Medmänskligt

Vi har mycket gemensamt, E och jag.
Det upptäckte vi på direkten redan för ungefär 20 år sedan, när vi plötsligt befann oss på samma arbetsplats. Gillar samma saker, kan prata om det mesta.
Härom dagen tog vi en välbehövlig paus, ryckte på oss var sin jacka och gick ut på gården för att byta den kompakta kontorsluften – ett evigt arbetsmiljöproblem – mot den något fräschare förvintervarianten där ute.

Plötsligt tittar hon på mig, liksom studerande, och säger:
-Du måste byta brunkräm. (jo, vi säger nog sällan foundation, vi säger brunkräm, vi som fyllt 40).
-Den där du har är alldeles för gul! Du är faktiskt gul i ansiktet!
-Haha, jag har ju just varit i Kina, skojar jag, men tar kritiken på högsta allvar.
Vem vill gå omkring och vara gul i nyllet? Men det är ändå lite märkligt.

-Fast för bara några dagar sedan sa du att samma kräm var skitsnygg, påminner jag.
-Du frågade efter märket, tänkte köpa likadan!
-Konstigt, är det verkligen samma, säger E fundersamt.
Plötsligt flyttar hon på sig. Ser helt häpen ut.
-Det är inte du, det är JAG! utbrister hon.
-Min jacka!

Hon har en gulorange vinterjacka.
Det är den som har skänkt mig en ny ansiktsfärg, mystiskt nog, och när E ändrar position och kommer lite längre bort byter jag kulör.
E ber tusen gånger om ursäkt. Faktiskt alldeles i onödan.
För själv tänker jag att jag är lyckligt lottad som har vänner som vågar öppna munnen och säga ifrån om de tycker att jag på grund av ett fatalt misstag ser alldeles gul ut i hela ansiktet.

Många är de som ovetande vandrat omkring offentligt med öppen gylf, kjolen upphakad i trosorna, tröjan ut och in.
En gång hade jag gått nästan hela Ströget i Köpenhamn med ett par strumpbyxor släpande som en svans. Hade bytt till rena och inte sett att gårdagens par satt fast i långbyxorna…
Till sist kom en snäll danska fram och väste att jag nog borde kolla släpet.

Tack ska ni ha, ni vänliga medmänniskor som inte låter oss andra gå omkring och se tokiga ut längre än nödvändigt!

Copyright Klimakteriehäxan