Till hjärnan under den vita mössan

Sjung om studentens lyckliga dar ... det är dags nu, inte bara för sång och blommor och fest utan kanske också för nån annan sorts present till den som satt på sig den vita mössan. Därför ställer Enligt O denna veckas kulturfråga: Vilken bok vill du ge till studenten?

Det kan förstås bero en hel del på vad den unga människan har för intressen. Jag väljer tre möjligheter:

1. Studenten vill bli läkare eller i alla fall ägna sig åt medicin i någon form (utan tvekan ett framtidsyrke!). Hen får "Den odödliga Henrietta Lacks" (The Immortal Life of Henrietta Lacks) av Rebecca Skloot. Skakande och upplysande om cancerforskning och ett gripande människoöde, allt på en gång.

2. Studenten är mest intresserad av andra människor, hur och vad de känner och tänker, och funderar oftast i feministiska banor. Hen får en hög med pocketböcker. I den ligger Selma Lagerlöfs tredelade memoarer, Torgny Lindgrens "Ormens väg på hälleberget" och Kerstin Ekmans "Händelser vid vatten". Kvinnoliv i olika tider och olika miljöer.

3. Studenten är starkt inriktad på att ta sig till USA där det naturligtvis finns ett och annat att hämta. Hen får två verk, ett nytt och ett gammalt: "Tung" (Heavy) av Kiese Laymon och "The US Trilogy" av John Dos Passos. Både historia och en väldigt drabbande bild av nutiden.

Och som ni förmodligen redan gissat: det här är böcker som med fördel kan läsas av väldigt många fler, både med och utan vit skärmmössa över den ord- och berättelsesugna hjärnan.

Copyright Klimakteriehäxan

Kungligt bra

Kanske är det för att vi firar nationaldag på söndag som Ugglan vill rikta våra blickar mot kunglighet i handling eller titel när det är dags för ännu en boklig tisdagstrio? Det blir hur som helst helsvenskt här!

"Barnbruden" är den första i en trilogi av Anna Laestadius Larsson. Den utspelar sig i Stockholms slott när 1700-tal går över i 1800-tal.  Klart underhållande! Men de följande två delarna står i hyllan och väntar, olästa. Jag fick upp ögonen för författarinnan när hon skrev krönikor i Svenska Dagbladet.

"Kung Liljekonvalje av dungen" är på något vis den svenska urdeckaren för mig. Måste ha varit en av de första krimhistorier jag läste, kanske rent av den allra första (bortsett från Fem-böckerna, förstås!). Maria Lang skrev den.

"Kejsarn av Portugallien" kan inte förbigås. Här visar Selma Lagerlöf att en historia som knockar läsaren inte kräver 800 sidor. Det här är en mästerlig roman. Har du inte läst den? Gör det, för allt i världen! Finns också en mycket fin tv-serie gjord efter boken. 

Kejsarn själv spelas av Ingvar Hirdwall. Foto SVT.

UPPDATERING: Känner starkt så här fram på kvällskvisten att jag vill komplettera med en lysande bok, som bygger på en sann historia: "Ers Majestäts olycklige Kurt" av Lena Ebervall och Per E Samuelsson. Det är den så kallade Haijby-affären som berättas, efter suverän research, och majestätet är Gustav V, han som åkte av vägen i det som sedermera blev Kungens kurva. Jättebra bok! Både rolig och sorglig och en sorts lektion i inte så väldigt gammal historia. När man har läst den ser man på trånga frackbyxor med nya ögon. Om man skulle råka få syn på några, alltså.

Copyright Klimakteriehäxan

Grattis Göteborg!

I veckan fyller rikets andra stad, Västkustens första, 400 år. På fredag den 4 juni för att vara exakt. 600595 (siffra från 2020) göteborgare kan fira sin hemstad om de vill – fast de större festligheterna har man skjutit ett år på, för pandemins skull. 

