Det har brutit ut ett litet krig. OK, ingen blodspillan, inte grovt våld. Men vilka ska inte vara föremål för ett ordkrig om inte just språkpoliserna, en grupp till vilken jag nog måste räknas, på gott och ont.
I går började den här fajten, på Dagens Nyheters ledarsida, med en text av Lisa Magnusson, som begått ett språkligt misstag i en ledartext och fått veta det. Hon gick i svaromål:
"Vad håller språkpoliserna egentligen på med?
De säger att de vill värna språket, men deras metod är alltså att håna vartenda litet fel folk gör, med ursinne slå ned på minsta misstag. Därmed förvandlar de språket till något exklusivt, en extremsport för experter; de berövar andra deras upptäckarlust och uttrycksglädje. Är det inte tragiskt att de förstått så otroligt lite av det de säger sig älska? De är vänner av ordning och de fördärvar allt."
Idag får Lisa Magnusson svar på tal, i sin egen tidnings kulturdel. Där skriver Jesper Högström och drar en lans till språkpolisernas, en grupp i vilken han tycker sig höra hemma, försvar:
"Vi är hänvisade till att stå bredvid och titta på när de verbala motsvarigheterna till vandalism och fickstöld begås framför ögonen på oss. /.../
Till detta kommer naturligtvis omvärldens hån – beskyllningarna för att vara 'språkfascist', en pedant och reaktionär småpåve. Alla vet ju att människor nuförtiden har den självklara rätten att prata exakt som de vill. Man får vara glad att sjukvården inte fungerar som den så kallade 'språkvården', annars kan man föreställa sig hur det omöjligt skulle vara att få sitt brutna ben gipsat. ('Vilken intressant fraktur! Ja, kroppen förändras ju hela tiden!')."
Sista ordet lär inte vara sagt, och att uppnå fred parterna emellan är nog så gott som omöjligt. Vilket betyder att vi som sitter och svär över tryckta eller muntligt uttalade galenskaper får fortsätta att svära. Ibland får man i och för sig lust att skratta, vilket ju är nyttigare än att gråta.
Ett exempel fann jag härom dagen på svt.se där man skrev om mannen som anfallits av ett skadskjutet vildsvin. Djuret kom från ett "häng" i närheten, stod det. Jovisst, "häng" vet ju ungdomar vad det är, men "hägn" är förstås ett totalt okänt begrepp ...
Copyright Klimakteriehäxan (och Dagens Nyheter)
Sista ordet lär inte vara sagt, och att uppnå fred parterna emellan är nog så gott som omöjligt. Vilket betyder att vi som sitter och svär över tryckta eller muntligt uttalade galenskaper får fortsätta att svära. Ibland får man i och för sig lust att skratta, vilket ju är nyttigare än att gråta.
Ett exempel fann jag härom dagen på svt.se där man skrev om mannen som anfallits av ett skadskjutet vildsvin. Djuret kom från ett "häng" i närheten, stod det. Jovisst, "häng" vet ju ungdomar vad det är, men "hägn" är förstås ett totalt okänt begrepp ...
Copyright Klimakteriehäxan (och Dagens Nyheter)
Inlägg
Underbart! Du får gärna berätta vad det ursprungliga felet var, jag har inte DN.
SvaraRaderaJag är ju också en språkpolis men har med ökad ålder, vishet och trötthet lärt mig att inte reagera på allt. Kanske.
Jag säger såhär:
Skriv så att folk förstår utan att man ska behöva sitta en kvart och tolka eller undra vad 17 som menas! Innehållet får inte gå förlorat, jag antar att de flesta har något att säga. Försök att göra det på ett sätt som underlättar för den som läser, inte bara för slappot som skriver eller kastar ur sig något.
Jag kommer inte att skriva dom men vill folk göra det så får de väl göra det, bättre än de som skriver dem hela tiden.
Jag ser om det är ord som rödkrullas och ändrar om det är något jag stavat fel men är det ett ord som jag tycker passar in, är en ordlek eller med språkfrihet så är det helt OK. Jag älskar att läsa texter av folk som leker med ord! Men det ska vara medvetet och helst även med känsla, så klart.
Synd man inte kan redigera sin egen kommentar. Hade velat ändra till så här. Fast båda är accepterade så det rödkrullades inte.
RaderaKlart ordlekar etc ska få finnas! Ursprungsfelet var ett "vart" i st f "var" och det gjorde att hon översköljdes av rasande mail ... att folk orkar höra av sig till DN om en sån sak begriper jag dock inte! Finns så mycket annat tokigt!
RaderaTycker dock att det är konstigt att det inte uppmärksammas, är det ingen som korrekturläser numer?
RaderaDet är väl så att det är enklare att uppröras över det som är fel och som är så lätt att ändra, uppmärksammas och korrigeras. Jag håller med om att det kanske är storm i ett vattenglas för ingenting men jag kan tycka det är positivt att folk reagerar på fel i tidningar, att de inte tolererar slarv och (uppenbara) fel.
Han Henrik på Språket brukar ju säga att man ska skriva så att folk inte stör sig eller att det kan missförstås, särskilt gäller detta politiker och jag kan nog tycka att det även gäller journalister (minns inte vad han tyckte om dem).
Nej, ingen korrekturläser längre. Sorgligt men sant. Jag irriteras oavbrutet, det är så ofantligt mycket slarv i texter, men skulle inte skriva till tidningen för det, det är bara det jag menar. Sedan har folk för bråttom, inte bara brist på korrläsare: man läser inte ens sin egen text, tror jag. Illa.
Raderaspråkpoliser är oerhört konservativa varelser
SvaraRaderaTja. Finner mig i att du tycker det.
RaderaJag tycker att folk som skriver professionellt ska kunna skilja på var och vart. Fortfarande gäller väl denna skillnad? Men antagligen håller det på att bli så att man kan skriva hur man vill. Språket ändras ju.
SvaraRaderaJag tycker också att "rätt ska vara rätt" ... alltså även rätt stavat osv
RaderaDet jag vänder mig mot i Lisa Magnussons resonemang är att hon tycks jämställa sig själv - professionell opinionsbildare på en av våra största tidningar - med gemene man, "folk" man inte kan ställa samma stränga språkkrav på. Det är olika roller, som innebär olika krav menar jag.
SvaraRaderagöteborgare kan fortfarande inte läsa DN - fast det kan en ju om jag loggar in på mitt bibliotekskort!
SvaraRaderaDå så!
RaderaSom gammal förlagsanställd är jag ju arbetsskadad, så jag avstår från att skriva spaltmeter.
SvaraRaderaHar heller inte DN, men såg ditt svar till Emma. I och med att korrekturläsarna gick i graven för många år sedan så har stavfelen helt klart ökat lavinartat.
Måste säga att jag stör mig på uppenbara stav- och syftningsfel, för att inte tala om särskrivningar. Åt andra sidan lever jag ju inte som jag lär heller. Må hända att mina blogginlägg är hyfsat befriade från stavfel, men mina kommentarer är det absolut inte. Så...
Å det är ju ändå skillnad mellan en vardagsblogg och en stor dagstidning.
Ja, den skillnaden är stor. "Vanligt folk" har mycket större frihet (och måste få ha det) än en skribent med tjusig byline i stora medier.
Radera