Sitt fint!

Det här är inte första gången jag sätter rubriken "Sitt fint"! på ett av mina blogginlägg.
Jag är road av i princip all slags design, och då är möbler naturligtvis inget undantag.

Den här skapelsen som står i ett skyltfönster på Hornsgatan, den skulle jag vilja kalla för Den Perfekta Trädgårdsstolen. De i butiken vet inte vem som gjort den, men den smiddes för några år sedan av en man som gjorde modellen i fyra exemplar.
Visst är den härlig! Men ack nej, den är inte till salu.

Kanske skulle du ha lust att "provsitta" några andra stolar som jag har fallit pladask för?
Här är den senaste, ett kombinerat inrednings- och återvinningstips.
Och här en stol som lämpar sig enbart för personer av honkön. En personlig favorit!
Här däremot sitter gärna en machokille (tror jag i alla fall ...)

Sist gör jag plats för två riktiga alfahannar. Om man sitter fint på de här? Tja, det kan man nog ha olika åsikter om.

Copyright Klimakteriehäxan

Sitt fint!

Vi gillar jeans, eller hur? Allra helst såna i blå denim, klassiskt så det förslår, alltid modernt, alltid praktiskt, alltid snyggt (nästan i alla fall).
Men det gäller att de sitter bra, framför allt över rumpan.

Kanske minns ni ett tv-program som sändes för rätt länge sen som hette Fab Five? Fem homosexuella killar med var sitt expertområde gjorde om en straight kille som behövde hjälp med styling och dessutom fick tips om gott uppförande, mat och vin.

Den där serien (som slutade sändas 2007) var väldigt underhållande även för oss som inte var direkt inblandade, så att säga. Hur poppis den var bevisas väl av att den sändes i inhemska varianter i nästan hundra länder runt om i världen (fast den svenska versionen blev en flopp)!

Bäst i originalet var Carson, killen som hade hand om modetipsen. Och han lyckades sätta fingret på hemligheten med jeans. Det är hur fickorna hamnar på skinkorna som är grejen! Hamnar de för långt ner eller för långt upp är det förödande. Tämligen mitt på ska de sitta, då får ändalykten rätt lyft! Varning också för alltför stora eller alltför små fickor. Lagom är som alltid bäst ...

Men man kan sitta fint på jeans också. Titta bara på min bild! Ett exempel på en inte alltför komplicerad stolsklädsel, tillika utomordentlig variant på återvinning.
På den stolen sitter man fint –och fickorna rätt!

Copyright Klimakteriehäxan

Sitt fint, Estelle!

"När kända personer döper sina barn brukar det namnet ofta bli en ny trend. Det gäller tydligen även i djurvärlden. Sedan det blev känt att Sveriges blivande tronföljare skulle döpas till Estelle har 37 valpar och 8 kattungar med namnet Estelle registrerats. Det betyder att antalet hundar som lystrar till namnet Estelle på kort tid nästan har fördubblats och katterna som heter Estelle har ökat med cirka 30 procent."

-Försäkringsbolaget Agria har sett kungliga spår bland kunder som försäkrar sina nya husdjur. Innan prinsessan fått sitt namn fanns totalt 38 hundar och 26 katter med namnet Estelle registrerade.

Sitt fint - bildligt talat!

Det är för varmt för att blogga. Men rätt skönt att bara slå sig ner en stund, mitt i sommaren. Det måste man väl kunna kalla att sitta fint - bildligt talat?
Fler foton här!

Copyright Klimakteriehäxan

Sitt fint i nytt shoppingpalats

Det blev en liten onsdagsutflykt i dag, första besöket i nya "shoppingparadiset" Mall of Scandinavia i Solna. Det där med paradis kan tas med en rejäl nypa salt, men ganska nytt är det (invigdes i november) och ja, här finns verkligen möjligheter att shoppa.

Butikerna är oändligt många, de flesta gamla bekanta. Fast eftersom anläggningen är så enorm orkade jag bara trava igenom en bråkdel. Viss kritik har hörts: Stockholm med omnejd behövde inte ett sånt här ställe till. Det kan man tycka vad man vill om, här finns i alla fall över 200 butiker på 100 000 kvadratmeter. Översta våningen rymmer en stor biograf.

Gott om restauranger är det också, och faktiskt rätt gott om folk, om ni nu trott något annat. Här är det tätt mellan barnvagnarna och flanerande pensionärer är det inte heller ont om. I båda fallen handlar det om kundkategorier som gärna sitter ner och tar igen sig mellan affärerna. Och det har man verkligen tänkt på här!

Sittplatserna i Mall of Scandinavia är inte bara många, de är också rätt kul. Glada färger, rymd och ljus runtomkring – det är över huvud taget rymligt och ljust i MoS-et (som skämtarna lär ha döpt hela härligheten till). Dessutom är det tätt mellan strömuttagen där mobilen kan laddas upp medan man vilar fötterna.