Det var den blott 24-årige kungen Gustav II Adolf som ville att en stad skulle byggas på just det här stället, och så blev det. Staden konstruerades som en fästning omgärdad av både mur och vallgrav, placeringen var strategisk framför allt för sjöfarten. Staden blev som ett fort vid Göta älvs mynning för att bli ointaglig vid eventuella fientliga angrepp.

Göteborgs stadsvapen.

Jag har inte varit jätteofta eller länge i Göteborg. Men när jag var barn tog vi tåget och hälsade på min faster, farbror och tre kusiner. Efter det tog det lång tid innan jag återvände, då var jag vuxen. Hade en pojkvän som jag var gruvligt förtjust i och jag tog tåget, igen. Andra vänner hälsade jag på, några finns kvar. Var faktiskt vid ett par tillfällen åtminstone lite intresserad av att flytta dit med allt mitt pick och pack. Jobb fanns. Fast sedan kom jag på andra tankar, om det var till det bättre vet jag förstås inte.

På senare år har jag haft lyckan att besöka staden och stora bokmässan flera gånger, både som vanlig bokläsare, författare och journalist. Kul varje gång! Räkmacka hör till besöket, jag har också lyckats peta i mig ganska många ostron när Svenska Akademin bjudit på plockmat. En gång var det Sara Danius som stod och tog i hand och hälsade välkommen, men jag var ärligt talat mer intresserad av att äta. Hade inte insett hennes storhet redan då, kunde förstås inte ana vilken roll hon skulle komma att spela i svenskt kulturliv.

Tårtbuffé a la Götet.

Kul shopping hittar man också. Om ni kommer ihåg Antikrundans expert på ostasiatiska saker så har han butik ett stenkast från mässan. Hos honom har jag köpt smycken som hans dotter gjort, i vackert färgade stenar. Måste också nämna lunchstället där man efter soppa med ljuvligt hembakat bröd och ost får smälla i sig tårtor och kakor utan begränsning ... där har jag och Hannele, på utflykt från sitt paradis på Hisingen, suttit och haft trevligt! Utan att räkna kalorier! 

Hos Steinbrenner & Nyberg kan man också köpa deras eget knäckebröd, delikat även det. En souvenir man gärna tar hem när det är dags att återvända till östkusten.

Det går naturligtvis också att räkna upp en rad trevliga krogar med god mat, men jag inga färska tips att komma med. Restauranger tenderar ju att byta både ägare, kockar och meny emellanåt. Då blir lätt intryck från förr helt otidsenliga.

Nu har jag nämligen inte varit i Göteborg på nästan tre år. Det vore verkligen dags för ett nytt besök hos denna pigga 400-åring.  
Vi får väl se när det kan tänkas bli av. Får väl nöja mig med andra räksmörgåsar tills vidare.
Tills dess: stort grattis Göteborg!  

Mycket att se och uppleva i Göteborg! För alla, i alla åldrar. Väggmålning inne på
Svenska Mässan.

  Copyright Klimakteriehäxan

Närgånget och genialiskt

Ibland är man kanske inte tillräckligt välartikulerad. Detta har hänt mig ett par gånger:

En kvinna/väninna berättar Den Stora Nyheten att hon är med barn. Vilket har föranlett ett självklart grattis och en extra kommentar: "Å så kul! När händer det?" Det ska betyda att jag undrar när det är dags för babyn att se dagens ljus och möta sin framtid.

Men den gravida ser lite förundrad och generad ut och det visar sig att hon har missat en väldigt viktig bokstav: R-et i händeR. Utan R hamnar vi i gången tid. Alltså får hon för sig att jag vill veta när ägget träffades av den pigga spermien. Vilket jag självklart inte har med att göra och i sanningens namn inte är så intresserad av heller. Onödigt närgånget, helt enkelt.

De där incidenterna blir jag påmind om när jag ser cykelbarnstolen. Här handlar det uppenbarligen om en unge som verkar vara gjord i Italien! Och för all del, sämre miljö för romantik och erotik kan jag tänka mig.

