Metalliskt

Guld, silver eller annan metall ska det finnas i titeln på de böcker som i dag hamnar i tisdagstrion, så har Ugglan & Boken bestämt.

Jag skulle nästan våga slå vad (det gör jag aldrig om jag inte är 100% säker på att jag har rätt) att Stina Jacksons "Silvervägen" kommer att vara flitigt förekommande, kanske rent av den allra vanligaste titeln. Så den hoppar jag över.

Men silver blir det i alla fall! "Dirty Wars and Polished Silver" heter den spännande och otroligt välskrivna självbiografi som min väninna och kollega Lynda Schuster författat. Om hur hon under synnerligen dramatiska omständigheter blev änka innan hon fyllt trettio. Hennes man, som också var min vän, sprängdes i luften av en landmina vid gränsen mellan Honduras och Nicaragua och när hon fick hämta hem sin älskade låg han i en liksäck vid hennes fötter.

Lynda (som också är främsta anledningen till att min dotter heter så fast stavad med i i stället för y) hade så småningom turen att hitta en ny man, och med honom fortsatte hennes liv att vara spännande, men nu i rollen som amerikansk ambassadörshustru, med andra konflikter och problem.

Detta är en av väldigt få böcker som jag finns med i! Under pseudonymen "Swedish Television" dyker jag upp i den del som utspelar sig i Centralamerika. Visste att hon hade mig med, fast räknade iskallt med att jag skulle vara struken innan manuset gick till tryck, men nej! Jag är kvar! (Du kan läsa mer om boken här.)

Boken finns inte översatt till svenska men lät tala mycket om sig när den kom ut i USA. Kan naturligtvis beställas och kanske också lånas på bibliotek?

Mer silver, från ännu en person som jag känner och uppskattar: Sonya Hartnett, som fick Alma-priset 2008. Hon har skrivit "The Silver Donkey" om den blinde soldaten som hittas i sitt gömställe av två småflickor. Han ger dem sin lilla silveråsna som tack för att de hjälper honom att överleva och berättar historier om åsnan, historier som barnen älskar. En dag får de veta sanningen om den lilla silverfiguren ... En gripande roman som, i likhet med nästan alla Hartnetts böcker, med behållning kan läsas av alla åldrar. Finns på svenska tror jag.

 

Så blir det lite guld också. "Guldfruktens land" (São Jorge dos Ilheus) av Brasiliens store berättare Jorge Amado. Och guldfrukten, det är kakao, en lönsam exportvara som odlas och gör godsägarna rika, men där arbetarna behandlas som slavar. Det är en samhällsordning som utmanas och som förändras. Historisk roman från 1900-talets första halva.

Copyright Klimakteriehäxan 

När det gör HÄLvetes ont

Det måste ha stått skrivet i hela mitt ansikte: jag har ONT! Jag liiiider! Jag smäller av! Jag kan inte gå ett steg till!

Oförståndig som ett barn hade jag gett mig ut på stan med ett par sprillans nya skor på fötterna. Kanonsnygga, behöver jag tillägga det? Varningssignalen kom ganska snart, men då var det ändå för sent. Jag hade en tid att passa.

De sista stegen på vägen mot mitt mål gick sakta, otroligt sakta. Höger häl skrek: jag har ONT! Jag liiiider! Jag smäller av! Jag kan inte gå ett steg till! Märkligt nog hade vänster häl inga synpunkter alls på min promenad.

När jag sedan satt ner var det ju inget problem, även om jag var medveten om att något skett och att jag förmodligen hade en av världens största vattenblåsor i högerskon. Efter avklarat möte bet jag ihop. Väl ute på gatan, med ansiktet hopskrynklat av smärta, fick jag till min lycka syn på ett apotek. Jag tog mig dit, svårt haltande.

-Kan jag få köpa största möjliga skavsårsplåster, väste jag sammanbitet. 
Kvinnan bakom disken fattade omedelbart läget.
-Här, sa hon, det här hjälper! 
Eftersom detta var en uppenbart empatisk människa la hon till:
-Det finns en stol här du kan använda!

