I backspegeln

Vi lever i en föränderlig värld, har ni hört det förut? Tekniken rusar vidare in i framtiden och vi försöker hänga med så gott det går, men det är inte så enkelt alltid. Fast har man levt ett tag har väldigt mycket hunnit förändras runt omkring oss. Det tar Elisa Matilda fasta på i denna veckas fem fredagsfrågor som får mig att titta i backspegeln.

1. Vilken var den senaste fysiska bok du köpte? En barnbok som barnbarnet ska få på sin treårsdag. Det är idag! Men han är förkyld så firandet får vänta lite.
2. Vilken CD lyssnade du senast på? Hörbok i bilen: "Be inte om nåd" av Martin Österdahl. Har en bra bit kvar, till nästa längre resa.
3. När tittade du senast på DVD? Oj oj det kan jag inte minnas! Men här finns många filmer, bara att ta fram!
4. Hur längesen var det du pratade via fast telefoni? Vi hade vår "gamla" telefon kvar länge men slaktade den för några månader sedan. Så det var väl ungefär då.
5. När använde du senast kontanter? Några veckor sedan. Råkade upptäcka ett par bortglömda sedlar i plånboken. Fast egentligen borde man framhärda, betala kontant mycket oftare än man gör.

Novemberkaktus är väl också lite retro? Min blommar för fullt och
 hardessutom en mängd knoppar, men kommer inte riktigt till sin
rätt på min bild ...

Copyright Klimakteriehäxan

CITAT om kungligt gnäll

"Två ytterst privilegierade och världsfrånvända knösar som, om än för en skyhög timpenning, ältar gamla oförrätter offentligt år ut och år in. /.../ För 'Harry & Meghan' är något av en manipulativ realitytraditions kronjuvel, den perfekta blandningen av reklamens formspråk, melodramens människosyn, pigromanens kärleksuppfattning och sekularismens egendomligt kompensatoriska behov av bikter inför mobilkameran. En serie där ingenting känns på riktigt, där allt är tillrättalagt."

-Johan Hilton skriver i Dagens Nyheter om den nya tv-serien på Netflix om och med brittiske prins Harry och hans fru Meghan. Det låter inte bara på honom utan även på andra som sett de första avsnitten att man inte behöver titta (fast reklambilden är snygg). Jag håller mig nog till "The Crown".

Jo jag tänkte på en sak ...

 
... att det är väl nästan pinsamt att vara så förtjust i skumtomtar som jag, en vuxen människa, är. 

Önskelistan är kort

Mia i bokhörnan går i julklappstankar. Antar att det är därför som helgfrågan denna gång lyder Har du önskat dig något i julklapp?

Nej det har jag nog inte. Jag har det jag behöver, egentligen mer än det (har just varit till Myrorna med både skor och kläder). Vilket inte hindrar att jag blir glad om någon överraskar mig med ett litet paket! Men önskelistan är kort.

Fast jag har mina funderingar på att ge mig själv en present, även om jag väntar till mellandagsrean. Det måste nog bli en ny laptop. Den jag har är inte samarbetsvillig längre, jag får hela tiden gå tillbaka och korrigera det jag skrivit eftersom många tangenter inte levererar en endaste liten bokstav om man inte brukar rejält med våld.

Ska jag mot bättre vetande önska mig någon bok skulle det kunna vara årets Booker-vinnare som jag nämnde i går, lankesiske författaren Shehan Karunatilakas bok "The Seven Moons of Maali Almeida". Bland nyutgivet svenskt har jag blivit lite nyfiken på "Skriften i vattnet", John Ajvide Lindqvists senaste. Men jag har ju gjort slut med honom (eftersom han tar till "det övernaturliga" när knepiga händelser kräver förklaring) så frågan är om han ska få en ny chans.