Jakten på skyltar till Skyltsöndagarna fortsätter oförtrutet. Resultatet blir mer eller mindre genialiskt, men ni kan hitta fler om ni tar vägen om BP:s blogg!

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans mening – om skrivande

Lördag. Alltså dags för Veckans Mening, på initiativ av Skriv-Robert. En mening man läst den gångna veckan och som skiljer ut sig från mängden. Jag hämtar mitt exempel denna gång ur en (väldigt lång) text av Åsa Beckman på Dagens Nyheters kulturredaktion, publicerad i dag. Hon resonerar kring hur barn till författare (henns pappa skrev) kan ha det, indragna både i föräldrarnas skapande och deras böcker. Ofta är det böckernas betydelse som väger tyngst, de måste värkas fram och vårdas för att upphovspersonen ska bli nöjd. En ständigt pågående kamp för framgång som de flesta skribenter behöver ägna sig åt ... inte enkelt, det är helt klart.

Ingen har bett om ditt verk, du måste själv tro på det, åstadkomma det och maka plats åt det ute i världen.

Copyright Klimakteriehäxan

Den ljusnande framtid tar plats på scenen

Medan vaccindos två så sakteliga sprider sig i min kropp för att ha uppnått maxeffekt om några dagar känner jag hur det finns saker i framtiden som lockar, upplevelser som jag verkligen har saknat. Nu tar de plats på huvudstadens scener igen.

Begärligt suger jag i mig bioannonserna i morgontidningen. I mars i fjol såg jag en film på stor duk senast. Sedan dess har jag förvisso sett långfilmer, men bara i tv och det blir aldrig riktigt samma sak. Nu vet jag att jag åtminstone vill se "Tove" om Tove Jansson och "Nomadland", Oscarbelönad. "Berlin Alexanderplatz" känner jag också mig sugen på trots längden, den är över tre timmar. Fler kommer att dyka upp.

Och så slås ju dörrarna till teatrarna upp igen! Naturligtvis måste man se "Rain Man" med Robert Gustafsson och Jonas Karlsson, och faktum är att jag är lite intresserad av musikal också: "Saturday Night Fever" på svenska låter som en grym utmaning. Men senast jag såg en föreställning med sång och dans var jag väldigt imponerad av hur duktiga dansare vi har i Sverige numera, de finns inte bara på Broadway och i West End.

 Bild från Stadsteatern.

På Stockholms Stadsteater lockar duon Lotta Tejle och Ann Petrén (bilden) i "In Memoriam Baby Jane", inte för att jag vet något om pjäsen utan för att jag tror att de där två damerna kan leverera en historia man tar till sig. Dessutom vore det jättekul att gå på soppteater igen, på lunchtid!

Kungliga Dramatiska Teatern erbjuder Anton Tjechovs "Måsen" längre fram i höst, en riktig klassiker som jag inte tror att jag någonsin sett.

Ja är man nu en gång för alla en kulturtant är gryningstimmen snart här. Ska banne mig börja boka lite biljetter, jag lär inte vara ensam om att vilja sitta som publik i en mörk salong igen för att få nya intryck. Fast det samtidigt är svårt att planera: kan jag verkligen pricka in ett teaterbesök i november redan nu? Bestämmer mig för att försöka duger.

Copyright Klimakteriehäxan

Något att vara stolt över?

 Veckans fem fredagsfrågor från Elisa Matilda handlar om olika sorters prestationer. 

1. Vad bidrar du med lite mer än vad dina grannar gör? Brukar lägga böcker, gamla veckotidningar och växter jag tröttnat på i entrén. De försvinner, snabbt och undantagslöst. Ordnade väldigt populära "bytardagar" för barnprylar. Men det är länge sen nu. Idag är jag nog mest en i mängden.
2. Vad senast gjorde du som du blev stolt över? Avstod något kul men onödigt inköp, kanske? Men jättestolt? Njaaaej ...
3. Vad gör andra bättre än du? Väldigt mycket! Hanterar teknik, lagar mat, skriver böcker, håller tal ... kan göra en lång lista här.
4. När presterar du som bäst? Under press, mot en deadline. Arbetsskada?
5. Vilken idrottsgren presterade du bäst i under skoltiden? Pingis. Var på inget vis jätteduktig men i princip helt värdelös på allt annat.