Jag sjönk ner på stolen, tog av mig skon (det gjorde också ont) och inspekterade hälen. Det handlade inte "bara" om en vattenblåsa. Det var rött kött som gnagts fram. Bara att peta fram ett plåster och klämma dit.
-Håll lite med handen över alltihop en kort stund, sa apoteksdamen, då fäster det bättre!

Sagt och gjort. Sedan var miraklet fullbordat. Jag kunde ta på mig skon igen, kunde gå igen. Undermedlet heter Compeed-plåster, uppfunnet av en Lars Backsell, som prövade ut plåstret på soldater i svenska armén. 1986 började det säljas i Sverige, en världsnyhet då. Lustigt nog har det dessutom fått designpris och ingår i samlingarna på Museum of Modern Art i New York!

Hemligheten med Compeed-plåstret heter hydrokolloidgel. Det absorberar fukt och låter kroppen bilda ny hud under en skyddande "kudde" som också förhindrar mer skav. På ytan ett lager elastomer och polyurethan som gör att plåstret håller sig på plats. Dessutom är det vattenavvisande och sitter kvar även i duschen. Mycket kemi som jag inte begriper, men det gör ingenting. HÄLvetes bra, helt enkelt.

Väl hemma igen inser jag att detta är en historia som uppenbarligen tenderar att upprepa sig, för i mitt badrumsskåp ligger redan två förpackningar Compeed i vilka bara ett plåster saknas. Men jag kan inte minnas lika stor desperation som den här gången, inte det där: jag har ONT! Jag liiiider! Jag smäller av! Jag kan inte gå ett steg till!

Backsell verkar ha blivit synnerligen förmögen på de trettiofem år som gått sedan Compeed såg dagens ljus. Med ett färskt jättestort skavsår som försvunnit som genom ett trolleri är man beredd att hävda att karlen också borde ha Nobelpris.

Copyright Klimakteriehäxan

Snyltande på skyltandets dag

Söndag är som vanligt skyltarnas dag. Jag bjuder på gott och blandat som jag sprungit på under den gångna veckan. Man kan konstatera att jag snyltar på både Åhléns, Coop och en klädsajt på nätet (som iofs satt den här tröjan på en 20-åring fast den borde vara tänkt för 55+). Lägg därtill att jag sprang på en skylt som verkar ha gjort sitt och nu lagt sig till ro i en vårligt grönskande häck ... 

Vill du leta upp fler skyltande bloggar? Ta vägen via BP och kolla i hennes högerspalt!

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans mening – om miljöhotet

Det har blivit lite tystare om allas vår miljökämpe Greta Thunberg. Coronaviruset har konkurrerat ut henne ur nyhetsfloden, och det kan nog både hon och vi tycka är lite skönt, trots allt. Men debatten om alla hoten mot vår framtid lever och det gör även Greta. Flera medier skriver om en ny brittisk tv-dokumentär i tre delar: "Greta: Lyssna inte på mig!" som sänds av SVT och också finns på SVT Play. I den medverkar den norske klimatpsykologen och miljöpartisten Per Espen Stoknes, citerad bland annat här. Och där bestämde jag mig för att ha hittat Veckans mening, den som har fått mig att hejda mig ett par extra sekunder, så som Skriv-Robert efterlyser.

De flesta oroar sig över vad som händer i nästa vecka, inte om tre decennier.

Copyright Klimakteriehäxan

Vart tog majblomman vägen?

Det är redan den 8 maj när jag slås av tanken: I år har inte ett enda barn hejdat mig för att fråga om jag vill köpa en majblomma. Jag brukar ju köpa, ibland en krans, på senare år en pin. Inte för att jag så väldigt gärna vill ha en utan för att jag på något vis tycker att jag bör, ja kanske rent av måste.