Vi som kom med pendeltåget från Stockholm (avstigning Solna, sedan går man bara över en bro och är framme) möter Uiliuili-bänken redan utanför entrén (översta bilden). Den är riktigt tjusig! Ritad av den polske arkitekten Piotr Zuraw, gjord i stål och bokträ, tio meter lång och tre meter bred. Ergonomiskt utformad sägs den också vara, tänkt att inte bara sitta fint på utan hänga på, klättra i, ja användas lite hur som helst! Brukskonst, helt enkelt!

Notera pappa-fötterna som sticker ut ur fåtöljerna ... barnen sover i sina vagnar ...

Copyright Klimakteriehäxan

Sitt fint – nu i barnstorlek

Visst är det trevligt att sitta fint! Dessutom bra om möbeln är ergonomisk, gärna i naturmaterial. Men allra trevligast och bäst blir det att sitta om stolen är gjord med både hjärta och humor, förutom skaparglädje och hantverksskicklighet.

Om du har sett andra stolar jag fallit i farstun för och visat upp här på bloggen fattar du direkt att jag verkligen älskar den här kostolen i barnstorlek. Stadig och robust i trä, unik, tillverkad av Marita Olsson, en fantasifull träsnidare som blivit jättepopulär för sina härliga skåp men som nu också breddat sin repertoar till att omfatta möbler för barnkammaren.

Stolen kan dessutom kallas pedagogisk. Det påstås ju att nutidens ungar tror att mjölk per automatik kommer i purepak, med skruvkork av plast ... De har alltså inte en susning om att kor har juver och att det är där mjölken levereras på riktigt. Men kostolen är komplett, med "mjölkcentral".

Copyright Klimakteriehäxan

Marita Olssons träskapelser säljs i Arvika, både i Rackstadsmuseets shop och i butiken Konsthantverk.

Sitt fint!

Det fanns åtminstone förr något som hette damsadel. Tror att det hängde ihop med att fina flickor hade kjol även på hästryggen, och misstänker att damsadeln numera är om inte helt avskaffad, så i alla fall väldigt sällsynt.

Men det hindrar väl inte att en sittmöbel kan verka extra lockande på personer av ett bestämt kön. Och säg emot mig om du vill, men om inte stolen på bilden är en tjejstol så vet jag inte vad jag ska tro. Tänk dig bara att ett testosteronspäckat muskelberg vill pusta ut efter ett pass på gymmet. Inte kan han väl vara SÅ slut att han sätter sig här, med högklackat och panterfläckig "kjol"?

Nu lär inte den här trevliga skapelsen i egensinnig design gå att köpa på Ikea, direkt. Fast händiga människor brukar ju inte låta sig hindras. Står det inte någon gammal pinnstol lite i skymundan i nån vrå? Så att den kan förses med nya ben, i lämpliga skor?

Det hinns väl inte med som överraskning till det här årets Mors Dag, men det kommer fler bemärkelsedagar! Alla vill ju sitta fint! Och gärna ha presenter dessutom!

Copyright Klimakteriehäxan

Sitta ordlöst - Sitting wordless

Sitt fint! Det måste vara parollen för den tapetserare som tog sig an just denna stol. Se den som ett bidrag i ordlös onsdag-serien - fler bidrag här!

Sit down, please - or if you´d rather just look at the chair, maybe? Welcome to another Wednesday full of wordless pictures - more here!

Copyright Klimakteriehäxan

Moderna vykort

Med stora kliv är vi på väg in i den tid som traditionellt varit vykortens högsäsong. Alla har vi suttit där med solsveda på näsan och intorkat havssalt i håret och försökt formulera en trevlig hälsning till någon där hemma som inte tagit ledigt. Och alla har vi väl också kunnat konstatera att det kan vara lite svårt att variera sig, att komma undan standardfraserna, i kombination med strandbilden eller katedralens torn eller en solnedgång över fjälltopparna.

Det där idétorkan kan naturligtvis vara en anledning till att vykortshanteringen minskat totalt sett – men det stora skälet är naturligtvis att nu tar vi snabb kontakt via dator och mobil i stället, sms och mms utgör de moderna vykorten.

Posten, numera ett vinstjagande företag, har insett sitt problem. Och försöker faktiskt anpassa sig, på ett sätt som jag tycker verkar rätt lovvärt.
För visst är det väl så att de allra tacksammaste vykortsmottagarna tillhör en äldre generation, just den befolkningsgrupp där datortätheten är som lägst? Samtidigt är varje försändelse som inte är en räkning extra välkommen hos samma personer (hos vem är de inte det, förresten).

I år kan man alltså skicka ”riktiga” vykort med sina egna, sprillans nytagna, bilder. Man knäpper. Blir nöjd med resultatet. Och skickar sedan över fotot som mail eller mms till posten.se/vykort, så lovar de att dagen därpå får adressaten ett ”riktigt fint lackat vykort” i sin brevlåda (ja, det där med ”riktigt fint” får man väl ta med en nypa salt, i någon mån lär ju det bero på fotografen också … och motivet …).