Copyright Klimakteriehäxan

Julkul(a)

Jag tror att jag har sett Stockholms (Sveriges? världens?) snyggaste julkulor. De är rejält stora och kan ses över bardisken på finkrogen Allegrine på Luntmakargatan, men jag lyckas inte klura ut vem som skapat dessa skönheter. De hänger förstås uppe året runt, det vore ju slöseri annars! Men just nu väljer jag att se dem som julkulor. (Maten var också god!)

Copyright Klimakteriehäxan

Stämningsskapare

Som vanligt på onsdagar hittar man Veckans kulturfråga hos Enligt O, som berättar att hon jagar julstämning för fulla muggar. Därav frågan: Vilka är dina bästa tips för att skapa julstämning?

Naturligtvis beror mycket på humöret och minst lika mycket på sällskapet. Och vad som uppfattas som "julstämning" är naturligtvis väldigt individuellt.

Ett par saker jag själv gjort att hänga på väggen måste i alla fall upp. Men jag skulle vilja säga att det också behövs ljus, levande och elektriska, säsongens blommor och en äkta gran. Gärna en skvätt glögg och sedan lite skinka och dopp i grytan också!

Denna sydde jag 1976. Den ska upp på väggen varje jul!

Copyright Klimakteriehäxan

Jo jag tänkte på en sak ...

 ... att även om vi tycker att det blivit dyrare att leva så finns det 98 städer i världen där det är dyrare än i Stockholm, om det kan vara till någon tröst?

Källa: en undersökning gjord av EIU:s (The Economist Intelligence Unit).  

Om du undrar vad jag menar med mina "tankar" (det har blivit tjugo stycken hittills) så handlar det verkligen bara om någon liten och mestadels tämligen oviktig småsak som jag lagt märke till, men som inte räcker till ett "riktigt" blogginlägg, eftersom jag vill att mina inlägg ska var något att läsa om än av det kortare slaget. Kanske har du också udda tankar du går och bär på? Häng på om du har lust! Fritt fram att använda min lilla hemsnickrade "tankevinjett"!

Copyright Klimakteriehäxan

Tre vinnare att gilla

Kan man tävla i litteratur? Tja, den frågan måste antagligen besvaras med ett ja. För nog är det väl ett ögonblick av segerglädje för att inte säga triumf när en författare får veta att det hen skrivit har bedömts som bra, ja rent av lysande, och därmed gör upphovspersonen till en Litteraturpristagare?!

Där har ni nyckelordet till denna veckas tisdagstrio, som Ugglan energiskt håller igång. Och nog finns det fina priser att ta hem. Nobel, självklart, med jättelång tradition ända sedan 1901. Eller lika svenska Alma (till Astrid Lindgrens minne), som vid det här laget hunnit delas ut tjugo gånger. 

Men de två priserna väljer jag bort och satsar i stället på Booker-priset, som sällan gjort mig besviken. Det är ett brittiskt pris som årligen tilldelas den författare som under året kommit med den enligt juryn bästa romanen på engelska som originalspråk. Inte mindre än 53 pristagare finns med Bookers kvalitetsstämpel. Jag har läst åtskilliga, eftersom jag tror på den här juryns omdöme. Har dessutom hittat till författare jag förmodligen aldrig annars skulle ha ramlat över.

Flera av namnen har också så småningom blivit Nobel-pristagare. Några borde ha blivit det men väntar än. Till den kategorin hör kanadensiska Margaret Atwood, mycket produktiv och kanonbra. Jag ska snart se senaste tv-omgången av den mästerliga "Tjänarinnans berättelse" (The Handmaid´s Tale), suger på den karamellen som kanske blir julgodis. Tror att ett tiotal av hennes böcker står i min hylla, alla bra!

Aravind Adiga kommer från Indien och honom hade jag garanterat aldrig hittat utan Bookers pekpinne. "Den vita tigern" (The White Tiger) är spännande, inte minst eftersom den utspelar sig i för mig väldigt exotisk miljö – jag har ju aldrig varit i Indien och ska heller aldrig åka dit. Men läser om landet, det gör jag gärna! 

Häftigt omslag eller hur?!