Visst har det funnits en blomma av årsmodell 2021, en blomma med tiger- och zebrarandiga kronblad. Men den var digital: den som ville stötta verksamheten för att barn ska få det bättre kunde skicka valfri summa och därmed bli ägare till en majblomma, även om den inte gick att fästa på kragen.

Fast den fysiska lilla blomman saknades av så många att man till slut tog fram en begränsad upplaga som kostar 100 kronor styck. Det finns gott om samlare, och de fick ju ett hack i sin kollektion. Men det är bara att skylla på coronaviruset än en gång. Listan över dess skadliga effekter blir bara längre och längre. Så vi som undrat vart majblomman tagit vägen kan bara konstatera att den blev ännu ett offer för pandemin.

Copyright Klimakteriehäxan

Att vara i hatten

Det kan omöjligen ha undgått någon: det regnar. Det gör det ju förvisso emellanåt. Men det blåser också. Mycket mer, och mycket ilsknare än förr, skulle jag vilja påstå.

Ändå framhärdar folk i att släpa runt på ett paraply. I bästa fall ett hopfällbart, men de snyggaste är absolut rätt stora och kräver alltid en ledig hand, även i icke uppfällt tillstånd.

När paraplyet vänder sig ... "Little Girl Lamp", grekiskt
 designhantverk. Finns hos by Viktoria i Gamla Stan.

Jag har nu i alla fall gett upp paraply, nästan helt och hållet. Det försöker slita sig hela tiden, vränga sig ut och in, regnet letar sig in under det –och, inte minst, det är så löjligt lätt att ställa det ifrån sig för att sedan helt glömma att man burit på det alldeles nyss.

Visst har jag regnkappa med kapuschong, vilket ju borde räcka, men den försöker också vinden skoja med. Alltså ramlar luvan ner över pannan och gör mig blind ...

Fast nu ser jag framtidens regn och blåst an med tillförsikt. Jag har skaffat en regnhatt. Kostade bara några tior, kan knölas ihop i ficka eller väska och är inte ens särskilt ful (i mitt tycke alltså). 

Har just invigt den och kan konstatera att den inte blåste av skallen och att den tål vatten. Alltså kommer jag hädanefter att vara i hatten när busvädret inte går att undvika. Man tackar!

Copyright Klimakteriehäxan

Hänt i veckan

Dags för ännu ett veckoslut. Är det slutet på en tämligen vanlig vecka i en inte alldeles vanlig majmånad i ett ganska ovanligt år? Elisa Matilda ställer fem fredagsfrågor som kan mana till lite eftertanke:

1. Vad i veckan fick dig att längta efter något? Den grå molntunga himlen som blötte ner allt och alla fick mig naturligtvis att längta efter solen.
2. Vad i veckan fick dig att sakna något? Saknar Dottern hela tiden, pandemin håller oss så långt isär.
3. Vad i veckan gav dig lyckokänslor? Tanken på barnbarnets ljuvliga skratt.
4. Vad i veckan fick dig att fundera? Uppgifterna om att märkligt många inte verkar vilja ha vaccin mot covid 19. Kan inte fatta det.
5. Vad i veckan fick dig att vilja testa något nytt? Ett tidningsrecept (med frestande foto) fick mig att baka en focaccia i går. Har jag aldrig gjort förr, bakar över huvud taget nästan aldrig längre. Det här blev dock ingen hit ... Uppdatering: det blev det visst det! Barnbarnet åt en rejäl bit med god aptit!

Copyright Klimakteriehäxan

Tårdrypande

Ute regnar det och Mia i bokhörnan tycker visst att vi ska ha det lite blött även inomhus, för i denna veckas helgfråga undrar hon: Vilken bok har du gråtit till allra mest?

Här måste det bli en trio. "Love Story" av Erich Segal fick mig att snyfta hejdlöst. Det blev också film 1970 med Ali McGraw i huvudrollen som den unga kvinnan som drabbades av cancer och dör. Ryan O´Neal spelar hennes pojkvän, och ur den här historien finns ett citat som har evigt liv: "Love means never having to say you're sorry."