Priset, 17:50, är väl inte heller avskräckande om man jämför med ordinarie porto plus priset på ett standardvykort – är det ens högre? Det här, personligare sättet, skulle rent av kunna bli billigare!

Tror faktiskt att jag ska testa detta.
Men först måste jag ju få semester – och det dröjer länge än. För även om det vore ljuvligt att vara ledig mellan hägg och syren så jobbar jag.

Den här bilden, tagen alldeles nyligen, skulle kunna vara ett litet vykort från Stockholm, närmare bestämt Södermalm. Med hägg-hälsningar!

Copyright Klimakteriehäxan

Vad kvinnors ord betyder

Ett meddelande dunsade in i min mailbox häromdagen från en av mina trogna bloggbesökare. Det visade sig vara en lista över vanliga ord och uttryck, försedda med noggrann förklaring. Någon har nämligen räknat ut, att män ofta inte alls förstår vad kvinnor säger. Ord kan anses ha en betydelse för män, vilket alls inte nödvändigtvis är den samma när ordet uttalas av en kvinna.
Ursprungslistan var på engelska, men jag tycker den fungerar även på svenska, så jag översatte alltihop:

(1) Fint: det ord en kvinna använder för att avsluta en diskussion med en man. Hon vet att hon har rätt och det är bara för honom att hacka i sig det.
(2) Fem minuter: Om hon håller på att göra sig i ordning betyder det en halvtimme. Däremot betyder det just precis fem minuter om det handlar om att mannen får titta på fotboll en liten stund till innan det är dags att hjälpa till med maten.
(3) Ingenting: Detta betyder lugnet före stormen. Varje man bör vara beredd! En ordväxling som börjar med “ingenting” slutar vanligen med ett “fint”.
(4)Fortsätt du: Detta är en utmaning, inte ett OK. Fortsätt inte, det blir lugnast så!
(5) Tung suck: Detta ljud är faktiskt ett ord, men män missförstår det ofta. Sucken betyder i själva verket att hon tycker mannen är en idiot och hon undrar varför hon slösar bort sin tid på att argumentera med honom – om ingenting (se punkt 3 ovan).
(6) Det är OK: Ett av de farligaste konstateranden en kvinna kan göra i samtal med en man. Det betyder i själva verket att hon vill ta en ordentlig funderare på hur och när hon ska tvinga honom att betala för sitt misstag.
(7) Tack: Om en kvinna tackar en man, fråga inte varför, svimma inte, ta bara emot. Men här finns en fälla: säger hon ”Tack så väldigt mycket” är det ingenting annat än en förstklassig sarkasm och hon tycker definitivt inte att han gjort något värt att tacka för. Och då är det bäst att absolut inte säga något mer…
(8) Ja ja ja: En kvinnas sätt att uttrycka “ du din…” i ett försök att låta lite snällare än hon egentligen känner sig.
(9) Bekymra dig inte, jag tar hand om det: Hon har bett mannen att göra det här massor av gånger, men eftersom han inte rört en fena gör hon det nu själv. Om en stund känner sig mannen föranledd att fråga: Är det något som är fel? Svaret? Se punkt 3 ovan!

Visst kände du, man eller kvinna, igen åtminstone något av detta?
Listan kan förmodligen göras längre, tydligare – och farligare…

Håll Sverige rent!

Jag minns det som i går: man träffade turister, besökare från andra länder, som kom till Sverige. De såg sig om, och de blev förundrade och imponerade: så rent ni har! Så fint det är! Så städat! Ingen nedskräpning som hemma i Bronx/Grekland/Liverpool!

Det var alldeles sant. Svensken höll reda på sin skit, plockade med sig skräp, la det i därför avsedda soptunnor, gick till Systembolaget med den tomma kvartingen eller sjuttifemman och hörde glasflaskorna försvinna med ett klirr in i återvinningssystemet. Ölflaskorna gick samma väg, mjölkens tetrapak eldades upp.

Men den historien är nästan svår att tro på idag. ”Håll Sverige rent” hette kampanjen som drogs igång 1962, och den bet. Samma stridsrop lever fortfarande, men dess inneboende kraft verkar ha minskat dramatiskt. Och den som dristar sig till att påpeka ”Du tappade visst något” för den som släpper ett glasspapper på trottoaren eller ett ”Jag tror du glömde den där” om en kvarlämnad engångsgrill på parkgräset, den personen gör det med risk för om inte livet så i alla fall personskada.

Vi kan grubbla ihjäl oss över orsakerna. Nog har jag försökt pränta i mina ungar att man måste ta reda på sitt avfall, oavsett var man befinner sig. Nog har väl de flesta föräldrar gjort det? Det har uppenbarligen inte bitit på alla. Fast man ska inte tro att bara yngre generationer bär skulden för nedskräpandet, för så är det inte.

Och miljömedvetandet då, det som lär ha ökat så kraftigt? Vart tog det vägen? Kampen mot klimatförsämringen, som vi väntas föra bland annat med återvinning? Skatten, den som folk skäller så ofta på, hur kan vi acceptera att våra pengar ska betala för att folk inte ids ta hand om sitt avfall?