Min tredje pristagare blir Michael Oondatje, född på Sri Lanka men invandrad till Kanada. Han fick priset för trettio år sedan för välkända "Den engelske patienten" (The English Patient) men jag slår gärna ett slag för "Lyktsken" (Warlight) som kom 2019. Vilken bra roman! Vilket oväntat slut! Men så synd att den tog slut ...

En annan lankesisk författare blev Bookers första val i år 2022, i vad jag utgår från är stenhård konkurrens. Shehan Karunatilaka heter den för mig helt okände upphovsmannen, hans prisade bok "The Seven Moons of Maali Almeida" som såvitt jag förstår ännu inte finns på svenska. Förmodligen läsvärd, den med!

Copyright Klimakteriehäxan

Att kasta papper

Det blev en sprängfylld kasse och en jättetung låda. Däri låg en salig blandning av skolböcker, teckningar, mer eller mindre trasiga häften, många med komplicerade mattetal i – så komplicerade att jag i dagsläget inte begrep ett smack av vad det var jag hade räknat ut. 

Allt bar jag inte bort. Kvar finns "Vill du läsa?", del 1 och 2, av Elsa Beskow, och min pappas gamla "I Önnemo by" av Anna Maria Roos, båda tämligen bortglömda vid det här laget. Men jag behöll dem ändå. Tänk om någon trots allt skulle bli lite nyfiken nån gång? Ett par teckningar blev också benådade och undvek kremering, åtminstone tills vidare.

Intressantare än mina generellt sett extremt ointressanta skolböcker var lådan som innehöll en enorm massa brev, brev jag fått huvudsakligen på det allra tidigaste 60-talet. Vi skrev nämligen brev på den tiden, på papper och för hand, om någon rent av hunnit glömma det?

De flesta breven kom från några av mina kusiner, allra flest från Walther som är ett par år äldre än jag, och så Monica, som var min mammas enda systers enda barn. Vi träffades regelbundet och hade alltid jätteroligt ihop, vilket vi fortsatte att ha brevledes. Knappt hade man läst det senaste förrän svaret var postat!

Men i lådan hittade jag också spår av personer jag nästan hade glömt. Väninnan Eva, som försvann när hon flyttade till Stockholm. Klasskamraterna Marita och Ulla, som jag faktiskt fortfarande har sporadisk kontakt med, även om jag inte mindes att vi brevväxlade, vilket vi uppenbarligen gjorde. Fler kusiner skrev, några på gulligt rutigt brevpapper i pastellfärger. Och frimärkena!!! Femöres!!!

Några tunna flygpostkuvert innehöll brev från en kille i Pakistan, sannolikt upplockad från någon "Brevvänner sökes"-spalt i en tidning. Den kontakten avbröts när han skickade ett porträtt på sig själv, ett där han sannolikt ansåg sig vara kanonsnygg. Det tyckte inte jag, men kände väl att det krävdes någon sorts erkännande. "You look like a nice chap" minns jag att jag skrev. Han hördes inte av igen efter det.

Riktigt rörd blev jag över att finna breven avsända från ett ålderdomshem i Kristinehamn. Där bodde Wilhelm Bobzien, gemenligen kallad Tysken, sedan han slutat arbeta och flyttat från Barndomslandet, dit han kom som flykting under andra världskriget.

Tysken fick aldrig någon egen familj, men han betraktade nog min pappa med en sorts faderskärlek (han var farfars mycket gode vän) och därmed blev jag den enda individ som liknade ett barnbarn i hans värld. Han skrev med stora möda, behärskade inte svenska spåket så bra, men jag är övertygad om att de där breven betydde mycket. Vilket känns väldigt bra så här jättelångt efteråt! Alltså har jag behållit dem, ett tag till i alla fall.

Men tro nu för all del inte att jag är klar med rensandet. Det finns säkert väldigt många minnen kvar, alltså sådana jag glömt men som väcks till liv igen av innehållet i någon annan låda. Upptäcktsresan i mitt förflutna är inte slut!