Copyright Klimakteriehäxan

Dör bloggarna ut?

Efter några sanslöst grå, kylslagna och blöta regndagar ser vi fram emot en helg i något som ska påminna om sommarväder, om man får tro meteorologernas prognoser. Vi håller tummarna och försöker samtidigt knacka ner svar på veckans helgfråga från Mia i bokhörnan: Håller vanliga bloggar på att dö ut?

Här tror jag att jag måste svara både ja och nej. Nya bloggar ser inte dagens ljus annat än i mycket få fall, och bloggläsarna tenderar också att falla ifrån – åtminstone har mina gjort det. Men några av oss är seglivade ändå och gnetar på, inte för de enorma läsarskarornas och de superentusiastiska kommentarernas skull, utan för vår egen! Sån är jag! 

Mia tittar också mot skyn och levererar en bonusfråga: De lovar 20 graders värme och sol i helgen. Vad hittar du på då? Lätt som en plätt: jag går ut i solen!

Copyright Klimakteriehäxan

Konst ska väljas med hjärtat

Ikväll ska jag hämta en lotterivinst. Mitt nummer drogs som nummer 22 i det årliga medlemslotteriet i konstföreningen jag är med i. Det går till så att de trettio vinnarna väljer i tur och ordning, så när det är min tur ska det finnas åtta möjliga verk att välja mellan.

Av bitter erfarenhet vet jag hur obeslutsam jag kan bli i en sån situation. Jag har nämligen vunnit i det där lotteriet förut. Det var länge sen, gissningsvis cirka tjugo år, och jag låg rätt tidigt i vinnarlistan den gången, så valmöjligheterna var många.

Där stod jag och stirrade på litografi efter litografi. Ingen fick mitt hjärta att klappa fortare, ingen orsakade salivavsöndring. Ingen var helt enkelt i min smak. Då fattade jag ett korkat beslut. Jag valde den tavla jag trodde varit dyrast. Det var en geometrisk historia i grönt av KG Nilsson, "fin" konstprofessor. 

Så här målar KG Nilsson. Den här 
gillar jag ändå bättre än den jag vann.

Tavlan var rätt stor men jag fick hem den. Dottern, då cirka tio år, tittar upp från datorn där hon sitter när jag kommer hem. Hon undrar vad jag släpar på.
-Ett konstverk jag har vunnit, säger jag.
Barnet kastar en blixtsnabb blick och konstaterar kallt:
-Mamma, den där hade jag kunnat göra i Paintbox. 

Hon hade naturligtvis rätt.

Efter mycken möda och stort besvär lyckades jag sälja verket på en prylannons i morgontidningen. Hon som köpte den för en tusenlapp var jättenöjd, och det kan man ju förstå, eftersom bara ramen förmodligen hade kostat det dubbla. Och så gillade hon ju KG Nilsson, till skillnad från mig ... smaken är som baken!

Extra plågsamt blev det att jag samma gång lovat välja vinst åt en kollega som inte kunde närvara. När hans nummer kom upp fattade jag beslut mycket snabbare. Efteråt insåg jag att tavlan han fick var riktigt snygg. Han blev också jättenöjd och den sitter fortfarande uppe hos honom.

Den här gången ska jag välja med öga, mage och framför allt hjärta. Hoppas att något finns som jag verkligen vill ha, oavsett penningvärde! 

UPPDATERING: Naturligtvis fick jag en släng av beslutsångest i alla fall. Valde mellan tre, sinsemellan fullständigt olika saker. Men numera är jag ägare till en akvarell målad av Maria "Mia" Eklund. Jag såg hennes utställning i Gamla Stan för någon månad sedan. Hon målar också stadsmotiv och landskap och de kändes väldigt Lerin-inspirerade, medan blommorna var mer hennes egna, tyckte jag. Och nu har jag en variant på dem som redan åkt upp på väggen! Här finns hennes grejer om du blir nyfiken.  

