Om skor, underverk och Jesus

Nu kan det sägas: Jag har ett förflutet tillsammans med Calle Hård.
Kanske har ni hört honom i radio (Tankar för dagen) eller läst någon av hans böcker, nu sex till antalet. För ett antal år sedan kan du inte ha undgått en eller annan tidningsartikel han skrivit.

Som jag minns det korsades våra vägar 1968. Vi arbetade båda på Expressen, jag som redigerare och reporter på avdelningen Bekantas Bekanta, Calle som kriminalreporter. Han var en kul typ som gjorde in- och avtryck. Aldrig glömmer jag när han gifte sig. Hans mor underkände skorna som Calle tänkte ha till fracken. Hon skickade sonen till skobutiken.

Jo, han gjorde som mamma sa. Gick till affären, handlade och skyndade hem igen. Själva vigselceremonin var omedelbart förestående. Men moderskapet blev allt annat än nöjd. För Calle hade köpt ett par vita tennisskor – sådana tyckte han att han behövde, medan svarta "finskor" inte stod på hans egen önskelista. Han kom i alla fall åter till redaktionen som en gift man, skorna till trots.

Vi försvann åt olika håll med olika jobb och återsågs inte på väldigt länge. Så en dag upptäckte jag hans debut som författare, romanen "Numret till Calicut", utgiven på ett förlag jag inte kände till. Själv var jag på jakt efter ett bra förlag och visste inte riktigt hur jag skulle gå till väga. Men jag kontaktade Calle, fick span på Isaberg förlag och där har sedan dess tre böcker som jag skrivit kommit ut i tryckt form!

Så blir det som det blir i de sociala mediernas värld. Vi blev Facebook-vänner och har på så sätt kunnat hålla lite koll på varandra. Calle lever stor del av året i Indien, men på somrarna håller han till på Holmön utanför Umeå.

Nu har jag just läst ut hans senaste bok, "En kort promenad på vatten" med underrubriken "Så lurade Jesus sig själv och hela världen". Och det är därför jag berättar om de där brudgumsskorna. Calle har alltid gillat att provocera, och nu gör han det igen! För alltid retar det väl någon att ifrågasätta den där bibliska vandringen på vattnet.

Hur var det förresten med alla de andra underverken? Var de så att säga "på riktigt" eller finns det andra förklaringar? Hur var Jesus att umgås med? Var han självgod och jobbig eller så där allmänt snäll och vänlig som evangelisterna framställer honom? Kan han rent av ha varit en bedragare utan samvete? Calle har läst på, han kan nog med rätta kalla sig exeget i dag. Men det är när han korspollinerar bibelhistorien med indiska traditioner som det blir spännande på riktigt.

Den unge Bibi, indisk lycksökare och en av romanens huvudpersoner, ifrågasätter hela tiden de begrepp och tänkesätt som styr i den Jesus-fixerade miljö där han hamnat, mer eller mindre av misstag. Frågorna han ställer är mestadels kloka och befogade. Och Tomas, hans judiske vän och kamrat på en dramatisk resa över land och hav från Palestina till Indien, blir ofta svaret skyldig. Vilket ger också läsaren anledning att fundera över gamla "sanningar".

Det är finurligt. Det är välskrivet, stundtals direkt vackert. Som när Calle beskriver ett träd i början av det åttonde kapitlet: "Mitt på vägen växte en akacia. Den krokiga stammen vred sig som en åldrande danserska i en position där elegansen från ungdomen för länge sedan ersatts av möda."

En originell roman är det hur som helst. Man brukar tala om hur det går "när fan läser bibeln". Den här gången är det Calle Hård som har läst och skickar med massor av frågetecken till de bokstavstrogna.
För egen del blir jag inte särskilt provocerad. Men söndagsskollärarens drömbok är "En kort promenad på vatten" inte. Vilket förstås heller aldrig var meningen.

Copyright Klimakteriehäxan