Copyright Klimakteriehäxan

Jo jag tänkte på en sak ...

... att den moderator som inledningsvis uppmanade oss i publiken att inte glömma att sätta på våra mobiler igen när mötet var slut hade tänkt till. Med bra resultat.

Mera julskyltning

Flydde in under tak bland butikerna härom dagen när regnet överraskade mig, som naturligtvis inte hade paraply med mig ... Då hamnade jag vid den här disken, med skylten "JULCONCIERGE" vilket jag tycker var ett konstigt namn (concierge betyder ju portvakt på franska) men det visade sig vara ett lovvärt samarbete mellan Sturegallerian och Stockholms stadsmission. 

Här köpte jag en julklapp till ett barn jag inte känner, men som Stadsmissionen lämnar över mitt paket till, eftersom barnet i fråga kanske inte skulle få någon klapp annars. Dessutom köpte jag fina tulpaner. Dyra, visserligen, men en stor del av de pengarna går också till Stadmissionens verksamhet, som jag definitivt uppskattar. Bra grej!

Bageriets julskyltning faller mig också i smaken: enkel men snygg. Och så var jag verkligen på vippen att gå in i den där klädbutiken, för något "ytetterplagg" tror jag inte att jag har hur energiskt jag än letar  i garderoben. Fast kanske kan man leva utan?

 

Så blev det då Skyltsöndag igen! Skyltande bloggare har BP listat här, bara att klicka runt och bli road, arg eller tja vad som helst!

Andra ljuset är naturligtvis tänt i dag i min alternativa elljusstake – jag skyltar (eller
skryter) med min miljömedvetenhet ... fast mest försöker jag väl vara lite rolig ... vet
inte hur bra ni tycker att det går?

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans mening – om hjälp till folk i nöd

Swisha till UNHCR för
Ukraina: 123 129 50 21

Hur lyder den, meningen du har läst nyligen och som fick dig att hejda dig en aldrig så liten extra sekund? Det är Skriv-Robert som startat jakten på Veckans mening. På lördagar ska vi avslöja vad vi valt. Jag hamnar denna gång hos Dagens Nyheters utmärkta Ryssland-korrespondent Anna-Lena Laurén, bosatt i St Petersburg men i mer eller mindre ständig rörelse. Bl a har hon besökt Ukraina ett antal gånger i år med anledning av den ryska invasionen, och hon har sett hur välmenta hjälpsändningar bara blir stående, eftersom det inte är mjukisdjur och yllestrumpor som den krigsdrabbade befolkningen behöver. Hon slår fast följande tänkvärdhet (som en del kanske tycker är självskriven, medan många funderar i andra banor):

Det har bevisats många gånger att det effektivaste sättet att hjälpa människor i nöd är att skänka pengar till professionella biståndsorganisationer.

Copyright Klimakteriehäxan

Inför jul

Misslyckat foto av min jättefina amaryllis. Blommorna är nämligen så mörkt röda
att de är nästan svarta, men eftersom dagen är så grå och dyster blev jag
tvungen att plåta med blixt ....

Nedräkningen har börjat. De första luckorna i adventskalendern är öppnade. Doften av kryddskorpor, pepparkakor och saffransbullar sipprar ut från varje bageri och konditori. Vi värmer glögg för att glömma att det regnar på de svarta snöhögarna som gatukontorets röjare inte hunnit med eller kanske inte rått på. Klappjakt pågår. Det är väl sådant Elisa Matilda har i åtanke när hon presenterar sina fem fredagsfrågor: 

1. Hur förbereder du för julen inför första advent? Stjärnorna kommer upp från källaren och hängs i fönstren.
2. Finns det något du alltid måste göra inför jul? Jag har en hel del pynt jag týcker om och väldigt fina jultextilier. Dem vill jag återse år efter år. 
3. Vad har du kvar att göra inför julen? Allt som har med maten att göra. Vill köpa fler julklappar. Och så småningom kommer jag hem med röda julstjärnor (blommor alltså).
4. Ordnar du hembakat eller färdigköpt julbak/godis? Pepparkakorna är numera köpta. Brukar baka någon mjuk kaka, och så gör jag müsligodis om samvetet tillåter. Dottern brukar koka knäck.
5. När kommer granen in i värmen? Den 23.