Copyright Klimakteriehäxan

Blomsterspråk och andra dialekter

Ibland läser man med extra behållning böcker på originalspråk. Det ger lite mervärde, får en att känna sig lite mer "mitt i" händelserna. Lite samma sak kan det bli om man ramlar över en bok som skrivits med stora inslag av dialekt.

I Veckans kulturfråga undrar Enligt O vad jag tycker om böcker skrivna på dialekt.

Kanske är jag helt ute och cyklar, men jag får för mig att framför allt författare med rötterna i Västerbotten tar vara på den dialektala kryddan. Mästaren utan motstycke är förstås Torgny Lindgren. PO Enquist slängde också in lokala begrepp när han skrev om sin uppväxt. Sara Lidman vårdade sin västerbottniska. Bland nu levande skribenter finns Karin Smirnoff och Karin Alfredsson som båda flikar in barndomens termer i sina romaner.

Och jo, jag tycker att det funkar, även om det ibland handlar om ord jag aldrig förr hört. Men det får inte bli för många såna romaner i rad, då tröttnar jag sannolikt.

Sedan kan jag ju inte såsom född värmlänning undgå att påpeka, att Gustaf Frödings poesi liksom hans "Räggler å paschaser" är njutbar läsning, även om dialekten inte längre är precis den samma som den var på Gustafs tid.

Som bonus efterlyser Enligt O tips på böcker skrivna på dialekt. Då pekar jag på Torgny Lindgren igen, och om man dessutom lyssnar på hans egna inläsningar av sina texter växer de ytterligare ett snäpp!

Så här års förlitar jag mig gärna på blomsterspråket. Numera blommar ju hägg, syren och kastanj samtidigt över mitt huvud medan maskrosorna förgyller marken där jag går. Lägg därtill planterade växter och blomsterspråket talar till mig på alla plan, hur lättbegripligt som helst!

Rabatt på Mariatorget.

 

Kruka i vår port.

Copyright Klimakteriehäxan

Läsning i ljus och mörker

Dags att trumma ihop en tisdagstrio igen, på Ugglans initiativ som vanligt. Denna gång är temat ljus & mörker. Bra läsljus är förstås ett måste och en förutsättning!

"Ljuset vi inte ser" (All The Light We Cannot See), skriven av Anthony Doerr, hamnar självklart här. Trots att det är en av mina hyllvärmare. Köpte den för jättelänge sen, men är skrämd av omfånget. En lång radda priser har boken fått. Jag SKA läsa den!

"Svart krabba" som är Jerker Virdborgs första roman är en svensk bladvändare i krigsmiljö som har nästan tjugo år på nacken. Nästa år kommer den som film på Netflix med Noomi Rapace i en huvudroll, men som jag minns historien är fyra soldater som kämpar på havsis i kolmörka nätter figurerna som för den spännande och bitvis otäcka historien framåt.

"Lyktsken" (Warlight) av Michael Ondaatje har också inslag från krigets dagar. Jag har lyssnat på den, och var faktiskt helt fascinerad. Två tonårsbarn lämnas nästan vind för våg när föräldrarna har hemliga uppdrag utomlands. De personer som ska ta över ansvaret är inte som vilken mamma eller pappa som helst ... Upplösningen på historien tyckte jag dessutom var helt mästerlig. Jag blev riktigt överraskad!

UPPDATERING

Blir påmind när jag tittar in hos Skriv-Robert att det finns en författare som skulle kunna få sin alldeles egna tisdagstrio på temat ljus och mörker. Jag tänker precis som Robert på nigerianska Chimamanda Ngozi Adichie, vars böcker jag verkligen slukat och beundrar.