Min andra gråtbok skrev Vilhelm Moberg in inte bara i mitt hjärta utan i hela folksjälen. För när den döende Kristina biter i astrakanäpplet från Småland med Karl Oskar vid sin sida, då måste man gråta. Fast det finns fler starka scener i Utvandrar-serien: flickan som föräter sig på gröten, eller när man nödslaktar oxen för att dess kroppsvärme ska rädda barn från att förfrysa.

En svensk odödlig roman till blir det: "Kejsaren av Portugallien" av Selma Lagerlöf. Den ömme fadern vill sin dotter allt gott, men hon tar sitt öde i egna händer och jag känner så starkt för honom, ända från dagen då han håller den nyfödda i sina armar och upplever en kärlek han inte visste fanns, till tiden då Klara Gullas liv i Stockholm är ljusår bort från hennes värmländska hemby och pappans vardag.

En bonusfråga hänger med, en som berör något som nog också fått folk att fälla tårar, först av oro och sen av glädje: Har du fått ditt vaccin eller väntar du på det? Jag väntar på spruta två, är så glad och tacksam att jag fått första dosen.

Copyright Klimakteriehäxan 

Den svenska uniformen

När jag ser mig om på promenaden tycker jag att det är konstigt att vi i Sverige alltid varit så negativt inställda till skoluniformer. Visst, de har funnits, men vi som gick som "vanliga ungar" i "vanliga" plugg, vi var inte ålagda att ha vare sig veckad kjol, knästrumpor eller en viss sorts jacka.

Som vuxna klär de flesta sig likväl i uniform. Så här års består den av täckjcka i varierande längd. Den är svart, mörkblå eller blyertsgrå. Råkar man få syn på en i avvikande kulör gör hjärtat ett glädjehopp. Under jackan långbyxor, oftast av jeanstyp, svarta eller mörkblå. 

På huvudet en stickad luva som går att dra ner ända över ögonbrynen. På fötterna svarta skor av gympatyp med vita sulor. Kring halsen en rejäl sjal i flera varv. Så där har vi svenskar i princip sett ut sedan oktober.

Nu måste det ju ta slut snart! Nu måste ju pastellfärgerna komma fram! Sandalerna ska släppa ut tårna på luftning! Någon sorts smickrande urringning ersätter halsduken. Och vad sägs om en vidbrättad stråhatt?! 

Men jag kan likväl slå mig i backen på att nån sval julikväll dyker dunjackan upp, för långt borta är den aldrig ... räkna med att den svenska uniformen återuppstår till hösten, lever kvar nästan för evigt. Och som vädret ser ut just i dag är det trots allt inte fel med något varmt, vindtätt och vattenavstötande. Uniform, typ.

Copyright Klimakteriehäxan

PS Jo då, jag kan också ståta med uniform m/Sverige, tro inget annat ... 

Lättläst och lättsmält

En regngrå onsdag kan man alltid försöka pigga upp sig lite, när nu frukosten redan råkar ha tagit slut ... Så varför inte plocka upp Veckans kulturfråga från Enligt O?

Denna gång undrar hon: Vilka författares böcker läser du när du behöver något mer lättläst och lättsmält? Tål att tänka på!

Definitivt är det så att behovet av lättare läsning dyker upp med jämna eller ojämna mellanrum. Då är frågan: tar man något man tror sig känna till? Eller satsar man friskt på nytt och okänt?

Om jag ska vända mig till gamla bekanta kan det bli något av Arto Paasilinna, men han var väldigt ojämn. Superunderhållande när han var som bäst, tjatig när det inte funkade, inte på mig i alla fall. Rekommenderar "Harens år" och "Den ljuva giftkokerskan", varnar för "Åskgudens son"!

Riktigt rolig är också Erma Bombeck, gudabenådad amerikansk kolumnist publicerad i snart sagt varenda stor tidning i USA fram till sin för tidiga död i cancer. "When You Start to Look Like Your Passport Photo It´s Time to Go Home" dräller av pricksäkra och roliga sanningar, för att ta ett exempel. Jag är osäker på hur mycket som kan finnas översatt, men några titlar finns. Läs mer om henne här!

