Ett mysterium har fått sin lösning

Ett exempel på en som kan ...

Ideligen har jag med beundran blandad med avund tittat på alla de där tjejerna, kvinnorna, damerna och tanterna som klarar det jag själv ständigt misslyckas med: att på ett snyggt och moderiktigt sätt drapera en sjal över axlarna och sedan, svårast av allt, få den att ligga kvar.

Sjalhantering med finess går att studera på artister, politiker, makthavare, modeller och alldeles vanliga, helt anonyma, halsduksbärare. Deras textila accessoarer knyts, viras, fifflas med så att resultatet blir såväl värmande som klädsamt. Men när jag ägnat flera minuter åt att vira en av mina många sjalar runt halsen och, äntligen nöjd,  lämnar min spegelbild för att återgå till själva livet upplöses mitt arrangemang i en svinblink. Ett mysterium!

Kvar hänger en formlös trasa, vars färg och mönster man möjligen fortfarande kan glädjas åt, men det räcker liksom inte. Samtidigt omges jag av alla de där andra, de som kan och vet hur man gör. Skulle inte också jag kunna lära mig konsten? Nej, ingenting har tytt på det.

Men så, äntligen, har mysteriet fått sin lösning. Och lösningen har, som många favoriter, många olika namn. Den kallas snurrsjal, tubhalsduk, textil åtta, rundsjal, cirkelsjal, evighetssnara och säkert något mer som jag missat. Vilken lycka!

De finns i alla prisklasser, färger och material, de finns i Fina Boutiquen, på Stora Varuhuset och hos våra vanligaste klädkedjor. Man kan sticka, sy eller virka en själv.
Och bäst av allt: de glider aldrig ner, de håller formen.
Det som hittills verkat vara stor konst har plötsligt blivit alldeles enkelt!

 Copyright Klimakteriehäxan