Har vi då kanske influerats av utlandet? Aldrig ska jag glömma väninnan som chockad återberättade en incident från bussresan med svensk-kubanska föreningen på Kuba. Turisterna hade matsäck som åts medan bussen rullade. De ordentliga svensk-kubanska vännerna samlade ihop allt skräpet i en plastkasse, och bad sedan guiden visa var det kunde slängas.
-Det fixar jag, sa han, öppnade bussfönstret och langade ut hela härligheten.

Är det dit vi är på väg? När solstrålarna leker i krossat glas, pappersbitar muntert dansar i vinden, ölburkar glimmar i gräset, vindunkarna sjunker ihop i diket och chipspåsarna guppar bort över sjöns vattenyta?
Så hopplöst trist!

Jag har visserligen aldrig varit i Singapore, men undrar om inte alla svenskar borde åka dit på studiebesök. Det är förbjudet både att spotta och kasta skräp på gatan, att röka på offentliga platser och mycket annat. Den som bryter mot reglerna straffas med böter på upp till 1000 S$ - närmare 6000 kronor.
Lite hårt, kan tyckas, men å andra sidan: man slipper tuggummikladd under skorna …

Värstingresor till Singapore, kan det vara framtidens melodi? Synd att det är så långt och dyrt att ta sig dit. Eftersom det är så fruktansvärt många som borde åka. För att sedan komma hem igen och hålla Sverige rent. Eller renare, åtminstone. Lite renare i alla fall. Snälla!

Copyright Klimakteriehäxan

Liten men naggande god

Vi är, det tycker jag mig ha förstått, ganska många som bangar för böcker i tegelstensformat. Och tveklöst är det så att det ofta är svårare att formulera sig kort men bra, det verkar vara lättare att bara låta fingrarna löpa på tangentbordet, utan att använda knappen det står "delete" på. Några energiska redaktörer med rödpenna är det inte heller gott om på förlagen, att döma av omfånget på det som ges ut. 

Nu efterlyser Mia i bokhörnan läsning som inte tar ett halvt liv att avsluta: Vad heter den bästa tunna bok du läst?

Mia tar själv upp ett fint exempel. Anders Paulruds "Fjärilen i min hjärna". Sorglig text om hans cancersjukdom för vilken ingen bot fanns. Liten men naggande god, får man säga det utan att verka nonchalant?

Sorglig fast på ett annat sätt är den bok jag kommer att tänka på: "1900" av italienaren Alessandro Baricco. Berättelsen, om hittebarnet som lever hela sitt liv ombord på en båt, där han är pianist och underhåller passagerarna, tar inte ens 70 sidor att berätta, men det är en häftig historia! Första gången jag läste den tyckte jag det var en härlig skröna. Men när jag några år senare valde att läsa den högt för en svårt sjuk vän bytte innehållet karaktär.

Att just Baricco behärskar det korta formatet bevisar han med en annan bok: "Silke" (Seta), fast då drar han i väg på hela 120 sidor (!). En kärlekshistoria om den europeiske mannen som skulle köpa silkesmaskar men på vägen till Asien mötte sitt livs kvinna, en hopplös förälskelse.

Copyright Klimakteriehäxan

 

Galabidrag till doktor Mukwege

104 567 kronor.
Så mycket gav auktionen med kändisarnas Nobelprylar när budandet på Tradera var avslutat i helgen.

Pengarna går till verksamheten vid Panzisjukhuset i Kongo där arbetet leds av doktor Denis Mukwege, som med ständig risk för sitt eget liv och sin säkerhet hjälper kvinnor drabbade av sexuellt våld. För det belönades han med Nobels fredspris 2018.

Det objekt som drog in mest pengar innan klubban föll var den specialdesignade silverring med swarowskikristall som Ebba Busch Thor bar på årets fest. Ringen bytte ägare för 14 000 kronor. Minst pengar, 404 kronor, inbringade en sjal tillhörande Helene Hellemark Knutsson.

Dyraste klänningen har suttit på Isabella Lövin – den betalades med 6400 kronor. Margot Wallströms aftonväska gav 5100. Många var intresserade av Annie Lööfs knallblåa klänning, vilket resulterade i 4700 kronor. Wallström och Lööf delar på förstaplatsen för antalet bud: 167 stycken. Stefan Löfvens frack gick för 6 700 och blev därmed dyrast i herrsortimentet.

Man kunde ropa in Nobel-desserten också, av fjolårets modell, skapad av Daniel Roos. Efterrätt för två kostade på det här sättet 2019 kronor, måste väl ha gått till en äkta gottegris ... Hela middagen för två från årets fest klubbades för 4 800 kronor.

Men varje krona som folk betalat för att kunna återanvända dessa galaanstrukna objekt, accessoarer och kläder går hur som helst till ett synnerligen gott ändamål. Fint när lyx gör nytta!