Chic lit ligger förstås också nära till hands. Helen Fieldings tidiga böcker om Bridget Jones, till exempel. Så underhållande! Bland dem som jag inte stiftat bekantskap med redan är jag lite nyfiken på Lucinda Riley, men vill jag vara på den säkra sidan tar jag en bok av Nora Roberts.

Behöver man mer än en kulturfråga så här på onsdagar kan man alltid titta på "Kulturfrågan Kontrapunkt" på SVT på kvällskvisten (eller på Play förstås). I och för sig inte alltid särskilt lättsmält. Stundtals blir jag ganska irriterad på både medverkande och programskapare, men det är kul om/när man kan svara, särskilt om deltagarna inte kan ...

Copyright Klimakteriehäxan

Grattis på namnsdagen!

Denna tisdag gäller det att få ihop en trio med böcker av författare eller med huvudperson som har namnsdag den här veckan, det är påbudet från Ugglan & Boken.

Oj! Får börja med att se vilka namn som är möjliga att satsa på. Sedan man införde "delade namnsdagar" blir det ett helt gäng på en vecka. Se här bara, från och med måndag till och med söndag: John, Jane, Monika, Mona, Gotthard, Erhard, Marit, Rita, Carina, Carita, Åke, Reidar och Reidun. Kanske alla hoppas på lite blommor och tårta? Låt oss fira namnsdagsbarnen!

Spontant dyker en titel upp, en favorit från när barnen var små: "Åke-boken" av Anna-Clara och Tomas Tidholm. Hennes naivistiska bilder och hans understundom rätt hejdlösa text gick hem hos oss, vet inte om paret Tidholms böcker anses omoderna numera? Om du har barn i din närhet tycker jag du ska pröva!

Jane Harper skrev "Hetta" (The Dry) som jag gillade. Det vore kanske en bra idé att leta upp något mer av henne. "En förlorad man" (The Lost Man) låter intressant. Det gör "Falska vänner" (Force of Nature) också.

Jane Austen ligger naturligtvis nära till hands här, men jag satsar på John Steinbeck i stället. Hans "Möss och människor" (Of Mice and Men) är en av mina stora läsupplevelser. Borde faktiskt läsa om den snart.

Nöjd med min trio skickar jag vänliga namnsdagsgratulationer till veckans alla potentiella festföremål, vare sig de finns etablerade i den litterära världen eller inte. Förvisso är det så att i en del kulturer är namnsdagen mycket viktigare att fira än födelsedagen. Och namnsdagstraditionen är betydligt äldre än födelsedagsditon!

Copyright Klimakteriehäxan

När böcker blir metervara

I vårt hem finns åtskilliga hyllmeter böcker. Jag vet inte hur många, men att det är många, det vet jag alldeles säkert. Inget problem mer än att det är svårt att trycka in nyförvärven, men jag tycker i princip att böcker är vackert, hör hemma i en människas bostad och dessutom kan berätta väldigt mycket om den som samlat ihop all den där litteraturen. Därför hamnar jag också ofta ohjälpligt framför bokhyllan när jag kommer hem till folk, kanske inte alldeles artigt utan snarare nyfiket i överkant ...?

Första gången jag mötte en person som sa sig anse att böcker är fula och inte ska synas om man ändå råkar ha dem, då hamnade jag i någon sorts chocktillstånd. Va? Fula? Gömmas undan? Tanken svindlade då och gör det än. Har heller inte stött på fler med denna för mig extremt underliga åsikt.

Majoriteten av mänskligheten som har möjlighet att välja tycker att böcker är snyggt. Det understryks mer än någonsin nu, när det blivit allt vanligare att köpa dem som metervara. Innehållet betyder då ingenting, eftersom de ändå inte ska läsas av någon. Böckerna ingår bara i heminredningen. Trendigt!