Först i hennes trio debutromanen"Lila hibiskus" (Purple Hibiscus) som jag just nu läser om, denna gång med hjälp av Tuva Novotny som förtjänstfullt läst in den som radioföljetong. Men vilket mörker som råder i familjen det handlar om! En diktatorisk och hysteriskt religiös familjefar som inte drar sig för att misshandla såväl sin fru som sina två barn både fysiskt och pskykiskt. Att han sedan gråter efteråt hjälper föga. Tyvärr vet vi ju att misshandel inte är ovanligt i några kulturer, varken här eller där. 

För ljuset får "En halv gul sol" (Half of a Yellow Sun) stå, mer tack vare bokens titel än dess handling. Men det är en bländande skildring av livet för ett par familjer under den blodiga och grymma Biafra-krisen, när provinsen försökte bryta sig ut ur Nigeria under flaggan med den halva solen. Så bra!

"Americanah" till sist handlar om ljust och mörkt, bland annat i en relation mellan vit man och svart kvinna. Vem ska anpassa sig till vem? Tål den stilige mannens tjusiga polare att han lever med en afroamerikansk partner? Och hu så jobbigt det uppenbarligen är om man är svart och ambitiös och försöker bli så vit som möjligt. Att göra krusigt hår rakt är både dyrt, plågsamt och tidskrävande – bara en sån sak!

Om bara en enda bokvän som inte läst Chimamanda blir sugen på henne här och nu kan jag uppriktigt lyckönska vederbörande till att ha fantastisk läsning att se fram emot!

Copyright Klimakteriehäxan

När det hänger på håret ...

Uttrycket "a bad hairday" – "en dålig hårdag" – har definitivt kommit för att stanna. Det är något som såväl män som kvinnor råkar ut för, det är svårt att åtgärda i en hast, fast det kan möjligen öka användningsfrekvensen när det handlar om huvudbonad.

Jag är bara alltför väl bekant med företeelsen. Har några helt otroliga virvlar i håret, sådana som min frisör kallar "cowslick" och ja, har man någonsin sett en ko svepa med tungan över en grästuva så är det faktiskt på pricken. Utan bearbetning ligger håret så platt att man måste undra om någon slängt vatten över mig bakifrån, eller om en misslyckad ekvilibristisk övning vid spisen placerat en pannkaka på min hjässa. Det som inte ligger platt spretar vilt ut åt "fel" håll.

Föga har jag ändå anat att jag har en närbesläktad varelse i växtvärlden. Ostyriga "lockar" som i själva verket är ganska raka (om än inte lika spikraka som mina) spretar åt alla håll på min gröna suckulent som bör vara en kaktusart, även om den saknar taggar. 

Vad det är för växt har jag dock inte lyckats klura ut. Tills vidare kallar jag henne Tuva. Hon och jag, vi vet hur livet ter sig när det hänger på håret. Fast hon behöver, till skillnad från mig, inte jaga "produkter" som ska rätta till läget, inte boka besök för (och lägga rätt mycket pengar på) en klippning. Tuva nöjer sig med sin specialanpassade kruka och tar varje "bad hairday" med jämnmod. En slurk vatten ibland och hon är nöjd. Vi är så lika men ändå så olika!

Copyright Klimakteriehäxan

Snabbskyltat

På onsdag kom nyheten: Globen, som funnits sedan 1989 och officiellt hetat Ericsson Globe Arena ganska länge, byter namn och blir Avicii Arena. På torsdagen behandlades namnbytet i tidningarna, med både bu och bä, men utan tvekan gjorde Tim Bergling en fantastisk karriär som tyvärr tog slut med hans självmord. Nu blir Globen också ett centrum för ungdom, där det ska finnas stöd och hjälp för dem med problem.

Men hur nytt var det där namnskiftet egentligen? För redan tidigt på onsdagen tog jag bilden ni ser ovan. Inte vet jag när den affischen trycktes, men jag är rätt säker på att det inte var efter att namnbytet blev officiellt ... fullständigt omöjligt, faktiskt. Någon hade fått ett insidertips, helt enkelt, och lyckades med en riktig snabbskyltning!