Copyright Klimakteriehäxan 

Fotnot: Denis Mukwege delade årets fredspris med Nadia Murad, yazidisk människorättsaktivist. Hon belönas för sitt arbete mot sexualiserat våld som vapen i krig och konflikter.

Var så god och sitt!

Vet inte om detta är möbler på vilka man så att säga "sitter fint". Men stolar är det, och när/om de används placerar man sin bakdel i ansiktet endera på Nordkoreas märklige ledare Kim Jong-Un, som är gungstolens leende herre (nedre bilden) eller på den betydligt bistrare president Donald Trump som för säkerhets skull försetts med en varudeklaration på ryggstödet: "Bad ass". Vilket knappast kräver översättning, eller hur? Båda ganska porträttlika hur som helst.

Catrine Näsmark heter personen som gett sin personliga touch åt de här stolarna, för tillfället utställda i ett skyltfönster på Hornsgatan i Stockholm. Visst är kul att se lite oväntade saker när man fönstershoppar!

De här två politiska figurerna är i alla fall i fint sällskap, inte bara med varandra. Konstnärinnan har målat många porträtt, bland annat på Nelson Mandela, Björn Borg och Elvis Presley. Och så förstås kungen och drottningen, de tavlorna hänger på Slottet i Stockholm, i ett så kallat representationsrum. Fast där sitter man på andra möbler ...

Copyright Klimakteriehäxan

Att ta det piano

Allt färre gör det, visar det sig. Tar det piano.
Är uttrycket obekant?
I så fall beror det förmodligen på att det är jämngammalt med själva instrumentets popularitet.
För inte så himla länge sedan hade fint folk piano.
Men ”piano” är inte bara något att spela på, det är också notskrivarens meddelande till utövaren att ta det lite lugnt, inte ösa på för allt vad tygen håller.

Att pianot tappat så mycket mark beror väl knappast på den allmänt höjda stressnivån. Mer handlar det kanske om att ett piano är stort, tungt och dessutom brukade vara dyrt.
Numera är det oftast gratis, visar det sig. Folk vill bli av med den där klunsedunsen som tar för mycket plats, eventuellt ersätta den med en digital släkting.

-Vet du ingen som vill ha ett piano? säger en av mina kompisar uppgivet. I hennes vardagsrum står det, en hyfsat vacker pjäs som har klangen kvar (fast det behöver väl stämmas).
Hon är långt ifrån ensam. På nätets köp&sälj-sidor kan man rent av få någon hundralapp om man bara förbarmar sig och kommer och hämtar – ska man flytta höjer det priset avsevärt, det kan krävas extra utrustning och dessutom gärna en försäkring.

Sverige har gått från ett piano-producerande och -älskande land till landet där instrumentet inte lyckats behålla sin roll som statussymbol. I dag säljs enligt TT ungefär 350 pianon och 100 flyglar om året här – i början av 1980-talet handlade det om cirka 10 000 (de digitala räknas inte). Det kan man kalla nedgång.

Själv tillhör jag den generation som ”skulle” spela piano. Vi hade inget, men jag fick på nåder öva hos en bekant till familjen – ett bevis på sann vänskap och ädelmod, skulle jag vilja påstå.
”Pianospelets ABC” gick bra. Sedan blev det ”American Songbook” och så småningom ”Gula Serien”, med ”Für Elise” och ”Aftonklockor” och ”Heinzelmännchens Wachtparade”. Där någonstans tog det stopp. Men då hade mina föräldrar offrat sig och skaffat piano, det var fortfarande fint att ha.

Förmodligen var det hela en alldeles typisk händelsekedja i en tonårig tjejs liv: det där ordentliga för att inte säga präktiga som man hade på sitt schema, det utmanades av betydligt skojigare företeelser: kompisar, häng på fik, uteliv i största allmänhet och så, förstås, killar. Pianot hade inte mycket att sätta emot, även om mamma sörjde, det märktes.

I dag kan jag också beklaga att jag inte höll ut. Har, utan framgång, försökt förklara det för Dottern, som gjort slut med såväl tvärflöjt som gitarr.
Folk som utan åthävor bara slår sig ned, breder ut sina långa fingrar på tangenterna och skapar vacker musik beundrar och avundas jag. Men skulle jag komma på idén att plocka fram noterna till den där tomtelåten igen skulle jag snart bli ombedd att ”ta det väldigt piano”. För att inte säga ”pianissimo”.
Vad omgivningen skulle mena är: sluta, det låter för j-t.
Så jag tar det piano med pianot. Precis som de flesta andra, numera.

Copyright Klimakteriehäxan

PS Den korrekta uttolkningen av musiktermen ”piano” är ”svagt”. Alltså blir ”pianissimo” ”väldigt svagt”.
TT:s artikel, publicerad i DN, finns på nätet – fast på ryska! Vilket stöder teorin om att svenskarnas ratade musikmöbler fortfarande är eftertraktade i österled.
Och om någon vill ha ett piano förmedlar jag gärna kontakten!