Det kan handla om att man köper ett uppslagsverk som ser pampigt ut. Eller så vill man ha ett par hyllor fulla med röda ryggar, för att i nästa avdelning gå på en annan färg. Skinnband, kanske? Pocket? Nä knappast. Ett ämne kan också väljas: arkeologi, förslagsvis, eller konst. En sorts återvinning är det hur som helst, och det kan man ju applådera, eftersom inget känns sämre än att slänga en bok i soporna. (Tror jag, kan inte minnas att jag gjort det en enda gång!)

I USA finns Books by the Foot som säljer böcker som metervara, priset ligger strax under 150 kronor per meter. "Rescuing millions of books since 1980" heter det i deras reklam. Och det behöver inte bara handla om gamla och begagnade böcker heller, det kan också dyka upp osålda överupplagor direkt från förlagen i de här "räddningsaktionerna".

Den som beställer några meter "gott och blandat" har förmodligen chansen att hitta en och annan riktig pärla när böckerna levereras. Men det troliga är väl att pärlorna aldrig blir upptäckta ... Då undrar jag bara en sak: jag vet ju att jag inte är ensam om att kolla innehållet i folks bokhyllor. 

Vad händer den dag man står där med beundran i blicken och intresserat börjar prata om någon av de där titlarna som kommit i leveransen av metervara? Vem blir det mest pinsamt för? 
Fast det är klart, det finns ingen lag som tvingar folk att bli bokläsare. Vilket förmodligen är tur. Trots allt.

Copyright Klimakteriehäxan

Källor: Boktugg, SR Kulturnytt, SvT Kulturnyheterna.

Skyltar att blänga på

Det stod bara en flaska kvar i hyllan, det fick avgöra saken: jag köpte Agneta Patrulls röda Blängvin från Sicilien, för 89 kronor.

Hade aldrig hört talas om vare sig vinet eller Agneta, men jag vet förstås vad "blänga" betyder. Hur det nu kan ha gått till när den här figuren fått sin egen vinetikett har jag inte lyckats klura ut. 

Men Agneta Patrull är en förmodat komisk tant, gestaltad av en man, med rötterna i "Småstadsliv", en show som tydligen varit på turné landet runt och dragit många skratt. 

Man har också lanserat hashtagen #guuvajävlafinduärkärringjävel, och  man kan köpa både kassar och handdukar med det "hejaropet" som text. Kanske något du vill skylta med? För 59 spänn kan påsen bli din. I så fall: här är länken. Passar i kasskampen, om du minns den!

Undrar du nu hur vinet smakade? Tja, enligt Systembolagets lista har det "fruktig smak med inslag av björnbär, mörka körsbär, peppar, hallon och lakrits". Jag vet inte riktigt ... men det var lättdrucket fast inget man minns. Tror inte heller att jag blängde mer än vanligt när jag drack. Måste inte köpa fler flaskor.

Så blir det ju inte alldeles sällan för oss som gillar skyltar och därför gärna köper vin beroende på hur flaskans etikett ser ut. Lite "riktiga" skyltar denna Skyltsöndag kan du säkert hitta via BP.

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans mening – om att äta utomhus

Bild från Hemköp.

Jakten på Veckans mening fortsätter lördag efter lördag, på Skriv-Roberts initiativ. Det ska alltså vara något man läst den senaste veckan, klokt, roligt, tänkvärt eller nästan vad som helst som kan få en att hejda sig ett par sekunder extra. Denna gång väljer jag en mening ur Johan Lindbergs "ledare" i Ica:s kundtidning Buffé. Visst slår han väl huvudet på spiken, i alla fall en liten, med dessa rader som ligger perfekt i tiden nu när alla ska hämta fram sin grill?

Jag har alltid varit kluven till det här med att äta utomhus och tänkt att sådana som säger att allt smakar bättre när man är ute egentligen bara är stolta över att de har orkat anstränga sig att tända en eld eller bära med sig mat längre än från spisen till köksbordet.

Copyright Klimakteriehäxan

Sköna maj välkommen!

 

Copyright Klimakteriehäxan