigt)? Och hur många gånger ska man pussa – en, två eller rent av tre? 

Sedan var det väl en sak att en man kysste en kvinna på kinden. Men vi mötte ju också de där karlarna som envisades med att landa en smällande puss på en manlig kollega, i vissa sammanhang rent av mitt på munnen. För att inte tala om förvirringen som uppstod i ett möte med folk som inte alls ville röra en annan människa utan bara bugade lätt mot den förgäves trutande munnen och de utsträckta armarna.

Och så har vi det där med kramandet. Alla får lära sig att dela ut kramar nu för tiden, vare sig föremålet för kärleksbeviset förtjänat det eller ej. På det dagis där våra barn en gång tillbringade en hel del tid var personalomsättningen hög. Det gjorde mig lätt förtvivlad när barnen vid dagens slut beordrades att krama den människa som de just sett för första gången. Jag såg gärna att de kramades, och alls inte bara med mig, men av egen vilja, inte av tvång.

Hur vi nu än manövrerat oss igenom det trassliga etikettnätverk som omger de moderna  hälsningsriterna så går ju livet vidare. Vi kramas på gator och torg, med människor vi kanske helst av allt inte ens vill se … men visst ska han/hon ha en kram! Pussandet är kanske inte riktigt lika etablerat än, trots allt.

Men vänta bara. Snart kommer ett nytt påfund i hälsningsbranschen som får oss att tveka; hur gör man nu då? Kanske ska vi importera seden att gnida näsor?
En sak är säker: den gamla sällskapsleken "Handtag, famntag, klapp eller kyss?" borde kunna vidareutvecklas och bli en långt svårare utmaning än förr.
Hej på er, förresten!

Puss å kram från Klimakteriehäxan

5 kommentarer:

  1. Fråga inte en finne som inte rysskysser... Mina polska vänner ger mysiga kindkyssar, men först efter man lärt känna dem. Turkiska vänner håller lite avstånd, men inte min persiska älskare... men det var ju för hundra år sedan, och jag har glömt hur tjecker gör..

    SvaraRadera
  2. P.S.
    och som du säger, man ska vara försiktig med kramar tillsamman med barn.

    SvaraRadera
  3. Jag tillhör samma generation, vi som handhälsade och enbart kramade familjemedlemmar eller nära vänner. Kindpussas gjorde vi inte alls.

    Jag kramas gärna, men inte med främlingar. Däremot tycker jag om att handhälsa, då ser man varandra i ögonen, får hudkontakt (vi har tydligen väldigt många känslonerver i händerna) och slipper ett blött öra mot kinden, eller armar som sakta dras tillbaka över tuttarna...

    I kören där jag sjunger har någon infört kramar som hälsning, och de "gamla" som jag känner väl är lätt att krama, men främmande tanter och nya gubbar... näe. Har jag ingen lust med, så jag brukar bara vinka.

    Fram för handhälsning med ögonkontakt!

    SvaraRadera
  4. Anonym2:56 em

    Du som nu - mer eller mindre - behärskar solfjädersspråket får kanske börja studera kindkyssardito.
    Komplicerat - t ex 3 i Belgien, 2 i Spanien, 2/3 i Frankrike. I UK kör dom oftast 2, men vet inte så mycket om vilken sida det ska börjas, så det kan bli en överraskande pangpå-smack mitt på munnen. Resten av världen vet jag inte så mycket om

    Däremot tor jag att du generaliserar när du talar om hundar - dom går på instinkt (inte uppfostran eller kutym) och pussar och viftar bara på svansen när och om dom vill - och gillar objektet.

    Fast jag önskar också ofta att jag fötts som hund - om det fanns nån som tog hand om mig och gav mig både mat och kärlek och omsorg då förstås.

    Små barn ska - precis som hundar - få visa sin uppskattning per instinkt och utan tvång.

    Group-hug, anyone?

    Kulsprutan

    Stäng in en hund eller maka/e en timme i bilens baklucka och se hur dom uppför sig när du öppnar igen.
    Där är hunden inte selektiv. Den viftar säkert på svansen...
    Makan/maken? (Ingen kindpuss eller kram alls tror jag).

    Hej på dej själv!/K

    SvaraRadera
  5. Kulsprutan - jag lovar att aldrig stänga in nån levande varelse i bakluckan!!! Sen har du baturligtvis rätt, hundar är också selektiva. Men när dom hälsar gör dom det på ett tämligen likartat sätt.
    Bloggblad - man måste ju ha rätt att backa undan, med framsträckt hand!
    Hannele - om du glömt får du väl leta upp några nya exemplar att provpussa och -krama för att friska upp minnet! :-D

    SvaraRadera