Äntligen, Gustaf!

Ända sedan barnsben har jag betraktat Gustaf Fröding som min vän. Har lärt mig hans dikter utantill, läst tidningstexter han skrivit, läst vad andra skrivit om honom, njutit när man satt musik till hans hans poesi och sjungit den. 

Jag har läst upp "Å i åa ä e ö" för förundrade åhörare – och det var en oförglömlig stund när jag på ett morgonmöte som jag ledde på rapport-redaktionen utan att bli avbruten deklamerade "Gå på dompen" (anledningen var att en nyss dödförklarad terroristledare visade sig leva, vilket påminde mig om raderna "di dog å stog ôpp, di va skenske i bena, di tängde å gne sô dä elle tå stena, för skôte va bare tå krut".) Det blev applåd! 

Hur som helst räknar jag till ett femtontal Fröding-böcker i hyllan! För denne fantatstiske författare är en av ytterst få diktare som jag kan uppskatta, poesi är inte riktigt min grej rent generellt.

Du och jag, Gustaf ...

Men trots denna kärlek och att jag oändligt många gånger har färdats på E18 förbi Alsters herrgård har jag aldrig varit dit. Förrän nu. Gustaf Frödings minnesgård kallas den, han föddes här den 22 augusti 1860.

Det är en stor och vacker gård med anor från 1700-talet. Ursprungshuset brann och ett nytt byggdes, i dag en vit huvudbyggnad och några faluröda annex. Från stora husets framsida ser man ner till Vänern, en gräsklädd parkyta leder fram till vattnet. Man kan lätt tänka sig att här hållits fina fester med många gäster.

Gästerna är många i dag också, eftersom gården blivit en turistattraktion. Vi åt jättegod lunch i herrgårdscafét, en kalventrecote med hasselbackspotatis och bearnaisesås som säkert Gustaf också skulle ha gillat. En utställning av fint värmländskt hantverk väntar i ena flygeln, souvenirbutik (med många böcker) i den andra. 

När det inte är pandemitider kan besökare gå på visning och lära sig mer om diktaren, som hann skriva så mycket under sitt korta liv – han blev bara 50 år. Fröding var en olycklig man, han var alkoholist med stora psykiska problem, och han fann aldrig en kvinna att leva med. Det ledde till att han gick till prostituerade, vilket han också skrev sorgset om: "Jag köpte min kärlek för pengar. För mig fanns ej annan att få."

Fröding dog boende på Djurgården och ligger begravd i Uppsala. Begravningen, förrättad av ärkebiskopen, blev nästan en statsangelägenhet. Massor av folk kantade Stockholms gator där kistan färdades i kortege, poetkollegorna Verner von Heidenstam och Erik Axel Karlfeldt, rikskändisar även de, hyllade sin vän. 

Förmodligen förstod Fröding aldrig riktigt hur omtyckt han var, han anade nog inte heller att hans dikter skulle få så långt liv med enorm "hållbarhet", rent av hamna på topplistor över populärmusik. För där har han varit, framför allt med hjälp dels av Sven-Ingvars, dels av Mando Diao.

Det kan tyckas ha varit ett för mig fullständigt onödigt inköp, men jag kunde inte motstå: jag har köpt ett bokmärke med min vän Gustaf på. Undrar vilken bok som ska få äran att hysa honom ... Måste välja någon värdig kandidat, någon som också vet hur man talar till folket, såväl på dialekt som på "rikssvenska" i både glädje och sorg.

Möbler för fint folk, utan tvekan! Och kolla tapeten!

Framför den här kakelugnen kan man förmoda att Gustaf värmt sig.

Copyright Klimakteriehäxan

Utrikes skyltsöndag

Nya Nasjonalmuséets logga/skylt är jättesnygg! Men själva muséet, som på utsidan ser rätt färdigt ut, öppnar inte förrän i juni nästa år. Då blir det Nordens största konstmuseum. 

Genial logga!

Hej igen! Jag är hemma nu, efter min första utrikesresa på en halv evighet. Jo, jag vet att jag fick er att tro att det skulle bli något rejält och inte bara en utflykt till Oslo, men tack i alla fall för alla glada tillrop med önskningar om lycklig resa!

Jag tycker att den blev lycklig, om än lite kort. Men när tiden är knapp skärper man sig, så jag anser att jag fick bra utdelning: vi hälsade på hemma hos Dottern och gick sedan på restaurang med henne och åt en god middag, som avslutades med "norsk omelett", ni vet en sån där flamberad marängsak med glass i mitten, en anrättning som ibland kallas Alaska.

Efter en natt i jätteskön hotellsäng blev det en fantastisk frukostbuffé och sedan en liten tur på stan i fint väder innan det var dags att ta sig tillbaka över gränsen igen. Ingen frågade efter våra covidpass, förresten.