Klotterplanket nedanför Hornstull bjöd mig också på ett bidrag till veckans Skyltsöndag, som härbärgeras av BP.  Dock tror jag inte att särskilt många hörsammade uppmaningen. Det hann de väl inte förresten, den här sortens konstverk försvinner med en otrolig hastighet, hur välgjort det än är, hur angeläget budskapet än må vara. Snabbskyltat även här, alltså.

Till sist åker jag snålskjuts på två Facebook-vänner som fyndat bra skyltar. Tack för dem! Och jag väljer att inte ta det djävulska hotet på allvar. Däremot kan jag tänkas lyda rådet om bakelsekonsumtion ...

PS Noterade med ett litet belåtet fniss att en företeelse jag uppmärksammade en skyltsöndag i mars i går tagit sig in i nyhetsprogrammet Rapport – jag ligger lite före mina gamla kollegor! Reportaget finns tio minuter in i sändningen, om du vill veta mer om sneakerstvätten.

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans mening – om sexig läsning

Sexigt? Hm ...

Vad har jag läst i veckan som kvalar in som Veckans mening? Ja varför inte detta, hämtat ur Jenny Lindhs text i dagens DN under vinjetten "Fråga bibliotekarien". Hon har gjort en egen liten gallupundersökning om vad kvinnor tycker att män ska säga att de läser för att på så sätt höja sin sexpotential på "marknaden". Det är Skriv-Robert som vecka efter vecka flaggar för att man ska dela med sig av något man läst nyss, något som fått en att haja till en aldrig så kort stund. Här citatet jag fastnade för:

I stort sett samtliga damer underströk hur sexigt det var när män läste Tove Jansson (populärast), Bodil Malmsten (högt älskad) samt Erica Jong (rena ägglossningen i bokform).

Copyright Klimakteriehäxan

Om jag får oväntat besök

Om man får oväntat besök, vad gör man då? För visst kan det väl hända även i modern tid, det som var så vanligt förr: att folk bara tittade in hos varandra utan att ha planerat det i dagar och veckor, om inte längre.

På landet var det säkert vanligare än i stan, och sedan vi fått lära oss att leva med ett farligt virus är väl spontanbesöken oerhört lätt räknade överallt. Men det ljusnar ju i slutet av tunneln, säger vi som är färdigbesprutade (jag fick min andra dos i förrgår).

Det är som vanligt Elisa Matilda som skickar ut fem fredagsfrågor i den digitala världen. Dessa:

1. Om 20 minuter får du oväntat besök, vad skulle du behöva städa? Stänger dörren till "skräprummet", ser till att inga skor dräller på hallgolvet och samlar ihop eventuella tidningar.
2. Vad skulle du kunna bjuda på för fika? Te eller kaffe eller flädersaft. Italienska mandelskorpor har jag alltid hemma, pepparkakor också. Och för närvarande finns det lite vetebröd i frysen!
3. Hur skulle du behöva fixa till dig? Borste genom håret, något blankt på läpparna kanske. Anständigt påklädd är jag redan.
4. På frågan hur dagen varit, vad skulle du svara? Tack, helt OK med tanke på att jag bara får äta kallt och flytande efter en tandoperation härom dagen. Jag fruktade det värsta men farhågorna har tack och lov inte besannats.
5. Vad använder du för skäl till att ditt besök behöver gå? Oj, det är nog lite svårare ... en liten lögn? "Du får ursäkta men jag har tid i tvättstugan om tio minuter"????? "Jag har ett zoom-möte som börjar strax"? Men jag är usel på att ljuga. Så antagligen väntar jag bara på att gästen ska gå helt självmant. Är det nån som är garanterat ointresserad av blommor kan jag ju alltid insistera på ett besök på balkongen med lite föreläsning om pelargoners för- och nackdelar. Skulle förmodligen funka ...

Copyright Klimakteriehäxan