Copyright Klimakteriehäxan

Klappjakt?

Helgfråga från Mia i bokhörnan så här när vi hunnit fram till december: 
Har du köpt julklappar än? Blev det några bokklappar? 

Ja, några klappar har jag köpt. Väldigt roligt att hitta på saker till barnbarnen! Förr i tiden började jag köpa julklappar i januari, men det gör jag inte längre. 

De vuxna får inte särskilt många paket, så forna tiders klappjakt upprepas inte, fast jag alltid har tyckt att det är kul att komma på presenter. Men någon bok blir det sannolikt, fast de är ännu inte inköpta. Och något lite extra i godisväg. Som jag iskallt räknar med att jag ska bli bjuden på ... precis som jag hoppas att en eller annan julklappsbok ska jag också få låna!

Copyright Klimakteriehäxan

Lite grand från ovan (6)

Du ser tån på min sko i bildens nederkant. Och får hum om "landskapets" storlek!

Det är dags att berätta var det vackra landskapet i grått, grönt, gult, vitt och svart finns, det som jag förevigat lite grand från ovan, eftersom jag hakat på drönartrenden. Ni har fått se fem stycken "vykort" här på bloggen. Faktum är att jag skulle kunna ta väldigt många fler, säkert minst ett par hundra, alla hittills okända motiv, inget exakt likt ett annat.

För det är nämligen så att dessa landskap är det nog så gott som aldrig någon som ser. Dels beror det på att de är små till ytan, dels beror det på att de ligger på ställen som väldigt få över huvud taget ägnar en blick. I stället passeras de, i god fart med bil, i lugnare tempo av cyklister och fotgängare, men alla trafikanter har det gemensamt att de tittar på annat (vilket väl är bra i och för sig, med tanke på trafiksäkerheten ...).

Nu hampade det sig så att jag av någon anledning som jag inte kan peka på lät blicken fastna i det jag plötsligt tyckte var så vackert att det är synd och skam att ingen tittar. Men någon drönare har jag inte köpt, nöjer mig med mobilkameran! 

Mina "vykort" visar "landskap" som växt fram på betongpelarna som håller upp räcket längs vägen i Barndomslandet, vägen som jag ofta promenerar på. Det gäller bara att ha ögonen med sig! Landskapsbilden består alltså av olika lavar och mossor, som biter sig fast i och sammanlever med den i grund och botten så ogästvänliga betongen. Med vackert resultat, i mitt tycke.

Där har ni alltså gåtans lösning, om ni nu skulle ha råkat uppfatta detta som en sådan. Och som så ofta när det kommer till gåtor är svaret av det allra mest triviala slaget! Hoppas ingen legat sömnlös över detta mysterium jag presenterat ...

Drar mig till minnes en historia från teatern som jag tycker passar i sammanhanget: en fotograf vars karriär är i fallande kämpar för att sälja sina bilder. Han erbjuder bland annat en översiktsbild av en stor folkmassa. Man ser otroligt många huvuden, tätt tätt ihop. Så avslöjar han sitt knep: Han har köpt ett paket köttfärs och kammat färsen innan han knäppte. Och det var långt innan drönaren sett dagens ljus ... Voilà!

Om du nu när du vet vad du tittat på vill kolla igen så har du de fem olika vykorten här: nr 1, nr 2, nr 3, nr 4 och nr 5.

Uppskattar "landskapets" storlek till cirka 20x20 cm.

Utsikt från samma väg. Det här är en vy som ögat brukar ta in ....

... liksom denna: träd, vatten, spännande himmel. 

Copyright Klimakteriehäxan