Oslo växer så det knakar, det är mitt intryck, men nu var det ju ett tag sedan jag senast var där förstås. Lustigt nog var Oslo min närmaste storstad när jag var barn, men dit åkte vi aldrig, vi hade släkt i Göteborg och Stockholm, så dit tog vi tåget. Till Norges huvudstad kom jag inte förrän jag var vuxen och när jag tänker på saken idag är jag lite förundrad: första gången drog jag iväg dit med lånad bil, och det gick jättebra fast jag inte hade en susning om nånting!  

Får återkomma med lite fler bilder senare, i dag kör vi med norska skyltar, för det är ju Skyltsöndag. Som vanligt hittar du fler skyltar via BP.

Mysig kille, tyckte jag. Fast jag köpte inget. Bollebaren hör ihop med Nasjonalmuséet och där serveras bollar med både sött och salt innehåll, redan nu innan muséet slår upp sina portar. 

Mer ätbart! Dottern tycker norsk ost är trist: tre sorter finns, gul, brun och vit, och ingen av dem smakar något (enligt henne alltså). Men har man sett på maken: Gulosten har blivit bok och fått sin egen affisch! Kanske roligare att läsa än att äta?

Oslo, Rövarstaden! Jaha, om ni skyltar med det så måste man väl tro att det är sant?

Kön till Nasjonalteatret bestod denna dag endast av skyltar. 

Fridtjof Nansen har fått sitt eget torg, vid Rådhuset. Där finns också skylten/konstverket som hyllar honom som en stor norsk vetenskapsman/upptäcktsresande/filantrop. Han tog initiativet till det som kom att heta Nansenpass, en id-handling som delades ut till flyktingar som blivit statslösa efter första världskriget. Svenske Thomas Qvarsebo är konstnären bakom verket, som sattes upp 2007.

Tänkvärda ord bildar skylt efter skylt i trottaren på Karl Johan, ett verk av Ingrid Falk och Gustavo Aguerre. Verket består av 69 citat ur Henrik Ibsens texter och det var här författaren gick på väg från sitt hem på Arbins gate till Grand Café, där han uppenbarligen tillbringade en hel del tid. 3583 bokstäver i stål gick åt. Den här "läsövningen" blev klar 2008.

Jag tycker att jag är ganska bra på norska, läser språket utan problem. Men vissa ord ställer ändå till det. Bästa exemplet är nog "fortau" som betyder trottoar. Har fortfarande svårt att ta in det! 

Och naturligtvis är det julskyltat på stan, här är granen på plats i fönstret hos Illums.

Copyright Klimakteriehäxan

Livsgrädde

Hon är en av alla dessa dugliga tjejer/kvinnor 50+.
Hon är ett bevis för att livet långt ifrån tar slut i den åldern.
Inte heller yrkeslivet. För hennes kompetens och erfarenhet är begärliga, efterfrågade och värdefulla – och hon har fått ett nytt, fint jobb.

Vi har känt varandra länge, kollegor som mötts med jämna och ojämna mellanrum och också haft en del konkret med varandra att göra.
I dag sa hon tack och adjö till oss på den gamla arbetsplatsen.
Och hon gjorde det med en synnerligen välfunnen liknelse.

Såväl livet som arbetslivet kan liknas vid en hink ladugårdsfärsk mjölk, sa hon. Mjölk som inte utsatts för någon behandling alls, bara kramats ur kons juver.
I den där färska mjölken snurrar gräddmolekylerna runt utan att märkas.
Men med tiden klumpar de där molekylerna ihop sig, och så småningom stiger de till ytan och lägger sig som ett tjockt lager grädde allra överst.

Så länge mjölken inte fått sitt gräddtäcke tänker man inte på det. Men när det väl finns där är det det som är mest värdefullt, mest näringsrikt – och det man tar till vara först.
Precis så är det i jobbet, sa hon.

Man tänker inte på de små värdefulla händelserna förrän tiden har gått och de skilt ut sig från mängden. Den skummade mjölken, rutinuppgifterna, konflikterna förlorar betydelse.
Det är gräddlagret, de gyllene ögonblicken, de lyckade satsningarna, det tillitsfulla samarbetet man tar vara på. Grädden. Det man minns.
Visst var det fint sagt?

Copyright Klimakteriehäxan

Ett viktigt val

Det finns tillfällen när ord bör vägas på guldvåg.
Vi är många som lätt får en släng av foot-in-the-mouth-disease, och ibland kan den sjukdomen vara svårbotad.
Sviterna kan drabba både den sjuke och den som råkar ut för sjukdomsutbrottet.
Nyss har jag fått mig återberättat ett exempel på hur det kan gå till.

Vi befinner oss på ett fint och högtidligt och ganska formellt bröllop. Gästerna är många, klänningarna långa, frackarna trånga, smyckena glittrar, det bubblar i glasen.
Så blir det dags för tal.
En efter en får ordet av en lätt svettig toastmaster – det blir ju en del att hålla reda på när etikettsreglerna ska respekteras och släktingarna rangordnas.

