torsdag, oktober 18, 2018

Ett brev betydde så mycket

Bloggen Kulturkollo har utlyst ett veckotema som ligger mig varmt om hjärtat: Hur skriver vi helst till varandra? Och precis som Anna saknar jag de gammaldags breven, de där som låg i kuvert och damp ner genom postinkastet med ojämna mellanrum, ljusår ifrån dagens sms, sprängfyllt av förkortningar som man ibland inte ens kan gissa sig till betydelsen av. 

För min egen del har det blivit mest e-post, naturligtvis skriver jag också meddelanden som sms och i Facebook/Messenger. Chatt är ett vardagsord numera! Men nog skrivs (och läses) allt detta med helt annorlunda känslor om man jämför med brevtiden.
Så här skrev jag tidigare om detta  det här är alltså en repris, men jag misstänker att jag inte alls har samma läsare på bloggen nu som då!

Bild från Postmuseum.
Vi är inne i ännu en utrensningsprocess här hemma.
Barnböcker som klängt sig kvar i hyllorna ska bort, legokonstruktioner nedtyngda av flera års dammlager måste avvecklas, fantasy är ett passerat stadium, en och annan slöjdprodukt framstår i obarmhärtigt solljus som de missfoster de i själva verket varit hela tiden. Nostalgin måste ge vika.
Släng, släng, släng!

Så visar det sig att i Dotterns rum finns något som i dag är ytterst sällsynt, så gott som utrotat, tror jag.
Hon har brevpapper. Vackra ark med blommor, djur, snirkliga mönster, tillhörande kuvert som matchar, pastellfärger, allt ligger i snygga lådor.
Det fanns ju nämligen en tid när det var jätteroligt att skriva brev, riktiga brev, med penna på papper, slicka fast ett frimärke, lägga i lådan och sedan den obarmhärtigt långa väntan: när kommer svaret?

Fint brevpapper stod år efter år på önskelistan. Själva breven var väl ibland tämligen torftiga, sex mödosamt nedpräntade ord till mormor, fyra rader till en nästan okänd brevvän, men mottagarna blev glada och ännu gladare blev avsändaren när svaren faktiskt ramlade in på dörrmattan.

Ett år hade vi basar, kanske var det när hon gick i ettan. Det skulle bli lotteri, och man hade samlat ihop vinster – vi hade bland annat bidragit just med ett fint brevpapper. En annan förälder hade handskaffär och bjöd på ett par urtjusiga ullfodrade skinnhandskar.
Mitt lilla gullebarn vann första pris.
-Ta vantarna, väste jag girigt i barnets öra.

Vad valde hon? Jo, naturligtvis tog hon det hon tyckte var allra finast: brevpappret vi själva hade haft med oss.
Så här i efterhand tycker jag att hon gjorde helt rätt, men just då såg jag avundsjukt på när modern till andrapristagaren glatt stoppade ner de fina handskarna i sin väska.

Idag vet ungarna knappt vad brevpapper är. Det heter chatt eller mejl, ju, och kan användas av barn som är nästan hur små som helst, ingen fingerfärdighet med pennan krävs, datorn kan hjälpsamt gissa hur det tänkta budskapet ska stavas, meddelandet går fram snabbare än blixten och svaret kommer ofta på direkten.
Språket blir därefter, stavningsinsikterna likaså.

Och den där känslan av att sprätta upp ett kuvert, ilningen av förväntan, glädjen över att känna igen handstilen, doften på papperet, prasslet av de ibland många arken … finns bara i minnet hos den som också kan minnas hur det var innan datorn blev allas egendom. ”Ett brev betyder så mycket” var ett av Postens mest välspridda reklambudskap.
När ”brev” huvudsakligen betyder ”räkningar” är ordets laddning inte lika positiv.