Nu är det en äldre manlig farbror som ska tala till den rodnande bruden och hennes nyblivne make.
Talaren tar till en liknelse.
”Att hitta sin tillkommande är inte lätt, det är vi många som kan vittna om.
Egentligen påminner det allra mest om att leta efter julgran. Ni vet hur det är.
Man går ut i skogen i ganska god tid före jul, men underkänner de träd man tittar närmare på. Det blir nya turer och julafton kommer allt närmare.
Till sist är det kväll den 23 december. En lång vandring närmar sig sitt slut. Det mörknar. Vad gör man då?
Jo i ren desperation sträcker man ut handen mot första bästa granjävel, höjer yxan och hugger till.”

Tystnaden lär ha lagt sig kompakt över den nyss så festliga bröllopsmiddagen. Förmodligen satt både brud och brudgum och undrade vem av de två som var granen i anekdoten.
Men förhoppningsvis levde de ändå lyckliga i alla sina dagar.
Det förtäljer inte historien!

Copyright Klimakteriehäxan

Att vara sommarpratare – eller inte ...

Enligt O riktar blicken mot radion och den eviga serien Sommar i P1, som traditionsenligt inleddes på Midsommardagen. Första gången det sändes var 1959! Förr i världen missade jag ogärna ett enda program, numera lyssnar jag sällan, fast sitter jag i bilen brukar det hända. Jag tycker att jag alldeles för sällan blir berörd och överraskad, men jag vet förstås att väldigt många andra har en annan åsikt. Denna veckas kulturfråga lyder hur som helst så här: Vad skulle ditt sommarprogram handla om? Vilken musik spelar du?

Faktum är att för länge sedan, 42 år närmare bestämt, försökte jag få göra mitt eget Sommar. Hade just avslutat två år i Centralamerika, upplevt massor som exempelvis hur diktatorn Somoza störtats av Sandinisterna i Nicaragura. Hade vistats en hel del bland indianerna på landsbygden. Köpt levande gris på torget (inte alldeles enkelt!), sett fantastiska textilier växa fram. I packningen när jag vände hem på försommaren fanns grammofonskivor jag knappast trodde gick att köpa på Åhléns skivavdelning: marimbamusik från Guatemala, mexikanska mariachis, och så den fantastiske Carlos Mejia Godoy som blev Sandinisternas musikaliske budbärare.

När jag hade packat upp skrev jag ett brev till radion: "Hej, jag har just avslutat två år i Centralamerika, jag har massor att berätta och dessutom musik som skulle vara roligt att presentera för en svensk publik. Alltså skulle jag vilja göra ett sommarprogram!"

Visst fick jag svar. Det stod i stora bokstäver fast mellan raderna: OCH VEM TROR DU ATT DU ÄR SOM BARA KAN KOMMA MED ETT SÅNT IDIOTISKT FÖRSLAG SOM DU KAN STOPPA UPP NÅNSTANS DÄR DET ÄR VÄLDIGT MÖRKT DU ÄR VERKLIGEN INGEN KÄNDIS FATTAR DU INTE ATT DETTA ÄR ETT EXKLUSIVT UPPDRAG SOM VI DELAR UT OCH INGET JÄVLA ÖNSKEPROGRAM?! Ja det var ju inte formulerat precis så men budskapet var glasklart. Man kunde ju ha skrivit något kort typ "Tack för att du hörde av dig men tyvärr är säsongen redan planerad" och budskapet hade gått fram ... 

Jag hade inte fattat hur "fint" det var av få skapa sitt eget Sommar, även om jag förstås visste att den oförglömlige Torsten Ehrenmark var och är oöverträffad. Nåja, detta var alltså väldigt länge sedan. Och visst har jag emellanåt hört väldigt bra sommarpratare sen dess. Men riktigt tagen har jag sällan blivit, även om det har hänt. Däremot känner jag ganska många som pratat och flera som jobbat som redaktörer för programmen. Många vittnar också om stor vånda när de ska skrida till verket. För egen del tänkte jag aldrig mera tanken.

Därför blev jag rätt häpen när jag 2009 blev ombedd (jo faktiskt) att göra ett sommarprogram för Radio Värmland. Då hade mycket hunnit hända, jag hade bland annat levt ytterligare fyra år i Latinamerika. Efter viss tvekan sa jag ja och nånstans har jag det inspelat men minns inte var ... Musiken jag valde den gången var förstås delvis värmländsk (Monica Z och Sven-Ingvars) men en del fina favoriter med amerikanska singer-songwriters blev det också om jag minns rätt. Plus lite latinotoner.

En sak insåg jag: man snyter inte ett sådant program ur näsan på en halvtimme. Det är att lägga ett rätt stort och komplicerat pussel, med krav på dramaturgi, tidskoll, variation och underhållning. Så kanske hade det där jag ville göra 1980 inte blivit bra alls. Men det får vi aldrig veta, varken du eller jag eller radiopubliken. Som år efter år är jättestor och, såvitt jag begriper, nöjd och belåten. Surkäringar som jag utgör en minoritet!

Copyright Klimakteriehäxan