Vad gör vi nu med de fina brevpapperen? Oklart.
Men kanske finns det ändå någonstans en liten flicka som vill ha dem, pränta något, lämna fram, stolt över sina väl valda ord som formats så fint på det där vackra arket.
Det kan ju hända att datorn är upptagen?! Eller, ve och fasa, inte fungerar?
Copyright Klimakteriehäxan

16 kommentarer:

  1. Det där med utrensning hemma är intressant. Vi gjorde en när vi flyttade hit för 8 år sedan och det var som en arkeologisk utgrävning att gå igenom allt innan flytten, man hittade en massa saker som man inte ens visste om att man ägde. Jag tror jag också fortfarande fint brevpapper kvar i mina gömmor.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja den sortens utgrävningar tar förvisso aldrig slut ... eftersom man lyckas fylla på lagren hela tiden!

      Radera
  2. Åh så jag håller med dig! Den där väntan ... Mina brevpapper har jag magasinerat!

    Men ska man se positiva saker med utvecklingen så är det att de som inte iddes hålla en penna nu kan skriva på andra sätt, de kan också författa brev, böcker och andra texter.

    De vackra papperen används nog i dag som scrapbooking och liknande projekt. En helt ny marknad har ju öppnat sig där för vackra papper och band.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jo kanske verkar det enklare för en del, det är möjligt och i så fall bra, förstås.
      Jag har iofs aldrig förstått charmen med scrapbooking ... så himla utbrett är det väl inte?

      Radera
    2. Det är ju jättestort! Eller var i alla fall. Kolla på Pinterest, det översvämmas med alla tankar och idéer. Superkul!

      Jag har visserligen aldrig hållit på med det själv på ett avancerat sätt, mest sparat minnesgrejer jag klistrat in i album från en resa, men det ser himla kul ut.

      Radera
    3. Jag tycker inte det är ett dugg lockande, även om jag kan uppskatta ett vackert/häftigt collage. Men visst har jag också lagt energi på att göra album, med foton. Som absolut ingen kommer att intressera sig för när allt ska bort ...

      Radera
  3. Varför inte använda brevpappen? I alla fall nån gång emellanåt, när en god vän fyller år till exempel. Av erfarenhet vet jag att det uppskattas.
    Ett annat brevrelaterat problem är, om man ska spara gamla brev eller ej. Det är jättekul att läsa brev som kompis skrev när hon var i tonåren - för att inte tala om kärleksbreven.
    Margaretha

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja det där tål att tänka på - tror att du kanske sådde ett frö till en ny liten bloggpost där!

      Radera
  4. jag har sparat varje brev från min stockholmare ❤️

    SvaraRadera
  5. Brevpapper - så viktigt det var för mig under en viss tid i livet. Jag har fortfarande en ask med papper och kuvert kvar och använder dem då och då. Fina minnen.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Blir inte av att våra används, ska man exvis uppvakta nån brukar det bli ett kort.

      Radera
  6. Ja du! Nostalgi när den är som bäst eller sämst beroende på hur man ser det.
    Då jag hade en brevvän i Paris i drygt fem år var brevpapper otroligt viktig för 13-åriga lilla jag då. Å visst väntade jag med spänning på hennes svar. Kan säga att då hade jag nåt som heter handstil. Det har jag då inte nu längre.
    Vet inte ens när jag skrev ett "riktigt" brev senast. De enda brev jag/vi får nuförtiden är räkningar. Å de minskar också med tanke på e-fakturor...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Samma utveckling ser nog alla. Ingen återvändo!

      Radera
  7. återvinning har jag alltid sysslat med:
    http://hannelesbibliotek.blogspot.com/2018/10/karleksbrevbrev-och-atervinning-la-1972.html

    SvaraRadera
  8. jag har kvar ett vackert violblått papper med en viol i ena hörnet som jag fått av min pappa. och sedan tror jag att det finns ett med rosa ram och ett kvinnomärke på. jag beställde det någonstans ifrån i ungdomen. och tänk, alla brevvänner en haft över hela världen...

    SvaraRadera